Det här är halvt inspirerat av "Aspie supremacy"-tråden (det är ju lätt att se sig själv som ett missförstått geni när man tolkar information genom avancerade system av spiraler, fallande klossar och maskiner medan andra lär sig en massa skit genom siffror på papper), men jag har varit nyfiken ganska länge. Ni som är ojämnt begåvade eller på något sätt lärde er saker på ett annat sätt än det förväntade, sågs ni som duktiga i skolan?

Den slutsats jag har dragit är att de som anses vara duktiga är de som är lika bra inom alla områden, även om de kanske inte nödvändigtvis är överlägsna i allt, medan någon som är hyperbegåvad inom ett område men sämre inom andra automatiskt betraktas som sämre även inom "sitt" område. (Det kan också vara jag som är en dryg jävel och tror att alla andra är emot mig, och det är därför jag frågar).


När jag började i skolan var jag ganska blandad. Jag hade läst själv sedan jag var tre och var således en sådan som satt och hade tråkigt medan de andra stammade sig igenom den lättlästa varianten av läsboken. Efter en termin flyttade jag och bytte skola, så jag minns inte så mycket därifrån men kommer i alla fall ihåg att jag alltid var inne i min egen värld, inte ville göra annat än läsa och skriva berättelser och att jag faktiskt fick en hel del bekräftelse från läraren för min läs- och skrivkunskap. I den andra skolan, där jag gick fram till halva fyran innan det var dags att flytta igen, var alla vuxna som hade med mig att göra mycket tydliga med att de tyckte illa om mig. Jag sågs som besvärlig och hopplös, och jag kan inte minnas att någon sa något positivt om det jag var bra på heller.

Det som dock blev tydligt under lågstadiet, och som antagligen bidrog en hel del till att jag blev "den dåliga" (förutom att jag ofta gömde mig under bänken, vägrade niga för fröken på avslutningarna, oftast tittade ut genom fönstret under lektionerna och alltid kröp ner och satt mitt i en hoprullad matta i materialförrådet istället för att vara med på gympan), var att jag hade svårt för matematik. Kanske inte så mycket egentligen - jag kunde ju räkna - men jag fixade inte de där obegripliga uppställningarna, de konstiga sätten att räkna med klockan och det andra man skulle kunna. Att mina svar var korrekta spelade ingen roll (jag visste att det blev på ett visst sätt därför att jag SÅG att det blev så), så jag fick snällt försöka lära mig göra som man skulle. Och det blev katastrof. Multiplikationstabellerna vägrade jag lära mig (8 eller 9 år gammal tyckte jag det verkade befängt att lära sig matematik utantill, och drog i samma veva slutsatsen att skolan motverkar självständigt tänkande), vilket jag fick bannor för, men kunde till slut räkna ut svaren nästan lika snabbt som om jag kunnat dem i skallen eftersom jag utvecklade mitt "multiplikationstetris" så snabbt jag kunde. De förväntade metoderna försvårade för mig, men oavsett detta var matematiken alltid mitt dåliga ämne och hade antagligen varit även om jag kunnat förklara hur jag räknat.

En liten vändning kom i fyran, då vi började med engelska och fick en ny lärare, men sedan flyttade jag igen. I den nya klassen var det redan en som ansågs bäst, och sedan var det mer eller mindre slut på berömmet. När det gällde språkämnena slog jag henne på fingrarna (skäms för att säga det eftersom hon var min bästis i flera år, men det var faktiskt så), men hon var ju bra på det andra också. Hon fick automatiskt MVG medan jag de första gångerna fick VG bara för att det fanns någon sorts lag som sa att jag var lite sämre än hon.
I gymnasiet var det ungefär samma sak: Någon var jämnbegåvad och var "enligt lag" bäst, så hon behövde inte göra någonting. Jag var ojämn och klassades som medelmåtta, och även om jag fick MVG i "mina" ämnen fick jag kämpa som ett djur för att ses som värd de betygen (trots toppresultat på alla prov). Där ingick det dessutom i duktighetskulturen att man skulle vara "duktig flicka" på alla sätt: hel och ren, snäll, inställsam mot lärarna, ambitiös (som i att göra sina läxor och gråta om man missade en mvg-markering på ett prov snarare än att ha ett mål) och allt sådant. Inget ont om personerna, men jag var ju liksom körd från början.

