Så har man varit en ny vända till stjärnan till psykolog då. (För tidigare utläggningar se gar-det-att-fa-hjalp-t17525.html) Denna gång fick jag veta att eftersom jag hade så mycket ångest så hade jag antagligen inte AS, ångest är tydligen inte vanligt bland aspisar. När jag påpekade att just ångest och depression var väldigt vanligt bland personer med AS, ändrade hon sig och sa att det visserligen stämde, men att min ångest var mer allmän och det är den inte hos en aspie.

Så då blev jag nyfiken, vet folk här om varför de har ångest och vilka situationer som utlöser den? Personligen får jag ångest för att jag är värdelös, för att jag är osäker om jag gjort något dumt i olika sociala situationer, för att jag är dålig, för att jag är krävande, för att allt är meningslöst, för att jag inte orkar längre och för att jag råkar vakna med det på morgonen, eller får det under dagen eller bara är sån just då. Men jag har inte ångest hela tiden. Hur är det med er andra?

Att du är värdelös? Har du varit med om någonting hemskt? Blivit itutad det där? Du måste inte svara om du inte vill.
Jag tror jag har ångest av min medicin bland annat. Och situationen.
Vilken typ av ångest det är vet jag inte riktigt.

Att jag är värdelös bygger på empiriska studier. Jag är och har alltid varit den som glöms bort. Den som inte betyder något för någon annan. Den som inte märks. Den man tittar snett på och som är lite konstig. Jag är en sån som i omgångar mått uppenbart dåligt, på nivå att man inte kan missa det, men där omgivningen tyckte det var viktigare att prata om eller att släta över problemet än att faktiskt hjälpa. Ett tag lekte jag leken "Om jag dör idag, vem kommer märka något och när?" Men jag slutade efter att jag började komma upp i mer än två veckor och fortfarande inte visste vem eller ens om nån skulle märka något. Så det är ingen stor traumatisk händelse, snarast en räcka av små händelser som gjort att jag dragit den slutsatsen. Hur pass värdelös jag känner mig beror sen självklart på dagsformen, det är sällan jag känner mig värdelös utan att ha någon annan ångestanledning i botten. Men tanken finns där.

Tillägg: Att jag dessutom inte klarar av att plugga som alla andra, kuggar tenta på tenta och inte kan skaffa mig vettiga jobb som jag klarar att behålla en längre tid är ytterligare tecken på att jag är lat och värdelös
Får du ångest av medicinen? Jag tar mig friheten att anta att det är antidepressiv medicin. Blir inte det lite kontraproduktivt?

Det växlar är ganska van vid min kraftigare ångest, jag upplever det som ett virus som gör mig sjuk med fysik symtom. Tryckande kramp känsla i bröstet, plötsliga kallsvettningar, stickningar i huvudet och kroppen, muskelsvaghet illamående och migrän, domningar, kramper i magen ryggen nacken. Det psykiska är hög stress nivå, svårigheter att minnas saker, oförmåga att förklara det jag tänker, oförmåga att leva livet som jag vill. Sjuka tankar om att musklerna klyvs och man löses upp i ett moln av dam, inte veta vem man är osv.

Får jag något mot det här då försvinner samtliga symtom. Jag upplever inte alltid symtom men när jag gör det så blir det oftast utdraget, det blir dessutom värre hur längre tid jag går utan att göra något åt det. Tillsist kan jag inte sova överhuvudtaget, börjar få för mig saker kraftiga vanförställningar, efter det blir jag vanligtvis så pass farligt för mig själv så att någon ringer akutpsyk.

MvH

Tror det kan stå en del här som jävar vad din stjärna säger:
hur-ofta-har-du-angest-omrostning-t14737.html

Du har inte försökt få henne intagen för psykologisk insufficiens?

Låter på din beskrivning som ett väldigt oseriöst försök att rädda sin prestige förresten – även om det också kan vara att hon inte hade ord för ett komplicerat sammanhang hon såg (som hon dock ändå verkar ha sett där det inte finns något).

