Hej

Idag var jag på BuP - Sista dagen i en utredning där min son har huvudrollen.

På måndag ska vi få svaret efter veckor av utredning men idag nämde hon Asperger och AdHd för mig och jag tänkte att jag måste kolla upp detta lite närmare innan måndagen så jag har lite mer kött på benen. Och jag kan inte tänka mig ett bättre forum än detta för att få Era åsikter och vad ni tror.

Skulle uppskatta Era svar.

Min son är 11 år. Det började med selektivt ätande vid 3-4 års ålder och blev mer och mer selektivt när det kommer till maten. Idag äter han bara spagetti - Inte pasta - utan bara spagetti. Han kan äta ris i skolan men inte hemma, mormors pommes frite men inte hemma. Min spagetti men ingen annans. Där är vi idag. När det kommer till mat så är det var han äter. Han kan äta annat, hårtbröd - men bara ett visst bröd/märke, allt sött går utmärkt. Godis etc går jättebra att äta. Dricker endast äppeljuice men bara ett specifikt märke. Läsk i alla former.

Han började prata sent. Men när han väl började så var det inte med ett ord utan satte redan som liten ihop en massa ord på engång. Idag är talet som ett vapen. Han har ett mycket stort ordförråd.

Han kan mycket och är väldigt allmänbildad för att vara 11 år. Han har specialintressen som håller i sig men som helt plötsligt kan ändras. Nu är det andra världskriget och han lär sig all fakta han kan. Han pratar engelska flytande vilket var självlärt redan vid 8 års ålder. Han är ett läshuvud och det han läser kommer han ihåg. Han slukar fakta böcker. Han lärde sig läsa själv vid tidig ålder - tror han var runt 5 - då läste han flytande. Han samlar information som jag kan tycka är ovesäntlig men inte han. Man vet aldrig när man har användning för den säger han. Han har problem med matematik i skolan. Det fungerar inte helt enkelt. Han uppnår inte målen för att fortsätta till nästa årskurs. Han kan inte förklara hur han tänker och göra detta på ett logiskt sätt. Språkligt är han lillgammal. Man förstår honom inte alltid eftersom han "svamlar" nästan snubblar på sina ord. Har varit hos logopeden och hon fann inga svårigheter med det språkliga förrutom att han pratar väldigt mycket och snabbt. Beskriver saker i detalj.

Han har inga vänner. Han verkar enligt läraren inte ha några svårigheter i skolan när det kommer till det sociala. Om han nu merar att han inte blir mobbad eller retad kan jag inte svara på. Han har inga vänner utanför skolan. Han umgås gärna med vuxna eftersom han kan ha livliga diskutioner om ämnen som han intresserar sig av. Jag som mamma kan ofta känna att "snälla du, måste du prata så mycket om oväsentliga saker" utan att Han upptäcker att jag inte är intresserad av att lyssna på just detta ämne eller att jag har något annat jag måste göra. Han har sin dator och Tvspel som är hans liv. Där har han ett socialt nätverk online som han har skoj med, men är det för att det är ett gemensamt intresse? Han stänger in sig i sitt rum, gillar att vara där, gärna med stängd dörr. Han kommer ner ibland till oss för att prata och han ligger ofta på golvet när han gör detta. Inte alltid men det händer.

Han har en mycket dålig motorik, har fått remiss till habliteringcentret. Han kan inte knyta en vanlig knut utan ber sina småsyskon göra detta åt honom. Han har försökt med fotboll, handboll men slutat efter några omgångar.

Han är smutsig (Får man säga detta om sitt barn?) Man får påminna honom om att tvätta sina händer efter toabesök, hans rum ser alltid ut som ett bombnedslag, han säger att han trivs så - blir arg när jag går in och städar för då vet han inte vad han har sina saker osv. Jag lyssnar inte på honom när det kommer till hygien och skitigt rum eftersom det är något som inte är acceptabelt.

Han är som sagt en mycket lugn person. Harmonisk och mycket social här hemma med oss men inte utanför dessa väggar. Han får inga utbrott men skulle hans dator gå sönder eller tvspelet så kanske han skulle få ett sådant.

