Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
62 inlägg
• Sida 2 av 3 • 1, 2, 3
Nej, förklaring är det inte, jonsch, men du kan inte förvänta dig att folk mest skulle fungera som du kräver av dig själv att göra. En etikett räcker långt för att de flesta ska acceptera en sak i huvudet som annars bara skulle ha flutt runt som en formlös massa omöjlig att avgränsa och kanske ens att se.
Att den sedan ändå sällan räcker till att göra märkbar skillnad i samma persons grundläggande beteende är en annan sak, som beror på att de flesta aldrig har fått lära sig att något sådant som "grundläggande beteende" ens finns skilt från njurar, lever och annat oföränderligt, än mindre då reflektera över eller manipulera det.
(Jämför förresten hur andra, även "sakkunniga", gärna skildrar aspergare (i regel yngre manliga enligt schablonen) som totalt renons på förmåga att reflektera över sitt eget beteende och tar det som ett tecken på aspergern utan att se att de själva delar samma allmänmänskliga brist...)
Att den sedan ändå sällan räcker till att göra märkbar skillnad i samma persons grundläggande beteende är en annan sak, som beror på att de flesta aldrig har fått lära sig att något sådant som "grundläggande beteende" ens finns skilt från njurar, lever och annat oföränderligt, än mindre då reflektera över eller manipulera det.
(Jämför förresten hur andra, även "sakkunniga", gärna skildrar aspergare (i regel yngre manliga enligt schablonen) som totalt renons på förmåga att reflektera över sitt eget beteende och tar det som ett tecken på aspergern utan att se att de själva delar samma allmänmänskliga brist...)
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
Jag har inte följt tråden särskilt noga men skriver ändå.
Inte sant. Om AS är genetiskt, vilket många tycks hålla med om, så är det lika mycket en förklaring som att säga att tillståndet beror på en olycka eller på hur föräldrarna behandlade en som barn. Det är ett typexempel på förklaring.
Sedan ger diagnosen också annan kunskap som patienten kanske inte visste, som att tillståndet inte kan botas med hjälp av terapi. Väldigt praktiskt att veta.
Edit: Jag håller dock med om att vissa diagnoser inte förklarar något utan bara ger en etikett. Skulle det du kallar för "onormalt dåligt tålamod" vara en diagnos så skulle det förstås inte förklara något, inte ens om man bytte till ett latinskt namn.
jonsch skrev:Men andra halvan är att man fortfarande inte fått någon förklaring. Om en människa har så dåligt tålamod att man finner det onormalt så är det ett fakta. Man får ingen förklaring för att någon vitrockad säger att "jo, den här personen kan få en diagnos som heter "onormalt dåligt tålamod". Samma sak med AS.
Diagnosen ger ingen kunskap.
Inte sant. Om AS är genetiskt, vilket många tycks hålla med om, så är det lika mycket en förklaring som att säga att tillståndet beror på en olycka eller på hur föräldrarna behandlade en som barn. Det är ett typexempel på förklaring.
Sedan ger diagnosen också annan kunskap som patienten kanske inte visste, som att tillståndet inte kan botas med hjälp av terapi. Väldigt praktiskt att veta.
Edit: Jag håller dock med om att vissa diagnoser inte förklarar något utan bara ger en etikett. Skulle det du kallar för "onormalt dåligt tålamod" vara en diagnos så skulle det förstås inte förklara något, inte ens om man bytte till ett latinskt namn.
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
Altus skrev:Om AS är genetiskt, vilket många tycks hålla med om, så är det lika mycket en förklaring som att säga att tillståndet beror på en olycka eller på hur föräldrarna behandlade en som barn. Det är ett typexempel på förklaring.
Jo. Men om man nu funderar på somliga av en väns egenskaper så utgår man ju från början ifrån att personen "är sån", p.g.a. arv och miljö. "Tillståndets" ursprung kan inte vara vad man funderar över om man redan accepterat det och försöker finna ett sätt att leva med det.
Det är väl rimligen istället som Zombie skriver så jag får väl ta och erkänna en sak; se kommande inlägg!
