Det gäller en kille på kanske 30 år, snarare under än över. Jag är god vän till en nära släkting till honom, och träffar på så sätt även den här killen ibland. Det har varit uppenbart att han har en del problem med sociala kontakter. Han har heller inget jobb och har flera gånger misslyckats med högskolestudier utan att själv förstå varför det inte fungerande. Jag har också uttryckt förvåning över detta, eftersom jag uppfattar honom som väldigt skärpt och intelligent. Det verkar inte som han har några direkta vänner heller.

Nu när jag själv vet att jag har AS och har förstått vad det är, så började tecknen klarna. Den här killen verkar nästan vara ett solkart fall av AS (det finns mycket mera än det jag skrev). När jag berättade för släktingen om min diagnos så sade han spontant att han hade funderat på om den här killen har det, och jag instämde att jag också hade funderat på det.

Problemet är att killen uppenbarligen inte vill kännas vid sina problem och är rabiat motståndare till psykologer. Samtidigt inbillar jag mig att han skulle kunna må lite bättre och i alla fall få ett lite bättre liv om han fick en diagnos, förutsatt det nu är AS. T.ex. borde han väl kunna få aningen bättre ekonomi än att gå på soc, och han har ju rätt till en del annat också. Likaså skulle det ju kunna förklara hans misslyckade studier som något inte så märkligt. Men hur gör man om han inte gillar psykiatriska diagnoser och är livrädd för sådana?

Jag funderade på vad som händer om jag vid något tillfälle när han är närvarande berättar om min diagnos, men släktingen var rädd att killen skulle vända sig mot mig och bli arg då. Tydligen har han en tendens att bli våldsam, även om det aldrig har inträffat när jag varit närvarande.

Det är ett aspigt drag att gilla nättester. Rdos test kanske kan vara nåt?

(JAG anser att det är ett aspigt drag att gilla tester på nätet..)

Hmmm.... det var en utmaning, det... det enda raka är väl att börja droppa små hintar lite pö om pö, men väldigt väldigt försiktigt, antar jag... en nog så svår gränsdragning...

Ska bli intressant att se vad det kommer för idéer här...

Kvasir skrev: Men hur gör man om han inte gillar psykiatriska diagnoser och är livrädd för sådana?

Tja du får väl avvakta tills han hamnar på akutpsyk med polishämtning!

Bjäbbmonstret skrev:

Kvasir skrev: Men hur gör man om han inte gillar psykiatriska diagnoser och är livrädd för sådana?

Tja du får väl avvakta tills han hamnar på akutpsyk med polishämtning!

Låtom oss hoppas att det inte ska behöva gå så långt. Men det är ju onekligen extremfallet...

Savanten Svante skrev:Det är ett aspigt drag att gilla nättester. Rdos test kanske kan vara nåt?

(JAG anser att det är ett aspigt drag att gilla tester på nätet..)

Han har ingen dator och inget internet. Det är tänkbart att han någon gång surfar på biblioteket eller så, men jag tvivlar starkt på det. Han är nog väldigt fixerad vid några få specialintressen och möjligen några intressen till.

Dessutom skulle han nog i så fall behöva göra testet mest av en slump, och skulle förmodligen förneka resultatet.

Pemer skrev:Hmmm.... det var en utmaning, det... det enda raka är väl att börja droppa små hintar lite pö om pö, men väldigt väldigt försiktigt, antar jag... en nog så svår gränsdragning...

Ska bli intressant att se vad det kommer för idéer här...

Jo, jag är nog ändå inne lite på linjen att se hur han reagerar om jag berättar om min diagnos. Han vet ju redan att jag har mått ganska mycket dåligt, och jag är inte den enda av de som brukar vara närvarande som är i den situationen. Fast vid närmare eftertanke brukar han nog bli ganska tyst och ointresserad när sådana saker kommer på tal.

Kvasir skrev:[ Fast vid närmare eftertanke brukar han nog bli ganska tyst och ointresserad när sådana saker kommer på tal.

Tyst och ointresserad kan möjligen vara ett försvar?

Bjäbbmonstret skrev:

Kvasir skrev:[ Fast vid närmare eftertanke brukar han nog bli ganska tyst och ointresserad när sådana saker kommer på tal.

Tyst och ointresserad kan möjligen vara ett försvar?

Givetvis, han vill ju inte behöva fundera på om han själv har psykiska problem. Så har jag tagit för givet att det är, och det känner jag igen även från en del andra människor med problem men som kanske inte har just AS.

Det är egentligen lite ironiskt det hela, för den här släktingen är en väldigt snäll och välmenande person som har en tendens att samla just folk med psykiska problem kring sig, förmodligen just för att han står ut ganska bra med dem även när han inte orkar det. Vi har alltså ibland kunnit sitta ganska många människor och berätta om våra olika problem, allt från depressioner till schizofreni och annat, och den här killen har varit med, eller möjligen gått därifrån efter en stund. Inte för att vi brukar prata sådant ofta, men det händer som sagt.

