Aspergerforums roll för skapandet av nya relationer
64 inlägg
• Sida 3 av 3 • 1, 2, 3
En nära vän eller två räcker, inte säkert att man kan dela allt med partner eller att den kan uppfylla alla ens behov. Blir också väldigt snävt att bara umgås med sin partner, man behöver ju intryck utifrån också.
En vän kan trösta en, ha gemenskap och förståelse med, detta kan man även ha med sin partner men det är en annan känsla med vänner, utan vänner är livet tråkigt, det berikar, man är inte ensam, man vet att det finns folk som bryr sig om, delar saker med en, förstår en och tycker om en.
En vän kan trösta en, ha gemenskap och förståelse med, detta kan man även ha med sin partner men det är en annan känsla med vänner, utan vänner är livet tråkigt, det berikar, man är inte ensam, man vet att det finns folk som bryr sig om, delar saker med en, förstår en och tycker om en.
lettan skrev:En nära vän eller två räcker, inte säkert att man kan dela allt med partner eller att den kan uppfylla alla ens behov. Blir också väldigt snävt att bara umgås med sin partner, man behöver ju intryck utifrån också.
En vän kan trösta en, ha gemenskap och förståelse med, detta kan man även ha med sin partner men det är en annan känsla med vänner, utan vänner är livet tråkigt, det berikar, man är inte ensam, man vet att det finns folk som bryr sig om, delar saker med en, förstår en och tycker om en.
Det där låter som något som kommer från en mycket ung människa (no offense). Har du haft en seriös, fungerande relation med en partner i vuxen ålder så vet du att det du skriver inte stämmer. Jag själv har snart varit tillsammans med min partner i 10år och för mig är det du skriver helt obegripligt. Låter som sagt som något som kommer från en mycket ung person.
Sedan tycker jag du har en del andra märkliga inlägg här på forumet. I någon relativt ny tråd drar du alla aspisar över en kam och påstår att det inte går att umgås med dem. Det verkar som du har många fördomar mot aspergare och inte alls tycker om dem. Min fråga blir då, varför är du på det här forumet och skriver?
- snuttedrutt
- Får inte posta
- Inlägg: 20
- Anslöt: 2010-06-10
snuttedrutt skrev:lettan skrev:En nära vän eller två räcker, inte säkert att man kan dela allt med partner eller att den kan uppfylla alla ens behov. Blir också väldigt snävt att bara umgås med sin partner, man behöver ju intryck utifrån också.
En vän kan trösta en, ha gemenskap och förståelse med, detta kan man även ha med sin partner men det är en annan känsla med vänner, utan vänner är livet tråkigt, det berikar, man är inte ensam, man vet att det finns folk som bryr sig om, delar saker med en, förstår en och tycker om en.
Det där låter som något som kommer från en mycket ung människa (no offense). Har du haft en seriös, fungerande relation med en partner i vuxen ålder så vet du att det du skriver inte stämmer. Jag själv har snart varit tillsammans med min partner i 10år och för mig är det du skriver helt obegripligt. Låter som sagt som något som kommer från en mycket ung person.
Sedan tycker jag du har en del andra märkliga inlägg här på forumet. I någon relativt ny tråd drar du alla aspisar över en kam och påstår att det inte går att umgås med dem. Det verkar som du har många fördomar mot aspergare och inte alls tycker om dem. Min fråga blir då, varför är du på det här forumet och skriver?
+1
Jag har aldrig haft mer än 1 vän åt gången, d.v.s. min partner.
animal skrev:snuttedrutt skrev:lettan skrev:En nära vän eller två räcker, inte säkert att man kan dela allt med partner eller att den kan uppfylla alla ens behov. Blir också väldigt snävt att bara umgås med sin partner, man behöver ju intryck utifrån också.
En vän kan trösta en, ha gemenskap och förståelse med, detta kan man även ha med sin partner men det är en annan känsla med vänner, utan vänner är livet tråkigt, det berikar, man är inte ensam, man vet att det finns folk som bryr sig om, delar saker med en, förstår en och tycker om en.
Det där låter som något som kommer från en mycket ung människa (no offense). Har du haft en seriös, fungerande relation med en partner i vuxen ålder så vet du att det du skriver inte stämmer. Jag själv har snart varit tillsammans med min partner i 10år och för mig är det du skriver helt obegripligt. Låter som sagt som något som kommer från en mycket ung person.