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
jonsch skrev:[EDIT] Det finns förstås minst ett slags kunskap i en AS-diagnos, som ibland kan förtjäna titeln "förklaring". Jag syftar på när en aspig person misslyckas med saker som de flesta (även jag, faktiskt) förväntar sig att vuxna människor ska klara av - lära in, komma ihåg saker, förstå vad som tolkas som förolämpningar, vad som tolkas som undanflykter etc., ... Då kan en AS-diagnos ge insikten att den där personen kanske faktiskt inte begriper eller kommer ihåg vad man talar om. Så man kanske borde vara pedagogisk eller byta krav istället för att bli arg.
Men säker kan man inte vara, så väldefinierad är mig veterligt ingen AS-diagnos och så entydig är mig veterligt ingen analys av någons beeende.
Det är exakt sådana saker det gäller. Jag kan ge minst ett exempel.:
En gång skulle vi (jag och min partner) träffas hos mig runt kl. 18. Hon skulle ringa och bekräfta exakt. Hon ringde först efter kl. 18 (och var sen redan då) och sade att hon går från jobbet inom 10 min. Det skulle betyda att hon skulle vara hos mig om ca. 25 min. Men det tog ytterliggare 1 tim 30 min.
Hon kunde inte förstå varför jag blev arg. Istället för att sätta oss vid matbordet som det var planerat, tog jag henne på en promenad. Då förklarade jag för henne att bete sig på det sättet (dvs att komma så sent) betyder inget annat än brist på respekt för personen hon ska träffa. Och även då att förklara det och få henne att förstå tog tid att sjunka in, eftersom enligt henne att vara respektlös mot mig var hos henne uteslutet.
Detta inträffade innan jag förstod att hon hade (fortfarande ej bekräftat) AS.
Men, om jag hade vetat det då, hade det varit lättare för mig att förstå att det inte var hennes bristande respekt, utan
(1) problem hos henne med tidsuppfattning,
(2) att hon har särskilt lätt att bli upslukat av något och glömma omvärlden helt och hållet
(3) att hon kan ha svårt att förstå hur jag tänker och känner, och varför jag blir arg,
Nu, vet jag att sådant är typiskt hos aspies. Jag behöver inte bli chockad och frustrerad varje gång något liknande inträffar. Jag ställer inte samma krav på henne som jag hade gjort annars. Jag kan också ändra och anpassa mitt beteende till en viss mån.
Alltså, att veta att någon har AS, hjälper mycket. Även om man inte kan bli av med problemen helt, kan man skapa bättre förståelse för varandra och undvika all onöding frustration, och på detta sätt, bidra till en bättre och sundare relation.
Senast redigerad av notoco 2010-11-15 17:57:29, redigerad totalt 4 gånger.
Zombie skrev:Nej, förklaring är det inte, jonsch, men du kan inte förvänta dig att folk mest skulle fungera som du kräver av dig själv att göra. En etikett räcker långt för att de flesta ska acceptera en sak i huvudet som annars bara skulle ha flutt runt som en formlös massa omöjlig att avgränsa och kanske ens att se.
Jag får väl erkänna att jag redan tror att det är så det är. Faktiskt ställer jag mina frågor i rädsla och irritation över vad jag egentligen tror många menar när de "vill ha en AS-utredning för att få en förklaring".
Egentligen tror jag att många vill att folket i vita rockar ska fungera som präster eller färäldrar och tala om hur världen fungerar och vad för maktförhållande som vilka står i till vilka. Man vill alltså ha regler vid konflikter, tror jag, regler om vilka argument som vem får använda i vilken situation. Regler om vem som har vilken rätt när.
Det är vad jag tror att många menar med "förklaring", när de säger att "en aspergerdiagnos vore en förklaring".
Och jag vill att man i sådana fall upptäcker att det är ett sådant föräldralikt ansvarsövertagande från folket i vita rockar, som man är ute efter. Det är därför jag ställer mina frågor.
Och för att jag kan tro helt fel. Och i så fall förstår jag verkligen inte vad man är ute efter. Etikett för att kunna fånga problemkomplexet? Men om problemkomplexet fortfarande är lika luddigt och löst kringflytande, så blir väl diagnosen bara ytterligare en härva tankar som flyter fritt omkring?
