Visste inte vars jag skulle skriva och jag hoppas att tråden inte ligger alltför tokigt. Behöver bara skriva av mig lite och känner för att göra det på ett ställe där jag kanske ev kan få respons. Det som skrivs här är mina åsikter och jag menar inget illa om nån blir sårad.

Så ja jag är under utredning för NPF diagnoser plus OCD och div. ångestsjukdomar. Min psykolog tror mest på att jag har något autismspektrumtillstånd dock ej AS eller "vanlig" autism (vad faen finns kvar då, kan bara komma på atypisk autism). Medan jag själv känner mer igen mig i ADHD (vet ej om det är ADD eller ADHD då jag är osäker på om min rastlöshet beror på ångest eller hyperaktivitet.. eller kanske båda. Impulsiv är jag dock). Dock har hon sagt att hon kan ha fel. Men själva tanken på att ha nån autismdiagnos skrämmer mig så in i helvete, ja ajg tror faktiskt att jag hellre vill dö en få en sådan diagnos. Jag känner ett fåtal med någon form av autismdiagnos och jag tycker inte att jag är lik de öht, bortsett från att ingen utav oss är så sociala samt att vi alla har problem med konsistenser, ljud, lukter osv. Dessutom även om de kompisarna är schyssta och så så är de tråkiga och det slutar oftast med att jag blir förbannad på de för att de aldrig vill göra nått och inte lyssnar eller bara babblar på om det de gillar (vilket oftast är nått helt annat än jag gillar). Visst jag vet att de inte menar illa men jag har kort stubin, så ja felet är väl egentligen mitt. Om jag har nån form av autism borde jag inte då känna igen mig i de och trivas bättre med de? Dessutom är jag helt tvärt om på många saker än de, bla när det gäller rutiner... det är nämligen det värsta jag vet... helst ska det vara minst en ny sak som händer varje dag. Tyvärr måste jag väl erkänna att jag har autistiska drag (fick 27 på AQ testet hos psykologen) men jag har läst att folk med ADHD och/eller social fobi kan få högt på de med.
Ni tycker säkert jag är töntig och dum som hellre vill dö än vara autistisk men det är så jag känner. Jag är dessutom rädd att hon ska vara så säker på autism att hon inte kollar det andra ordentligt, jag vill inte ha fler felaktiga diagnoser.. räcker med att jag fick kämpa för att bli av med min BPD stämpel som en akutpsykiatriker satte på mig för ca 3 år sedan.
Usch det här blev rörigt... tror jag skrivit allt nu.

Rutiner är definitivt inte kul, klart bättre med olika grejer varje dag och jag har AS-diagnos...

för min del är självinsikt vägen till inre lugn.
fast det är inte alltid det som jag är, är det som jag vill.
självacceptans har oftast tagit längre tid än självinsikt.
hoppas du finner en väg som du är bekväm med.

Får väl se vad alla testerna säger sen. De som står mig närmaste håller dock med mig. Personligen kan jag inte riktigt förstå hur min psykolog kan tro att jag har autism.
Jag har inga specialintressen direkt och kan definitivt inte sitta i timmar med något, faktum är att jag inte kan sitta still mer än 10-15 min med nått.
Jag har aldrig tolkat nått bokstavligt och har inga direkta problem med icke verbal kommunikation och kan själv använda det. Jag kan förstå hur andra tänker (om jag inte är för uppe i mina egna tankar för då lyssnar jag inte öht). Jag har inga problem med hygien. Jag förstår alla skämt lika snabbt som alla andra och jag älskar ironi.
Jag skulle kunna göra en längre lista. Det enda autistiska jag (och min pojkvän, han är den som är med mig mest) kan se är att jag inte är så social, har svårt med ögonkontakt (vilket jag inte hade som barn och jag var dessutom social som barn och inte blyg då heller... det har kommit som äldre), problem med sinnesintryck samt att jag kan bli tillfälligt besatt av saker (ex så var jag besatt av att göra smycken).
Annars är mina större problem (förutom ångest och depression) att göra klart saker, koncentrera mig, att inte skjuta upp saker, passa tider, impulskontroll och mitt svängande humör (särskilt ilska).

