sussi83 skrev:alfapetsmamma...jag har totalt misst förtroendet för killar och har istället blivit extremt misstänksam/vaksam istället. Jag kommer säker dö singel tyvärr... istället för att jämt ha ett förhållande.

Man är ju inte "lagom" av sig...

Jag vet. Jag missade att skriva att jag numera pendlar alltför mycket mellan godtrogenhet/naivitet och misstänksamhet/paranoia.

Fast jag är faktiskt gift med nån som är olik andra jag varit tillsammans med, på många sätt, så man kan förändras och mogna, även om man född med annorlunda förutsättningar.

barracuber skrev:På mitt första riktiga jobb efter högskolan blev jag utsatt för diskret mobbning av två killar som satt intill mig i landskapet. Jag bröt till slut ihop inför chefen och sa att jag vill sluta. Jag hade lååånga terapeutiska samtal med chefens chef. Jag blev uppsagd (jag var aldrig fast) av "arbetsbrist" efter sex månader.

För att anknyta till trådämnet. Jag hade helt säkert en ganska omedveten (dvs i andras ögon antagligen töntig) klädsmak vilket kan ha bidragit. Utseendemässigt har jag nog alltid sett ganska nördig och omanlig ut vilket kan ha inspirerat mobbarna (de var tuffa och flashiga typer). Om det var något i mitt sätt har jag ingen aning om.

Blir lika förvånad och ledsen varje gång jag hör talas om vuxna människor som tror sig ha rätten att mobba ut någon från en arbetsplats…

Jag har varit super dålig på att tyda saker när jag var ynge med...jag har både gjort folk ledsna och själv blivit ledsen pga det.
Jag håller med om att jag tolkar saker i minsta beståndsdel om jag inte är säker på hur jag uppfattat saken. Ibland vet jag inte hur jag ska reagera. Ibland vet jag inte om jag lurar mig själv ens...självbedrägeri.

Jag vet inte hur tydligt det syns på mig. Som barn och tonåring blev jag stämplad som udda så fort jag klev innanför dörren. Jag brukade tänka att jag ser mer normal ut nu, men Animal säger att jag ser konstig ut nittio procent av tiden! Vadå aspigt ärlig? Jag har iofs lite tics också, men jag tror honom inte riktigt ändå. Nån annan som träffat mig irl kanske kan ge mig en andra åsikt? Jag gör desamma för den som så önskar.

Intressant att läsa alla inlägg.
Jag är ihop med en kvinna som har AS men inte erkänner det öppet (det är en annan historia som jag har ett separat inlägg om). För mig är hela problematiken ganska ny eftersom vi har varit tillsammans bara 10 mån.

Om det syns eller inte... I hennes fall inte alls. För mig ser hon ut som alla andra. Det kan bero delvis på åldern - vi är båda 50+.
Det som syns, eller snarare känns och märks, ligger mera i det sociala samspelet när man börjar ställa frågan "men varför gör hon på detta visset?". Och det återkommer gång på gång. Sedan kan man lägga till för lite mimik och ansiktsutryck, eller för mycket gestikulering som kan se konstig ut, samt monotont tonfall.

För mig, altså för någon som inte visste vad AS var för något, tog det minst ett halvt år att inse detta. Det var som att lägga ihop pussel utan att veta hur bliden bör se ut.
Nu kan jag säga att det kan läsas av när man tittar närmare och har känt en lite längre tid. Men även då behöver man veta vad det man ser är för något, om det ska tolkas på något sätt, och vilka AS symptomen är öveerhuvudtaget. Det finns ju så många avvikande drag i utseende och beteende hos olika människor i större eller mindre grad så att det går inte att urskilja vem har vad, om någonting alls.

Det sägs att det finns flera kända människor med AS och det skulle vi inte ens kunna tro. Bl. a. Bill Gates, Al Gore, Keanu Reeves, Bob Dylan, m fl. Jag tror inte att man skulle kunna säga att någon av de har AS, om man inte läst om det.