Eller stoppar man galant ner allt man tycker hör till diagnosen i en säck med påskriften AS? I så fall har man inte löst någonting. Men i så fall har man använt det vitrockade folket som föräldrar och fått deras tillstånd att stoppa ner allt man tycker verkar "aspigt" i en "hanterbar" säck.
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
jonsch skrev:Altus skrev:Om AS är genetiskt, vilket många tycks hålla med om, så är det lika mycket en förklaring som att säga att tillståndet beror på en olycka eller på hur föräldrarna behandlade en som barn. Det är ett typexempel på förklaring.
Jo. Men om man nu funderar på somliga av en väns egenskaper så utgår man ju från början ifrån att personen "är sån", p.g.a. arv och miljö. "Tillståndets" ursprung kan inte vara vad man funderar över om man redan accepterat det och försöker finna ett sätt att leva med det.
Jag vet inte vad vännen funderar över, men vad du påstod var att diagnosen inte förklarar något och inte ger någon kunskap (och att den är analog med din påhittade diagnos "onormalt dåligt tålamod", som vi kan hålla med om är en tom etikett som inte förklarar något) vilket inte stämmer på någon punkt.
Och att veta och acceptera att personen "är sån" betyder inte att kunskapen att det är genetiskt inte tillför något. Vännen kanske funderar över vilka miljöfaktorer som format personen, om det är föräldrarna eller skolmiljön etc, och också om det är förändringsbart, och då kan det vara givande (och förklarande) att få lära sig att det är genetiskt och relativt oförändringsbart.
Edit: Rättar en massa småfel (och gjort ett par småtillägg), ibland kan jag inte skriva en rad rätt.
Senast redigerad av Altus 2010-11-15 18:06:55, redigerad totalt 6 gånger.
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
Tack, notoco, då har jag fått en förklaring, i ditt fall!
Så du kan strunta i mitt senaste inlägg, m.a.o..
Fast som sagt hjälper det där er ifall
* det är "AS" (några egenskaper som ger några av de beteenden som man kan få diagnosen AS för) som hon har.
* just exempelvis det du tog upp beror på AS i hennes fall.
Men, i vilket fall, så hjälper det så gör det ju.
Lycka till fortsatt! Och kan det ge något (mer) så fortsätt för all del att hänga här.
Så du kan strunta i mitt senaste inlägg, m.a.o..
notoco skrev:Detta inträffade innan jag förstod att hon hade (fortfarande ej bekräftat) AS.
Men, om jag hade vetat det då, hade det varit lättare för mig att förstå att det inte var hennes bristande respekt, utan
(1) problem hos henne med tidsuppfattning,
(2) att hon har särskilt lätt att bli upslukat av något och glömma omvärlden helt och hållet
(3) att hon kan ha svårt att förstå hur jag tänker och känner, och varför jag blir arg.
Nu, vet jag att sådant är typiskt hos aspies. Jag behöver inte bli chockad och frustrerad varje gång något liknande inträffar. Jag ställer inte samma krav på henne som jag hade gjort annars. Jag kan också ändra och anpassa mitt beteende till en viss mån.
Alltså, att veta att någon har AS, hjälper mycket. Även om man inte kan bli av med problemen helt, kan man skapa bättre förståelse för varandra och undvika all onöding frustration, och på detta sätt, bidra till en bättre och sundare relation.
Fast som sagt hjälper det där er ifall
* det är "AS" (några egenskaper som ger några av de beteenden som man kan få diagnosen AS för) som hon har.
* just exempelvis det du tog upp beror på AS i hennes fall.
Men, i vilket fall, så hjälper det så gör det ju.
Lycka till fortsatt! Och kan det ge något (mer) så fortsätt för all del att hänga här.
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
Altus skrev:Och att veta och acceptera att personen "är sån" betyder inte att kunskapen att det är genetiskt inte tillför något.
Att veta och acceptera att ens vän "är sån" är per definition detsamma som att strunta i varför. Om vi ska klyva hår.
Nu klyver jag hår så det här får du för mig gärna strunta i:
Altus skrev:vad du påstod var att diagnosen inte förklarar något och inte ger någon kunskap (och att den är analog med din påhittade diagnos "onormalt dåligt tålamod", som vi kan hålla med om är en tom etikett som inte förklarar något) vilket inte stämmer på någon punkt.
