Det är högt i tak på aspergerträffar, Catasa. Där behöver man inte väga sina ord på guldvåg. Du oroar dig i onödan.

Antar att de flesta av oss har gjort sådana klavertramp... Vi har ju AS.

catasa skrev:jag känner att det troligtvis bara blir fel och konstigt, att jag blir missförsådd och att någon kanske blir arg eller att jag sårar.
sist gång sa jag ju nåt som blev jättedumt och jag kände mej jättedum för det. det blev helt fel och det kändes pinsamt och att jag gjorde nog bäst i att avlägsna mej och inte visa mej igen.

AS så typiskt AS.
Sådär tror jag alla med AS känner, eller iallafall har lättare för att känna. Vi är helt enkelt känsliga som faan för att göra bort oss.
Det du känner gör alla speciellt vi med AS.
Tror du skulle tjäna massor på att jobba bort det där. Det är svårt men värt det.

catasa skrev:kan ju va att det inte märks utanpå. men själv känner jag att jag bara sitter tyst för att jag inte orkar prata, eller för att jag inte håller med om det som sägs. och jag vet att det finns dom som tycker att jag skulle vara feg om jag då inget säger, men jag vill inte vara den som drar igång nåt tjafs.
eller så vet jag inte vad jag ska säga för att jag känner att det troligtvis bara blir fel och konstigt, att jag blir missförsådd och att någon kanske blir arg eller att jag sårar.
sist gång sa jag ju nåt som blev jättedumt och jag kände mej jättedum för det. det blev helt fel och det kändes pinsamt och att jag gjorde nog bäst i att avlägsna mej och inte visa mej igen.

De mest behagliga människorna i längden är de som tänker innan de pratar i stället för tvärtom, som alltför många gör.

Som tvilling skrev, de andra har säkert redan förlåtit dig för det du eventuellt sade som kändes fel. Man behöver inte känna sig annorlunda för sånt här händer alla. Dessutom har alla människor, både AS och NT, fullt upp med sig själva, att de inte har tid att vara långsinta.

Folk gillar när andra människor inte är perfekta. Då får det de själva att känna sig lite mindre misslyckade.

Det är en styrka att visa sin svaghet. Och tvärtom det är en svaghet att bara försöka visa sig stark hela tiden. Att vara svag är att vara stark. Att våga visa sig svag är att vara människa.

Det kanske låter som jantelagen? "Man ska inte tro att man är något?" Jag har faktiskt kommit att ändrat inställning till jante en del. Jag tror, tvärtemot vad 80-talet försökte tuta i oss, att jante är bra när man möter andra människor. Men jag tror också att jante är dålig när man möter sig själv.

När man möter sig själv, vilket man gör hela tiden i sin inre dialog i huvudet som ändå inte går att stänga av, då ska man peppa sig med uppmuntran. Ingen vet ju bättre än du själv vad du kan. Du kan alltså lita på dig själv bättre än vad andra säger. (Så länge man känner sig frisk förstås. Annars måste man ju söka hjälp.)

Jag tycker att, när man möter andra, ska man inte framhäva sig själv hela tiden. Varför inte det? Ska man inte få visa fram vad man kan och hur bra man är, så att man kommer någonstans i livet? Jo det kanske funkar ett år eller 10 år men sedan ramlar fernissan av. Och du har fått en massa ovänner på vägen (=folk du körde över medan du armbågade dig fram).

Istället ska man visa sina svagheter och brister inför andra. Woops! Gud vad pinsamt! Då tror ju folk man är jättedum! Nix. De känner igen sig själva i dig. Du får de att känna sig mindre misslyckade, de är inte ensamma om att ha brister. Och de kommer att gilla dig för det. Och du slipper få ömma armbågar!

/Barracuber

Mycket väl sammanfattat av Barracuber! Och som sagt - ingen som varit på samma träffar som Catasa har ens tänkt i termer av att förlåta Catasa någonting, för ingen av oss har märkt något klavertramp. Vi har haft en trevlig aspie till i vårt sällskap vid ett par träffar, som vi sedan på sistone har saknat. Vi har pratat om dig - i ordalag såsom "Länge sedan man träffade Catasa, synd... hoppas hon kommer nästa gång igen!"

Tack. Jag var ju inte ute efter uppmärksamhet (även om det kanske finns dom som tror det ) Så nu känner jag mej lite dum, att ni bryr er, men tack (Hoppas det kom ut bra).
Men ok, nu har vi rätt ut detta, så beroende på tiden för nästa träff, så får jag väl se till att komma. Jag kanske tar med en kompis, om tiden också passar för henne (ja, ni läste rätt, en hona till )

Det låter inte dumt alls! Kring trettonhelgen är väl ett stalltips... hemma då?

ok. jag ska se till att boka det datumet

*glad för att catasa har ändrat sig*

Mats skrev:*glad för att catasa har ändrat sig*

Jag med...

...och nästa möte är spikat, men inte öppet för vemsomhelst, utan ett exklusivt OA-möte öppet för medlemmar enbart. Trettondagsafton hemma hos mig. Mer info kommer i egen tråd.

Befintliga och givetvis nya medlemmar är välkomna, så har man gillat träffarna men inte tagit ställning till OA-medlemskap hittills, så är det "bara" att bestämma sig nu.

