Windfarne skrev:

Kadaverin skrev:Vilka är de goda skälen att inte vilja ha diagnos, utöver risken att hamna i ett fack hos den psykiatriska vården? Har varit utanför skola,jobb och samhälle sen 13 års ålder så detta känns som ett desperat försök att få ett papper jag kan vifta och begära hjälp att komma tillbaka. Funkar inte det så är nog diagnosens vara eller icke vara det minsta av mina problem.

Mitt skäl är i korthet att det skulle kunna vara förödande för min ekonomiska framtid.
Blir jag förtidspensionerad pga utbrändhet gäller min sjukförsäkring, men finns det ett knyst om AS/NPF i mina journaler (som försäkringsbolaget har rätt att läsa) så räknas det som ett undantag pga att det är medfött. Att jag sedan har jobbat alla år har ingen betydelse.

Vidare kan det kanske bli som så att om utredningen visar på autistiska drag NOS kanske man inte får samhällets stöd heller, då det saknas entydig diagnos.
Ramla mellan stolarna alltså. Det vill man inte.

Men i din situation har du uppenbarligen allt att vinna på att få en diagnos.

Ja, till exempel så.

Aspergerdiagnosen har inte bara gett oss hjälp att förstå och moraliskt rättfärdiga oss själva och öppnat för viss (dock ofta väldigt valhänt) handikapphjälp; den har i samma mån också öppnat för andra - enskilda, arbetsgivare och institutioner - att diskriminera oss. Vilket tyvärr görs rätt ofta, på olika sådana vis som Windfarne antydde och på så vis att folk försöker undanhålla en utbildningar och jobb, peta en från jobb, slussa in en i vad som i huvudsak är ett muppsysselsättningssystem som egentligen är utformat för begåvningshandikappade och där man i alla händelser får räkna med att vara grovt överkvalificerad och arbeta praktiskt taget gratis.

Samtidigt som man alltså kan riskera ett liv i permanent improduktiv kris och att bränna slut livsbatterierna redan i medelåldern utan diagnos.

Så det är mycket väga för och emot hur det är och kan tänkas bli för en själv personligen. Finns säkert aspekter jag har glömt också.

Men jag får samma intryck som Windfarne, att för dig skulle nog en diagnos kunna bli positiv. (Som den var för mig.) Även om man kanske måste fortsätta kämpa kan man inte göra det utan en plattform att stå på...

annorlunda skrev:Jag och Micke träffades och blev tillsammans genom att vi började prata på detta forum Vi är väl dessutom ett bra exempel på att geografiska avstånd inte behöver vara något problem. Jag är från Lappland och han från södra Sverige.

Vårt förhållande är ju ganska nytt men redan från första stund så märkte jag hur lätt jag hade för att prata med honom och att det fanns (och finns naturligtvis) en förståelse som jag aldrig stött på tidigare. Det har lett till att jag känner mig helt trygg och avslappnad. Jag känner mig helt enkelt älskad för den jag är.

Inom en snar framtid blir det flytt till södra Sverige för min del...

Jag känner mig ju också förstådd och trygg med dig annorlunda, och känner mig älskad för den jag är. Det här forumet har alltså varit guld värt för oss (och några till vad jag förstår), och jag tror nog att den kommer att vara fler behjälplig i framtiden när det kommer till att finna en livspartner och kanske en själsfrände.

Man får tacka för gratulationerna som framförts här.

sussi83 skrev:Inte fan tror jag att folk raggar på mig på krogen för att de tror att jag är snäll! (iofs så uppskattar jag inte klängapor ute på ställen)
Klart att det yttre har en viss betydelse...sen kan jag bli förbannad för att folk misstolkar mig. Man kan faktiskt vara smart fast man inte ser ut som ett sprängt skithus.

Damn straight...
"Sprängt skithus"

KrigarSjäl skrev:

sussi83 skrev:Inte fan tror jag att folk raggar på mig på krogen för att de tror att jag är snäll! (iofs så uppskattar jag inte klängapor ute på ställen)
Klart att det yttre har en viss betydelse...sen kan jag bli förbannad för att folk misstolkar mig. Man kan faktiskt vara smart fast man inte ser ut som ett sprängt skithus.

Damn straight...
"Sprängt skithus"

Jag är extremt rak på sak och mina uttryck är inte speciellt välpolerade heller....

