Det är naturligt att man hamnar i svackor ibland. Se till att ta hand om dig och inte ignorera varningssignalerna, utbrändhetssymptom ska man ta på allvar.

Håller med KrigarSjäl.

Sakta ner så du inte kraschar helt. Det är ditt liv, du som ska värdera det och leva det. Din kropp som ska hållas stark och skyddas från att krascha.

Omgivningen kan suga pung med sina sketna präktiga krav.

Håller med Krigis och Sugis.

Det kan bli väldigt allvarligt om man inte tar varningssignalerna på allvar. Och du är ung än, det ska inte bli så allvarligt så tidigt.

Kan bli känslomässigt jobbigt som fan, särskilt när man är en sådan som vill göra rätt för sig och än mer om man har en familj som är sådan och kanske fattar dåligt även på andra sätt - men i längden är det det mindre problemet.

Jag har råkat ut för en annan konstig arbetsrelaterad upplevelse - jag höll med kollegor och chef för första gången att mina svårigheter är de som de påpekat i många år! Tidigare tyckte jag de var idioter, nu har jag blivit medveten om mina egenskaper på ett sätt som var helt omöjligt innan drogfrihet och diagnostik (etikettering).

Vi ska sitta i kontorslandskap, men jag blev tillfrågad om kanske inte eget rum vore bättre? Så jag inte agerar på alla stimuli och slutför åtminstone någonting innan jag börjar på nästa sak. Och då delar jag ändå bara rum med en person som dessutom accepterar ett konstant flöde av musik Jag får gärna jobba nära någon som kan planera och strukturera. Hur kan jag bli effektivare? Behöver träna på att uttycka mig så andra förstår mig (det har jag gått på kommunikationskurs om innan diagnos, gick åt helvete - ha, ha). Ska göra samma sak många gånger, antiflexibilitetspersonlighet. Med mera...

Jag är kort sagt en anställd med AS och ADHD-egenskaper, klart och tydligt. Skönt att jag äntligen kan inse det själv! Tror inte jag kommer få jobba kvar så länge till, men nu har jag inte ens speciellt mycket ångest för det.

Tidigare räddade jobbet livet på mig för då kunde jag vara nykter en stund någonstans i alla fall och där visste jag ungefär hur saker skulle gå till (fast det höll inte så länge, rehab eller sluta).

Så sussie83, jag tror du kommer upptäcka att alla de där attributen som är förknippat med NPF och eventuellt med hur vissa av oss fungerar, det är helt enkelt så du är till en viss del! Och då blir det enklare att förstå varför det blir som det blir i olika situationer. Du slipper känna dig värdelös, för det är inte dig det är fel på, det är omgivningen som inte är anpassad till dig. Tänk dig en halvblind som kör taxi utan glasögon, det kanske funkar en stund men förr eller senare smäller det. Däremot kanske han är kanon som optiker?

Jag kände som du förut men nu känner jag bara att jag är som jag är och visst kan jag försöka hitta strategier så att livet funkar bättre, men skamkänslor har jag ändå mängder av så de kan de som försöker skuldbelägga mig för att jag inte klarar av sådant jag inte klarat av i hela mitt liv stoppa upp där moraliserandet kom in. Säg hur du känner, då försvinner skammen, den blir skuld och sedan försvinner den.

Idag är det bra, men imorgon blir det ännu bättre. Stängs en dörr öppnas en annan, och ibland är det som ser ut som dörrar egentligen fönster!

Zombie skrev:Håller med Krigis och Sugis.

Håller med Krigis, Sugis, Zombie, AAA, och möjligen också andra från tidigare i tråden.

Du har mina sympatier Sussi83. Det handlar inte om att du stannar upp i ditt liv, men bestäm dig för att ingen över huvud taget ska få ställa krav på dig.

Precis som Altus sa, håller jag med de tidigare skribenterna. Det är inte rätt att sätta krav på sig själv, för alla har olika förutsättningar.

Ta de lungt, och även ifall du VILL, jäkta inte tillbaka till jobbet, "bara därför man ska göra så". Gör det i din takt, det blir bäst så. De finns ett ljus i tunneln, och du vet ju att du är kapabel till att jobba. Men just nu är det "Me-time" för din del som gäller

Håller med alla.

