Somliga betraktar litteraturen som en exklusiv konstform.
Problemet med den inställingen är att det inte får människor att läsa litteratur. Det betyder inte att det inte i vissa fall är så att litteraturen är en exklusiv konstform men man kan inte börja där om man ska göra människor till läsare.

Somliga betraktar litteraturen som en lite finare form av underhållning som man läser för spänning och upplevelser.
Denna ansats gör fler människor till läsare. Problemet är att den inte gör dem till läsare som verkligen skulle behöva det eftersom för dem tröskeln att behärska språket och ta sig igenom boken är för stor att de inte ser det roliga i det.

I det läget kommer Läraren med stort L in och säger att ungen måste läsa för att behärska Språket. Så fan i helvete heller! Ungen ska inte läsa för att behärska språket, ungen ska behärska språket för att bli en medborgare som kan läsa när så behövs, och då läsa såväl skönlitterära texter, instruktionsmanualer för bilreparationer, datatidningar, busstidtabeller, protokoll eller vad det vara månde. Detta för att kunna ta sin demokratiska plats i samhället och för att de gånger det är nödvändigt kunna se igenom skiten, vara mediekompetent och fatta när dom ljuger med statistiken i massmedia.

Så vad är skönlitteraturens plats i det hela?

Jag förnekar inte att det kan vara njutbart och givande att läsa litteratur för språkets skull. Jag förnekar inte poesins väsen och och kraft. Inte den upplevelse man kan få genom att ta sig igenom en text som är fulländad i sin form eller att uppleva språkligt nyskapande eller fullödig berättarglädje.

Men jag menar att det för att det för väldigt många människor är sekundärt. Folk läser när det ger dem något.

Jag lärde en gång känna en man som var dyslektiker. Vi klockade en gång när vi läste samma tidningsartikel och det visade sig att det jag läste på fem minuter läste han på tjugo. Man måste inte vara dyslektiker för att aldrig komma fram till den punkt där litteraturen är njutbar i sig själv men när det är tillräckligt viktigt då läser folk.

Så vad är då viktigt. Ja förutom böckerna om hur man ska bygga ett uterum, uppfostra sina hundar, laga fettsnål kost eller annat som kan interessera så är faktiskt människor intresserade av andra människors liv och vad de har varit med om och hur det är tillämpligt på deras eget. Det är det som kallas bildning i demokratisk bemärkelse eller folkbildning om man så vill.

Det är därför jag tycker det är så fel när man i skolorna alltid ska få barnen att läsa med motiveringen att det är roligt. Visst kan det vara roligt att läsa. Det var ju därför jag läste mig igenom stora delar a min uppväxt men det ska också någon gång finnas någon som försöker tala om varför läsning är angeläget.

Jag vet inte om jag uttryckt mig tydligare på det här sättet. Man kan ha olika uppfatting i frågan men det jag menar är att:

- Folk som propagerar för litteraruren som en konstform ägnar sig (ofta) åt snobbism
- Folk som propagerar för litteraturen som underhållning ägnar sig (ofta) åt populism
- Folk som propagerar för litteraturen för dess innehåll tar den (ofta) faktiskt på allvar

Och allvar och seriositet, och granskande av argument efter vad som sägs och inte vem som har sagt det det finns det för lite av i samhället.
Sen vet jag med mig att jag givetvis har mitt bagage i det här som andra.

Jag har inga invändningar mot innehållet i sig, men jag ser inte diskussionspunkten.

Bara ett försök att förklara samma sak som jag blev missuppfattat på i den andra jävla tråden.