Är det någon mer än jag som har haft svårt att finna sig själv?

Jag vet inte om jag har funnit mig själv helt och hållet, men efter 20 år med en roll såg jag att jag hade en roll.
Den är borta sedan augusti..

Att jag tog bort den gjorde att jag funnit mig själv mer och mer efter det.
Jag har ingen "mur" runt mitt inre som hindrar mig från att ha kontakt med mitt inre.

Nu senaste veckorna har jag försökt söka jobb, jag har trott att jag velat ha det kollegiala....idag lärde jag mig att det vill jag inte alls ha.

Jag vill ha jobb för pengars skull...inte det sociala.

Det var så underbart att finna detta för det har tyngt mig så länge att jag inte haft det kollegiala.

Jag måste även säga det att jag har en så underbar fru som stöttar mig så gott hon kan.
Älskar dig gumman...

Även om hon inte läser i det här forumet så vill jag skriva det

Det jag har märkt är att det hela handlar om att tillåta sig själv att se sitt inre.
Det är inte alltid det lättaste, det är långt från alla som vågar göra det.

Jag tänke på allla dem som är otrevliga och nästan elaka mot andra...
Inte bara dem, alla som har haft eller har det jobbigt skapar lätt en "mur" för att slippa se det som gör ont i det inre.

Det tråkigaste är när de som är elaka mot andra, för att de själva inte mår bra, lyckas i sitt uppsåt att dra ner andra i deras eget elände.

När de häver ur sej sårande tillmälen och andra personer tar illa vid sej. Jag har aldrig förstått varför man vill bygga sin självbild genom att terrorisera andra. Det blir ju ingen självbild av det, det blir ju bara ett negativ.

weasley skrev:Det tråkigaste är när de som är elaka mot andra, för att de själva inte mår bra, lyckas i sitt uppsåt att dra ner andra i deras eget elände.

När de häver ur sej sårande tillmälen och andra personer tar illa vid sej. Jag har aldrig förstått varför man vill bygga sin självbild genom att terrorisera andra. Det blir ju ingen självbild av det, det blir ju bara ett negativ.

Det är nog ofta inte medvetet, tror jag. Många beter sig illa mot andra för att de mår dåligt, men de vet inte om att de mår dåligt. Jag brukar för det mesta utgå från att sådana människor mår dåligt, eftersom det är den troligaste förklaringen till deras beteende.

Dunderbar skrev:Jag vill ha jobb för pengars skull...inte det sociala.

Det är det sociala jag skulle sakna mest om jag blev av med mitt jobb. Folk som känner mig och accepterar mig för den jag är, trivs tillsammans med mig och tycker att jag gör ett bra jobb.

Människor som jag vet vad de är intresserade av på fritiden, som man kan slå sig ner hos och prata om vad de gjort under helgen eller semestern och veta att de bryr sig om lilla mig och som verkligen är intresserade av vad jag gjort. Som blir glada när jag bjuder på någonting till kaffet och som själva kommer med en kaka när jag känner mig lite nere. Som behöver min hjälp när de får problem och som jag vet kommer till min hjälp när jag behöver dem.

Jag önskar verkligen jag på något sätt skulle kunna säga till dem vad de betyder för mig!

Men som på alla arbetsplatser finns det de som gärna får byta jobb.

Kvasir skrev:Det är nog ofta inte medvetet, tror jag. Många beter sig illa mot andra för att de mår dåligt, men de vet inte om att de mår dåligt. Jag brukar för det mesta utgå från att sådana människor mår dåligt, eftersom det är den troligaste förklaringen till deras beteende.

Visst, jag tror dej. Absolut.

Men varför saknar de den förmågan till självinsikt? Har de inget tänk i banor av orsak och verkan? Varför ska sådana personer få ha rösträtt när de inte ens kan se sin egen negativa påverkan på omgivningen?

OBS! Jag menar inte att frånta någon dess rösträtt, det var mer ett exempel på att anses som vuxen!

weasley skrev:
Visst, jag tror dej. Absolut.

Men varför saknar de den förmågan till självinsikt? Har de inget tänk i banor av orsak och verkan? Varför ska sådana personer få ha rösträtt när de inte ens kan se sin egen negativa påverkan på omgivningen?

OBS! Jag menar inte att frånta någon dess rösträtt, det var mer ett exempel på att anses som vuxen!

De flesta människor är livrädda för allt som har med psykiska sjukdomar eller avvikelser att göra. Då är det nog inte så märkligt att inte förstå eller undermedvetet förneka för sig själv att man faktiskt mår psykiskt dåligt.