Bra. Fortsätt så!

Koboshi skrev:Även om de träffar som anordnas här sker i Stockholm och ännu inte har varit på någon så blir jag glad och varm i hjärtat av att få läsa om hur mycket detta forum har betytt rent socialt. För mig har det betytt kunskap och förståelse + vetskap hur andra har det vilket har, och är, bra för mig.

Det som har fått mig och växa det senaste året har varit, och är, min praktik här på Johanneskyrka Kornhill där jag även bor. Här har jag för första gången blivit accepterad för den jag är som person och känner mig behövd och efterfrågad. Här har jag ett socialt nätverk som betyder mycket för mig då jag kan, om jag vill, söka upp andra för gemenskap eller bara se en film eller tv tillsammans.

Alla träffar som anordnas här sker INTE i Stockholm. Senast förra helgen anordnade jag en öppen träff i Uppsala, förvisso mest för folk som verkligen har Asperger diagnos, men iaf. (Eftersom det fanns några som inte har diagnosen ville jag bara vara tydlig med syftet med min träff. Hade som sagt inte träffat så många med diagnosen irl då). Det som är så bra är att man som vanlig deltagare kan ordna träffar via forumet också. Efter att ha varit medlem i två år vågade jag mig på att fixa en träff & det är bland det bästa jag har gjort. Sex trevliga personer dök upp & det blev en mycket uppskattad & trevlig kväll för min del. För mig som i vardagen inte umgås med folk som har min diagnos betydde det jättemkt att få träffa människor från forumet irl också. (Känner helt enkelt inte några, även om jag misstänker några fall i min omgivning). De få gånger som jag tidigare har träffat folk med AS har jag upplevt att de är mkt enklare överlag att prata & umgås med.

Vi/ni kräver inte lika mkt energi som med folk utan diagnosen, tycker jag. Vilket gör det lättare att förstå oss också. Man kan slappna av & verkligen våga vara sig själv. Iaf jag som inte är öppen med min diagnos. Jag berättar om det om situationen kräver det men inte annars. Det blir så mkt att förklara annars. Nu har iofs habiliteringen där jag bor börjat ordna träffar, men det är inte riktigt samma sak. Även om de träffarna också är betydelsefulla!

Forumet har verkligen hjälpt mig mkt. I början så behöver man få skriva av sig bland människor som förstår vad man pratar om på ett annat sätt. Alltså, ett annat sätt än vad som blir när man pratar med folk utan diagnosen. Känner att jag börjar trassla in mig, så jag ska avsluta.

Men Krigarsjäl sammanfattade tidigare forumets betydelse av skapandets av nya relationer väldigt väl. Tror ta mig tusan att det är det absolut vettigaste du någonsin har skrivit här. Om jag får vara så uppriktig? OBS! Bara menat som en komplimang.

Det känns allmänt hoppfullt att forumet verkar vara ett sånt lyft för många. Själv har jag fullt upp med det lilla sociala liv jag har (tidsbrist och orkar inte fokusera på så många i taget), men det känns verkligen som att ifall behovet skulle öka skulle möjligheterna vara stora för mig att träffa fler likasinnade.

Det ger mig en viss trygghetskänsla att veta att det finns en skara människor som är som jag ett tangenttryck borta. Jag har alltid känt mig isolerad från människor i allmänhet, som att om jag behövde någon är det bara min familj och eventuella partner som finns att tillgå. Andra människor har jag aldrig lyckats se som en resurs, för det funkar inte och de förstår inte.

Men vilka har fått vänner på forumet, det har det inte skrivits om så mycket! Tycker det är viktigare med vänner än partners, det kan alltid ta slut!

Jag har gått i mer eller mindre samma tankar på sistone, att försöka träffa en AS person att umgås och ha ett förhållande tillsammans med, men är det bara jag som har sexhundranitiofemtusen saker som man retar sig på "folk" med?

Känns jävla meningslöst att försöka träffa nån att dela mitt liv med då jag mer eller mindre vet att jag kommer reta mig på en viss sak och inte kan släppa det. Tacka vet jag mina hundar och fjäll.

Pemer skrev:Det här påminner mig hur mycket jag har övervägt på sistone att skriva något personligt i "Kontakt önskas"-tråden mer på samma sätt som det annars känns som att bara de som är nya nu kan.

