Jag vill börja med att be om ursäkt för att inlägget är lite långt och brister en hel del i sin kontinuitet samt att syftet är väldigt otydligt, men jag hoppas att någon orkar läsa det ändå. Syftet med inlägget är att beskriva mig själv i spridda skurar och det skulle förmodligen blivit ännu längre om jag skulle kontinuisera det hela

Jag befann mig sedan ett halvår tillbaka i en situation där min flickvän började nyttja en del trevliga tillmälen som "ass-burger" och "ass-burglar" när hon pratade med mig Varje gång det kom upp så trodde jag att hon skojade (jag vet ju om att jag är lite nördig), tills jag någon gång frågade mer allvarligt och då sa hon trodde att jag hade det, men jag skämtade då bort det etc.

Själv tycker jag ju att jag är normal, jag som dom flesta andra människor har ju bara erfarenhet av att vara mig själv. Det är min referens för vad som är en normal människa, så därför är jag ju per definition i min egen uppfattning aldeles normal. Speciellt eftersom att jag tycker att jag lever ett normalt liv (grova drag i kronologisk ordning): grundskola och gymnasie utan några problem, gjorde lumpen, jobbat som hantverkare, jobbat på nystartat företag med produktutveckling och produktion, pluggat på högskola, och nu sedan några månader jobbar jag som konsult. Något som jag tycker verkar vara väldigt normalt om man bara ser till detta.

Själv har jag väldigt dålig koll på mina egna känslor, vad betyder dom och varför jag får dom? (Exempelvis nu kom jag på mig själv med att sitta och skaka lite med spända käkmuskler och tänkte att jag kanske är stressad över att dela med mig av saker i denna tråden som jag normalt inte skulle tala om annars, men det visade sig vara köksfönstret som var öppet och att det var lite kyligt. Eller det är en teori, jag har stängt det nu, får se om det blir bättre), men utåt agerar jag så som jag ser att andra agerar för att passa in. Eftersom att jag bara har haft mig själv som referens så har jag ju trott att alla andra gjort på samma sätt. (Jag har aldrig tidigare reflekterat över detta, men såhär i efterhand verkar det ju ganska orimligt att alla skulle ha samma sociala mask (som faktiskt kräver en viss arbetsinsats) utan någon egentlig anledning, dvs att alla skulle vara som jag)

Dessutom har jag inte reflekterat så mycket över de problem jag har haft, eftersom att jag är rätt dålig på att lida och må dåligt. Jag har haft perioder av mitt liv där jag fått rätt stora stress och ångestpåslag i rätt så vanliga situationer så att man fått tarmsläpp och förlorar medvetandet (lyckligtvis har detta hänt i närheten av toaletter, så att man hunnit sätta sig och slockna där inne.). Detta är normalt sett inget jag har berättat för någon när det hänt, dock så berättade jag det för mitt ex ett par gånger när det hände och hon tyckte det var jättekonstigt eftersom att hon inte hade märkt något alls på mig när det hände. Detta eftersom att jag under tiden bara agerat som vanligt, jag gör mina vanliga ansiktsuttryck och pratar i mina vanliga tonfall. Detta är inte heller något jag reagerar speciellt mycket över och tycker mest att det är besvärligt av praktiska skäl. Denna okänslighet är nog en ganska bra egenskap eftersom att jag misstänker att jag kommer ganska billigt undan i situationer som annars skulle kunna uppfattas som rätt jobbiga. Det har hänt mer än en gång att jag gått direkt från operationsbordet (när man hamnat där pga någon skada man lyckats få) till skolan/jobbet så snart sjukhuspersonalen har släppt iväg mig. Ofta får jag gå tidigare eftersom att min mor är sjuksköterska och kan göra rätt mycket i hemmet, byta tamponad i större sår osv.