Vilka är, punkt för punkt, skillnaderna?
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
jonsch skrev:Altus skrev:Och att veta och acceptera att personen "är sån" betyder inte att kunskapen att det är genetiskt inte tillför något.
Att veta och acceptera att ens vän "är sån" är per definition detsamma som att strunta i varför.
Det är det inte, och definitivt inte per definition. Jag accepterar att jag har AS, men kan ändå tycka att forskningen kring AS, inklusive genetik, är intressant och tillförande. Gissar att samma gäller för fler här i forumet.
Nu klyver jag hår så det här får du för mig gärna strunta i:Altus skrev:vad du påstod var att diagnosen inte förklarar något och inte ger någon kunskap (och att den är analog med din påhittade diagnos "onormalt dåligt tålamod", som vi kan hålla med om är en tom etikett som inte förklarar något) vilket inte stämmer på någon punkt.
Vilka är, punkt för punkt, skillnaderna?
Skillnaden mellan en AS-diagnos och din ODT-diagnos? Det har jag redan beskrivit. AS diagnosen tillför något nytt för patienten vilket ODT-diagnosen inte gör (den upprepar bara vad patienten redan vet).
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
Kanske måste jag ge dig rätt i det första där, Altus, fåse: Antag att jag har en vän, som jag anser har avvikande saker för sig som jag gissar är aspiga. Och antag att jag accepterar att det är sådan som min vän är men att jag ändå tycker att en aspergerdiagnos på min vän skulle vara en "förklaring" för mig.
För din egen syn på dig och din diagnos, eller annan diagnosticerads på sin, är ju inte vad vi klyver hår om här, Altus, eller hur?
Då har man ju redan koll på alla de egenheter hos sin vän som man skulle vilja ha diagnosticerade som aspiga. Alltså ger inte en diagnos någon relevant kunskap för en om ens väns egenskaper. Men du kanske har rätt i att man vill veta om "tillståndet" är föränderligt, alltså om det är genetiskt eller miljöbetingat.
För din egen syn på dig och din diagnos, eller annan diagnosticerads på sin, är ju inte vad vi klyver hår om här, Altus, eller hur?
Då har man ju redan koll på alla de egenheter hos sin vän som man skulle vilja ha diagnosticerade som aspiga. Alltså ger inte en diagnos någon relevant kunskap för en om ens väns egenskaper. Men du kanske har rätt i att man vill veta om "tillståndet" är föränderligt, alltså om det är genetiskt eller miljöbetingat.
Re: Hur gör man om ens partner förnekar sitt AS?
jonsch skrev:För din egen syn på dig och din diagnos, eller annan diagnosticerads på sin, är ju inte vad vi klyver hår om här, Altus, eller hur?
Du gjorde ett allmänt påstående ("Att veta och acceptera att ens vän 'är sån' är per definition detsamma som att strunta i varför."), så ett enda motexempel är tillräckligt för att falsifiera det, och det låg nära till hands att använda mig själv.
Men hur det ligger till med de personer som den här tråden egentligen ska handla om vet jag förstås inte, och jag är inte heller så säker på att våra senaste inlägg har tillfört särskilt mycket för TS.
Det finns ett slags moment 22 inblandat här. Om din partner har just AS, så är det säkert svårare för henne att ta in det du säger. Även om det bygger på omsorg från din sida så kan en hel del aspergare ha svårt för liknande påverkansförsök.
Jag skulle lägga ner själva diagnosjakten och bara fokusera på att få relationen att fungera. Sätta gränser för vad du accepterar. Det är ju skit samma om hon har AS eller inte om hon kommer försent när ni ska träffas.
Det är ju inte så att vi aspergare kommer från en annan planet. Inte heller är det så att vi inte kan förändras. Vi känner samma saker som andra och många av oss har lätt att lära om vi känner oss motiverade. Och om hon vill vara tillsammans med dig borde det ju finnas motiv där.
(Jag har AS och min partner är extremt normal. Det är hon som kommer försent jämt. Jag är nästan alltid i tid. Dålig tidsuppfattning går att lösa med en klocka. Om man vill.)