Det här gör nästan ont att läsa. Jag tror t.o.m att jag kan tillskriva dig titeln 'Martyr', när jag läste detta.

Glimma skrev:Men Krigarsjäl sammanfattade tidigare forumets betydelse av skapandets av nya relationer väldigt väl. Tror ta mig tusan att det är det absolut vettigaste du någonsin har skrivit här. Om jag får vara så uppriktig? OBS! Bara menat som en komplimang.

lettan skrev:Men vilka har fått vänner på forumet, det har det inte skrivits om så mycket! Tycker det är viktigare med vänner än partners, det kan alltid ta slut!

Hihi, jag tänker bara på det oerhört idiotiska citatet som oftast nämns av brölande 'jocks' i diverse collage-jackor med deras spel-nummer på men


Skämt åsido, är vänner en väldigt viktig del av livet, onekligen.
Jag har själv pratat med en del likasinnade, så jag antar att man kan beskriva dem som vänner Det är framförallt här, på ASforum, där man kan vara sig själv. De finns väldigt få andra forum som mer eller mindre inte har "Troll", och där man kan praktiskt taget prata om allting som berör en.

Vissa flyttar söderut jag flyttar långt norrut pga. that certain aspie lüb

För mig är det viktigare att ha nära och personliga relationer med folk som förstår mig och som jag kan dela saker med än att ha en partner, har alltid varit så. Har försökt få aspergervänner nu också, men det är svårt, aspergare verkar inte vilja släppa in en på livet och de verkar inte förstå eller utveckla eller vilja utveckla ömsesidigheten i en vänskapsrelation (=att man ger och tar i en relation och inte bara tar emot utan att ge något tillbaka, tex att inte höra av sig och bry sig om hur man mår. För en vän som inte bryr sig vill man ju inte ha!!) Och så känner jag dem liksom inte vill bjuda på sig själva och verkar vilja vara hemlighetsfulla och inte så öppna.

Det ligger väldigt mycket i det du säger Lettan - Man är rädd för att dela med sig, för man vet att den typen av information kan vara skadlig för en. Fördelen är ju här, på nätet. Jag heter Heishi här på forumet, Peter i verkligheten. Bor i skövde. Det är ganska personlig information, men 'googla' peter skövde så blir de inte så lätt ändå.

Det är det som är skillnaden. På internet lämnar man ut exakt hur mycket information man vill om sig själv, och kan därmed förbehålla sig rätten att vara anonym. I verkligheten går inte det. De vet vad jag heter, hur jag ser ut, hur jag klär mig, o.s.v., vilket kan vara jobbigt då man inte kan komma undan på samma sätt.

Det stämmer hur du beskriver vänskapsrelationer, men det jobbiga är att 'alla' här har samma svårigheter som jag och du, det här med vänner. Man får helt enkelt "spela säkert", och ta det i den takten man själv kan. Det går inte heller att göra i världen direkt, men framför allt inte med NT personer. Det antar vissa saker, som vi inte ser, alla subtila sociala koder, som är rent utsagt ett helvete.

Därför är den här tråden, och minst sagt forumet, en oerhört viktig del i alla deltagares 'habiliterings' process. Här gäller våra regler, men vi är fortfarande sociala. På våra villkor. Jag är säker på det, då jag själv, och jag har inte varit det länge, deltagare på forumen, att det har hjälp ALLA i en viss mån. Vissa förstår sina problem bättre, andra får prata av sig, och en rad andra exempel som vittnar på forumets vikt.

Jag känner tvärtom, på nätet vill man ju inte lämna ut sig själv så mycket, helst då till en nära vän i verkligheten.

Jag menade aspergare som man träffat irl, har svårt att tänka mig att bara bli vän med ngn på nätet, den verkliga personkemin syns om man träffas på riktigt, man kanske kommer överens på nätet men irl funkar det inte alls.

Info om hur man ser ut och så är väl inte så himla hemlig!

Har inte själv svårt att förstå sociala koder och följa dem, har egentligen lättare på ett sätt att umgås med NT för visar omtanke och medkänsla som jag förväntar mig i vissa situationer som jag inte kan få från en aspergare. Ofta om jag vill ha förståelse, medhåll eller medkänsla av en aspergare får jag istället ifrågasättande av mitt problem, men även vissa NT's fattar inte vad man menar, men det tror jag inte har med asp att göra, tror att jag mest har en släng av asp för jag känner igen i både NT's och aspergare.