Jag har nog normalt med vänner 5-10 stycken som jag träffar då och då. När vi umgås gör vi alltid saker ihop, bygger något, mekar bil, programmerar, äter eller hittar på något annat. Jag har alltid trott att det är så killar umgås, och jag har trott att det bara är tjejer som umgås utan att ha något direkt praktiskt mål med sitt umgänge (ber om ursäkt för eventuella politiskt inkorrekta toner i denna mening, inte meningen att förolämpa någon). Men på senare tid har jag märkt att mina kompisar gör detta oxå, de gånger jag har varit med har jag inte tyckt att det varit speciellt givande när det sker i långa perioder. Jag har nog ganska lite social kontakt, träffar kompisar kanske en gång i månaden. Jag bor förvisso med min flickvän nu så henne träffar jag varje dag, men jag träffade mina vänner med samma frekvens när jag bodde själv.
Företaget jag jobbar på bjuder alla anställda på midag och öl en gång i månaden, något som jag antar att man normalt skall uppskatta(?) (inte det att jag inte gillar mat och god öl) men detta är något som jag inte tycker är speciellt roligt, skulle hellre suttit hemma och programmerat eller byggt något i mitt elektroniklabb. Men jag ser det mer som en del av arbetet och går dit för att jag inte vill verka onormal eller enstörig.

Hur som helst så hamnade jag på detta forumet för att jag hade tänkt hitta lite ammunition att använda mot min flickväns påståenden, men det visade sig i stället att jag kände igen mig i det mesta här på forumet.
Detta gjorde att jag blev ganska nyfiken och har läst lite mer om aspergers och sett en del dokumentärer. Det har väckts någon form av hopp i mig att jag skall hitta information här som gör att jag kan må bättre, för även om jag inte lider så mycket av det så är det fortfarande rätt så 'besvärligt' i vissa situationer/perioder.
Hur som helst är jag långt ifrån säker på vad det är för sorts egenhet jag har, om det nu ens är något. Jag kan ju fortfarande vara helt normal och bara missförstått min omvärld.

Men efter som att jag kände igen mig mycket i vad folk har skrivit på detta forumet så tänkte jag att det kanske finns någon som har varit i en liknande situation? Om någon har några tips och råd på vad man bör göra och vad man bör undvika? Alla tips, råd, synpunkter och andra svar är välkomna!

Mvh

Har läst och tycker att du uttrycker dig väldigt bra.

Det jag mest känner igen är att inte riktigt vara i kontakt med sig själv, med sina känslor.
Det har jag först nyligen börjat förstå och nysta upp mer på allvar, hos mig själv.

Vet dock inte om det är en del av AS just i mitt fall.

Men kan kanske vara en del i att inte kunna identifiera sina känslor och det de ger upphov till i form av kroppsliga förnimmelser osv. Alternativt något neurologiskt som gör att man inte reagerar adekvat eller...ja, de möjliga alternativen är nog många när det gäller det här.
Orkar inte tänka längre än så just nu.

Välkommen till forumet, hoppas att du finner det du söker.

Intressant läsning, känner att jag skulle kunna reagera likadant i många situationer (tex det här med att hellre sitta hemma och fixa med något än att träffa arbetskamraterna)

Min spontana reaktion är väl att det står i AS-kriterierna att

Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

Jag undrar väl lite om hur mycket dina svårigheter påverkar ditt liv? (Inget illa menat, vet bara inte hur jag ska uttrycka mig riktigt...)

Hej och tack för era svar!

Jag har läst flera listor med drag/egenheter och känner igen mig i de flesta punkter, jag har även gjort ett par tester och även där fått rätt starka indikationer (om man nu skall sätta någon vikt vid resultat av tester man gör på nätet).

Jag funderar på vad man skall göra som nästa steg. Vet inte om jag kan prata med dom på jobbet eftersom att jag är konsult på ett nytt uppdrag är det ju egentligen inte dom som förfogar över min arbetsplats som ansvarar för mig. Dom betalar ju dyra pengar för mig och förväntar sig säkerligen att jag skall kunna prestera bra under samma förhållanden som alla andra. Dessutom är jag nyanställd på konsultfirman och är inte säker på att jag sitter tillräckligt säkert där även om min provanställning nyss gick ut. Skall man kanske försöka få saken utredd, eller finns det kanske något mer praktiskt sätt att lösa problemet på? Bortsett från att det förmodligen tar en hel del tid så måste man ju även ha en vettig förklaring att ge till arbetsgivare osv.

Som det är nu så tror jag att jag presterar kanske 10-20% av vad jag skulle prestera om jag hade jobbat mer ostört och självständigt. Bortsett från detta så tror jag att jag integrerat mig ganska bra socialt på den nya arbetsplatsen med fikaraster och är dessutom med och tränar två gånger i veckan, även om jag hellre skulle ha tränat ensam för att få lite mental avkoppling. Allra helst vill jag vara tidigt på jobbet ta 20-30 minuter lunch och sen jobba vidare (helst ostört med musik i lurarna, men vem vill inte det?), men jag vill inte att dom andra skall ta illa upp och uppfatta mig som otrevlig. Jag vill kunna hjälpa till och bidra till gruppens arbete med mer än jag kan nu.