Jag har sett många sådana exempel. Allt från personer som bara är lite jobbiga för sin omgivning till ett fall med en person som var psykotisk och hade förföljelsemani och total avsaknad av sjukdomsinsikt.

Jag sade själv nej till psykolog när jag var yngre och mådde dåligt, för något sådan fel var det ju inte på mig. Inte för att jag kunde ha fått någon AS-diagnos på den tiden, men jag kunde kanske ha fått den tidens antidepressiva medicin och börjat må bättre tio femton år tidigare än när jag äntligen gick med på sådana mediciner för drygt tio år sedan.

En liten existentialistisk invändning mot trådens titel; man finner inte sig själv, man skapar sig själv.

Jag håller med dig Dunder, jag vill också jobba för att få ett fett lönekuvert. Och utveckla mig själv. Lära mig mer.
Det sociala är däremot mest en belastning jag söker undvika.

KrigarSjäl skrev:En liten existentialistisk invändning mot trådens titel; man finner inte sig själv, man skapar sig själv.

Du får se på det hur DU vill...
Jag har läst dina inlägg med mer....
Du verkar tro att du är så smart och så intelligent när man läser det du skriver, att du vet bäst och andra har fel.

Även om du kanske ser det som om man skapar sig själv så kan jag säga det att det är inte alls så jag upplever det.

DU kan inte veta hur jag känner det.

Vi är redan skapade, men dessvärre vet vi inte alla vilka vi är, så vi måste leta efter oss, söka att finna oss själva.

Ett granfrö leder till ett granskott och sedan en gran. Hade det något val? Nej.

Ett barn föds gravt utvecklingsstört. Kan det skapa ett annat liv år sig? Hur mycket kan vi påverka våra liv?

Den genetiska koden finns. Massvis med saker är redan förutbestämda. Separerade enäggstvillingar kan skapa väldigt identiska liv skilda åt.

MEN självklart är vår vilja viktig. Vad vill jag med mitt liv? Man får inte fega ur. Om vägen till mitt mål är kantad med till synes oöverstigliga hinder så får jag ändå inte ge upp. Utan min dröm är jag ingenting.

Har varit utbränd i tre år. Har börjat skriva låtar igen. Har jobbat på dem och mediterat. DÅ erbjöds jag plötsligt två spelningar. Gick och köpte en ny countrygitarr med inbyggd mic, min gamla var utsliten. Sitter nu och tränar flera timmar per dag och försöker uppfinna nya ackord. Varför? Därför att jag är en söndervärkt reumatiker och många traditionella grepp är omöjliga för mig. Men jag försöker göra det omöjliga därför att en människa som inte arbetar på att förverkliga sina drömmar är dömd till undergång.

Dunderbar skrev:Är det någon mer än jag som har haft svårt att finna sig själv?

Har du kollat framför datorn?

Tobias skrev:

Dunderbar skrev:Är det någon mer än jag som har haft svårt att finna sig själv?

Har du kollat framför datorn?

Det är ett bra ställe att hålla till på, så man slipper leta efter sig.

Dunderbar skrev:

KrigarSjäl skrev:En liten existentialistisk invändning mot trådens titel; man finner inte sig själv, man skapar sig själv.

Du får se på det hur DU vill...
Jag har läst dina inlägg med mer....
Du verkar tro att du är så smart och så intelligent när man läser det du skriver, att du vet bäst och andra har fel.

Även om du kanske ser det som om man skapar sig själv så kan jag säga det att det är inte alls så jag upplever det.

DU kan inte veta hur jag känner det.

Har läst dina inlägg också. Det verkar som att du är nyfrälst.

KrigarSjäl skrev:En liten existentialistisk invändning mot trådens titel; man finner inte sig själv, man skapar sig själv.

Jag håller med.

Debbido skrev:MEN självklart är vår vilja viktig. Vad vill jag med mitt liv? Man får inte fega ur. Om vägen till mitt mål är kantad med till synes oöverstigliga hinder så får jag ändå inte ge upp. Utan min dröm är jag ingenting.

Det här är viktigt: att fortsätta tro, trots att det logiskt och rationellt sett inte finns något hopp. På det viset gräver man sig ur en depression eller undviker att hamna i en, när man väl lärt sig tricket. Det är inte lätt, men det går.