Heishi skrev:Det ligger väldigt mycket i det du säger Lettan - Man är rä för att dela med sig, för man vet att den typen av information kan vara skadlig för en. Fördelen är ju här, på nätet. Jag heter Heishi här på forumet, Peter i verkligheten. Bor i skövde. Det är ganska personlig information, men 'googla' peter skövde så blir de inte så lätt ändå.

Man är väl inte rädd för att dela med sig till en nära vän som man har förtroende för. Den personen kan man ju lita på. Men jag tror att aspisar har svårt att förstå hur man bygger upp en relation och förstå hur man kan tillåta sig själv att lita på ngn. Vänskapsrelationen börjar så smått och man känner en samhörighet och tänker "den kanske jag kan bli vän med", sen är det en process, vänskapen växer sig starkare och starkare tills man når den där närheten. Man allt handlar om känsla, samhörighet, personkemi och deltagande.

Moderator mnordgren: fixade trasigt citat

Vad ska man ha vänner till?

nallen skrev:Vad ska man ha vänner till?

Kan vara bra att ha när samhället går under. Överlevnad osv, sägs att man mår bättre om man umgås med folk oxå men jag vet inte..

Är det nåt på gång?

Parvlon skrev:

nallen skrev:Vad ska man ha vänner till?

Kan vara bra att ha när samhället går under. Överlevnad osv, sägs att man mår bättre om man umgås med folk oxå men jag vet inte..

En partner verkar mycket mer praktiskt än en bunt vänner. En partner kan man ju både fortplanta sig med och umgås med, dessutom blir det mycket mindre konkurrens om föda.

Nefarious...klockrent. Sant att det skulle var skönt att bara lägga enrgin på en person. Som dessuton fyller många funktioner.

nallen skrev:Är det nåt på gång?

Skadar inte att vara förberedd.

Nefarious skrev:En partner verkar mycket mer praktiskt än en bunt vänner. En partner kan man ju både fortplanta sig med och umgås med, dessutom blir det mycket mindre konkurrens om föda.

Hellre en massa vänner hade jag valt om jag prioriterar överlevnad, vilket jag gör. Praktiskt så kommer man behöva en massa hjälp förutom det som två stycken klarar av om det skiter sig, sen om den ena blir sjuk? Försvara sig mot idioter är inte heller fel att kunna göra, det kommer finnas ett överflöd av såna som "vill snylta utan att fråga" på det man själv arbetat sig fram till från scratch. Finns så många fler anledningar till detta så det är onödigt att lista dem men är det antingen eller? Däremot ser jag väl inte en undergång som särskilt nära eller sannolik iofs.

Parvlon skrev:Hellre en massa vänner hade jag valt om jag prioriterar överlevnad, vilket jag gör. Praktiskt så kommer man behöva en massa hjälp förutom det som två stycken klarar av om det skiter sig, sen om den ena blir sjuk? Finns så många fler anledningar till detta så det är onödigt att lista dem men är det antingen eller? Däremot ser jag väl inte en undergång som särskilt nära eller sannolik iofs.

Jag skulle absolut välja en partner framför en skock vänner, främst för att jag vet att chansen att jag skulle hitta en grupp människor som jag faktiskt kan uthärda under längre tid är lika med noll.

Nefarious skrev:

Parvlon skrev:Hellre en massa vänner hade jag valt om jag prioriterar överlevnad, vilket jag gör. Praktiskt så kommer man behöva en massa hjälp förutom det som två stycken klarar av om det skiter sig, sen om den ena blir sjuk? Finns så många fler anledningar till detta så det är onödigt att lista dem men är det antingen eller? Däremot ser jag väl inte en undergång som särskilt nära eller sannolik iofs.

Jag skulle absolut välja en partner framför en skock vänner, främst för att jag vet att chansen att jag skulle hitta en grupp människor som jag faktiskt kan uthärda under längre tid är lika med noll.

Då bör du nog hoppas på att din partner har vännerna du saknar. Utan samhälle eller en flock av människor (låtsaskompisar/riktiga kompisar) klarar sig de som allierat sig bäst, inbillar jag mig.