Vad tror ni? Känner ni igen Er i honom?

Mvh

En orolig mamma

AS känner jag igen redan efter några rader, ADHD känner jag inte igen och det skulle jag nog utesluta. Om det mot förmodan skulle bli en adhd diagnos på det så tycker jag inte att du ska medicinera det med amfetaminer, många vuxna idag som lider för att de fick det som små.

MvH

ja

jag började prata tidigt, och ganska fort med mer än enstaka ord (har för mig att jag hoppade över enstaka ord, men kan inte garantera det)

har däremot aldrig varit selektiv med maten, men den måste fortfarande ligga "rätt" på tallriken och har någon annan slevat upp den tar det lång tid att arrangera tallriken så att det går att äta.

jag snubblar på ord, har alltid gjort.

matte har jag aldrig haft problem med, annat än att få det gjort... gillar inte att göra något jag vet jag kan bara för att någon annan vill se det...

knyta skorna lärde jag mig i trean tror jag... och min motorik är inget att hänga i julgranen... men jag kompenserar det genom att ta det lugnt... hatar att slå mig...

många har kommenterat min brist på utbrott och jag anses vara lugn, harmonisk och diplomatisk (!)

att någon skulle ha fått städa mitt rum hade varit otänkbart! de skulle bara lägga saker där de absolut inte hör hemma...

Tackar för era svar.

Finns det lättare former av Asperger?

Eller är det så att han är osocial, törstar efter kunskap, sämre på matematik, motoriska svårigheter, selektiv med mat, samtalar gärna utan att ha ögonkontakt för att han är så och måste man sätta en diagnos på detta?

Vad kommer en diagnos göra för att hjälpa min son? Skolan har fram till nu verkat väldigt "icke" villiga att sätta resurser på honom eller någon annan heller för den del. Kommer BuP kunna pressa skolan nu för att få resurser, kommer det att informeras om/hur man kan underlätta och förstå min son bättre?

Jag och min man har väldig olika syn på min son. Min man tycker att han är en kille som är osocial hemma men verkar kunna vara social i skolan då han ibland spelar fotboll på raster, min man tycker att han har problem med maten eftersom han är väldigt bestämd på den delen. Att han är "lortig" och har det jobbigt med att hålla sitt rum och sig själv ren tycker han hör till åldern. Är jag bara en orolig mamma som känner att min son inte är "normal" !! Vad är normal då kan man fråga sig? Vad gör man för att hjälpa någon med Asperger ? Hur gör man för att underlätta för dessa individer?

Vad jag har fått för mig är att dem med AS kan få utbrott men min son är lugn och harmonisk.


Är rädd att sjukvården bara sätter en diagnos för att "bli" av med ytterligare en patient. Är det fel av mig att känna så?

Tack

Jag tror nog att han kommer att tjäna på att ha diagnosen på papper om han får den, det hjälper en att förstå sig på sina egen egenskaper. Dessutom finns det all möjlig hjälp att få, han blir berättigad en rad hjälpinsatser osv.

För att hjälpa han kan det vara bra att bidra med saker så som info om det han är intresserad av, det är viktigt att främja bra konstruktiva specialintressen. Det är bra att var riktigt tydlig med regler och vad som gäller. Det är bra att ge rätt kost till han, så han får i sig det som behövs för att kroppen ska må bra. Tänkte om han är lite petig med maten kan det vara en bra sak att hålla koll på, vet en som enbart äter ungs bakade bananer nu för tiden och det är sådana destruktiva beteenden, som man får se upp för om han trasslar med maten. Ät störningar kan vara en stor del av AS.

Det är bra om du kan hålla lite koll på vad för kläder och annat som är populär och handla där efter, oftast så saknar man förståelse för det själv och kommer inte fråga efter det som är fördelaktigt. Oftast så har man inga problem med vilka kläder man har utan det handlar mer om att de är bekväma, så då kan man lika gärna ha det som passar in och samtidigt är bekvämt. Det kan bespara en hel del problem i framtiden.

Det var lite iaf. Var nog med att han kan ha det som han vill bara det ser bra ut i rum osv. Så han får ha grejerna där han vill bara det ser bra ut i rummet.

