tja! vad jag har märkt är många här äldre än jag (är 17) och många är vuxna, så ni har ju betydligt mer erfarenhet än vad jag har...

jag HATAR min diagnos, verkligen hatar. jag respekterar det inte och kommer nog aldrig göra det heller. jag vill bara vara som alla andra. helt..vanlig. har gått i både vanlig o anpassad skola.

men nu håller mitt liv att rasa ihop totalt! jag går inte i skolan längre och jag har ångest över allt.. min framtid känns helt körd! jag gör ingenting av dagarna längre. synd, för jag är snygg,rolig,söt och en kul tjej att umgås med, så varför har det blivit såhär?

hur klarade ni er igenom eran tonårsperiod? och hur gör ni för att klara av vardagen på lättast sätt utan att få ångest??

tack tack

Tycker det hjälper väldigt mycket när man får stöd från vänner och familj, men så klart kommer de där svackorna. Känns som det aldrig ska bli bättre.
Jag hoppas och väntar och kämpar på. Det man kan göra liksom.

För att klara en hel dag utan ångest måste jag göra något som tar upp intresset helt, något som är kul och inte jobbigt. Vara med människor man känner sig säker och trygg med.

Har du fått en professionell diagnos, eller är du självdiagnostiserad?

Var glad att du har fått anpassa dina studier. Hade jag fått göra det så hade hela skoltiden känts mycket bättre. Ilska och irritation över att just DU verkar ha Asperger skapar dålig självkänsla och ångest.
Försök se fördelarna med diagnos; logik, sifferminne, mönsteridentifiering, envishet osv.

Vad gör du om dagarna? Kan känna igen det där med att ibland känna sån meningslöshet och skolk för att man inte orkar med situationen.

Tar du inte tag i situationen nu så kommer det bli ännu värre, när du slutar skolan och ska flytta hemifrån.

Jag håller med Epiphany - Mycket handlar om självinsikt, och att faktiskt se att det finns fördelar och nackdelar oavsett aspekt du tittar på.

Jag brukar beskriva det som när man ska beskriva 'hur' aspergers syndrom kan se ut i vanliga livet på följande sätt: Föreställ dig att din hjärna är indelad i fem olika områden, det kan vara den sociala sidan, funktion och logik sidan, o.s.v. 'Normala' personer har 20% i varje del, och väger upp för och nackdelar. Personer med AS har det lite annorlunda, då man kan föreställa att tre områden har 20% var, medans ett har 10%, och det sista har 30%. Det gäller att se vilket område din 30% bit har hamnat, helt enkelt.

Min rekommendation är att du kontaktar professionellt, kvalificerad vårdpersonal. Det kan vara allt ifrån samtalskontakter, till stöd i hemmet med olika arbetsuppgifter relaterade till hushållet, psykolog/mentor, och eventuell medicinering. Besök även ditt bibliotek och kolla ifall de har några böcker om Aspergers Syndrom, så kan du läsa direkt ur boken andras problem och lösningar. Ifall några av de problemen som tas upp i boken i verkliga livet kan man alltid titta på lösningen som dyker upp i boken, ev. förändra appliceringsmetoden till just din specifika situation.

Jag vet att det känns tufft som fan, när man får en diagnos som detta. Det är en väldigt betydande information, och vet inte riktigt vart man ska börja. Börja med att prata med dina vänner, och berätta för dem du litar på helt och hållet att du kan behöva ev. hjälp. Det är ett stadie du måste komma över. Det gäller inte bara NPF, utan även NT, att se sina begränsningar, och fråga efter hjälp! Det är först när man vet vad problemet är, som man kan börja titta efter en lösning.

Tag det lungt, och försök att hitta någonting som intresserar och distraherar dig. tv/tv-spel/datorspel, böcker, målning, musik, allting som får dig att fokusera.

Heishi, var försiktig med att ge råd! Eller understryk att det du råder till fungerade för dig eller för personer du känner till. Det du just rådde Becca till var däremot råd som för mig, när jag var 17, var sämre än värdelösa. De kan förstås vara perfekta för Becca, men råd försiktigt!

Själv vet jag inte vad som hjälper. Mitt liv har tagit 17 år till att någorlunda få rätsida på. Och inte var jag varken snygg, söt, rolig, kul eller tjej heller, för ett halvt liv sen så mitt exempel är irrelevant.

Men Becca, det kanske vore en god idé att leta upp personer som var väldigt mycket som du själv när de var 17, eller som är sådana nu?

Utan att försöka sätta mig på dig, jonsch, så tänkte jag bara påpeka att med tanke på hennes ålder så vill hon nog inte veta att det tog så lång tid för dig att ordna upp saker och ting, risken finns att det känns ännu svårare.

Fast det bör påpekas inte minst för någon som är 17 nu, att man i så fall är i stort sett jämnårig med diagnosen själv. Noga räknat ett år äldre. Den började ställas på allvar i Sverige 1994.

Att vara 17-årig aspergare idag är därmed inte jämförbart med en 17-årig aspergares situation mer än kanske... ja, i vart fall högst 16-17 år tillbaka (och förmodligen inte ens det, utan kanske bara ca tio år).

