Hej, detta är som ni ser mitt första inlägg, och jag börjar direkt med att skriva ner mitt största problem. Alla vet att vi AS-människor ofta får ett specialintresse, på ett engelskspråkig asperger community där jag har varit kallas det för "perseveration" och i mitt fall tycker jag det är ett bra ord. Jag har nämligen ett specialintresse/dröm som jag har haft hela livet, men för tolv år sedan insåg jag att jag inte har tillräckligt med talang för det.

Problemet är att jag inte kan ge upp mitt speciallärare. Under dessa tolv år har jag gång på gång fåfängt försökt på nytt, trotts att jag vet att jag aldrig kan bli bra på det, trotts att jag vet att det bara leder till en massa ångest. På tolv år har jag helt enkelt inte kunnat släppa min perseveration. Och helt ärligt jag vill inte släppa min perseveration, jag vill inte förändras.

Nu vet jag inte om det här är tillräckligt med information för att ni ska förstå vad jag försöker säga. Men i alla fall, har någon något tips? Har någon av er lyckats bryta med sitt specialintresse/perseveration?

Besatthet?

Jag tror nog att Ek vill få tips om hur man släpper ett specialintresse, inte blir mer fast i det. I mitt fall växte det nog bara bort, i kombination med negativa kommenterarer från omgivningen.

Jag blir bara bitter om jag skall släppa ett intresse.
Hellre stångas mot en väderkvarn än att inte ha en väderkvarn att stångas emot.

Det är bara en myt att alla med As har specialintressen. Själv har jag passion för det jag är intresserad av.

Skaffa en rejäl depression, det funkar. Själv vill jag hitta tillbaka till den vettlösa fokusen.

Givetvis finns det fördelar och nackdelar med specialintresse, eller besatthet som också fingeras lite då och då.

Hur som helst, ifall det inte skadar dig eller din omgivning, är det ingenting att oroa sig över - Men som du skriver får du viss ångest över detta och frågan kommer ner till detta; Är ditt specialintresse så starkt att du får räkna med några smällar, och klara dem?

Ifall du får ut mindre glädje än den mängden energi du stoppar in, är det en ohållbar ekvation. Och sådant bör avslutas, medans man har chansen, eller inte skadas mer.

Tråkigt men sant. Vissa saker är inte bra för en, speciellt då det kan hänleda till en ännu grövre besatthet, och tankebanan över att man måste klara det, eller t.o.m skapar OCD över det hela.


Edit; Ett exempel jag måste hänvisa till är helt enkelt min signatur.

Heishi skrev:Edit; Ett exempel jag måste hänvisa till är helt enkelt min signatur.

Murphy was an optimist!

Mina intressen är en del av mig och jag mår bra av att ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra. Jag ser ingen bra anledning till att man ska göra slut med sina specialintressen. Du skriver att du inte är tillräckligt bra på ditt intresse. Måste man vara professor inom området som man är intresserad av? Att man är intresserad av en sak säger ju inget om ens kunskaper inom området. Snarare ett intresse att veta mer om ämnet.

är det nått praktiskt du är intresserad av och inte nått teoretiskt?

du kan ju kanske försöka få det till ett fritidsintresse?

oavsett, vad tror du gör att du är intresserad av just detta intresse

är det för att intresset i sig har nån slags glamour i sig om du uppnår en viss status inom det, eller är det intresset i sig som är kul oavsett nivå? då är det ju bara att forsätta, men om du som sagt måste uppnå en viss nivå för att "få det du drömmer om". måste du tänka om.
vad du kan testa är att inte syssla med ditt intresse på ett tag, sen när du efter en tid 3-6 månader börjar med ditt intresse igen, kanske du inte bryr dig om vilken nivå du ligger utan, uppskattar att du får syssla med nått på din nivå oavsett, precis som "NTs" fritids intressen.

då kanske du kan lära dig att hantera det, och syssla med det på rätt nivå, för dig och nöja dig med där du är.

resterande tiden ska du nog syssla med jobb eller liknande precis som "nt" gör, och på fritiden syssla med det dem tycker är kul.

en bra nivå kan till exempel vara 4 timmar i veckan, max.

och då du känner att du "dras in i det" igen och vill uppnå höjder, ska du nog pausa i 2-4 veckor igen minst.

det handlar om att balansera, så att intresset inte får för stor inverkan på ditt liv även om det är viktigt för dig i teorin.

hur som helst, vem kan säga att du inte kan bli bra, vad säger att du inte kan bli så bra. Är du övertygad om det själv??? det är kanske det du måste övervinna först eller helt enkelt besluta dig om vad som gäller för dig osv.

Japp. Jag har besegrat önskningen av att vilja lägga av med specialintressen.

Tack för svaren.

Arkimedes skrev:Mina intressen är en del av mig och jag mår bra av att ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra. Jag ser ingen bra anledning till att man ska göra slut med sina specialintressen. Du skriver att du inte är tillräckligt bra på ditt intresse. Måste man vara professor inom området som man är intresserad av? Att man är intresserad av en sak säger ju inget om ens kunskaper inom området. Snarare ett intresse att veta mer om ämnet.