OA handlar ju i princip om att jobba för att aspies kan ses på träffar, och har inga kontroversiella punkter på agendan, utom för den som tycker det är kontroversiellt per se att vilja verka för att vuxna aspies får sköta en sådan verksamhet och gemensamma angelägenheter själva, utan att bli dominerade av välmenande "tanter". Right?

OA... Vad stod det för nu igen? Orgasmerande algoritmer?

md2perpe skrev:OA... Vad stod det för nu igen? Orgasmerande algoritmer?

För att citera Mozart and the whale-killen:
"Primes are hot"

Pemer skrev:... utom för den som tycker det är kontroversiellt per se att vilja verka för att vuxna aspies får sköta en sådan verksamhet och gemensamma angelägenheter själva, utan att bli dominerade av välmenande "tanter". Right?

*LOL*

Pemer skrev:... utom för den som tycker det är kontroversiellt per se att vilja verka för att vuxna aspies får sköta en sådan verksamhet och gemensamma angelägenheter själva, utan att bli dominerade av välmenande "tanter". Right?

Verkar ju som att rätt många som i och för sig gärna träffar andra lite regelbundet finner någonting mycket kontroversiellt i det mycket enkla konceptet "hjälp och stöd till varandra främst genom att träffas och ha trevligt" och inte finner något intresse i att aktivt säga "ja, jag vill vara medlem" - i en förening där det inte handlar om mer än just att "säga" just så. Ingen medlemsavgift, inga krav, ingenting. Men vi vill gärna ha stöd i form av ett namn och "ja, typ, jag vill vara med här" från dem som delar vår syn. Och synen som sådan delar ju faktiskt i princip alla som är intresserade av att träffa andra aspies någon gång ibland. Vår "politik" handlar inte om mycket mer än att det är sådana möten vi vill främja.

I en del fall är man kanske sedan förut medlem i RFA och/eller Attention och gillar inte OA:s grundpremiss att vi anser de föreningarna generellt lite för dominerade av ett vårdpersonal- och anhörigperspektiv, och att vi faktiskt råkar anse att en egen förening för vuxna med diagnos är ett angeläget alternativ, som bäst kan föra vår talan.

Kanske läge att rensa luften om det här en gång för alla?

Det är ju inte så att "vi" alla hatar RFA eller Attention och är 100% emot dem, jag är själv just på väg att gå med i RFA också. Ser inget fel i att gå med och skaffa en röst inom organisationen, och försöka påverka den. Tycker båda föreningarna känns vettiga att vara med i, men att OA trots allt har den bästa potentialen för närvarande att bli vuxna diagnosticerades röst.

Men i en förlängning kanske OA och hela Empowerment-biten av RFA skulle kunna slås samman som en mer eller mindre fristående bit av kakan. Vad som helst kan vara möjligt, beroende på vad medlemsröster på båda håll tycker. Vi har ju redan några som är med på båda håll, jag blir en till...

...medan många andra som jobbar med Empowerment inom RFA väl måste känna till OA, och rimligen inte tycker det är någon bra idé. Troligast i så fall för att man övertolkat avogheten mot RFA/Attention från OA-håll. Jag minns ju hur Hanna D. pratade om att hon hade hört att jag typ hatade RFA när hon var på träff hos mig, och det är väl en fingervisning om hur tolkningarna kan gå överstyr...

Va, ska jag inte inte få ha karlarna för mig själv nästa gång??? (Fast det förstås, jag går ju alltid hem tidigt från träffarna, så det är klart att det behövs nån avlösare när jag har gått... )

catasa skrev:sist gång sa jag ju nåt som blev jättedumt och jag kände mej jättedum för det. det blev helt fel och det kändes pinsamt och att jag gjorde nog bäst i att avlägsna mej och inte visa mej igen.

Ja, hur många gånger har man inte kännt så...? Jag tycker jag gör bort mig hela tiden, säger/skriver korkade saker, som jag sen skäms över... (Skulle nog inte våga visa det här forumet för nån jag känner irl... )

Men jag hörde nån gång ett tips att det är bra att öva sig på att våga göra bort sig, att våga bjuda lite på sig själv... Det är ju faktiskt ingen katastrof, och det händer ju alla...

Jag har försökt att öva på det, t ex ibland genom att chansa och skriva nåt som jag inte vet om det är urkorkat, eller helt ok... Och ibland har jag faktiskt fått positiv respons, på nåt jag trodde var jättepinsamt!

Men med övning så går det faktiskt att komma över rädslan om vad andra ska tänka om en... (Jag övar fortfarande! )

Jag tror att vi alla gör bort oss emellantåt men de som vågar att bjuda på sig själv och vara sig själv har kommit en bit på vägen,vi får nog vänja oss vid att vi gör bort oss,men jag tror att vi själva tror att andra har reagerat mycket mer än de har.
V som kommer på träffarna får väl öva oss på varandra på att komma över rädslan att göra bort sig,men hur lätt är detta för någon som i stora delar av livet har blivit mobbad,utfryst eller missförstådd av andra.
Dessa såren är djupa på många av oss,så därför är det viktigt att vi är rädda om varandra.