Det får väl räknas som ganska sent i livet att vid 35 genomgå en utredning och få aspie-diagnos. jag läser mycket om hur krånglet med samhället, stödinsatser, ekonomi sätter extra käppar i hjulet för en dräglig tillvaro. Visst, jag har haft prick hos fogden och stundtals levt på ärtsoppa kvartalsvis, men en sak som faktiskt är min fördel (det ingår väl i en viss typ av aspies) är att jag är extremt verbalt och språkligt kunnig, och LUSLÄSER allt i form lss, f-kasse besked, rättigheter att få stöd. Vidare har jag kunnat formulera mig om mina önskemål för att få hjälp och ett drägligt liv, dvs jag vet utan och innan vad jag har för lagstiftad rätt.

Att jag fått en diagnos är såklart inte tjohejsan, men i mina ljusa stunder har ett slags lugn spridit sig i mig. Har jagat min egen svans i jobb, jobb, jobb, soss, timanställningar osv hela mitt liv, och det grävde såklart sönder själen till slut. Nu har jag världens goaste och skarpaste psykiatriker. Så mycket på det här forumet handlar om kris och det negativa och såklart springer jag inte runt och jublar för att jag en psykiatrisk diagnos, men det har gett mig en slags stabilitet och lugn, att jag nu vet vad som är "fel" på mig.

Samma sak för mig! Jag var också 35 då jag fick diagnos i januari detta år. Jag tycker det är en lättnad att äntligen få veta vad som fattas mig. Jag har alltid betraktats som avvikande, mobbades jämt i skolan.

Jag har stöd via LSS. Lite segstartat var det men nu är det igång (kontaktperson).

Välkommen hit

Jag blev diagnostiserad vid runt 7 års ålder (15 år sen nu) tror jag, det var många år sen nu så jag har aldrig riktigt känt till ett liv utan att veta att jag var anorlunda, men jag älskar de med