MvH

Auitismspektrum är just ett spektrum, så visst finns det "lättare" former (el mindre synliga).

Din son kanske lider av [WikiSve]dyskalkyli[/WikiSve], det behöver han hjälp med. Får han någon hjälp idag?

Den kan vara lättare att få extra stöd i skolan om man har diagnos. Även om han inte verkar ha ADHD kan han ha ADD. Aspig verkar han förvisso att vara.

Eftersom AS är ärftligt, hur är det med din man (och övriga släken)? Om han själv har (drag av) AS är det klart att han tycker att sonen är helt normal.

Jag tackar för alla svar och ja visst är det som ni skriver. En diagnos är jättebra.

När det kommer maten så har det pågått under så många år och hans psykolog som han har träffat till och från sedan sexårs säger att vi kan inte påverka detta utan det är något som min son behöver lösa. Man kan inte tvinga i barn mat. Han har ju en väldigt vriden syn på matsituationen.

Uppskattar Er för att ni tar Er tid att hjälpa mig i denna situation. Tack.

Det som kan vara bra med en diagnos är, förutom att din son kan känna en slags "lättnad" ifall han känner sig annorlunda, är att ni kan få hjälp via bland annat LSS. Och ifall din son får till exempel diagnosen Asperger kan han få ett mer anpassat jobb, eller se till att ett jobb som kanske inte är jätteanpassat för just honom att bli det (det här lät kanske lite luddigt, men säkert någon som arbetar med det här som kan förklara bättre). Han kan också själv välja att 'visa' diagnosen eller inte när han söker ett arbete, om jag förstått det rätt.

LSS är flera olika "program" som man kan ansöka om ifall det skulle behövas. Men hur LSS ser ut och hur de kan hjälpa din son kan se olika ut beroende på var man bor och vilka resurser som finns, tror jag :/

Jag har några papper där det bland annat står så här om LSS:
"LSS är en rättighetslag som ger rätt till särskilt stöd och särskild service som människor kan behöva utöver det som de kan få genom annan lagstifning."

"Lagen gäller för:
* Personer med utvecklingsstörning och personer med autism eller autismliknande tillstånd
* Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.
* Personer som till följd av andra stora och varaktiga funktionshinder, som uppenbart inte beror på normalt åldrande har betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och omfattande behov av stöd eller service."

Till exempel kan man få hjälp i hemmet genom att en person kommer hem till en för att se till att allt funkar som det ska. Blir tvätten tvättad, räkningar betalda, lagar och äter man maten?

Det är ju inget tvång, och det är ett stöd man kan ta bort när man vill, men det kan vara skönt och väldigt bra just när man flyttat hemifrån om man har väldiga problem på dessa eller liknande områden. Man kan behöva hjälp från början, och sen när allt flyter på kan det trappas ner mer och mer.
Det här är ju något ens föräldrar eller annan familj kan hjälpa till med, men det kanske inte är så bra/roligt att istället för att umgås när man träffas, tjata på att ditten och datten ska blir gjort. Familjen kan umgås och någon annan person får se till så att allt flyter på bra istället.

Jag själv till exempel har inga problem med att tvätta och laga mat och sånt, men kommer få hjälp med att ringa och ha kontakt med "myndigheter" i början tills jag lärt mig det själv, eftersom att det är ett problemområde för mig. Men som sagt, det kan se väldigt olika ut och det är väl kanske för tidigt att börja tänka på det här nu - men det är ett svar på din fråga
Sen är det ju inte alls säkert att din son kommer behöva det här när han blir äldre.

Och som Alien skrev: han kan få stöd i skolan.
Jag vet inte om BUP kan göra något. Jag vet inte var du bor, men på en del ställen i landet finns det klasser (och ibland hela skolor, tror jag) för personer med just Asperger. Kanske kan han börja där för att få det stöd han behöver? Och även ifall din son inte hade behövt stöd med själva skolarbetet, hade säkert det sociala på/i en sådan skola/klass varit bekvämare för honom.

Jag är också ganska... konservativ när det kommer till mat. Inte så omfattande som din son, men ändå tillräckligt för att göra min mamma lite galen då och då
Ett sätt är att kanske låta honom delta när du lagar mat? Då kanske han finner mer glädje med mat och kanske är det lättare att äta det han själv lagat? Bara en tanke som kanske inte alls kommer funka.