Känner igen mig en hel del. Been there, done that. Bröt ihop på mitt första jobb pga mobbning. Fick senare mentala breakdowns pga arbetsstress, klinisk depression, psykos. Har sedan dess aldrig kommit tillbaka till arbetslivet.

* kramar till Sussi83*

sussi83 skrev:Har väl kommit till insikt med att det inte blir bättre än såhär...

Jag känner mig så himla utbränd och har fått vara hemma från jobbet i tre veckor (inte första gången man gör så). Försökt jobba igen men får panik och mår genast dåligt. För varje gång man blivit såhär har det bara blivit värre å värre. Är som att man e född med en begränsad mängd energi som inte fylls på när den är förbrukad.

Så nu blir det väl sjukskrivning...får panik bara av den stora apparaten som det innebär. Jag har aldrig varit det innan.

Sen oroar man sig för ekonomin åxå och hur jag ska sysselsätta mig på dagarna.
Jag känner ingen som är i samma situation så jag kommer känna mig ensammast i världen! Brist på sällskap kommer det bli..

Man får känner sig som en sämre människa för att man inte kan klara sig själv å på samma sätt som andra...kommer nog aldrig kunna jobba 100% igen. Jag är rädd att bli ett vårdpaket typ...eller grönsak...

Någon igenkänning?

Jag känner mig helt enkelt onödig.

Gå på daglig verksamhet, där inte pressen så stor, man lite sysselsättning och får vara med andra. Och folk är inte så dåliga att man inte kan prata med dem, dem är inga mongo som man kan tro. Personalen är förstående och är medkännande!

sussi83 skrev:Problemet är att jag är uppfostrad på ett sånt sätt att man SKA jobba och slita...gå på knäna(å helst i krossat glas)...man får absolut inte belasta staten!

Jag offrade allt när jag jobbade...för att jag får så förbannat dåligt samvete och skämms när jag inte klarar det som "andra" gör. Jag hade nära på inget socialt liv, jag sov jämt, var alltid trött....stressad och gick på högvarv.

Nu vet jag att allt detta gjorde jag för att vara duktig...hade jag en 100% tjänst skulle jag jobba 110%...det tog upp hela mitt liv! Jag stängde ute allt annat bara för att vara duktig. För att det är skamligt att inte orka...för jag teg hellre om det och led i det tysta.

Det värsta är att jag tror att psyket tror att jag rider på mitt handikapp...de frågade senast idag varför jag orkat jobba tidigare och inte nu. Jag är rädd at inte bli trodd!!!
De sa att jag behöver hjälp hemma, men de nämnde inte jobbet. Kommer de att se till att jag får en massa folk springande hos mig och sen tvinga mig att jobba mer än vad jag klarar???

Precis sån var jag också, man skulle ju jobba och inte ligga samhället tll last. Gud, vad man hjärntvättade sig själv!

lettan skrev:

sussi83 skrev:Har väl kommit till insikt med att det inte blir bättre än såhär...

Jag känner mig så himla utbränd och har fått vara hemma från jobbet i tre veckor (inte första gången man gör så). Försökt jobba igen men får panik och mår genast dåligt. För varje gång man blivit såhär har det bara blivit värre å värre. Är som att man e född med en begränsad mängd energi som inte fylls på när den är förbrukad.

Så nu blir det väl sjukskrivning...får panik bara av den stora apparaten som det innebär. Jag har aldrig varit det innan.

Sen oroar man sig för ekonomin åxå och hur jag ska sysselsätta mig på dagarna.
Jag känner ingen som är i samma situation så jag kommer känna mig ensammast i världen! Brist på sällskap kommer det bli..

Man får känner sig som en sämre människa för att man inte kan klara sig själv å på samma sätt som andra...kommer nog aldrig kunna jobba 100% igen. Jag är rädd att bli ett vårdpaket typ...eller grönsak...

Någon igenkänning?

Jag känner mig helt enkelt onödig.

Gå på daglig verksamhet, där inte pressen så stor, man lite sysselsättning och får vara med andra. Och folk är inte så dåliga att man inte kan prata med dem, dem är inga mongo som man kan tro. Personalen är förstående och är medkännande!