Bilden av mig själv som jag framhåller på jobbet stämmer ju inte överrens speciellt bra med hur jag egentligen är. Detta är något jag borde ha tänkt på innan, men har aldrig hamnat riktigt i denna situationen eftersom att jag tidigare uteslutande har haft uppgifter där jag jobbat självständigt och på sin höjd haft något möte i veckan. Då har min "vana" av att vara trevlig och social inte riktigt vållat dessa problem eftersom att jag suttit ganska avskiljt och arbetsuppgifterna har inte varit en integrerad del av verksamheten, utan fristående projekt.

Men som jag nämnde tidigare veta jag inte riktigt hur jag skall gå vidare. Alla tips, tankar och förslag är intressanta, vill gärna kunna lösa situationen utan att krångla till det socialt eftersom jag inte riktigt vet hur man skall hantera det.

Mvh.

Moderator: Delade upp den alltför kompakta texten i stycken, så den blir mer lättläst.

(Ett allmänt tips: Försök stycka upp dina texter i några mindre sjok nästa gång är du snäll, det blir lättare att läsa då. )

Det var en något luddig frågeställning du presenterade fram där, tycker jag. Så jag försöker ringa in det jag tyckte mig läsa med följdfrågor.

Fråga 1:
Menar du alltså att du själv har en ganska stark misstanke om AS hos dig själv men inte vet hur du ska gå vidare med den vetskapen?

Fråga 2:
Du vet alltså inte hur du ska hantera ditt behov av mer avskildhet på din arbetsplats då du upplever att frånvaron av tillräcklig arbetsro på dina villkor drar ner din arbetskapacitet?

Fråga 3:
Och som fortsättning på fråga 2, menar du då att du inte vet om du "bör" ta upp din eventuella AS-problematik med din nuvarande arbetsgivare eller om du ska undvika att göra det och istället försöka ta upp frågan om att få jobba mer avskilt men ur en annan synvinkel?

Oj, den sista frågan blev ju snårig ändå. Men jag kan nog inte ens börja tänka vidare om du inte försöker specificera lite. (Fast antagligen har jag inte så mycket vettigt att komma med ändå, så du kan välja att ignorera detta inlägg om den känns alltför dum.)

Har alltid varit dålig på styckesuppdelning och punktuation, men det är tur att det finns moderatorer som kan det bättre Men jag skall försöka bli lite bättre på det hela, men tack för hjälpen!

1. Efter vad jag har läst om AS (wikipediasidor på svenska och engelska, samt lite andra sidor jag hittat som verkat seriösa) så skulle jag nog säga att jag har en ganska stark misstanke, men det är alltid lätt att dra felaktiga slutsatser om saker man inte har tillräckligt med kunskap om. Speciellt när man saknar referenser. Så själv lägger jag inte allt för mycket vikt vid min egen misstanke.

Jag har även kollat på några dokumentärer men där har jag ganska svårt att känna igen mig, dels kan det ju bero på att det är svårt att se sig själv objektivt, men även på att det kanske är fall av kraftigare AS som skildras i dokumentärerna.

2. Kort och enkelt svar: 'Ja'

3. Jag tror att jag förstår vad du menar. Men om jag skulle ta mig friheten att krasst omformulera din fråga (så som jag tolkar den) så gäller den om jag jag osäker på huruvida jag skall 'skylla' mitt behov av avskiljdhet på AS eller inte. Vill vara tydlig med att jag inte har avsikten att uttrycka mig nedvärderande på något vis, men den formuleringen var tyvärr den tydligaste jag kunde komma på för tillfället.

Men är det så du menar så är det nog rätt. Det hade antagligen varit lättare att beskriva mitt behov, och kanske lättare för dom andra att förstå om jag refererade till AS. Men samtidigt tycker jag att det är fel att hänvisa till en ganska komplex diagnos utan att vara säker på saken. Det är ju t.ex. lättare att säga till gympaläraren att man måste avbryta lektionen för att axeln är ur led eller näsan är bruten, det är ju bara att peka på kroppsdelen som inte sitter på sin vanliga plats så förstår ju läraren vad problemet är. I detta fallet är det ju inte lika solklart.