Finns det lättare former av Asperger?

Asperger kan se väldigt olika ut. Man kan även ha drag av Asperger, som man kanske kan kalla en 'lättare form'.

Vad jag har fått för mig är att dem med AS kan få utbrott men min son är lugn och harmonisk.

Som sagt; det är nog väldigt olika.
Jag har väldigt svårt för att kommunicera verbalt då jag blir arg, och jag tror att många med AS kan ha problem med att uttrycka sig och förklara sina känslor, och det ju vara något man behöver jobba med.

Din son kan ju vara lugn och harmonisk nu, men ändras då han blir äldre. Jag var likadan då jag var yngre, men det har ändrats lite när det gäller "starka känslor".
Som sagt, det är väldigt olika. Men jag är säker på att framför allt förståelse och tålamod (men ni ska inte vara rädda för att ställa en del krav förstås) från dig, din sons pappa, och resten av familjen samt släkten kommer vara väldigt bra för din son

Emzza skrev:Eller är det så att han är osocial, törstar efter kunskap, sämre på matematik, motoriska svårigheter, selektiv med mat, samtalar gärna utan att ha ögonkontakt för att han är så och måste man sätta en diagnos på detta?

man behöver inte sätta diagnos, speciellt inte om han klarar sig bra i skolan (men det låter som att han skulle behöva hjälp där, och då är en diagnos mycket bra att ha) vad anser han själv om allt?

i princip alla här på forumet som har diagnos tycks se det som något positivt (att ha fått diagnosen, inte nödvändigtvis att ha AS) så man bör nog kunna påstå att är till fördel för honom att få en diagnos om han skulle ha AS.

Vad jag har fått för mig är att dem med AS kan få utbrott men min son är lugn och harmonisk.

det finns många med AS som får alla möjliga typer av utbrott, precis som det finns NT's som får det, alla får det inte.

Jag har nu på morgonen pratat med skolan och jag känner att jag nu får en helt annan respons och hans klassföreståndare sa rent spontant "ja det förklarar ju saker". Min son är en sådan underbar liten kille som älskar att lära sig saker även om det känns oviktigt för resten av oss. Sökte till BuP pga hans ätstörning och under denna period (månader) av utredning har jag förstått att det är inte en ätstörning utan den är bara en del av det stora hela. Vilket känns skönt. Nu kanske vi alla som lever runt om min son kan förstå honom bättre.

Min son känner och vet att han är speciell. Han är medveten om hans höga begåvning och han påpekar det ganska ofta. Han klarar sig bra i skolan men som jag förstår är det ganska utmattande för honom att vara social under en hel dag. Han kan säga "Idag ska det bli så skönt, vi har egentid i skolan och då ska jag läsa och slipper spela fotboll på rasten".

Han påpekar ofta gramatikfel och tillrättarvisar ofta människor när dem gör små "lagbrott". Kraftiga diskutioner om vad som är rätt och fel. Och måste bevisa detta.

Han har mycket svårt att skriva. Han kommer ihåg vad som sägs och vad han läser men att få ner på papper är ett problem. Jag har försökt att skolan ska låta han skriva/använda dator för då kan han skriva en doktorsavhandling på några minuter men det har dem inte velat tillgodo se honom med. "Det är inte rättvist" men nu kan det bli en ändring på detta.

Jag måste säga att jag ser fram emot detta nu.

Tack än en gång

När det gäller AS och ADHD så är det inte ovanligt att man har båda diagnoserna. Idag vet man att någonstans mellan 50 till 70 % har båda diagnoserna. Den lugnare formen som har mer likheter med AS brukade för kallas och diagnostiseras som ADD. Numera så diagnostiserar man oftare även detta tillstånd som ADHD. ADHD finns i flera varianter, H: et står för alt. hyper eller hypo. Man kan också ha en mixad variant.

Jag tycker absolut att du ska låta din son prova medicinering för en ev ADHD. Om medicineringen fungerar så kommer både du och din son uppleva en skillnad.

