Har väl kommit till insikt med att det inte blir bättre än såhär...

Jag känner mig så himla utbränd och har fått vara hemma från jobbet i tre veckor (inte första gången man gör så). Försökt jobba igen men får panik och mår genast dåligt. För varje gång man blivit såhär har det bara blivit värre å värre. Är som att man e född med en begränsad mängd energi som inte fylls på när den är förbrukad.

Så nu blir det väl sjukskrivning...får panik bara av den stora apparaten som det innebär. Jag har aldrig varit det innan.

Sen oroar man sig för ekonomin åxå och hur jag ska sysselsätta mig på dagarna.
Jag känner ingen som är i samma situation så jag kommer känna mig ensammast i världen! Brist på sällskap kommer det bli..

Man får känner sig som en sämre människa för att man inte kan klara sig själv å på samma sätt som andra...kommer nog aldrig kunna jobba 100% igen. Jag är rädd att bli ett vårdpaket typ...eller grönsak...

Någon igenkänning?

Jag känner mig helt enkelt onödig.

Stor igenkänning men inte så många råd att komma med.

Har varit och är delvis i samma situation.
Det gäller att först verkligen inse var ens begränsningar går och sedan noga se till att inte gå över dem.

Själv har jag inte kommit så långt utan fortsätter att balansera än på den ena än på andra sidan av vad jag orkar med, med återkommande sjukskrivningar som följd. Detta på grund av att jag inte har den anställningstrygghet som en fastanställd har eller åtminstone teoretiskt borde ha.

Så mitt råd är att i första hand ge dig själv möjlighet att återhämta dig så långt det går och sedan se till att anpassa ditt eventuella kommande yrkesliv efter de resurser som du har kvar(vare sig det handlar om 100% eller 5% av normal arbetstid).
Har du fastanställning är arbetsgivaren skyldig att, när du återhämtat dig tillräckligt, ta emot dig i samråd med FK och anpassa ditt arbete så den passar dig bättre i fortsättning eller också ska FK i samråd med Arbetsförmedlingen hitta andra vägar ur sjukskrivningen.


Så har jag i allafall förstått det.
Vet inte om min bild äv förfarandet är alltför optimistisk dock.

Onödig är du hursom helst inte!
Det finns mycket aktiviteter att ägna sig åt på ideelt basis när man väl orkar och vill, även under en sjukskrivning.
Men det allra viktigaste är att ta sig ur den första handlingsförlamningen, tröttheten och hopplösheten.
För det vet jag går även om det kan ta ganska lång tid.

Igenkänning och sympatier.

För egen del har väl kontakten med läkare och företagshälsovård fungerat rätt skapligt. Vettiga personer som faktiskt försöker hjälpa. (Fast det är klart, jag är ju man.)

Att inse, ta lärdom av, samt acceptera sina begränsningar är ju inte helt enkelt. Speciellt när energinivåerna varierar så förbannat.

Någon sämre och onödigare människa blir du däremot som sagt inte, även om det kan kännas så.

Jag fixar inte arbetsplatser. Jag blir helt körd av dem. Jag kan jobba hur hårt som helst om jag bara slipper en massa jobbskit. Det är svårt att uttala sig generellt, men jag har en känsla av att många aspergare har det problemet.

Min lösning har varit att skaffa en försörjning som innebär att jag inte behöver vara särskilt mycket på en traditionell arbetsplats. Mesta tiden tillbringar jag i mitt eget arbetsrum som dessutom saknar fönster.

Jag tror att den sociala känslighet som jag åtminstone lider av gör det omöjligt för mig att jobba på normalt sätt. Jag har haft tur, väldig tur, men kanske kan du fundera på vad du skulle kunna göra som inte sliter så hårt på dig. Be en läkare sjukskriva dig på lite längre tid, kanske på deltid och utnyttja tiden till att hitta på något som gör dig gott.

Många aspergare vill inte arbeta, men om du verkligen vill jobba så borde du ju kunna hitta en väg. Och utbränd gör du ingen människa glad.

Stor igenkänning, stora sympatier och en djävla sorg och vrede över att man som nydiagnosticerad (eller nyvuxen) aspergare inte informeras särskilt och ordentligt om det här från början.

Finns x antal vittnesbörd härinne om våra begränsade och icke normalt förnyelsebara kraftresurser, men sådant hjälper ju inte ett spår när det inte finns något effektivt sätt att hitta. Själv är jag – just precis – för trött för att leta och länka heller.

Men ensam är man verkligen inte och kasta in handduken behöver man inte göra heller – däremot ta det väldigt varligt med sig själv; lyssna noga till vad kroppen säger åt en; rätta sig efter det även gentemot en oförstående omgivning (där vårdfolk kan vara lika oförstående som andra); lära sig noga vad man tycker är roligt och tråkigt, vad som ger en kraft och tar kraft, och att kompromisslöst använda det man tycker är roligt och det som ger kraft som sin kompass i livet.

Borde väl inte posta ens eftersom jag själv mår så kasst, men kan liksom inte låta bli ... vill liksom bara "kjama" om dig jag, sussi83, men samtidigt är ju det där med kramar rätt vidrigt ... ... ja, jösses vad livet är knepigt!