Jag skulle lägga ner själva diagnosjakten och bara fokusera på att få relationen att fungera. Sätta gränser för vad du accepterar. Det är ju skit samma om hon har AS eller inte om hon kommer försent när ni ska träffas.
Det är ju inte så att vi aspergare kommer från en annan planet. Inte heller är det så att vi inte kan förändras. Vi känner samma saker som andra och många av oss har lätt att lära om vi känner oss motiverade. Och om hon vill vara tillsammans med dig borde det ju finnas motiv där.
(Jag har AS och min partner är extremt normal. Det är hon som kommer försent jämt. Jag är nästan alltid i tid. Dålig tidsuppfattning går att lösa med en klocka. Om man vill.)
I ett PM fick jag ett råd:
Det är inte så lätt, om alls möjligt.
I ett förhållande behöver man feedback om det ska vara en ömsesidig och fungerande relation.
Men ja, jag förstår att "feedback" och "ömsesidig" är nyckelorden här och det som är svårt med en aspie. Om det är helt omöjligt eller bara svårt återstår att se (i mitt fall).
I ditt fall kan man väl tala om att stoppa ner allt aspigt i en användbar säck, nämligen överseendets.
Det är inte så lätt, om alls möjligt.
I ett förhållande behöver man feedback om det ska vara en ömsesidig och fungerande relation.
Men ja, jag förstår att "feedback" och "ömsesidig" är nyckelorden här och det som är svårt med en aspie. Om det är helt omöjligt eller bara svårt återstår att se (i mitt fall).
notoco skrev:I ett PM fick jag ett råd:I ditt fall kan man väl tala om att stoppa ner allt aspigt i en användbar säck, nämligen överseendets.
Det är inte så lätt, om alls möjligt.
I ett förhållande behöver man feedback om det ska vara en ömsesidig och fungerande relation.
Men ja, jag förstår att "feedback" och "ömsesidig" är nyckelorden här och det som är svårt med en aspie. Om det är helt omöjligt eller bara svårt återstår att se (i mitt fall).
Då är min fråga till dig vad skulle en dagnos göra för skillnad för dig? Om du inte kan "stoppa ner allt aspigt i en användbar säck, nämligen överseendets"
Vad är det du tror förändras vid en mer officiell diagnos?
Din partner kommer även efter en ev diagnos bekräftelse vara samma person.
Sam skrev:Då är min fråga till dig vad skulle en dagnos göra för skillnad för dig? Om du inte kan "stoppa ner allt aspigt i en användbar säck, nämligen överseendets"
Vad är det du tror förändras vid en mer officiell diagnos?
Din partner kommer även efter en ev diagnos bekräftelse vara samma person.
Jag är inte ute efter en oficiell diagnos från en läkare eller sjukhus. Jag vill bara att hon ska säga det öppet och utan rädsla. Det ska komma från henne själv. Då vet vi båda vad vi står på istället för att leka katt och mus.
Man skall helt enkelt vara ärlig mot sin partner.
Jag hoppas att det är bara en tidsfråga.
Jag jämför AS (eller andra psykiska syndrom/sjukdomar) med fysiska skador på kroppen. Det är lättare att förstå det synliga än det osynliga.
Om jag hade en polioskada skulle jag inte hävda att min kropp är normal och frisk fullt ut. FD Roosevelt kunde kanske bli USAs bäste president, men ingen skulle vänta av honom att bli en elitlöpare. En fysisk skada går inte att dölja och då vet man var en sådan person står. Men det blir svårare med en psykisk skada eftersom den inte syns, och då kan man inte rätta sig efter den förän man fått veta att den finns. Tills dess slår man bara med huvudet i väggen.
Hur funkar det med en sådan förklaring?
Du ska nog inte kalla AS en "psykisk skada", men jo, det kan vara bra att veta sina begränsningar och tillgångar, oavsett diagnoser.
Det finns säkert hur många möjliga syndrom som helst, massor av människor avviker från normen på olika sätt. Jag tycker att det är tur att jag passar in på ett som finns beskrivet, att jag kan få chansen att förstå vem jag är lite bättre.
En aspergare har en lite annorlunda hjärna, men det är ju inget egentligt fel på den, nödvändigtvis.