Idag finns det flera olika preparat, så man kan behöva prova sig fram för att hitta den typ som fungerar bäst. Fungerar inte medicinering av någon anledning så är det ju bara att avbryta.

Jag tycker nog att det låter som AS med en ADHD, med riktning mot det man för betecknade som en ADD.

Det viktigaste är att komma ihåg att din son fortfarande är samma kille oavsett om han har en eller flera diagnoser. Diagnoserna bestämmer man själv över, vilka som ska veta och hur de ska användas.

Här tänker jag att det är viktigt att du lyssna in vad din son tycker och tänker i frågan.

Jag tror inte att min son har ADHD det är bara vad min känsla säger. Han är en mycket lugn kille som aldrig får några utbrott. Jag kommer inte att medicinera min son om dem säger att han har någon slags grad av ADHD.

Mvh

Det låter onekligen som en småaspie. ADHDn kan jag inte uttala mig om.

Och återigen, ADHD behöver inte alls vara utbrott och fysisk överaktivitet. Det kan vara just att prata väldigt mycket, eller ha en rastlöshet inombords, ett "kliande" inne i huvudet.

Skulle vilja skriva mer men hinner inte just nu.

Emzza skrev:Jag tror inte att min son har ADHD det är bara vad min känsla säger. Han är en mycket lugn kille som aldrig får några utbrott. Jag kommer inte att medicinera min son om dem säger att han har någon slags grad av ADHD.

Mvh

Intressant. Blir nyfiken varför du är så bergsäkert är emot en ev medicinering?

Jag erkänner att jag kan ha fel, eftersom diagnosen inte har kommit. Men OM han nu blir diagnoserad med AdHd och möjlighet till medicinering finns. Varför ska man medicinera ett barn med dessa mediciner när han/hon inte behöver detta. Om det inte är ett solklart fall av ADHD och det inte stör ett barn på något sätt? Varför försätta någon i den situationen. Jag har en öppen kommunikation med min son. Han skulle inte vilja medicinera sig eftersom han känner sig normal i sig själv.

ADHD/ADD kan yttra sig i koncentrationssvårigheter och medicin kan ta bort dem. Så jag tycker inte du ska avvisa medicin kategoriskt. Även om han funkar bra utan medicin nu, vet ingen hur det blir om några år, när kraven ökar i skolan.

Men det är ju inte säkert att medicin någonsin behövs, kanske kan en större anpassning i skolan till honom och hans förutsättningar räcka.

Heeej!!!
Känner igen det mesta i din beskrivning av sonen. Min son är 10 o har asperger.
Vi har oxå mycket trassel kring maten. Känner igen det där med vissa märken av ex pommes, viss mat går bra på vissa ställen, osv, osv. Min son är dock livlig o motoriskt duktig. Vi väntar just nu på resultat från ADHD utredning. Han var 7,5 när han fick Asperger diagnosen.

Kati skrev:Heeej!!!
Känner igen det mesta i din beskrivning av sonen. Min son är 10 o har asperger.
Vi har oxå mycket trassel kring maten. Känner igen det där med vissa märken av ex pommes, viss mat går bra på vissa ställen, osv, osv. Min son är dock livlig o motoriskt duktig. Vi väntar just nu på resultat från ADHD utredning. Han var 7,5 när han fick Asperger diagnosen.

Har du orken att gå in lite djupare på det här med ätstörningen som han har? Hur äter han i skolan? Vad äter han? Hur hanterar ni situationen? Hur länge har Er son haft det jobbigt med maten?

Mvh

Viktoria

Jag tycker det är lika fel att kategoriskt avvisa medicin (i alla fall, inte bara i det fall man har ADHD) som att inbilla sig att medicin i sig är lösningen på allt.

Det behövs främst anpassningar hemma och i skolan och ett annat förhållningssätt gentemot någon som är som den är för att den är FÖDD skapt på ett särskilt sätt och inte för att den VÄLJER att göra si eller så. Men att förvägra någon möjligheten att må bättre eller fungera bättre genom medicin tycker jag är både dumt oansvarigt och obegripligt.