Eller bara fråga rakt ut hur länge han haft Asperger.

Efter det så lär han veta att Asperger finns och fundera en del på vad det är för något.
När han har smält tillräkligt för att kunna hälsa på dig igen så går det nog att prata mer om det.

Men först måste du vara 100% säker på att han inte far illa av att känna till en ev NPF-diagnos.

För att citera Gillberg:"En diagnos skall sättas på personen endast om den kan tänkas hjälpa"

Hmm....ja du Kvasir..

Det första som slog mig var att han verkar så opåverkad av sina egna problem. Mår han egentligen dåligt? Han har få vänner, inget jobb, ingen partner? (du nämnde inte det) och flera misslyckade studieförsök, uppenbarligen dålig ekonomi. Ingen drömstart i livet precis. Och han är ju inte så ung heller längre. Jag menar att med den historien borde han ju må dåligt. Eller gjort det periodvis.

Jag känner också igen att man inte vill kännas vid sina problem. Man förnekar verkligheten och vägrar öht diskutera sjukdomar framför allt psykiska. Har han eller haft haft missbruksproblem?

Min mamma (nu 78 år) har haft epilepsi hela livet men aldrig accepterat och kommit till sans med sjukdomen. Hon har aldrig burit märke till exempel. Ett helt liv i förnekelse. Hon har hela livet varit väldigt ensam och haft perioder av depressivitet. Jag har själv ärvt en del av depressiviteten. Hennes far (av den gamla skolan) betraktade epilepsi som nästan likställt med sinnessjukdom (som man gjorde förr) och vägrade hjälpa henne, lät henne falla och slå sig osv.

Vilket stöd har den här killen haft hemma?

/Barracuber

Ett förslag - "Jag har fått diagnosen Aspergers Syndrom och BoyO'Boy vad du passar bra in på den diagnosen oxå! Vill du veta mera?" Men om han har dålig (negativ) uppfattning om psykiatrin så kan nog ordet diagnos få honom att tugga fradga iofs hmmm... små stegs krävs, kanske ett papper, eller häfte med info om AS som sen sakteliga kan väcka ett intresse hos honom när han är mogen, för hur mkt man än hatar att be andra om hjälp så ibland kommer man dit att man faktiskt måste det.... som jag.

Varför ta på dig detta uppdrag?

Ja, varför inte låta folk 'Wallow in their own mire.'

Kanske för att man ser att ngn behöver hjälp att komma vidare i sitt liv och inte förmår själv. Man kan i varjefall sträcka ut en hand, behöver inte tvinga honom att ta den...

Bara en sån liten grej som omtanke kan vara så stort.

Är det omtanke att mena att ngn är ett fall för psykvården om personen själv inte vill ha ngn psykvård?

Mardröm du behöver inte:)

Men de som vill ska såklart i varjefall erbjuda sig...

Ibland är man inte mottaglig trots uppenbara brister/problem, men ett ord du har sagt idag kan gro rättsomdetär och vara till hjälp senare.

Som tex. - jag var bitter och besviken på mina föräldrar hela 80-talet, min syster sa jämt att "de är bara människor, de gjorde sitt bästa med sina förutsättningar" och jag fattade inte vad hon jiddrade om, förnst 10-öringen trillade ner en dag, och jag insåg att hon har rätt. Hade hon inte försökt hjälpa mig trots min ilska och övertygelse om deras uselhet, så hade jag kanske fortfarande idag gått och burit på bitterheten...

Behöver ju inte bli nåt livsprojekt att hjälpa andra men om man ser nåt som felar kan man väl erbjuda sin hjälp?

Mardröm skrev:Är det omtanke att mena att ngn är ett fall för psykvården om personen själv inte vill ha ngn psykvård?

Det är en bra fråga. Nu var ju min tanke som sagt i första hand inte att han behöver vård, utan bara att en AS-diagnos, förutsatt han accepterar den, skulle kunna innebära vissa förbättringar i tillvaron. T.ex. borde han väl kunna få förtidspension eller liknande istället för socialbidrag, och därmed kanske få lite bättre ekonomi. Det kanske också trots allt kan kännas bättre att veta varför man har misslyckats med studier och jobb och att det finns en förklaring, än att bara konstatera att man är misslyckad och går på soc. Men visst, det är inte självklart, och det är givetvis ingen vits att försöka tvinga på honom en diagnos om han absolut inte vill ha den. Det var inte heller min tanke.

barracuber skrev:Det första som slog mig var att han verkar så opåverkad av sina egna problem. Mår han egentligen dåligt? Han har få vänner, inget jobb, ingen partner? (du nämnde inte det) och flera misslyckade studieförsök, uppenbarligen dålig ekonomi. Ingen drömstart i livet precis. Och han är ju inte så ung heller längre. Jag menar att med den historien borde han ju må dåligt. Eller gjort det periodvis.