Bill Gates jo....

Gungeligung!

Jag uppfattas som normal av folk. De blir skitförvånade när jag säger att jag är sjukskriven och svårt handikappad.

Men den som vet vad den ska leta efter ser att jag är rå-autist. Den som är van att leka spot the Aspie ser nog direkt att det är någonting vajsing med mig.

Kroppshållning som en deg, tics, uppkäftigt ansiktsuttryck, stundtals lätt efterbliven stirrandes i fjärran-min, världens sämsta motorik etc. DampstjärtburgarTouretteunge.

sugrövmanövern skrev:DampstjärtburgarTouretteunge.

Härligt med ett hjärtligt skratt såhär på morgonkvisten lol. Man tackar, hatten av.

Dålig ansiktsmimik
Lite kroppsspråk
Går annorlunda
Dagdrömmer (fastnar att glo in i väggen tex)
Går till bokhyllan före värdsfolket (jag som barn...)
Undviker ögonkontakt
Smälter inte automatiskt in i gruppen
Sätter sig vid ett tomt bord i matsalen
Monoton röst
Udda klädsel
Skrattar på andra platser

notoco skrev:... som har AS...

jag tycker inte det är riktigt rätt av dig att säga att hon har AS. det har trots allt inte gjorts någon utredning, ej heller har hon granskat sitt beteende och tankemönster.

så vitt jag vet saknar du de kvalifikationer som krävs för att ställa en diagnos.

det skulle kännas bättre om du säger att hon troligtvis har AS eller att du misstänker att hon har AS.

I övrigt har MsTibbs sammanfattat det ganska bra...

Fenren skrev:

notoco skrev:... som har AS...

det skulle kännas bättre om du säger att hon troligtvis har AS eller att du misstänker att hon har AS.

I övrigt har MsTibbs sammanfattat det ganska bra...

Visst går jag med på det. Det är forfarande misstankar. Samtidigt, kan jag säga att min partner uppvisar alla symptom enligt MsTibbs lista plus ett till: ljudöverkänslighet.
Men det som brukar vara svårast och som MsTibbs inte har nämt heller är oförmågan att förstå hur andra tänker och känner.
Det blir plågsamt och frustrerande när man inte kan förklara sina känslor.

sussi83 skrev:

Sussietuss skrev:Syns är jag ganska säker på att det inte gör, inte för den stora majoriteten omkring mig. Inte vid en första anblick. Däremot märks det efter en stund i min närhet, i synnerhet för en viss typ av personlighet. Jag brukar kalla dem för ”mobbarna”. Det var de som i skolan kunde läsa av andras svagheter på någon minut och sedan trycka på de rätta knapparna för att göra illa. Jag har lärt mig att hitta de människorna, liksom de lärt sig att hitta mig. Fortfarande, långt upp i vuxen ålder, så kan de ”känna av” mig snabbt som attan och notera det underliga. Och sedan utnyttja det för att ha roligt på min bekostnad. Det blir dock mer och mer ovanligt ju äldre jag blir.

Vad tror du de anser är underligt?

Jag har märkt av samma sak, killar som ofta är kriminella dras till mig som "flugorna runt en skit" och jag vet inte varför. Eller är det jag som dras till dem?

Jag kanske utstrålar något som lockar...jag vet inte...men jag tror att det är för att jag blottar min själ så mycket och därför blir ett easy target. Har iaf inte blivit bra behandlad...samtidigt som jag hört att jag varit den bästa av alla...

Så man har både blivit klappad på och fått snytingar på samma gång (i metaforisk mening). Jag fattar inte....!!!!