Jag har själv en sjukpension, som ett "bevis" för den onödiga, misslyckade person jag tydligen är (och visst är jag kanske än mer snabb att påpeka just det ... tycka inte om mig själv jag! ), men samtidigt vet jag förstås att det inte är så.

Jag har stora problem, JA, men jag är inte en "parasit" som bara lever på bidrag för att det är en enkel utväg inte!!!
NEJ, jag skäms för/över mig själv, trots att det är fel, så vad vill jag förmedla här då ... tja, ta hand om dig, sussi83!

Du inte onödig på minsta sätt utan har det bara sjuhelsikes jobbigt!

Stor "kjam" på dig!

Jo, jag känner igen mig. Ett ständigt återkommande problem jag haft i hela mitt liv. Har till och från stannat hemma från jobbet för att jag bara inte orkar med allt... Alltså inte av lathet... Ja, du fattar. Det bara inte fungerar.

Jag har dock ingen diagnos, för det är bara ett halvår sen jag fick höra talas om AS och vad det innebär. Jag har nästan alla symtom och mycket i mitt liv skulle kunna förklaras med AS. Ska masa mig iväg och be om en utredning, men orken, du vet.. (eller om jag bara är rädd)

Skulle det inte kunna vara en tröst för dig, som har diagnosen, att det är därför det känns som det gör? Jag menar, du förstår väl att du inte är onödig? Ingen är onödig. Ibland har bara omgivningen lite för högt ställda krav... Inte ditt fel...

Klarar man inte att jobba 100% ska man inte behöva det heller och man ska inte känna sig sämre för det.

Oj, vad jag skriver mycket! Första inlägget här på forumet och allt...

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver.

Nu har jag bara haft min diagnos i ett halvår, så jag har svårt att komma med några konkreta råd hur man ska förhålla sig. För mig har själva diagnosen underlättat en del. Många saker som förut kändes som misslyckanden pga att jag var lat, ouppmärksam, världsfrånvänd osv kan jag nu förklara på andra sätt. Bara det i sig är en stor lättnad.

Känslan av "vad fan ska hända efter att jag kraschat fullständigt" och den otrygghet och oro den skapar är svårare att hantera. Precis som du så känner jag att en stor del av mitt värde står och faller med jobbet. Det är något som gör det mycket lättare att tänka sig själv som "en av alla andra".

Min nuvarande strategi är att skala bort de aspekter av mitt liv som tar energi samtidigt om de inte tillför något signifikant. Många av de idéer om hur saker ska vara är trots allt pådyvlade utifrån, ett ideal. Man får identifiera vad som är viktigt för en själv och bortse från omgivningen. Även om det låter klyschigt.

Precis som vadloink skriver tror jag att en deltidssjukskrivning kan göra gott. Det ger mer tid till återhämtning samtidigt som man har kvar den struktur och de rutiner man vant sig vid.

Igenkänning

Var noga med att reda ut för din egen skull vart din energinivå ligger.
Får du inte koll på den är det springa i väggen nästa.
Då blir du som en annan, dvs en grönsak.

Problemet är att jag är uppfostrad på ett sånt sätt att man SKA jobba och slita...gå på knäna(å helst i krossat glas)...man får absolut inte belasta staten!

Jag offrade allt när jag jobbade...för att jag får så förbannat dåligt samvete och skämms när jag inte klarar det som "andra" gör. Jag hade nära på inget socialt liv, jag sov jämt, var alltid trött....stressad och gick på högvarv.

Nu vet jag att allt detta gjorde jag för att vara duktig...hade jag en 100% tjänst skulle jag jobba 110%...det tog upp hela mitt liv! Jag stängde ute allt annat bara för att vara duktig. För att det är skamligt att inte orka...för jag teg hellre om det och led i det tysta.

Det värsta är att jag tror att psyket tror att jag rider på mitt handikapp...de frågade senast idag varför jag orkat jobba tidigare och inte nu. Jag är rädd at inte bli trodd!!!
De sa att jag behöver hjälp hemma, men de nämnde inte jobbet. Kommer de att se till att jag får en massa folk springande hos mig och sen tvinga mig att jobba mer än vad jag klarar???

Jag ser typ mitt liv spelas upp som en skräckfilm där jag kedjas fast på jobbet med en assistent som förser mig med haklapp och matar mig och ger massa mediciner...hjälp!!

Just nu kämpar jag för att hålla huvudet ovanför vattenytan...

sussi83 skrev:De sa att jag behöver hjälp hemma, men de nämnde inte jobbet. Kommer de att se till att jag får en massa folk springande hos mig och sen tvinga mig att jobba mer än vad jag klarar???

Det finns exempel på personer som samhället spenderar en smärre förmögenhet på bara för att de ska klara av att arbeta, personer som har personlig assistent med mera bara för det ändamålet.