Ett annat problem är ju att man inte vet vad dom andra arbetskamraterna har för inställning. Deras reaktion kan ju lika gärna bli "Vi tycker oxå det är jobbigt att bli störda så skärp dig". Och efter något sådant kan ju deras inställning till mig förändras på ett negativt sätt och arbetssituationen blir svårare.

En annan problematik som kan uppstå är ju om man blir konfronterad för att man inte har hunnit klart med något, jag vill gärna inte skylla ifrån mig, men å andra sidan så vill jag inte framstå som lat eller inkapabel att utföra mina arbetsuppgifter.

Det bästa hade varit om det fanns något diskret/indirekt sätt på vilket man kan framföra behovet av avskiljdhet. Men jag kommer själv inte på något bra. Hörlurar med musik funkar ju för att blockera alla bakgrundsljud, så det är ju egentligen inte problem så länge man kommer ihåg att ta med sig dom

Hoppas att detta har förtydligat min frågeställning något. Men jag är även tacksam för information om hur jag kan skaffa mig en bättre uppfattning om jag har AS-drag eller inte. Detta skulle göra det lättare att ta ställning till om man skall göra en utredning eller inte.

Mvh.

Okej, jag gör ett lamt försök att ringa in lite till (är något trött så ursäkta om jag inte riktigt lyckas).

Eftersom du misstänker AS eller drag av det så uppstår frågan:
Tror du att du skulle bli hjälpt av en diagnos?
Vilka funktionshinder tror du dig ha samt är de i så pass stor omfattning så du skulle behöva någon form av stöd eller annat som du har svårt att ordna på egen hand, utan en diagnos?

Det låter ju som att du åtminstone skulle behöva få klarhet i om det föreligger en genetisk avvikelse då du redan delvis tänker i dessa banor och dessutom redan har vissa besvär i ditt yrkesliv, vilket ju är en av de aspekterna som ofta med tiden blir ohanterbara och gör att många med AS faktiskt blir utbrända eller på andra sätt än mer dysfunktionella.

Även om du inte upplever dig ha speciellt stora dysfunktioner/besvär idag så tänker jag att vetskap om AS faktiskt är en sorts försäkring.
Den kan bland annat innebära att du får reda på ifall du exempelvis har större benägenhet att hamna i stressrelaterade svackor som i längden kanske blir oöverstigliga. Då har du en rimlig chans att, åtminstone teoretiskt sett, undvika att köra dig själv i botten.

Vilket också knyter an tilll resten av frågeställningen i förhållande till ditt jobb. Detta är ju tyvär ganska omöjligt för någon av oss att svara på som inte befinner sig på just din arbetsplats.

Men jag skulle nog välja att i första hand inte nämna AS utan försöka komma på ett annat skäl eller helt enkelt berätta som det är men utelämna kopplingen till AS.
Alla är ju inte lika sociala och många behöver arbetsro för att prestera sitt bästa.
Din ambition är ju att göra en ännu bättre arbetsprestation än i dagsläget, det måste väl ändå premieras och ses som något positivt av arbetsgivaren, tänker jag.
Dessutom kan det vara vanskligt att ha AS som skäl om du inte har tillräckligt på fötterna, tänk om chefen vill fördjupa sig i din situation osv...

Det jag läst här på forumet är att några som gått ut med sin AS-diagnos fått förståelse för sin problematik av arbetsgivaren och att man i dessa fall gått med på exempelvis behov av avskiljdhet eller annan anpassning/stöd.
Andra har inte mött samma tolerans utan fått kämpa på egen hand, med varierande resultat.
Vissa har till och med blivit av med sina arbeten efter en AS-diagnos men de är, vad jag förstår, ändå få.

Tyvärr kommer inte jag längre än så med mina ringa kunskaper i hur ett sådant besked skulle tas emot på en arbetsplats. Kanske andra som varit i liknande situation kan fylla i med sina erfarenheter?

Angående det sista stycket om att skaffa dig ytterligare kunskap om AS och detta i förhållande till dig själv så är ju det här forumet ypperligt i det avseendet.
Som du skrev så kan det vara svårt att känna igen sig, både för att tillräcklig självkännedom fattas (det är rätt svårt att se sig själv utifrån exempelvis) och att fallbeskrivningarna ofta är rätt förenklade och tar upp någon med fler dysfunktioner än man själv har eller tvärtom.

Fortsätt läs på och fundera hur du upplever din omgivning och dig själv.
Försök ringa in det som avviker, fråga folk i din närhet som du litar på om de märkt något speciellt osv.