Någon sade att en diagnos är en arbetshypotes som kan komma att ändras, och även välutbildade pykiatrar gör fel.

KaosPrinsessa skrev:Får väl se vad alla testerna säger sen. De som står mig närmaste håller dock med mig. Personligen kan jag inte riktigt förstå hur min psykolog kan tro att jag har autism.
Jag har inga specialintressen direkt och kan definitivt inte sitta i timmar med något, faktum är att jag inte kan sitta still mer än 10-15 min med nått.
Jag har aldrig tolkat nått bokstavligt och har inga direkta problem med icke verbal kommunikation och kan själv använda det. Jag kan förstå hur andra tänker (om jag inte är för uppe i mina egna tankar för då lyssnar jag inte öht). Jag har inga problem med hygien. Jag förstår alla skämt lika snabbt som alla andra och jag älskar ironi.
Jag skulle kunna göra en längre lista. Det enda autistiska jag (och min pojkvän, han är den som är med mig mest) kan se är att jag inte är så social, har svårt med ögonkontakt (vilket jag inte hade som barn och jag var dessutom social som barn och inte blyg då heller... det har kommit som äldre), problem med sinnesintryck samt att jag kan bli tillfälligt besatt av saker (ex så var jag besatt av att göra smycken).
Annars är mina större problem (förutom ångest och depression) att göra klart saker, koncentrera mig, att inte skjuta upp saker, passa tider, impulskontroll och mitt svängande humör (särskilt ilska).

@KaosPrinsessa

Läste bara ditt senaste inlägg men...

Det låter lite ADHD för mig. Eller ADD (ADHD utan hyperaktivitet) ifall du inte är hyperaktiv/rastlös/pratig/orolig precis hela tiden.

Med det menar jag att ADHD är att man är orolig i princip hela tiden - det kan visa sig i att man är rastlös o/e pratar hela tiden o/e är orolig o/e plockar med fingarna o/e rör på fötterna eller tårna (så att det inte märks) hela tiden osv osv.

Med ADD är man i grunden ganska eller väldigt lugn men man kan bli impulsiv, glömsk och irrationell i tester och stressiga situationer. Det kan också vara olika i olika situationer. jag själv t ex blir stressad av räkneuppgifter (stressen gör att det lätt blir fel) men inte av tester av ordförståelse (då är jag kolugn och väldigt långrandig). Jag är lugn och logisk i små enkla uppgifter men blir mer och mer orolig och stressad ju mer komplexiteten ökar.

I princip alla människor blir lite grand autistiska i stressiga situationer sa min utredande psykolog.

HTH (hope this helps)

Miche skrev:Rutiner är definitivt inte kul, klart bättre med olika grejer varje dag och jag har AS-diagnos...

Ja iom att jag har ADHD så gillar jag förändringar om de är påerkade av mig. Däremot gillar jag inte överraskningar, speciellt inte om de påverkar mitt liv till stor del. Tar otrooooligt lång tid för mig att lugna mig. Ofta leder det till panikångest.

Jag gillar inte oväntade händelser...typ att arbetstiderna ändras (stor risk för att jag kommer för sent då). Jag måste ha fasta tider för att fungera och väääldigt få förändringa i jobbet. Jag gillar inte när saker kompliceras.

Men samtidigt har jag bristande impulskontroll och kan göra oväntade saker själv. Mycket handlar om att jag mentalt måste ha en föreställning om förändringen, och förbereda mig.

barracuber skrev:
Med det menar jag att ADHD är att man är orolig i princip hela tiden - det kan visa sig i att man är rastlös o/e pratar hela tiden o/e är orolig o/e plockar med fingarna o/e rör på fötterna eller tårna (så att det inte märks) hela tiden osv osv.