Det finns säkert hur många möjliga syndrom som helst, massor av människor avviker från normen på olika sätt. Jag tycker att det är tur att jag passar in på ett som finns beskrivet, att jag kan få chansen att förstå vem jag är lite bättre.
En aspergare har en lite annorlunda hjärna, men det är ju inget egentligt fel på den, nödvändigtvis.
Jag tycker inte det låter särskilt konstruktivt att vilja tvinga fram ett "erkännande" eller en insikt. Sånt måste komma från den som har vad det nu är för tillstånd eller problematik. Det kommer nog inget gott av att försöka pressa fram det. Och det finns inget av "ärlighet" i det, det är ju manipulation. Men kanske jag missförstått dig?
Dessutom är inte AS en psykisk skada eller sjukdom, precis som vadloink sa, det är ett annat sätt att funka, som gör det svårare med somligt och lättare med annat.
Och har hon AS så kanske hon har svårare att se saker från ditt perspektiv, att förklara hur hon känner, att ändra åsikt osv. Det ingår i hennes sätt att funka. (Om vi ponerar att hon nu har AS eller nåt ditåt.)
Det är nog mer konstruktivt att försöka ändra DITT förhållningssätt till henne, tror jag.
Dessutom är inte AS en psykisk skada eller sjukdom, precis som vadloink sa, det är ett annat sätt att funka, som gör det svårare med somligt och lättare med annat.
Och har hon AS så kanske hon har svårare att se saker från ditt perspektiv, att förklara hur hon känner, att ändra åsikt osv. Det ingår i hennes sätt att funka. (Om vi ponerar att hon nu har AS eller nåt ditåt.)
Det är nog mer konstruktivt att försöka ändra DITT förhållningssätt till henne, tror jag.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Jag tycker mig ana en möjlighet att du (notoco) ser litet väl enögt, trångsynt och självrättfärdigt på asperger som brist och att inte ha det som tillgång. Så enkelt är det inte; och har man asperger (diagnosticerad eller ej) har man ofta också en lång historia av att folk har reagerat på en på det viset, vilket är lätt att få nog av. Liksom det är att bli "diagnosticerad" med vad som helst, när den andras fokus ligger på att nagla fast en vid brister som den tycker man har.
Sedan minns jag inte (orkar inte plöja om tråden) att jag har läst något som nödvändigtvis måste tyda på just asperger. Har du läst på om andra möjligheter? Det spelar ingen roll om den plätt man till slut landade på skulle råka bli densamma som man hade sett ut från början (vilket man aldrig vet i förväg), det gör ändå all skillnad i världen att ha lärt känna och prövat sin idé mot hela landskapet – och även en sådan sak lär nog en närstående känna av.
Sedan minns jag inte (orkar inte plöja om tråden) att jag har läst något som nödvändigtvis måste tyda på just asperger. Har du läst på om andra möjligheter? Det spelar ingen roll om den plätt man till slut landade på skulle råka bli densamma som man hade sett ut från början (vilket man aldrig vet i förväg), det gör ändå all skillnad i världen att ha lärt känna och prövat sin idé mot hela landskapet – och även en sådan sak lär nog en närstående känna av.
alfapetsmamma skrev:Jag tycker inte det låter särskilt konstruktivt att vilja tvinga fram ett "erkännande" eller en insikt. Sånt måste komma från den som har vad det nu är för tillstånd eller problematik. Det kommer nog inget gott av att försöka pressa fram det. Och det finns inget av "ärlighet" i det, det är ju manipulation. Men kanske jag missförstått dig?
Dessutom är inte AS en psykisk skada eller sjukdom, precis som vadloink sa, det är ett annat sätt att funka, som gör det svårare med somligt och lättare med annat.
Och har hon AS så kanske hon har svårare att se saker från ditt perspektiv, att förklara hur hon känner, att ändra åsikt osv. Det ingår i hennes sätt att funka. (Om vi ponerar att hon nu har AS eller nåt ditåt.)
Det är nog mer konstruktivt att försöka ändra DITT förhållningssätt till henne, tror jag.
+1 kan bara instämma
Nu seglar ja kanske på djupt vatten.