Jämför med diabetes. Till en viss grad kan man påverka den med diet och andra livsstilsförändringar, men skulle du vägra ett barn insulin? Har man ADHD så har man andra nivåer av de viktiga signalsubstanserna dopamin och noradrenalin i hjärnan. Så enkelt är det. Och det är genom medicin man kan ändra det (förutom t ex genom mycket träning som också höjer dopamin-nivåerna, men antagligen inte tillräckligt).

Sen kanske inte medicin funkar på det sätt man hoppats (man kan t ex bli mycket mer synbart aspig om man medicinerar bort en del ADHD-symtom) eller har så mycket biverkningar att man då väljer bort det, men det är en helt annan sak.

alfapetsmamma skrev:Jag tycker det är lika fel att kategoriskt avvisa medicin (i alla fall, inte bara i det fall man har ADHD) som att inbilla sig att medicin i sig är lösningen på allt.

Det behövs främst anpassningar hemma och i skolan och ett annat förhållningssätt gentemot någon som är som den är för att den är FÖDD skapt på ett särskilt sätt och inte för att den VÄLJER att göra si eller så. Men att förvägra någon möjligheten att må bättre eller fungera bättre genom medicin tycker jag är både dumt oansvarigt och obegripligt.

Jämför med diabetes. Till en viss grad kan man påverka den med diet och andra livsstilsförändringar, men skulle du vägra ett barn insulin? Har man ADHD så har man andra nivåer av de viktiga signalsubstanserna dopamin och noradrenalin i hjärnan. Så enkelt är det. Och det är genom medicin man kan ändra det (förutom t ex genom mycket träning som också höjer dopamin-nivåerna, men antagligen inte tillräckligt).

Sen kanske inte medicin funkar på det sätt man hoppats (man kan t ex bli mycket mer synbart aspig om man medicinerar bort en del ADHD-symtom) eller har så mycket biverkningar att man då väljer bort det, men det är en helt annan sak.

+1
För egen del har fått möjligheten att prova ett av preparaten som finns för att underlätta vid ADHD.
Jag har också under många år tyckt att jag har fungerat hyfsat bra, men när jag fick pröva ett av preparaten så blev det för min del så uppenbart, hur mycket som fungerade på ett betydligt bättre sätt.

Så nu har jag gått vidare för att så småningom utredas för ADHD, för att kunna komma åt ett hjälpmedel i form av medicineringen, som inte ges vid enbart AS diagnos.

Ibland inser/ förstår man inte skillnaden förrän man har provat.

Jag förstår vad Ni säger och självklart håller med Er. Skulle min sons psykolog säga att han bör medicineras så kommer jag inte säga emot honom. Jag vill inget annat än att mitt barn ska må bra. Men vad jag säger är : Om han nu blir diagnoserad med AS på måndag och samtidigt säger att han kan även ha ADHD men inte är lika säker på det, så känns det fel att medicinera honom för att läkaren tror att han även kan ha ADHD. Men visst, man kan ju alltid försöka med medicin och se om det blir bättre för min sons del. Jag är inte en person som är emot mediciner men jag kan samtidigt känna att det är sådana kraftiga preparat som jag förstår och vad kan det ge för effekt senare i livet om det skulle vara så att diagnosen dem ställde inte stämde. Kan ni förstå mitt resonemang?

Mvh

Viktoria

Emzza!!!

Du ville veta lite mer om maten. Jo, jag berättar gärna.
Detta med maten har blivit värre med åren. När han fick diagnosen tyckte vi inte det var så speciellt annorlunda.
I skolan får han sk "special mat". Vi har skrivit upp de maträtter han klarar av att äta o så får han det. Han äter dock inte varje dag. Eftersom det som serveras inte ser ut som han föreställt sig. Vår son äter o har alltid ätit all form av fisk!!! Så det är ett säkert kort. Till mellanmål tar vi med eget. Ett tag var det riskakor, nu är det chorizo korv av ett speciellt märke i skivor. Ett tag var han tvungen att hålla koll på matens bäst före datum o kunde bara äta sånt han likson öppnade själv
Han lever just idag mest på mango bitar som vi köper frysta o låter tina + chorizo korven då. Han dricker kamomill the, oboy o såklart läsk. Han äter Marabou mjölkchoklad till fre o lördags mys. Hamburgare funkar oxå, från Mc Donalds.
Vi låter honom äta det han för stunden äter. Som råd har vi fått att ställa fram olika saker, så han har chans att bli nyfiken. Det var sommaren 2009 som detta med maten började trassla på "allvar". Då fick han svåra tvång.
Men, men, man finner sig i det mesta......
Kram!!!