Att finna sig själv är väl det man ägnar sitt liv åt, kanske? Möjligtvis är det just detta som är meningen med ett mänskligt liv. Meningen kan ju omöjligt vara att sätta så många barn som möjligt till världen eller samla pengar på hög eller att skada/döda andra människor - även om det är vad väldigt många verkar tro. Fast jag tror ju att de som agerar så (och på andra konstiga/destruktiva sätt) är väldigt rädda individer och rädslan står alltid i vägen för djupare självkännedom, oavsett vad man nu menar med "själv".

KrigarSjäl skrev:En liten existentialistisk invändning mot trådens titel; man finner inte sig själv, man skapar sig själv.

Jag tänker att man har en "grundkärna", ett JAG, som man mår bäst om man finner, så att man kan leva i enlighet med sin "natur" - men den kan man leva ut i olika roller, och det skulle jag nog kunna kalla för att "skapa sig själv".


Jag lever på dubbel hastighet... Det känns som att jag har levt flera liv inom den här livstiden - eller uttryckt på annat sätt "skapat mig själv flera gånger om". Jag har varit det mesta (förutom "vanlig medelsvensson"...) Jag har pendlat mellan ytterligheterna; allt från "liten grå mus" som knappt vågade prata, och bara kunde umgås med djur - till på gränsen att klassas som "värsting" i slutet av 80-talet... (Men nån Västindienresa var det då aldrig tal om... ) Jag har varit religiös fanatiker, psykfall och institutionsskadad, knarkare och hängt med uteliggarna (det var faktiskt de som lärde mig mest om livet!!! Där var allting så "avskalat", inga snygga fasader osv. Det var de som lärde mig att se igenom hyckleriet även bland resten av befolkningen, och inse att skillnaden faktiskt inte är så stor egentligen... ). Och jag har även varit fanatisk i "jobba-med-dig-själv-grupper (där var hyckleriet som värst!!)

Allt det här har gjort att jag lärt mig betydligt mer, och utvecklats betydligt snabbare, än om jag hade stannat kvar i den roll jag hade från början, och därifrån försökt att utvecklas ett steg i taget. Jag har fått ett kraftigt vidgat perspektiv på livet och blivit fri från många fördomar, jag har större referensramar att utgå ifrån, en större "beteenderepertoar" att välja bland. (Även om det fortfarande finns många situationer jag inte klarar av... - Förmodligen för att jag aldrig brytt mig om att lära mig det där "svenssonlivet", och NT-spelet... )

Men i alla dessa "roller", där jag har "skapat mig själv", så har jag alltid haft en kärna av mitt eget JAG som har följt med mig. "Man kan aldrig fly från sig själv..." Jag har jobbat hårt för att finna mig själv - ända sen 10-års åldern! Men trots det har jag fortfarande bara funnit en liten del av mig själv... Så jag antar man kan säga att det är ett livsprojekt (som nån var inne på i en annan tråd...)

Men jag tror ändå att det viktigaste för att finna sig själv är att man måste komma i kontakt med sin äkta VREDE. Utan den är det omöjligt att vara sig själv. Men blanda nu inte ihop vrede med ilska: Vrede är en positiv känsla, en kraft - själva livskraften! - som har till syfte att skydda oss, tex mot kränkningar, men det är också drivkraften för att göra nånting åt problemen (som är oundvikliga i livet...) Ilska däremot ser jag bara som ett meningslöst skrikande för att lätta på trycket, men det leder sällan till nån varaktig förbättring, och det gör inte att man kommer i kontakt med KRAFTEN. (Klassikern: att gå hem och börja bråka med partnern för en skitsak, för att man vantrivs på jobbet... *suck*)

(Hinner inte utveckla tankegångarna mer.)

KrigarSjäl skrev:En liten existentialistisk invändning mot trådens titel; man finner inte sig själv, man skapar sig själv.

Nja, man måste först finna vad man ska skapa. Om man bara skapar sig själv utan att veta och känna vad man ska skapa så blir det lätt fel. Många ägnar sig t.ex. helt åt en karriär och får yrket som sin identitet, men det kanske inte är vad de egentligen vill. Jag hamnade själv i den situationen, men jag insåg också väldigt tidigt att jag inte ville identifiera mig med mitt yrke. Problemet var att jag inte visste vad jag egentligen ville istället, så jag har ägnat i stort sett hela mitt vuxna liv åt att försöka komma på just vem jag egentligen är och att hitta en identitet som jag trivs med och känner stämmer med mig själv. Folk som pratar om att finna sig själva är ofta just sådana som en dag inser att de har ägnat all sin tid och kraft åt en karriär utan att hinna med att fundera på vad de egentligen vill få ut av livet.

"Nja, man måste först finna vad man ska skapa. Om man bara skapar sig själv utan att veta och känna vad man ska skapa så blir det lätt fel. "

Instämmer med föregående talare: Vad vill jag skapa mig till? Människan använde sin intelligens till att uppfinna atombomben. Vad det en bra skapelse?

Människan är ju både ond och god. Att finna sig själv är för mig att finna det goda i mig då min tro är att kärleken är det mest sanna och riktiga som finns. Utifrån detta axiom har jag försökt forma mitt liv och kört in i en lång serie katastrofer, eftersom det är det mest naturliga av allt för en aspergare: att kollidera med det neurotypiska samhället.

Men allting har lärt mig något om livet och har alltså varit bra. Jag har också levt ut många olika roller. Har inte levt med uteliggarna i deras miljöer men försökt ordna upp livet för en och annan, som jag alltså tagit in. En hade varit uteliggare i 30 år. Det var nog den mest intressanta resa jag någonsin gjort. Han lärde mig nog mer än jag lärde honom.
B l a lärde han mig att välfärdsverige var en myt och varför vi har 16000 hemlösa idag.

Livet går, illusionerna krossas en efter en och en mera sann bild av världen och mig själv träder fram. Vid livet slut kanske jag rent av anar vem jag egentligen är. Det gör inget att det tar tid i mitt fall i alla fall då jag tror att mitt medvetande överlever kroppens utslocknande.

KrigarSjäl skrev:En liten existentialistisk invändning mot trådens titel; man finner inte sig själv, man skapar sig själv.

*Håller med*

...men att skapa sig själv kan vara någonting som händer både medvetet eller omedvetet. Man behöver inte veta vad man skapar, det händer ändå. Det tog ett bra tag innan jag upptäckte att det jag hade skapat var någonting som jag alls inte ville ha... Att sedan ändra på det kräver att man funderar ut hur man egentligen vill ha det ("finner" dig själv eller sina önskningar, om man så vill). Länge trodde jag till exempel att jag ville ha ett stort socialt liv, och var djupt olycklig för att jag inte lyckades få till det. En dag var det någon som frågade mig varför? Dum fråga, tyckte jag då, men kunde inte komma på ett enda skäl. Nu vet jag att jag trivs mycket bättre med en liten bekantskapskrets och inte för mycket sociala kontakter. Så att finna sig själv tror jag handlar mycket om att fundera ut svaren på sina varför?

- Varför vill jag det ena eller det andra?
- Varför gör jag på ett visst sätt?

Har man gjort en sak på ett visst sätt tillräckligt länge, så att det har blivit en vana, har man tappat bort svaret på varför man gör så. Det är till exempel stor skillnad på skälla ut någon för att man vaknat på fel sida, och att göra det för att man tycker personen har fel. Jag vill vara en som gör det senare, men har upptäckt att jag ganska ofta är en som gör det förra. Där har jag i och för sig "funnit" mig själv, men att "skapa" sig själv och ändra på det, är fasen inte lika enkelt...

Matilda skrev:Så att finna sig själv tror jag handlar mycket om att fundera ut svaren på sina varför?

- Varför vill jag det ena eller det andra?
- Varför gör jag på ett visst sätt?

Har man gjort en sak på ett visst sätt tillräckligt länge, så att det har blivit en vana, har man tappat bort svaret på varför man gör så. Det är till exempel stor skillnad på skälla ut någon för att man vaknat på fel sida, och att göra det för att man tycker personen har fel.

Otroligt bra skrivet!!! (Jag kommer inte på nåt mer att tillägga just nu...)

Jag har hört innom psykologins sfär att det finns fyra arketyper av personlighetsspektra. Detta kan användas som kompass för att bilda sig själv. Lägger man till generella upplevelser från världen så kanske man får en ytterligare dimension.

Ensamflickan, du kan omöjligt va 35 år? Du såg ut o va inte en dag över 25.

KrigarSjäl skrev:En liten existentialistisk invändning mot trådens titel; man finner inte sig själv, man skapar sig själv.

Instämmer helt

Livet har ingen förbestämd mening från födseln, inget mål, ingen avsikt - livet blir vad man gör det till. Jag är här därför att min DNA kombination ger upphov till en kropp som upprätthåller liv. En DNA kombination som inte ger en kropp som upprätthåller liv lever inte, de spontanaborteras.

Isse skrev:Ensamflickan, du kan omöjligt va 35 år? Du såg ut o va inte en dag över 25.

Jag vet (det säger alla...), jag skulle kunna lura vem som helst pga det... (Men jag lovar, jag har nyss fyllt 35 år, det är sant!)