För att tala, eller föra en diskusion med aspergare, är det nog säkrare att utrycka sig bokstavligen. Ni får ursäkta mig, men jag testar mig fortfarande på det här forumet och på ett relativt nytt för mig och känsligt område.
Jag måste göra klart med detsamma att jag inte har kallat AS för "psykisk skada". Jag använde mig av en jämförelse med en fysisk skada för att använda ett bildligt språk, vilket kanske inte var det bästa valet.
Men, att använda en jämförelse betyder inte att det är det man menar bokstavligen. Man vill bara visa en tankekonstruktion för att förklara på ett bättre sätt vad man vill säga. Men den kopplingen gick kanske lite snett vilket jag beklagar.
I alla fall, i ett samtal med min partner underströk jag själv att det inte hetter sjukdom utan syndrom. Alltså man sätter inte likhetstecken mellan de två begrepen.
För att tala, eller föra en diskusion med aspergare, är det nog säkrare att utrycka sig bokstavligen. Ni får ursäkta mig, men jag testar mig fortfarande på det här forumet och på ett relativt nytt för mig och känsligt område.
Jag måste göra klart med detsamma att jag inte har kallat AS för "psykisk skada". Jag använde mig av en jämförelse med en fysisk skada för att använda ett bildligt språk, vilket kanske inte var det bästa valet.
Men, att använda en jämförelse betyder inte att det är det man menar bokstavligen. Man vill bara visa en tankekonstruktion för att förklara på ett bättre sätt vad man vill säga. Men den kopplingen gick kanske lite snett vilket jag beklagar.
I alla fall, i ett samtal med min partner underströk jag själv att det inte hetter sjukdom utan syndrom. Alltså man sätter inte likhetstecken mellan de två begrepen.
alfapetsmamma skrev:Jag tycker inte det låter särskilt konstruktivt att vilja tvinga fram ett "erkännande" eller en insikt. Sånt måste komma från den som har vad det nu är för tillstånd eller problematik.
Och vad var det jag sade i mitt tidigare inlägg?
"Jag vill bara att hon ska säga det öppet och utan rädsla. Det ska komma från henne själv."
Det låter för mig att vi är ganska ense om det.
notoco skrev:Nu seglar ja kanske på djupt vatten.
Du gräver dig allt djupare, snarare
notoco skrev:Jag måste göra klart med detsamma att jag inte har kallat AS för "psykisk skada".
Jo, du gjorde det. Det kan vara så att du inte menat att göra det. Det kan vara så att du inte alls tycker så. Säg det då! Och, kanske viktigast, säg vad du menade att säga!
Det vanliga beteendet på forum, i sådana här fall är förvisso att säga "det har jag aldrig sagt". Men att skylla din egen miss på aspergare..
[drunk]
- soul boy II
- Inlägg: 138
- Anslöt: 2007-06-24
- Ort: Göteborg
notoco, du kan nog lära dig rätt mycket om AS här på forumet. Det är bra att du har hittat hit.
En första sak att lära sig är att det där med bokstavlighet inte är ett jätteproblem för många aspergare. Många av oss här är vana läsare, till och med skribenter, med en bra känsla för texter.
Aspergare har ofta en konkret relation till språket, till skillnad från en symbolisk och känsloladdad relation. En del har problem med symboliska språkliga figurer, ordspråk och kallnade metaforer. Men de flesta av oss har definitivt inte svårt att begripa resonemang som ditt i det inlägg jag reagerade på.
Häng gärna kvar här. Men förbered dig på att asperger är både mycket enklare och mycket mer komplicerat än du tror.
En första sak att lära sig är att det där med bokstavlighet inte är ett jätteproblem för många aspergare. Många av oss här är vana läsare, till och med skribenter, med en bra känsla för texter.
Aspergare har ofta en konkret relation till språket, till skillnad från en symbolisk och känsloladdad relation. En del har problem med symboliska språkliga figurer, ordspråk och kallnade metaforer. Men de flesta av oss har definitivt inte svårt att begripa resonemang som ditt i det inlägg jag reagerade på.
Häng gärna kvar här. Men förbered dig på att asperger är både mycket enklare och mycket mer komplicerat än du tror.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor