Allvitr skrev:Samma här, jag har haft det som "reservplan" i ganska många år och jag tycker det är skönt att veta att om det blir värre så har jag en väg ut som jag är beredd att ta. Jag anser inte att det är själviskt med självmord (som många andra verkar tycka) utan anser att förutsatt att man verkligen försökt alla andra sätt så är det upp till var och en att besluta huruvida man vill leva eller ej. Jag blir snarast irriterad på människor som anser det självsikt, har man inte haft ångest själv anser jag att man inte bör dömma de som väljer denna slutgiltiga lösning.

Reservplan var ordet jag sökte!
Instämmer precis, de som inte haft ångest ska inte ens yttra sig.
Nu vet jag iaf att jag inte är ensam om tankarna...

s.cat skrev:

Allvitr skrev:Samma här, jag har haft det som "reservplan" i ganska många år och jag tycker det är skönt att veta att om det blir värre så har jag en väg ut som jag är beredd att ta. Jag anser inte att det är själviskt med självmord (som många andra verkar tycka) utan anser att förutsatt att man verkligen försökt alla andra sätt så är det upp till var och en att besluta huruvida man vill leva eller ej. Jag blir snarast irriterad på människor som anser det självsikt, har man inte haft ångest själv anser jag att man inte bör dömma de som väljer denna slutgiltiga lösning.

Reservplan var ordet jag sökte!
Instämmer precis, de som inte haft ångest ska inte ens yttra sig.
Nu vet jag iaf att jag inte är ensam om tankarna...

Nej, tyvärr inte. Eller det är ju skönt att nån annan tänker likadant, önskar bara att ingen av oss hade just de här tankarna. Det här blev luddigt, hoppas du förstår vad jag menar

Hörde föresten att du fått till ett första möte. Lycka till. Jag hoppas det går bra.

Så var det dags för nästa vända då. Vet inte alls hur jag ska ställa mig till det här. Just nu känner jag att det är ganska meningslöst, men jag går lite dit för att jag vill veta hur hon ska argumentera för att jag behöver medicineras. Vet nån vad man kan säga nej till föresten? Hon kan väll inte tvinga på mig mediciner om jag inte vill ha dem? För jag vill verkligen inte har dem, inte som första åtgärd utan ordentlig utredning iaf.

Är verkligen helt nollställd till det hela just nu. Vet inte vad vi ska prata om eller vad jag ska säga. Vi ska prata en del ångest, men om jag berättar för henne hur jag mådde efter förra gången kommer hon antagligen låsa in mig. Egentligen borde jag nog ta upp och argumentera för AS-utredning igen, men det känns som ett dött lopp. Det här blir nog sista gången jag går dit iaf, det känns ganska meningslöst att gå och prata med nån man tycker är dum i huvudet. Samtidigt behöver jag ju hjälp, men jag komemr knappast få det från någon som förvånat utbrister "Var du SÅ orolig för att komma hit?" när jag berättade att jag inte kunnat tänka på nått annat sen tiden bokats (några dagar innan) och att jag gått och varit jättestressad och hyperventilerat till och från. Hur hon kunde missa att jag var stressad och nervös är en gåta för mig med tanke på hur jag inledde samtalet. Men å andra sidan, hon kanske också har svårt att uppfatta icke-verbala signaler

Nä, nu blev det lite babblande här, behövde bara rensa huvudet lite. Om någon har koll på vad man kan säga nej till och vad man har rätt till så vill jag gärna veta. Känner mig lite vilsen, ingen bra utgångspunkt

Allvitr skrev:Nej, tyvärr inte. Eller det är ju skönt att nån annan tänker likadant, önskar bara att ingen av oss hade just de här tankarna. Det här blev luddigt, hoppas du förstår vad jag menar

Hörde föresten att du fått till ett första möte. Lycka till. Jag hoppas det går bra.

Ja, förstår precis hur du menar (lite tur i oturen, skulle man kunna säga om tankarna).

Tack Allvitr:) fast hur det kommer gå, det är en annan femma.

Blev nått fel men läs nästa...

Nej, att tvinga på någon mediciner låter orimligt. Jag blev själv erbjuden antidepressiva tabletter (och han lät verkligen som att jag MÅSTE ha dem), men jag avböjde och det accepterade han tillslut.

Det där låsa in mig känner jag igen (det resonemanget hindrar mig från att tala om hur jag egentligen mår). Iaf kan jag nog bara säga att du kan skriva ner vad du vill säga på ett papper i förväg, så om det blir svårt att formulera dig tar du bara fram pappret.

Lycka till nu!!!

Allvitr skrev:Samma här, jag har haft det som "reservplan" i ganska många år och jag tycker det är skönt att veta att om det blir värre så har jag en väg ut som jag är beredd att ta. Jag anser inte att det är själviskt med självmord (som många andra verkar tycka) utan anser att förutsatt att man verkligen försökt alla andra sätt så är det upp till var och en att besluta huruvida man vill leva eller ej. Jag blir snarast irriterad på människor som anser det självsikt, har man inte haft ångest själv anser jag att man inte bör dömma de som väljer denna slutgiltiga lösning. Men det är en helt annan diskussion.

Problemet som jag stötte på i mina senaste krasch var dock att jag inte ville dö, men jag konstaterade också att jag inte vill eller kan leva som jag gör. Att inte ha utvägen att dö gör ångesten mycket svårare att ta. Men vad som är normalt vet jag faktiskt inte, men jag misstänker att de flesta inte tänker på självmord på regelbunden basis.

Jag känner igen mig i det här. En gång läste jag om en författare som ska ha gått omkring med en cyanidkapsel hängande i ett halsband, som formulerade det rätt bra: "Med en nyckel kring halsen kan ett fängelse bli ett hem."

Sammelsurium skrev:

Allvitr skrev:Samma här, jag har haft det som "reservplan" i ganska många år och jag tycker det är skönt att veta att om det blir värre så har jag en väg ut som jag är beredd att ta. Jag anser inte att det är själviskt med självmord (som många andra verkar tycka) utan anser att förutsatt att man verkligen försökt alla andra sätt så är det upp till var och en att besluta huruvida man vill leva eller ej. Jag blir snarast irriterad på människor som anser det självsikt, har man inte haft ångest själv anser jag att man inte bör dömma de som väljer denna slutgiltiga lösning. Men det är en helt annan diskussion.

Problemet som jag stötte på i mina senaste krasch var dock att jag inte ville dö, men jag konstaterade också att jag inte vill eller kan leva som jag gör. Att inte ha utvägen att dö gör ångesten mycket svårare att ta. Men vad som är normalt vet jag faktiskt inte, men jag misstänker att de flesta inte tänker på självmord på regelbunden basis.

Jag känner igen mig i det här. En gång läste jag om en författare som ska ha gått omkring med en cyanidkapsel hängande i ett halsband, som formulerade det rätt bra: "Med en nyckel kring halsen kan ett fängelse bli ett hem."

Men precis så är det ju, om jag vet att jag har en utväg så kan jag leva med all skiten ett tag. Då vet jag ju att det är mitt beslut och att jag kan fatta det när jag vill. Mycket jobbigare när man förlägger nyckeln så att säga...

Moderator mnordgren: fixade ett citat som blvit fel.

Jag vet att jag kanske citerar det lite väl sent, men..

Allvitr skrev:... Sen fick jag veta att jag inte hade aspergers eftersom jag hade ögonkontakt och visade känslor. Enligt henne har inte aspergare känslor

I de läget skulle jag utav ren ilska vilja stirra henne i ögonen för att sedan dra till så inihelvete.. "How's that for a feelin, bitch?!"

Blir så j*vla trött på att många hävdar att AS-personer inte har känslor. Speciellt yrkesmänniskor.. för helvete.. Ifall jag själv hade befunnit mig i ditt läget känns det mycket troligt att förstå över varför de gnäller om att mördare och AS skulle hänga ihop på nått sätt..

I ditt läge kan jag bara berömma dig för att fortsätta, och att du MÅSTE fortsätta. Ifall du självmant har så starka bevis över att du behöver hjälp, och "t.o.m" uppsöker ett AS-forum för svar, borde det säga över hur allvarligt menat det är. Sluta inte tjata på dem, och skit i ifall de tycker du är "dum". De har direkt anledningar till att säga, nädå, de där är nonsens, för de finns vissa individer i vårat land (och fan ta dem för detta), som försöker "lura" sig till div. diagnoser för att kunna leva gratis. Och de sätter käppar i hjulet för 'oss' som faktiskt behöver hjälpen.