Fast betänk att om man har AS också så gör det att man både beter sig annorlunda, ter sig annorlunda, reagerar annorlunda osv än om man är en mer renrasig ADHD-typ. Och tvärtom, att aspigheten hos nån som också kvalar in för ADHD ter sig annorlunda.

barracuber skrev:

KaosPrinsessa skrev:Får väl se vad alla testerna säger sen. De som står mig närmaste håller dock med mig. Personligen kan jag inte riktigt förstå hur min psykolog kan tro att jag har autism.
Jag har inga specialintressen direkt och kan definitivt inte sitta i timmar med något, faktum är att jag inte kan sitta still mer än 10-15 min med nått.
Jag har aldrig tolkat nått bokstavligt och har inga direkta problem med icke verbal kommunikation och kan själv använda det. Jag kan förstå hur andra tänker (om jag inte är för uppe i mina egna tankar för då lyssnar jag inte öht). Jag har inga problem med hygien. Jag förstår alla skämt lika snabbt som alla andra och jag älskar ironi.
Jag skulle kunna göra en längre lista. Det enda autistiska jag (och min pojkvän, han är den som är med mig mest) kan se är att jag inte är så social, har svårt med ögonkontakt (vilket jag inte hade som barn och jag var dessutom social som barn och inte blyg då heller... det har kommit som äldre), problem med sinnesintryck samt att jag kan bli tillfälligt besatt av saker (ex så var jag besatt av att göra smycken).
Annars är mina större problem (förutom ångest och depression) att göra klart saker, koncentrera mig, att inte skjuta upp saker, passa tider, impulskontroll och mitt svängande humör (särskilt ilska).

@KaosPrinsessa

Läste bara ditt senaste inlägg men...

Det låter lite ADHD för mig. Eller ADD (ADHD utan hyperaktivitet) ifall du inte är hyperaktiv/rastlös/pratig/orolig precis hela tiden.

Med det menar jag att ADHD är att man är orolig i princip hela tiden - det kan visa sig i att man är rastlös o/e pratar hela tiden o/e är orolig o/e plockar med fingarna o/e rör på fötterna eller tårna (så att det inte märks) hela tiden osv osv.

Med ADD är man i grunden ganska eller väldigt lugn men man kan bli impulsiv, glömsk och irrationell i tester och stressiga situationer. Det kan också vara olika i olika situationer. jag själv t ex blir stressad av räkneuppgifter (stressen gör att det lätt blir fel) men inte av tester av ordförståelse (då är jag kolugn och väldigt långrandig). Jag är lugn och logisk i små enkla uppgifter men blir mer och mer orolig och stressad ju mer komplexiteten ökar.

I princip alla människor blir lite grand autistiska i stressiga situationer sa min utredande psykolog.

HTH (hope this helps)

Jo men det är det jag är. Jag känner konstant oro och gör alltid nått med händerna och ibland även fötterna. Pratsam är jag också och pratar fort och mycket, dessutom blir just det värre när jag blir nervös. Sen blir jag även väldigt väldigt lätt stressad eftersom jag alltid är uppvarvad från grunden eller vad man ska säga.
Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin har känt mig helt lugn, även om jag blir lugnare av vissa saker/omgivningar tex. varma bad och bergsvandring.

KaosPrinsessa skrev: Jag känner ett fåtal med någon form av autismdiagnos och jag tycker inte att jag är lik de öht, bortsett från att ingen utav oss är så sociala samt att vi alla har problem med konsistenser, ljud, lukter osv. Dessutom även om de kompisarna är schyssta och så så är de tråkiga och det slutar oftast med att jag blir förbannad på de för att de aldrig vill göra nått och inte lyssnar eller bara babblar på om det de gillar (vilket oftast är nått helt annat än jag gillar). .

Du är medveten om att de saker du skriver här är klockrena saker som stämmer in på funktionshinder i autismspektrat.

Ogillar ljud, lukter, ljus. Ogilla samtal där du inte är "dominerande" eller hur man ska säga. Med detta menar jag att inte alla andra lyssnar på dig. Svårt att lyssna och ta till dig att andra kan ha andra intressen än dig själv....

Faktum är att de problemen är ganska grundläggande för oss med AS eller andra autismliknande syndrom.

Och förresten, varför är du så rädd för att få en diagnos som är besläktad med autism? Du är väl i vilket fall dig själv, enda skillnaden är att dina rättigheter kommer öka väldigt mycket via LSS-lagstiftningen och du kommer få svar på varför du är just som du är...

KaosPrinsessa skrev:Jo men det är det jag är. Jag känner konstant oro och gör alltid nått med händerna och ibland även fötterna. Pratsam är jag också och pratar fort och mycket, dessutom blir just det värre när jag blir nervös. Sen blir jag även väldigt väldigt lätt stressad eftersom jag alltid är uppvarvad från grunden eller vad man ska säga.
Jag kan faktiskt inte minnas att jag någonsin har känt mig helt lugn, även om jag blir lugnare av vissa saker/omgivningar tex. varma bad och bergsvandring.

Ytterligare saker som tyder på en autistiskt funktionshinder, tillsammans med adhd eller add om du frågar mig.

Saker som tics är frekvent förekommande hos folk med AS och liknande (jag har det dock inte var jag vet om).

Att tala för mycket, går att härleda till dels autism, svårt med sociala koder och även till ADHD eller ADD.

Att gå upp i varv är klockrent även det på adhd/add, men även för folk autism vid obekväma situationer ex när det är folktätt kan få en känsla av stress.

Gällande "risken" att få en diagnos innehållande något autistiskt funktionshinder bör du vara lugn infö, det är inget farligt. Snarare är det en befrielse att veta varför man är som man är.

alfapetsmamma skrev:

barracuber skrev:
Med det menar jag att ADHD är att man är orolig i princip hela tiden - det kan visa sig i att man är rastlös o/e pratar hela tiden o/e är orolig o/e plockar med fingarna o/e rör på fötterna eller tårna (så att det inte märks) hela tiden osv osv.

Fast betänk att om man har AS också så gör det att man både beter sig annorlunda, ter sig annorlunda, reagerar annorlunda osv än om man är en mer renrasig ADHD-typ. Och tvärtom, att aspigheten hos nån som också kvalar in för ADHD ter sig annorlunda.

Precis det du skriver glömde jag säga till den ena utredande läkaren också! Det jag skrev var nämligen i princip nästan ett direkt citat av vad hon sade! Tänk vad svårt det är under samtal att hinna tänka på och få fram allt! Och hur ofta kommer man inte på efteråt vad man skulle sagt.

barracuber skrev:Med det menar jag att ADHD är att man är orolig i princip hela tiden - det kan visa sig i att man är rastlös o/e pratar hela tiden o/e är orolig o/e plockar med fingarna o/e rör på fötterna eller tårna (så att det inte märks) hela tiden osv osv.

Hmm, personligen är jag nästan aldrig orolig.

Det är en gråskala, etiketterna sätts i praktiken väldigt godtyckligt och proffsen kan inte ens sina saker i förfärande många fall, så man kan inte ha någon bokstavlig syn på vad någon säger om det där. Dessutom verkar det inte finnas några givna skillnader mellan olika NPF heller (som AS och AD*D).

Har diskuterats hur mycket som helst på forumet, har tyvärr ingen tråd i huvudet, men man kan söka...

Dessutom är det exakt som nano säger:

nano skrev:Någon sade att en diagnos är en arbetshypotes som kan komma att ändras, och även välutbildade pykiatrar gör fel.

Alltsammans är provisoriska etiketter som förhoppningsvis täcker det mesta sådär ungefär, för någonstans måste man sätta dem och den styrande verkligheten vet man fortfarande just ingenting om.

För mig skulle det vara en dödsdom att få en autismdiagnos och inte den minsta befrielse. Mina problem har främst relaterats till ångest, organisation, tålamod (eller snarare avsaknad av detta) och att få saker färdig gjorda (kan börja men typ inte avsluta)... ja och att koncentrera sig på det man ska göra. Jag har aldrig hört eller känt att jag inte uppfattar sociala koder, aldrig tagit något bokstavligt och aldrig haft problem med att tolka kroppspråk. Det enda jag någonsin känt "wow detta är mig" för är just ADHD, inget annat har gett mig den wow-känslan.

Sen det där med överkänslighet mot ljud, ljus etc, det är nått folk med ADHD kan ha med, inte helt ovanligt. Det har jag läst både i diverse böcker och på internet.

Varför skulle det vara en dödsdom för dig? Kom ihåg att aspergers skiljer sig väldigt mycket från person till person, och att man inte nödvändigtvis måste inte ha problem med just de punkterna du tar upp.

Nefarious skrev:Varför skulle det vara en dödsdom för dig? Kom ihåg att aspergers skiljer sig väldigt mycket från person till person, och att man inte nödvändigtvis måste inte ha problem med just de punkterna du tar upp.

Dessutom ger AS fördelar genemot ADHD ex. genom att vi går under LSS-lagen.

Daglig Verksamhet
Tandvårdskort
Personlig assistans (vid behov)

och mängder av andra rättigheter folk med andra NPF diagnoser saknar.

Nefarious skrev:Varför skulle det vara en dödsdom för dig? Kom ihåg att aspergers skiljer sig väldigt mycket från person till person, och att man inte nödvändigtvis måste inte ha problem med just de punkterna du tar upp.

Sant – och hade det inte varit för det skulle jag ha kunnat säga mer oreserverat till KaosPrinsessa att "känner du som du gör intuitivt så kanske det är så, intuitionen har inte automatiskt rätt men ofta". Men den här sortens missuppfattningar om AS (vanliga men lika fel för det), och kanske det som verkar som en släng av AS-fobi (??), komplicerar mitt intryck.

AS har jag inte för det har tom min psykolog sagt utan hon tror isf att det är atypisk autism jag har. Jag har dessutom läst massor om AS och andra former av autism så det har inte med okunskap att göra. Men mitt inre skriker ut att jag inte har autism.
Den enda hjälp jag verkligen vill ha är en egen lägenhet och det kan de hjälpa mig att få vad jag än får för diagnos.

Om du absolut inte tror att du har autism - varför utreds du då? Och jag förstår faktiskt inte alls varför du är så dramatisk angående en eventuell diagnos. Att du har en diagnos är ju bara ett intyg på att du har vissa svårigheter, du blir inte en annan person.

Jag kan tänka mig en bunt olika orsaker att KaosPrinsessa inte vill få autismdiagnos.
Jag har dels hört om att det finns de som tycker sig bli mer eller mindre omyndigförklarade av det och att man därför inte vill ha det i papper.

Nefarious skrev:Om du absolut inte tror att du har autism - varför utreds du då? Och jag förstår faktiskt inte alls varför du är så dramatisk angående en eventuell diagnos. Att du har en diagnos är ju bara ett intyg på att du har vissa svårigheter, du blir inte en annan person.

Jag utreds först och främst för ADHD men även för autism samtidigt.

KaosPrinsessa skrev:

Nefarious skrev:Om du absolut inte tror att du har autism - varför utreds du då? Och jag förstår faktiskt inte alls varför du är så dramatisk angående en eventuell diagnos. Att du har en diagnos är ju bara ett intyg på att du har vissa svårigheter, du blir inte en annan person.

Jag utreds först och främst för ADHD men även för autism samtidigt.

Inte konstigt eftersom de båda överlappar så ofta.

Jag utreddes för Tourette, AS, OCD, ADHD och ADD plus några till.
Blev AS, när jag fick diagnos bad jag dem att inte sätta någon diagnos.