Medicinen är inte antidepressiv.

Allvitr skrev:Denna gång fick jag veta att eftersom jag hade så mycket ångest så hade jag antagligen inte AS, ångest är tydligen inte vanligt bland aspisar.

Det var det dummaste jag hört.
Ångest är ju jättevanligt hos AS.

För att besvara din fråga.
Ja ångesten finns där hela tiden. Ofta latent men det behövs inte mycket för att den skall komma.
Sedan ligger man där med ett täcke över huvudet.

Misstänker att det är en del av hennes fördom om aspergare som känslolösa robotar överhuvudtaget. Jag menar...

Allvitr skrev:Sen fick jag veta att jag inte hade aspergers eftersom jag hade ögonkontakt och visade känslor. Enligt henne har inte aspergare känslor. Att jag är på god väg att sabba ytterliggare en utbildning var för henne ett annat exempel på att jag inte har AS. Hade jag haft AS hade jag gett mig den på att klara den där utbildningen och inte låtit något stå i min väg.

(post461412.html#p461412)

... att tro på vad en sådan psykolog säger klarar man inte som människa. Det skulle man garanterat få värre saker än bara ångest av. Samma sak som att sätta en femåring att styra Sverige.

Lustigt vad en del i sådana här yrken som tex. psykolog har att säga, ibland.

Jag fixade inte KBT, då jag inte kunde fylla i lappen hur min ångest byggs upp. Helt plötsligt sitter jag bara där i panik. Vardagsångesten sitter hela tiden, men ökar då jag måste prestera, inte i form utav föreläsning, då är jag "bara" normalnervös, däremot om jag vet att jag måste vakna, för att gå på ett ställe, där jag måste utvecklas för att få stanna kvar och de inte ens kan säga om det är en vecka eller ett halvår jag kommer få stanna...

Ångest av det vanliga slaget med hjärtklappning etc. hade jag en del förr, framför allt i samband med tentor, men det händer aldrig numera. Nuförtiden drabbas jag i stället av ett slags "lågmäld" inre stress när jag tvingats umgås med andra för länge, och den botar jag med Stesolid och vila.

Zombie skrev:Du har inte försökt få henne intagen för psykologisk insufficiens?

Det vore onekligen lockande att försöka

Zombie skrev:Tror det kan stå en del här som jävar vad din stjärna säger:
post461412.html#p461412

Det gav lite perspektiv på saker och ting. Jag tror man enkelt kan konstatera att min psykolog inte vet vad hon pratar om. Den här gången heller. Känns ju så där kul. Så det blir till att kämpa mot prestationsångesten och knåpa ihop en egenremiss då Hade hoppats på att hon åtminstonne kunde skicka mig vidare, men men...

Är alla psykologer så här? Eller har jag bara haft otur?

De flesta är så inom det statliga, de privata är mycket bättre då de får pengar för att hålla en nöjd. De statliga har oftast påtvingade myndighets egenskaper, som gör att de kan agera som en psykopatisk mobbare. Tyvärr kostar det en hel del med privata, men det är 100 gånger bättre iaf.

Mvh

Allvitr skrev:Är alla psykologer så här? Eller har jag bara haft otur?

Alla jag kan påminna mig ha träffat (offentliga i Uppsala) har faktiskt varit bra. Inte så kunniga som man kan bli av att läsa härinne (och verktygslådan är ju bra primitiv på många sätt, vilket man dock inte kan lasta den enskilda psykologen för), men de har alltid varit öppna på det helt avgörande enkla men (tydligen ) ack så svåra "mänskliga" viset.

Och hur vet man hur många fler som har sådana erfarenheter, de behöver ju sällan ventileras? Ändå har det jag har läst härinne gett mig en otäck misstanke att det är jag som har haft tur. Det verkar också kunna skifta oerhört på olika ställen.

Jag har ångest över att vara arbetslös. Det sliter snabbt ned humör, självkänsla, självförtroende, självbild, framtidstro samt naturligtvis ekonomin.