Jag är ganska säker på att han mår dåligt, och han verkar lite knäckt av att ha behövt hoppa av universitetsstudier flera gånger utan att förstå varför det misslyckades. Dessutom verkar det som han har blivit lite av en plåga för den här släktingen. De bor grannar, ute på landet, och han hälsar ofta på släktingen även när han inte är bjuden. Släktingen är som jag sade väldigt omtänksam och snäll, men orkar inte med detta eftersom killen inte ger någonting tillbaka socialt.

Jag känner också igen att man inte vill kännas vid sina problem. Man förnekar verkligheten och vägrar öht diskutera sjukdomar framför allt psykiska. Har han eller haft haft missbruksproblem?

Han dricker nog en hel del, men jag har inte någon riktig uppfattning om det är så mycket och ofta att det är anmärkningsvärt. De få gånger jag träffar honom så brukar det vara i sammanhang där vi alla sitter och dricker vin och snackar, eller någon sillmiddag på sommaren.

Vilket stöd har den här killen haft hemma?

Bra fråga. Föräldrarna är skilda (ingen aning om i vilken ålder det skedde). Han bor däremot granne med både sin pappa och den släkting som är min kompis, så han har ju kontakt med båda. Ibland får jag en känsla av att han oftare och hellre umgås med släktingen än med pappan, men det kan vara som jag har fått för mig för att det är hos släktingen vi brukar träffas. Någon annan släkting ha tydligen försökt nämna ordet psykolog någon gång, vilket bemöttes fientligt.

Mardröm skrev:Varför ta på dig detta uppdrag?

Tja, jag har ju inte lovat någon något, inte ens mig själv. Däremot brukar jag väl ofta känna en viss sympati för människor som mår dåligt på sätt som påminner om mina egna erfarenheter, och jag tycker det är tråkigt att den här killen ska gå och må så dåligt. Jag vet själv hur jag ångrar att jag vägrade psykolog och liknande när jag var kring 20 år och mådde fruktansvärt dåligt. Tänk om jag hade accepterat mina problem då och fått någon form av antideppresiv medicin redan då, istället för 15 år senare.

I vart fall så är detta inget akut, utan ett säkerligen ett långtidsprojekt. Jag träffar inte killen ifråga särskilt ofta. Det måste å andra sidan inte heller vara just jag som gör något. Kommer någon på någon bra idé som t.ex. släktingen eller killens far kan göra så vore det ju utmärkt.

Gissningsvis är jag varken den första eller den sista att stå i en sådan här situation, så jag skulle tro att en sådan här tråd även har ett lite mera allmänt intresse.

mondo beyondo skrev:
Behöver ju inte bli nåt livsprojekt att hjälpa andra men om man ser nåt som felar kan man väl erbjuda sin hjälp?

Jag är bara en bitter gubbe, men det brukar inte gå så bra sådär på fri hand.
En bekants syster blev bostadslös, jag sa att hon kunde fråga sin bror, nu bor hon kvar på hans soffa utan att betala hyra snart ett år senare.
Och han är arg på mig som sa åt henne att fråga...
Men jag är glad att hon inte tryckte sig in här

Mardröm skrev:En bekants syster blev bostadslös, jag sa att hon kunde fråga sin bror, nu bor hon kvar på hans soffa utan att betala hyra snart ett år senare.
Och han är arg på mig som sa åt henne att fråga...

Är han arg på dig för att han hjälper sin egen syster? Du må ha konstiga vänner.

Kvasir, jag förstår dig men man måste söka själv när man är vuxen.

Jag har inte blivit det minsta bättre, utan värre, av antidepp. Jag tog dem också väldigt sent men min erfarenhet är ju motsatt och ett ev försök hade fått mig mer negativ. Man kan nog bara hoppas att han själv lyckas skapa sig ett bra liv tillslut.

ufo skrev:Är han arg på dig för att han hjälper sin egen syster? Du må ha konstiga vänner.

Jag tror han sa det på lite halvskämt, men han är väl inte direkt överglad att jag övertalade henne att vi skulle åka dit. Vet inte riktigt. Systern har ju fastnat i soffan.

Mardröm skrev:Kvasir, jag förstår dig men man måste söka själv när man är vuxen.

För att söka hjälp måste man ju inse att man behöver hjälp. Jag har ju absolut inte tänkt att försöka tvinga på någon hjälp. Vad jag hoppas är att det går att hitta någont fungerande sätt som får honom just att inse att han behöver hjälp och att det faktiskt kan vara något bra, inte något dåligt.