Inget illa menat, men dagligverksamhet skickar jag de förståndshandikappade till (jobbar på ett boende)....så nej det är nog inte aktuellt. Jag skulle nog inte känna mig bekväm med det.

sussi83 skrev: (...)jag är uppfostrad på ett sånt sätt att man SKA jobba och slita...gå på knäna(å helst i krossat glas)...man får absolut inte belasta staten!

Det er mye knust glass og mye søppel i verden. Sist jeg var syk lenge ryddet jeg søppel for å komme meg ut, for å ha det bra og for å føle at jeg kunne bidra. Det var lurt, det virket, jeg hadde det bedre og det ble mindre glass og søppel å krabbe rundt i. Men jeg fikk ikke så mye støtte fra dem som hadde oppdratt meg i at det var ok. Men de hadde nok forsøkt å oppdra meg til å lykkes - og ikke primært til å jobbe og slite. De to tingene henger jo ikke alltid sammen.

sussi83 skrev:(...) men dagligverksamhet (...)....så nej det är nog inte aktuellt. Jag skulle nog inte känna mig bekväm med det.

Så søppelrydding var min daglige virksomhet en tid. Det går vel an å finne på noe som kjennes bra å gjøre. Det viktigste er jo

sussi83 skrev:(...) att hålla huvudet ovanför vattenytan...

Ta vare på deg selv. Det er viktig.

synd att jag är så dåli på norska...

Ta hand om dig själv. Det är viktigt

Du har redan fått så många bra svar, men ville bara säga att du inte är ensam. Jag har aldrig fungerat på ett heltidsjobb. Blir alltid slutkörd.

Men tack och lov har jag fått hjälp av förstående handläggare både på Arbetsförmedlingen och andra instanser, vilket har lett till att jag nu arbetar mellan kl.13-16 på en arbetsplats med människor som mig själv, som vet vem jag är och hur jag fungerar. Ingen stress eller press.

Resten av min inkomst kommer dels från en hobbyverksamhet som jag hoppas kunna göra till ett företag såsmåningom, och Försäkringskassan. Och att ta pengar från staten skäms jag inte ett dugg för. Jag gör det jag orkar, med de gener Gud gav mig så att säga. Det finns inget att skämmas för, jag valde inte att bli den jag är.. det gjorde naturen. Jag är totalt oskyldig.

Dock är jag väldigt tacksam för det Svenska skyddsnätet. I vissa länder hade jag nog levt på gatan.

Var inte rädd för att vara öppen och säga precis som det är på Arbetsförmedlingen eller andra ställen. Skulle någon mot förmodan vara oförstående, be om att få träffa någon annan.

Finns många som inte förstår hur en person med Asperger och/eller ADHD fungerar, men min handläggare var ivrig att lära sig och hjälpa mig att hitta rätt. Det är så det ska vara.

Och skulle du ha några hobbies eller intressen som går att tjäna pengar på.. fundera på att starta eget. Även om du inte orkar med heltid (vilket jag inte heller gör) så kan det få en att känna sig mer självständig.

Intresset måste inte ge inkomst heller.. bara att hjälpa människor hitta saker eller lära ut den kunskap man har känns bra och man gör nytta.

I mitt fall designar jag hemsidor och marknadsför produkter, samt håller kurser och skriver nyhetsbrev (såklart inte allt på en gång). Jag har inga deadlines, ingen som pressar mig. Allt sker på mina villkor och det är roligt och i mitt fall ger det även inkomst.

Think outside the box! Och ha roligt medans du gör det. Stressa inte.

Lycka till!

sussi83 skrev:synd att jag är så dåli på norska...

Google translate skrev:

sussi83 skrev:(...)jag är uppfostrad på ett sånt sätt att man SKA jobba och slita...gå på knäna(å helst i krossat glas)...man får absolut inte belasta staten!