Något annat har jag ingen ångest över direkt. Men jag har då turen att vara gift och ha barn.

Idag avslutades min utredning. Jag fick idag diagnosen GAD (generellt ångestsyndrom). Dessutom fick jag autismspektrumdrag (ej tillräckligt för Asperger) samt eventuellt mild ADD (blev inte klok på vilket, avvaktar papprena).

Det första man läser om AS nästan är ju att aspisar ofta har ångest och att det är svårt att säga om det kommer av en ökad känslighet att utveckla ångest (och annan psykiatrisk problematik) eller av alla saker som händer, blir fel osv och som gör att man till slut utvecklar ångest. Eller båda två.

Jag kan inte ge siffror på om aspisar har mer generell ångest eller mer panikångest eller nån annan variant, men det låter antingen som om din yrkesmänniska inte har koll, uttryckte sig väldigt märkligt, eller att det på nåt annat sätt blev nåt missförstånd (jag var ju inte där, så det känns fel att säga Den mänskan har fel, jag vet ju inte vad som sas exakt och på vilket sätt).

Jag har lågintensiv ångest väldigt väldigt ofta (ska inte säga jämt, men oftare än inte), ångest som kräver medicin och kedjetäcke mycket oftare än jag önskar och har haft riktig panikångest och åkt in till sjukan också, tyvärr.

Min ångest debuterade när jag var 24. Då hade jag utbildat mig till ett yrke jag sedan inte klarade av, visade det sig. Och höga studielån!

Någon parrelation hade jag inte lyckats åstadkomma.

Yrke och familjebildning är väl det mest fundamentala i livet? Om man misslyckas med de två bitarna har man väl alla skäl i världen att drabbas av ångest? I Japan begår ju hela familjen självmord om deras barn misslyckats med detta.

Misslyckandena ledde till svår fysisk sjukdom som successivt slog ut mig.
Till sist fanns det inget kvar av livet mer än en dator och en soffa där jag just nu sitter och skriver.

Njaä...varför skulle jag ha ångest... Hmmm...
Jag brukar byta ut gårdagens problem mot dagens: t ex är jag idag mest oroad över kolerans härjningar på Haiti.

De kallar det GAD.
Jag kallar det ARPESO!(Att Reagera På En Sjuk Omvärld)

Grundat på DebbidosSinnesrubbadeMentala värld

Allvitr skrev:Så det blir till att kämpa mot prestationsångesten och knåpa ihop en egenremiss då

Kom ihåg att en illa (eller "illa") utformad egenremiss, som inkluderar en passus om hur mycket sjå och svett som gick åt till att få ihop och iväg den, borde vara ett vittnesbörd i sig om att man behöver hjälp.

- hälsar en annan med grav prestationsångest.

Lycka till.

Zombie skrev:

Allvitr skrev:Så det blir till att kämpa mot prestationsångesten och knåpa ihop en egenremiss då

Kom ihåg att en illa (eller "illa") utformad egenremiss, som inkluderar en passus om hur mycket sjå och svett som gick åt till att få ihop och iväg den, borde vara ett vittnesbörd i sig om att man behöver hjälp.

- hälsar en annan med grav prestationsångest.

JA! Och så kan du ju skriva att du har som specialintresse att hänga på Aspergerforum! Det borde ta skruv.

Debbido skrev:

Zombie skrev:

Allvitr skrev:Så det blir till att kämpa mot prestationsångesten och knåpa ihop en egenremiss då

Kom ihåg att en illa (eller "illa") utformad egenremiss, som inkluderar en passus om hur mycket sjå och svett som gick åt till att få ihop och iväg den, borde vara ett vittnesbörd i sig om att man behöver hjälp.

- hälsar en annan med grav prestationsångest.

JA! Och så kan du ju skriva att du har som specialintresse att hänga på Aspergerforum! Det borde ta skruv.