Kontentan av detta långa bitterfitteinlägg är att hela min skolgång gick ut på att skrika "hallå, jag då? jag är ju bäst på det här!". Och att hantera chocken av att gå från hyperlektisk unge som alltid sågs som ovanligt begåvad till att vara "hopplös" och ständigt nedvärderas på grund av min ojämna begåvning. Samtidigt känns det ju lite osannolikt - fick alltid höra från mina föräldrar att det var omöjligt att alla lärare hade fel och att det faktiskt var jag som var lat och dum - känner någon igen sig på något sätt eller har jag bara för höga tankar om min egen hjärna?

Skolan har sen urminnes tider varit alltför stelbent och inte accepterat andra sätt än sina egna och tyvärr lever detta kvar i väldigt många skolor fortfarande på 2000-talet...

Numera finns det dock skolor som kan acceptera barns egna sätt att fungera, barn som är duktiga på att läsa, skriva och räkna redan från början kan få den stimulans som behövs för att komma vidare (samt även uppmuntran att använda sina egna metoder så länge som de metoderna fungerar även för fortsatta studier) och barn som har svårt att komma igång kan få den hjälp de behöver för att komma igång med lärandet.

Det enda sättet jag tror att man kan slippa den gamla skolvarianten är att förstatliga skolorna (som faktiskt Jan Björklund föreslår, en av de få bra saker som kommit från honom), kommunerna är inte tillräckligt kunniga för att sköta skolväsendet, det finns kommuner som dödar alla nya kunskaper som kommer med nya lärare med orden Vi gör som vi alltid gjort (jodå, jag har hört det från lärare i en sådan kommun).

oh my gosh, Hirnsäge... det skulle kunnat vara jag som skrivit det där inlägget.....

Jag är tyvärr inte alls förvånad över att det tänks och till och med sägs så på många håll. Det där märks ju också i vissa lärares föråldrade uppfattningar om välartade barn. Trots mitt inlärda behov av att påpeka att det nog är jag som har fel är jag övertygad om att det hör till vanligheterna att betyg som delas ut (speciellt på högstadiet) bara delvis grundas på prestationer och till största delen är lärares subjektiva bedömningar. Det betyg man får handlar till stor del om huruvida man är en sådan som lärare tycker ska ha bra betyg eller inte, och det är säkert också ett uppförandebetyg omedvetet inbakat i varje. Inte minst blir jag orolig för min son, som är väldigt mycket som jag var som liten, även om det är några år kvar tills han börjar skolan. Hans förskola och alla på bvc har varit helt fantastiska när det gäller att förstå och uppmuntra hans sätt att vara och tänka, så jag hoppas skolorna häromkring är på samma nivå. Men mitt förtroende för grundskolan är knappast på topp...

Jag har börjat inse mer och mer hur mycket det har påverkat mig att aldrig få vara bra på någonting. Egentligen är det kanske smålöjligt att sitta och grina över att inte ha fått beröm i skolan, men jag kan inte låta bli att undra hur skoltiden hade varit och hur mycket bättre jag kunnat klara mig om inte all energi hade gått åt till att försöka få respons från lärarna. Och om jag hade fått höra lite oftare att jag faktiskt borde ägna mig åt språk hade det kanske inte behövt dröja så många år innan jag begrep det själv. Då kanske jag inte hade behövt slösa csn-pengar, misslyckas med utbildningar, vara arbetslös eller försätta mig i en sits där jag måste finansiera mina fortsatta studier själv på grund av tidigare skitval, vilket var vad jag gjorde under de första 5 åren efter gymnasiet. Antagligen är det så att de dåliga valen (jag hade velat bli kemist sedan jag var 10 men förstod inte att jag utöver det jag var grym på inom området behövde en massa andra färdigheter som jag saknar) delvis var ett resultat av att bara ha fått vara halvdålig i allt. Oavsett ämne trodde jag att det bara handlade om att göra det ändå - om ingen sa något om min språkbegåvning var det väl samma sak med kemin! De fattade bara inte att jag kunde!

Hirnsäge skrev:Inte minst blir jag orolig för min son, som är väldigt mycket som jag var som liten, även om det är några år kvar tills han börjar skolan. Hans förskola och alla på bvc har varit helt fantastiska när det gäller att förstå och uppmuntra hans sätt att vara och tänka, så jag hoppas skolorna häromkring är på samma nivå.

Undersök noga skolorna så att du ser till att han blir placerad i en skola som fungerar, de ska uppfylla en massa krav (alla skolor idag uppfyller inte ens de obligatoriska kraven). Googla skolornas namn och ta reda på vad elever, föräldrar och lärare tycker.

Det kan vara mycket värt att välja en skola med lite längre resväg för att få en fungerande skolgång.