Det finns en hel del krossat glas och en massa skräp i världen. Sist jag var sjuk en lång tid jag rensat papperskorgen för att få ut mig, att må bra och känna att jag kan bidra. Det var en bra idé, tycktes det, jag hade det bättre och det blev mindre glas och skräp krypa runt i. Men jag fick inte så mycket stöd från dem som hade höjt mig i att det var ok. Men de hade nog försökt att höja mig att lyckas - och inte i första hand att arbeta och kämpa. De två saker inte alltid hänga ihop.

sussi83 skrev:(...) men dagligverksamhet (...)....så nej det är nog inte aktuellt. Jag skulle nog inte känna mig bekväm med det.

Så sophämtning var min dagliga verksamhet under en tid. Det är förmodligen möjligt att hitta något som känns bra att göra. Det viktigaste är

sussi83 skrev:(...) att hålla huvudet ovanför vattenytan...

Resten översatte Fab själv...

så jäkla förståndshandikappade är de inte, jag skulle inte kalla dem dumma. Jag har gått på KTH och kan ändå vara där utan att se ner på dem eller känna att dem inte är på min nivå.

Bättre än sitta hemma och titta i taket eller vara på nåt deltidsjobb som är tråkigt och jobbigt, man kan snacka med folk där inte känna sig ensam. Och det finns olika handikapp, alla är inte utvecklingsstörda och förresten är lätt utvecklingsstörda inte så annorlunda att umgås med än normala människor.

lettan....inget illa menat som jag skrev men jag skulle tycka att det kändes ovant och konstigt.

Kryse....tack för dom orden! Jag har möjlighet att driva eget och delvis försörja mig på min hoppy. Tyvärr blir jag väldigt fort trött!

sussi83 skrev:Kryse....tack för dom orden! Jag har möjlighet att driva eget och delvis försörja mig på min hoppy. Tyvärr blir jag väldigt fort trött!

Ja visst önskar man att man hade orken att göra mer. Men lika lite som jag jämför mig med Zlatan om jag spelar fotboll så jämför jag inte min prestation med någon annans vad gäller arbetet.

Gör så gott du kan. Enligt mig har man lyckats bara man försöker, man behöver inte alltid vinna. Och man lär sig alltid något på vägens gång.

Sen vet jag inte hur du är, men jag kan ha dagar då jag inte orkar något alls.. medans ibland kan jag vakna med världens inspiration och jobba så målinriktat att jag helt tappar bort tiden.

Vad som inte funkar för mig är att jobba varenda dag, eller ha en massa deadlines. Jag kan jobba när orken och motivationen infinner sig, och i min egen takt. Ungefär som att en författare inte skriver när han har writer's block.

Men slutpoängen är iaf att du ska känna dig bra för den du är, att du inte alls är onödig utan bara inte passar in i mallen som ges till gemene man. Det är samhället som måste lära sig att alla människor inte är likadana, och att det inte är något fel med det.

Så jag tycker att du ska prata med de som kan bekräfta din diagnos, förklara varför du tvingat dig att jobba tidigare och hur dåligt det har fått dig att må.. samt tillsammans med de gå till Arbetsförmedlingen och förklara din situation. Det fanns sätt de kunde hjälpa mig på, så det borde gå för din del med tycker jag.

För att vara mer specifik så fick jag 50% aktivitetsersättning från Försäkringskassan + hyrestillägg. Det efter att de gjort en utredning för att ta reda på hur mycket jag klarar av att arbeta utan en massa frånvaro.

Själv hade jag inte haft någon nytta av hjälp i hemmet eftersom det är att få sig ut och orka anstränga sig på arbetsplatsen som är bekymret.

Jag har problem att orka med resten när jag jobbar mycket. Orkar inte fixa käk så jag blir ju undernärd. Stökigt hemma som fan. Posten blir liggandes kvar vid dörren...suck

Så får jag ångest på kvällen över allt detta och kan inte sova.

Det är så komiskt, jag drar energi ifrån att hjälpa andra människor till välbefinnande, så ifall jag hade haft enklare transportmöjligheter så..

Heishi skrev:Det är så komiskt, jag drar energi ifrån att hjälpa andra människor till välbefinnande, så ifall jag hade haft enklare transportmöjligheter så..

Det är en bra egenskap. Tyvärr har jag inte mycket energi att spilla...den här förbannade ångesten är pain in the ass....