Man ska enligt en del helt enkelt jobba jobba jobba, även om det kostar samhället en helvetes massa onödigt skattemedel.

håll ut Sussie. det går över.
been there, är där.
fick av en vän frågan hur jag gör när livet blir för mycket.
mitt svar: då sätter jag mig ner och väntar tills det går över.

och luther vilar tungt över svensken, eller snarare jante-lagen.
har valt att klara mig själv och har många gånger jobbat och valt bort privatliv bara för att ha råd med hyra och mat, så det förvånar mig inte att jag skäms som en hund nu när jag bara inte orkar längre.

förstår ju också att jag (motvilligt), måste ta hjälp av andra och inse mina begränsningar. annat jobb och rimliga arbetstidsspann tror jag skulle göra livet bra igen. heltid igen? tveksamt!
och kom ihåg! den som väntar på nåt gott...

Jo. Jag kunde jobba, jobba, jobba innan jag fick min diagnos, men det kostade. Höll på att kosta mig livet, eller åtminstone min familj. Det där med att du fixade att jobba innan din diagnos är ju ett löjligt argument, ärligt talat. Snarare borde de väl vara empatiska, säga:

-Oj, och du har jobbat trots dina funktionshinder. Inte konstigt att du mått dåligt.

Grejen är ju att åtminstone en AS-diagnos faktiskt förändrar många. Helt plötsligt får man reda på att man är en annan människa än man trodde. Saker som har varit problem får sin förklaring och framförallt får man chansen att lösa sina problem på ett konstruktivt sätt.

Skrämmande!! Jag blir rädd.

Oj. Det var inte meningen att skrämmas. Snarare tvärtom.

Hm, det kanske var mitt inlägg som skrämdes. Jag menade också motsatsen, försökte peka på det galna i att jobba om omständigheterna är fel. Det är galet tom. samhällsekonomiskt. Alla förlorar på att fel person är i arbete.

vadloink skrev:Grejen är ju att åtminstone en AS-diagnos faktiskt förändrar många. Helt plötsligt får man reda på att man är en annan människa än man trodde. Saker som har varit problem får sin förklaring och framförallt får man chansen att lösa sina problem på ett konstruktivt sätt.

Mm...jag har börjat se till mina EGNA behov nu inte till allmänhetens. DÄRFÖR har jag kommit fram till att det inte är lämpligt för mig att jobba 100%. Nu inser jag ju att jag ställt för höga krav i proportion till vad jag klarar (mår bra av).

Jag vet att jag alltid kommer att få kämpa i motvind därför bör jag inte pressa mer.

Har endå klarat 3 utbildningar, 1 körkort och ett jobb (med div extra ansvar)...nu räcker det!

(märkte att jag en sissta gång var tvungen att bevisa min duglighet...detta kommer ta tid märker jag)

Altus skrev: Det är galet tom. samhällsekonomiskt. Alla förlorar på att fel person är i arbete.

Stämmer för hur många vikarier har inte kostat pengar varje gång jag brakat ihop...

Sammelsurium skrev: Precis som du så känner jag att en stor del av mitt värde står och faller med jobbet. Det är något som gör det mycket lättare att tänka sig själv som "en av alla andra".

Ja exakt det jag brottas med...

Sammelsurium skrev:Många av de idéer om hur saker ska vara är trots allt pådyvlade utifrån, ett ideal. Man får identifiera vad som är viktigt för en själv och bortse från omgivningen.

OOhhh ja...svårt att veta vad som kommer "utifrån" och vad man själv tycker bara....förvirrande...

Kära vännen min, jag har sagt det förut och jag säger det igen. Du är en underbar och värdefull person som har mycket att ge omvärlden, kanske inte just nu som du klarar av detta. Men det gör dig inte mindre värd som människa och det gör dig definitivt inte till en grönsak bara för att du säg tvingas ned på 50% på jobbet.

Du som Aspergare har gåvor såsom empati, sympati och ett hjärta av guld. Och som jag sa till dig på telefon, ibland får man se till att ta det viktigaste först och se till att må bra först innan man löser alla andra problem. Vad gör det om hundra år..

Jättevarm kram vännen

Trött väldigt fort - ja. Har haft en 3-4 praktikplatser och ingen har varat längre än 2 veckor. Får sån ångest efter ett tag och är så trött, det bara går inte. Förra veckan praktiserade jag från 13-16:00 Ons och Tors, och gjorde egentligen inget särskilt för jag skulle bara bekanta mig med arbetsplatsen. Men det räckte för att jag skulle behöva sova ut en 12-14 timmar bara för att orka gå upp när de två dagarna var över. Har inbillat mig att om man sakta ökar tiden man jobbar så ska man vänja sig undan för undan, men jag undrar om det verkligen stämmer. Ska försöka iaf. Går det inte lär det väl trilla in en tråd om hur hopplös jag känner mig.

sussi83 skrev:Man får känner sig som en sämre människa för att man inte kan klara sig själv å på samma sätt som andra...

Det är ju befängt. Vadå sämre?

sugrövmanövern skrev:

sussi83 skrev:Man får känner sig som en sämre människa för att man inte kan klara sig själv å på samma sätt som andra...

Det är ju befängt. Vadå sämre?

Vet inte...jag känner mig så när jag inte fixar det som förväntas av mig...typ prestationsångest