Nu har jag iofs inte AS, bara en misstanke om att jag har det, men jag har märkt en liknande grej. Av någon anledning drar jag till mig människor som känner ett behov av att ta hand om mig. Det handlar framför allt om killar, vilket kan bero på att de flesta av mina vänner och bekanta är av manligt kön, men jag har en tjejkompis/bekant som uttryckligen har sagt att hon i början tyckte jag såg ensam ut och att hon därför kände ett behov av ta hand om mig. Jag har antagit att jag ger ett tafatt intryck, men jag vet inte varför. Att folk vill ta hand om mig gör mig dock vansinnig, jag kan faktiskt ta hand om mig själv, och det är en av anledningarna till varför jag aldrig skulle få för mig att dejta. Samtliga av de killar som visat intresse för mig har också varit den omvårdande typen.

Det syns ibland, på vissa och på andra inte. Klichébilden är en Stig-Helmertyp eller en liten oformlig tjockis med dålig hållning och hamsterkinder med för korta brallor.

Som tur är finns det en del som inte ser ut som aspergare. Går man på en aspergerträff om femton pers kanske det är på sin höjd två-tre-fyra pers som inte ser ut som Stig-Helmer eller Carl Bildts yngre brorsa.

KrigarSjäl skrev:Det syns ibland, på vissa och på andra inte. Klichébilden är en Stig-Helmertyp eller en liten oformlig tjockis med dålig hållning och hamsterkinder med för korta brallor.

Som tur är finns det en del som inte ser ut som aspergare. Går man på en aspergerträff om femton pers kanske det är på sin höjd två-tre-fyra pers som inte ser ut som Stig-Helmer eller Carl Bildts yngre brorsa.

Är det så? Att de flesta är små Stig-helmers (är väl nördigheten personifierad)? Tror inte jag är det iaf...
Hur kommer det sig? Föds man med för korta byxor bara för att man har AS?

Hahaha. Det finns många stereotyper. Personligen har jag aldrig gått på några träffar eller så, men har sökt en del på nätet ibland efter andra med AS som liknar mig själv utan framgång. 2st som jag träffat i det här landet liknar mig själv i diagnos och personlighet.

MvH

MsTibbs skrev:Dålig ansiktsmimik
Lite kroppsspråk
Går annorlunda
Dagdrömmer (fastnar att glo in i väggen tex)
Går till bokhyllan före värdsfolket (jag som barn...)
Undviker ögonkontakt
Smälter inte automatiskt in i gruppen
Sätter sig vid ett tomt bord i matsalen
Monoton röst
Udda klädsel
Skrattar på andra platser

Japp! Stämmer mycket....förutom det där med bokhyllan.

Vad gäller klädsel så är jag lite udda kanske....men jag brukar få positiv feedback...kan typ känna för slips, gummistövlar, lackleggings...m.m...jag älskar att mismatcha och prova nya "identiteter" men har fått höra att det ser coolt ut...

Vad menar du med skrattar på andra platser?
Jag kan garva vid tillfällen när man inte "ska" garva typ när någon slår sig...he he...vintern är underbar på det sättet.

Sen har jag väl ett ganska torftigt ansikte...folk måste ibland försäkra sig om att det jag säger stämmer bara för att ansiktet ibland kan typ se dött ut...typ...sillögon

sussi83 skrev:

KrigarSjäl skrev:Det syns ibland, på vissa och på andra inte. Klichébilden är en Stig-Helmertyp eller en liten oformlig tjockis med dålig hållning och hamsterkinder med för korta brallor.

Som tur är finns det en del som inte ser ut som aspergare. Går man på en aspergerträff om femton pers kanske det är på sin höjd två-tre-fyra pers som inte ser ut som Stig-Helmer eller Carl Bildts yngre brorsa.

Är det så? Att de flesta är små Stig-helmers (är väl nördigheten personifierad)? Tror inte jag är det iaf...
Hur kommer det sig? Föds man med för korta byxor bara för att man har AS?

Det verkar nästan så i vissa fall...nej men allvarligt, det beror troligen på att en del inte fattar/totalt skiter i saker som kläder, hygien, hållning och uppförande.