Sedan tycker jag du har en del andra märkliga inlägg här på forumet. I någon relativt ny tråd drar du alla aspisar över en kam och påstår att det inte går att umgås med dem. Det verkar som du har många fördomar mot aspergare och inte alls tycker om dem. Min fråga blir då, varför är du på det här forumet och skriver?
+1
Jag har aldrig haft mer än 1 vän åt gången, d.v.s. min partner.
Precis! Man har liksom inget behov av mer.
- snuttedrutt
- Får inte posta
- Inlägg: 20
- Anslöt: 2010-06-10
Känner ni inget behov av att "vädra intellektet"? Personligen tycker jag att det blir svårt att göra med bara en person. Förr tyckte jag med att det räcker med bara en partner, men kom senare underfund med att det är nog bättre med några vänner också. Lika bra var väl det för min del, eftersom jag i det närmaste verkade uppfattade som tokig när jag sa att det räcker med bara en partner (och att vänner inte var mindre viktigt alltså, jag är inte bigamist).
prodge64 skrev:Känner ni inget behov av att "vädra intellektet"?
Onekligen. Det är precis som i sportsammanhang. Ifall du spelar på någon på din nivå, lär du dig aldrig, och blir aldrig bättre. Pratar du med någon som har ungefär samma tankebana, blir det enbart ett sida av myntet. Den andra sidan måste finnas, mångfalden är gynnsam när det kommer till diskussioner.
Jag kan avslöja att animal och jag lyckas ha olika syn på rätt många saker. Det är inte lika behagligt som att strykas medhårs av sin partner, men desto mer utvecklande. Så jag tror man kan få den intellektuella stimulansen genom endast en partner också.
(Även om jag själv faktiskt råkar ha en vän eller två, plus lite familj)
(Även om jag själv faktiskt råkar ha en vän eller två, plus lite familj)
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Via det här forumet fick jag t.ex. reda på träffgruppen som OA anordnar. Genom den fick jag i sin tur reda på informatörslinjen på Ågesta folkhögskola som jag gick för ca 2 år sedan. Där fick jag i sin tur kontakt med en tjej jag blev tillsammans med i ca 1 år, plus lärde känna en del personer med AS jag fortfarande håller kontakten med.
Informatörslinjen ledde mig också till att få det arbete jag har nu som coach på Misa. Så visst, lite nytta har man haft av detta forum
Informatörslinjen ledde mig också till att få det arbete jag har nu som coach på Misa. Så visst, lite nytta har man haft av detta forum
Orkar inte plöja tråden, men om mina spridda minnesbilder stämmer så har ingen skrivit om den känslomässiga nytta – eller till och med nödvändighet – man kan ställas inför att kunna ventilera en relation med sin motpart i en annan. Inte minst om den första relationen är ens kärleksförhållande och man vill det väl, men även annars. Ha flera, åtminstone två, ben att stå på i sitt relaterande helt enkelt.
En så påfallande frånvaro att jag kan undra om jag är "NT" trots allt. Inte för att jag klarar att fylla det behovet, men för att jag har det och för att jag uppfattar det som självklart.
Minns också en gammal diskussion om det här där jag frapperades över samma sak. Någon såg det till och med som svek och skitsnack att ventilera sitt förhållande med någon annan (om i terapi vet jag inte, men åtminstone i en privat relation).
Eller har alla andra så god kontakt med sin familj att de tar den för given i rollen som det "andra benet"?
------------
edit: länk till skitsnacktråden.
En så påfallande frånvaro att jag kan undra om jag är "NT" trots allt. Inte för att jag klarar att fylla det behovet, men för att jag har det och för att jag uppfattar det som självklart.
Minns också en gammal diskussion om det här där jag frapperades över samma sak. Någon såg det till och med som svek och skitsnack att ventilera sitt förhållande med någon annan (om i terapi vet jag inte, men åtminstone i en privat relation).
Eller har alla andra så god kontakt med sin familj att de tar den för given i rollen som det "andra benet"?
------------
edit: länk till skitsnacktråden.
Senast redigerad av Zombie 2010-11-27 3:58:21, redigerad totalt 1 gång.
I mitt fall stämmer det nog. De personer (förutom barn) som står mig närmast utöver min partner är min far och min bror. Men även därutöver har jag två vuxna syskon som jag skulle kunna lita på, även om vi inte har en såpass nära relation i jämförelse. Lojalitet är ingen bristvara mellan oss syskon. Jag är nog lyckligt lottad som aspie, som fått så många relationer "gratis".
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Återgå till Att leva som Aspergare