Hej Kati, och tack för ditt svar.

Åh jag känner igen mig så mycket av din situation. Det är verkligen som här, fast din son verkar äta lite mer än min dock.

Min son kan äta en husmans hårdmacka till frukost med ett halvt glas äppeljuice på morgonen. Men det är inte alltid jag får honom att äta på morgonen. Han får specialmat i skolan. Pasta och Ris. Han äter inte hårdbrödet i skolan. Ibland äter han inte specialmaten eftersom den kanske just denna dag inte ser ut som vanligt eller att det är någon krydda på. Han äter pasta eller ris i skolan, när han kommer hem så springer han i skafferiet hela tiden. Spelar ingen roll om han har just ätit (Spagetti - som han äter hemma) så är han alltid i skafferiet, Har räknat och han ligger i genomsnitt 7 gånger i timmen på spring till skafferiet. Han dricker oboy, äppeljuice och självklart läsk. Allt godis (lösgodis, chips, choklad i alla former), Min mammas pommes fritt, Inte min. Det enda protein han får i sig är när vi åker till McDonald´s vilket inte blir så ofta eftersom vi är en stor familj på 6 personer - Blir mycket dyrt då. På Mc äter han chicken bits och deras pommes såklart.

Så krasst sätt så äter han endast : Ris, Hårdmacka, Pasta. Så har han varit i nu 9 år.

Detta har tärt hårt på mig. Hur ska jag förklara för dem yngre barnen varför storebror inte behöver äta? Det blir konflikter i massor.

Tack för ditt svar Kati

Tänker på dig. Jag finns här om du vill bolla lite eller bara känna att du inte är ensam i det här.

Viktoria

Emzza skrev:Jag förstår vad Ni säger och självklart håller med Er. Skulle min sons psykolog säga att han bör medicineras så kommer jag inte säga emot honom. Jag vill inget annat än att mitt barn ska må bra. Men vad jag säger är : Om han nu blir diagnoserad med AS på måndag och samtidigt säger att han kan även ha ADHD men inte är lika säker på det, så känns det fel att medicinera honom för att läkaren tror att han även kan ha ADHD. Men visst, man kan ju alltid försöka med medicin och se om det blir bättre för min sons del. Jag är inte en person som är emot mediciner men jag kan samtidigt känna att det är sådana kraftiga preparat som jag förstår och vad kan det ge för effekt senare i livet om det skulle vara så att diagnosen dem ställde inte stämde. Kan ni förstå mitt resonemang?

Mvh

Viktoria

Jag kan förstå att du är orolig med tanke på allt prat som varit och är om centralstimulantia, och man SKA vara om sig och kring sig kring sina barn! Fast Ritalin eller Concerta går ur kroppen på en gång, så skulle ni testa och tycka att det inte är bra (efter den tid man måste ge det att BLI bra - för det är ofta man har övergående biverkningar i början) så har det inte hänt nåt honom. Det är möjligt att folk som tar såna preparat under väldigt lång tid blir något kortare till växten, men inte ens det är säkert, så vitt jag vet. Om man jämför den risken med de tänkbara fördelarna så tror jag de flesta är överens om att fördelarna överväger. Om medicinen funkar för en överhuvudtaget.

Sen ville jag säga att det mycket som överlappar mellan AS och ADHD. Det är inte så att man antingen har eller inte har, det är inget man kan testa med blodprov, utan en bedömning som görs utifrån hur man beter sig. Så det är inte FARLIGT om man testar en medicin och den inte funkar, det är bara att sluta. Iaf med såna mediciner så går ur systemet på en gång och inte byggs upp (till skillnad mot t ex Strattera och andra mediciner som man måste ta en längre tid för att se nån verkan. De kan vara knöligare att få ur systemet.)