Om jag ser ut som en Stig-Helmer-kopia kan du ju avgöra själv, det e bare å kika i fototråden.

Nej, du ser ut som en yxmördare...he he

Jäkligt snygga tats iaf...me like!

KrigarSjäl skrev:Det syns ibland, på vissa och på andra inte. Klichébilden är en Stig-Helmertyp eller en liten oformlig tjockis med dålig hållning och hamsterkinder med för korta brallor.

Som tur är finns det en del som inte ser ut som aspergare. Går man på en aspergerträff om femton pers kanske det är på sin höjd två-tre-fyra pers som inte ser ut som Stig-Helmer eller Carl Bildts yngre brorsa.

Jag kvalar in på hamsterkinderna.

Och angående träffar så tycker jag nog att hipsters på Söder ser mer "aspiga" ut med sin blandning av "vintage"-kläder (mer soprumsvibb tycker jag), tjockstrumpor i pumps och annat som i mina ögon är modemissar (fast det är populärt nu) och överdimensionerade glasögon än vad folk gjort på träffar. Men jag har inte varit på många, det tillstås.

alfapetsmamma skrev:

KrigarSjäl skrev:Det syns ibland, på vissa och på andra inte. Klichébilden är en Stig-Helmertyp eller en liten oformlig tjockis med dålig hållning och hamsterkinder med för korta brallor.

Som tur är finns det en del som inte ser ut som aspergare. Går man på en aspergerträff om femton pers kanske det är på sin höjd två-tre-fyra pers som inte ser ut som Stig-Helmer eller Carl Bildts yngre brorsa.

Jag kvalar in på hamsterkinderna.

Och angående träffar så tycker jag nog att hipsters på Söder ser mer "aspiga" ut med sin blandning av "vintage"-kläder (mer soprumsvibb tycker jag), tjockstrumpor i pumps och annat som i mina ögon är modemissar (fast det är populärt nu) och överdimensionerade glasögon än vad folk gjort på träffar. Men jag har inte varit på många, det tillstås.

Nu blev jag riktigt nyfiken....när är nästa träff? Eller alltså med mycket folk.

MsTibbs skrev:Dålig ansiktsmimik
Lite kroppsspråk
Går annorlunda
Dagdrömmer (fastnar att glo in i väggen tex)
Går till bokhyllan före värdsfolket (jag som barn...)
Undviker ögonkontakt
Smälter inte automatiskt in i gruppen
Sätter sig vid ett tomt bord i matsalen
Monoton röst
Udda klädsel
Skrattar på andra platser

-Har mycket kroppsspråk.
-Vet ej om jag går annorlunda.
-Tomgloende, jupp jupp.
-Bokhyllegrejen, nope.
-Undviker ögonkontakt, ja, men det har kommit de senaste 4-5 åren, innan dess hade jag inget problem med det.
- Beror på vilken grupp det är.
- Helst men det är ju för att man inte vill sätta sig bland folk man inte känner. Känner ingen som sätter sig vid ett bord fyllt med främlingar.
- Nope, min röst är tämligen varierande.
- Beror på vad man tycker är udda. Anser man att rock/punk/goth blandat med decora är udda, ja då klär jag mig udda.
- Kan skratta när ingen annan gör det men då brukar det vara för att jag minns något roligt annars skrattar jag inte på "onormala" ställen.


Hmm men ja jag vet ju inte ens om jag har något AST eller ej så.

MsTibbs skrev:Skrattar på andra platser

Vad menar du?

Arkimedes skrev:

MsTibbs skrev:Skrattar på andra platser

Vad menar du?

Hun skriver ikke på svensk!

Skrattar vid fel tillfälle, som i siger på svensk!

Arkimedes skrev:

MsTibbs skrev:Skrattar på andra platser

Vad menar du?

Kanske vanligare vid schizofreni, men skrattar på "fel" ställen, vid AS kanske vanligare att "skratta åt andra saker".