Haha, det törst jag inte Men jag ska se till att vara ärlig om hur lång tid och vilket projekt det varit (är) att få till den. Vilken form borde den vara på förresten? Och hur mycket ska man ta upp egentligen? Vardagsproblemen, visst, men det är ju typ 2-3 stora saker jag inte kan undvika och sen en massa små grejer som jag egentligen kan undvika (och som jag känner mig skitdum för att jag tar upp (typ att komma ihåg att duscha eller att träffa nya människor)).
Vad mycket lättare det hade varit om de bara kunde informera om hur många ord de ville ha samt om de ville ha det i punktform eller som löpande text

Allvitr skrev:Personligen får jag ångest för att jag är värdelös, för att jag är osäker om jag gjort något dumt i olika sociala situationer, för att jag är dålig, för att jag är krävande, för att allt är meningslöst, för att jag inte orkar längre och för att jag råkar vakna med det på morgonen, eller får det under dagen eller bara är sån just då. Men jag har inte ångest hela tiden. Hur är det med er andra?

Känner igen mig till hundra.

FakkDöWörld skrev:

Allvitr skrev:Personligen får jag ångest för att jag är värdelös, för att jag är osäker om jag gjort något dumt i olika sociala situationer, för att jag är dålig, för att jag är krävande, för att allt är meningslöst, för att jag inte orkar längre och för att jag råkar vakna med det på morgonen, eller får det under dagen eller bara är sån just då. Men jag har inte ångest hela tiden. Hur är det med er andra?

Känner igen mig till hundra.

Jag känner också igen mig.

Allvitr skrev:

Debbido skrev:

Zombie skrev:

Allvitr skrev:Så det blir till att kämpa mot prestationsångesten och knåpa ihop en egenremiss då

Kom ihåg att en illa (eller "illa") utformad egenremiss, som inkluderar en passus om hur mycket sjå och svett som gick åt till att få ihop och iväg den, borde vara ett vittnesbörd i sig om att man behöver hjälp.

- hälsar en annan med grav prestationsångest.

JA! Och så kan du ju skriva att du har som specialintresse att hänga på Aspergerforum! Det borde ta skruv.

Haha, det törst jag inte Men jag ska se till att vara ärlig om hur lång tid och vilket projekt det varit (är) att få till den. Vilken form borde den vara på förresten? Och hur mycket ska man ta upp egentligen? Vardagsproblemen, visst, men det är ju typ 2-3 stora saker jag inte kan undvika och sen en massa små grejer som jag egentligen kan undvika (och som jag känner mig skitdum för att jag tar upp (typ att komma ihåg att duscha eller att träffa nya människor)).
Vad mycket lättare det hade varit om de bara kunde informera om hur många ord de ville ha samt om de ville ha det i punktform eller som löpande text

Vet inte, jag slapp skriva egenremiss och har inte frågat någon som har gjort det.

Men en idé till innehållet kan ju (fortfarande) vara att ta upp just precis de här frågorna (Vad kan för övrigt gärna vara aspigare än "Hur gör man, varför kan ingen ge någon ledning, det här kommer jag aldrig att klara, jag går sönder"? ); och min (som sagt) helt okunniga idé till form och disposition: att försöka vara sig själv även där (i stolpform om man är sådan, löptext om det känns bättre osv...) utan försköning men med eventuell vånda inom ramen för en eller kanske två A4?

Jag hoppas iallafall det inte är meningen att man ska behöva rådfråga läkare eller likställd om hur man totar ihop en egenremiss... ?

Allvitr skrev: Personligen får jag ångest för att jag är värdelös, för att jag är osäker om jag gjort något dumt i olika sociala situationer, för att jag är dålig, för att jag är krävande, för att allt är meningslöst, för att jag inte orkar längre och för att jag råkar vakna med det på morgonen, eller får det under dagen eller bara är sån just då. Men jag har inte ångest hela tiden. Hur är det med er andra?

Exakt så har jag det. Ibland kan jag få ångest utan att riktigt veta varför också, men antagligen är det väl när jag blir för trött...
Tack o lov har jag inte alls lika mycket ångest nu som för några år sen!