Det är vad alla säger, men jag har blivit så besatt av att jag vill vara bra på det.

Ek skrev:Tack för svaren.

Arkimedes skrev:Mina intressen är en del av mig och jag mår bra av att ägna mig åt sådant som jag tycker om att göra. Jag ser ingen bra anledning till att man ska göra slut med sina specialintressen. Du skriver att du inte är tillräckligt bra på ditt intresse. Måste man vara professor inom området som man är intresserad av? Att man är intresserad av en sak säger ju inget om ens kunskaper inom området. Snarare ett intresse att veta mer om ämnet.

Det är vad alla säger, men jag har blivit så besatt av att jag vill vara bra på det.

Vad är det för intresse du har då?

Jag tycker inte man ska ge upp ett specialintresse förrän det slocknar av sig självt, däremot bör man vara realistisk ang möjligheterna att nå ut med det.

Och om man fortsätter med det kanske man blir bra till slut? Övning ger ju färdighet brukar man säga.

rdos skrev:Japp. Jag har besegrat önskningen av att vilja lägga av med specialintressen.

+1

Jag hoppar ganksa mycket mellan tre olika intressekategorier. Känner mig tom de gånger då jag inte varit/tillåtit mig vara uppslukad av något av dem. Vad blir meningen med allt om man inte får ägna sig åt sina intressen? Sen om det kommer ivägen för allt annat så är det ju klart att det blir ett problem, men sluta helt? Nej, tack!

Om du tycker om att göra det, varför skulle du då sluta? Försök göra det för skojs skull som en hobby istället för att jämföra dig med andra.

Jag skulle aldrig kunna bryta med mitt specialintresse, jag älskar mitt specialintresse! (Antagligen just därför det är mitt specialintresse).

Mitt liv skulle liksom bli väldigt tomt och ganska innehållslöst om jag inte hade mitt specialintresse att ägna mig åt. Ser ingen anledning att bli av med det helt enkelt.

FakkDöWörld skrev:Om du tycker om att göra det, varför skulle du då sluta? Försök göra det för skojs skull som en hobby istället för att jämföra dig med andra.

Därför att jag inte har någon talang. Därför att jag aldrig kan bli bra på det. Därför att det bara ger en massa besvikelser och ångest.

prodge64 skrev:Vad är det för intresse du har då?

Jag hade inte tänkt att nämna det här, och det spelar egentligen ingen roll. Det versäntliga för mig är att jag inte har talang för det och att jag borde sluta kämpa med det.

Jag har massor med special intressen och drömjobb men problemet är att jag ändrar mig hela tiden jag känner mig som en drömare hela tiden

Ek skrev:

FakkDöWörld skrev:Om du tycker om att göra det, varför skulle du då sluta? Försök göra det för skojs skull som en hobby istället för att jämföra dig med andra.

Därför att jag inte har någon talang. Därför att jag aldrig kan bli bra på det. Därför att det bara ger en massa besvikelser och ångest.

prodge64 skrev:Vad är det för intresse du har då?

Jag hade inte tänkt att nämna det här, och det spelar egentligen ingen roll. Det versäntliga för mig är att jag inte har talang för det och att jag borde sluta kämpa med det.

Jag tänkte om det var t.ex. cykla downhill eller något i den stilen, där finns det ju goda skäl att sluta om man inte lär sig hantera cykeln ordentligt och ofta ramlar. I annat fall tycker jag att det FakkDöWörld säger låter vettigt. Men du nämner att du blir besviken och får ångest över att syssla med det intresse, risken finns ju att den tankegången ligger kvar om du hittar något annat som du inte heller tycker att du är tillräckligt bra på. Det kanske vore bättre att fundera på exakt varför du blir besviken, för om det går att vända till något positivt så behöver du ju inte sluta med intresset.

Jag tänkte om det var t.ex. cykla downhill eller något i den stilen, där finns det ju goda skäl att sluta om man inte lär sig hantera cykeln ordentligt och ofta ramlar

Nej det är inget sådant (och det är inget kriminellt ).

Men du nämner att du blir besviken och får ångest över att syssla med det intresse, risken finns ju att den tankegången ligger kvar om du hittar något annat som du inte heller tycker att du är tillräckligt bra på.

Jag har tänkt lite på samma sätt, jag har närstående som är ingenjörer och jag har tänkt att om jag hade ett tekniskt specialintresse hade jag kunnat bli ingenjör, men det finns inga garantier att jag skulle vara bra på det heller. Jag skulle kunna bli besviken på det också.

Jag skulle fortfarande vilja ha förslag på vad man kan göra om man är "besatt" av något man inte har talang för.

Jag har inte ens AS men:

Kanske går det att hitta ett litet område inom specialintresset som du kan inrikta dig på och så bli bra på även om du upplever att du inte kan bli bra på resten?

Kanske finns det något speciellt användningsområde eller något speciellt sätt att utöva specialintresset som inte kräver så höga nivåer av kunskap eller teknik men som du kan inrikta dig på att bli bra på?

Eller kanske handlar det inte om specialintresset i sig utan att du vill bli bra på något. I så fall så kanske det handlar om att hitta något annat att bli bra på som du har större talang för?