Tidigare än så "fanns" inte diagnosen, bara problematiken, och en aspergare som var 17 hade ÄNNU sämre möjligheter att förstå varför livet var som det var.

Hade jag fått ett namn på mitt sätt att fungera när jag var 17 och fått veta vilka situationer jag borde undvika och vad jag skulle tänka på här i livet hade jag säkert kunnat få ett nästan helt normalt vuxenliv, tagit mig in på arbetsmarknaden, kanske t o m lyckats möta en partner tidigt och bildat familj och you name it. Men jag var 17 för 25 år sedan, och fick inte anträda vägen mot att få diagnos förrän 15 år senare.

Så att man noterar den stora skillnaden i förutsättningar!

Becca_ skrev:jag är snygg,rolig,söt och en kul tjej att umgås med

Inget av detta har någon som helst inverkan på hur framgångsrik eller lycklig du blir i framtiden. Det samma kan sägas om alla olika slags diagnoser.

Det enda som gör en skillnad i din utveckling är hur pass bra du anpassar dig till din situation. Hur pass mycket information du kan suga upp som är relevant för dig. Hur pass mycket du lyckas jämka din verklighet med andras.

Livet är hårt. Men det är bara du som har ansvaret och möjligheten att göra det drägligt.

jonsch skrev:Heishi, var försiktig med att ge råd! Eller understryk att det du råder till fungerade för dig

Heishi's råd är varken kontroversiella, skadliga eller subjektiva. Generella råd som fler än bara aspisar kan/bör ta till sig. Man bör aldrig vara försiktig eller rädd för att ge bra råd oavsett om de är applicerbara eller inte i den nuvarande situationen.

+1 Heishi

outzaidur skrev:Inget av detta har någon som helst inverkan på hur framgångsrik eller lycklig du blir i framtiden.

Nu tycker jag verkligen att du överdriver.

Exploitbat skrev:

outzaidur skrev:Inget av detta har någon som helst inverkan på hur framgångsrik eller lycklig du blir i framtiden.

Nu tycker jag verkligen att du överdriver.

Då tycker jag du bör gå igenom världens politiska, ekonomiska och sociala statistik och sedan återkomma med relevanta argument gällande hur "snygg, rolig, söt och kul" personer har det bättre i en normaliserad befolkning.

ALLA människor från ALLA grupper har svårigheter i sitt liv på ALLA olika sätt. Det är absolut INTE så att fattiga mår sämre psykiskt enligt statistiken.

Inte heller utseende har någon som helst inverkan på den psykiska hälsan. Fula människor har inte sämre liv.

"Rolig och kul" är för luddiga termer för att ens kvantifiera utöver det faktum att de är otroligt subjektiva och kulturellt specifika.

Ytterst få personliga egenskaper påverkar det psykiska välmåendet i realiteten.

"Hur kan hon vara sjuk? Hon som är så snygg?" - Helt fel att ens börja tänka så.

outsidur, visserligen har du ju rätt i det här:

outzaidur skrev:"Hur kan hon vara sjuk? Hon som är så snygg?" - Helt fel att ens börja tänka så.

Men TS kanske menar att folk tycker att hon är snygg, söt, rolig och kul. Så antar jag att det är. Och tycker folk det, så har man en god grund för att ha det bra i livet.

Så jag tror det ordnar sig för dig, Becca - enormt mycket fortare än för det usla exemplet mig. Men har du nytta av råd - Heishis råd, råd från nån som delar eller delat situation med dig, eller andra - så kan du förhoppningsvis få tag i dem.

Jag hoppas tråden kan återgå till att hjälpa dig med det!

Becca_ skrev:hur klarade ni er igenom eran tonårsperiod? och hur gör ni för att klara av vardagen på lättast sätt utan att få ångest??

Det där frågar jag mig också!

kanske en idee att vända sig till hab för att får stöd och hjälp ..... det kan bara blir bättre med professionell hjälp tycker jag .... iaf inte sämre ....

haha, om du är snygg och rolig kan du bli lyx fru. alltid ett alternativ, samtidigt som du kommr få tid över att göra vad du vill.

hon som sa att det inte spelar nån roll med utseende har fel, det beror väl på hur man använder det också. precis som ens andra egenskaper som man har i sin personlighet samt i sin AS.

du kan alltid bli strippa om du är snygg, eller tjej och ser ok bra ut.

du kan också bli model även om det krävs lite mera än bara snygg där, så måste du iaf ha ett utseende ut över det normala för att bli supermodel. (jag vet minst en AS super model)

så det är väl snarare tjejens åsikt om att det inte är "ok" att leva så, i hennes värld.

NoteToSelf skrev:

Becca_ skrev:hur klarade ni er igenom eran tonårsperiod? och hur gör ni för att klara av vardagen på lättast sätt utan att få ångest??

Det där frågar jag mig också!

sport+tjejer+datorspell, helger alkohol+tjejer visst man var ju säkert brutalt dålig så man kanske inte fick så mycket napp hela tiden, men man levde ju ändå för att fixa "den där bruden" det är ju jakten som är det roliga

det är väl ungefär hur min tonårsperiod såg ut från att jag var 14