Pemer skrev:Själv skulle jag fan så mycket hellre få vara med lite oftare om att både jag och tjejen i fråga var redo att ta lite chanser här i livet. Hon kan minsann bli kär i någon halvtölp hon aldrig skulle kunna bli "bara" vän med när som helst, och blir vi vänner kommer jag få höra om alla sådana episoder framöver - för mig kommer kanske nästa givande kontakt om tre år.
(...)
Så jävla ovanliga tror jag faktiskt inte vi som kan vara vän också är!

Jag tycker att jag känner igen det där på något sätt.

Jag träffade för ett tag sen en man som jag funderade på att starta en relation med. Kemin funkade, vi hade många likartade intressen och värderingar, och/men när jag kom hem till honom så kändes det som vi hade kännt varann i flera år!

När jag använde hjärnan så resonerade jag mig fram till att just den här mannen borde jag kunna bli lycklig med.
Men hur ska man kunna bygga upp någon spänning när allt redan är uppenbarat i frånvaro av avstånd?

I synnerhet som jag nästan exakt samtidigt trillade på en annan man som visserligen inte var lika lämplig i ålder, intressen och värderingar, som inte hade samma spontana känslor för mig och behandlade mig med samma värme och förståelse, men som kittlade min fantasi och fick mig att bli fruktansvärt förälskad och fixerad av honom

Jag tycker väldigt mycket om den förste mannen, jag respekterar honom men det verkar som han sitter fast i samma fälla som du:
" Alla kvinnor säger att jag är en alldeles underbar man för nån annan men ingen tycker att jag är underbar just för mig"

Människor väljer ofta inte med hjärnan. De väljer inte det lågmälda utan inledningsvis något som innebär spänning romantik och intensitet. Det kanske kan vara svårt att uppleva med någon som redan är bekant och invand.

Hur det gick?
Jag miste båda...

Det råder så mycket osäkerhet om huruvida man "ska" eller "får" tillåta sig gå vidare från vänskap till något annat, men egentligen är det helt sjukt onödigt - alla borde ju egentligen förstå mycket väl att man faktiskt kan råka möta sin drömpartner just under sådana omständigheter att man råkade komma in i vänskap först. Sannolikheten är ju faktiskt snarare närmast enorm att det är just som vän man först kommer att lära känna den som ska visa sig vara ens livs stora kärlek.

Några har sinnesnärvaron att inte kämpa emot om man snart känner att det är andra känslor än rent vänskapliga som verkar göra sig mest påminda - och perfekt då när två sådana har blivit vänner först och blir kära sedan, för dem lär det gå bra och så startar säkert de allra flesta kärleksrelationer? I alla fall de allra flesta som blir verkligt bestående...

Men sedan råder en idiotisk norm som säger att "så ska man inte göra" som stoppar de allra flesta.

Många gånger visar det sig efter år eller decennier när väl någon av kontrahenterna lyckas kläcka ur sig något om sina känslor att båda har fördröjt en kärleksrelation i åratal för att båda har suttit och varit kära i varandra, men följt normen och hållit tyst och bara plågat sig själv för att man inte ville "riskera att förstöra" vänskapen. Andra gånger sitter säkert båda två på det viset utan att det aldrig någonsin uppdagas.

Till syvende och sidst är det där en helig ko som såpass ofta förstör mer än den tillför, som borde börja ifrågasättas och brytas mot mycket mer. Är man förälskad i någon man redan är vän med - säg det! Säg det, säg det, säg det!!

Jag vill sticka ut hakan och påstå att en verkligt fin vänskap är den som också överlever att A vågade tala om att h*n är förälskad i B. Det är bara naturligt att minst en kontrahent i en fin vänskap kan råka börja känna så. Och det är egentligen bara krystat att vänskapen skulle ha något att förlora på att A talar om det.

Är B verkligen en riktig vän kan B respektera och bara känna sig smickrad och glad över att A kände så, och inte behöva deklarera mer än "oj, tyvärr känner inte jag riktigt så, men jag vill förstås ha dig kvar som vän, om bara du vill det ändå - vill du det?" Sedan är bara frågan om A vill det, men känner han att vänskapen ger tillräckligt mycket i sig ändå, och att han kan slipa bort de andra känslorna och kanske kan räkna med att bli kär på nytt i någon annan, så finns det gott om exempel på att det kan gå alldeles utmärkt.

Så under så att säga "bästa vänskapliga förhållanden" kan man gå vidare, och då är ingen skada skedd. Klarar man det inte tror jag ändå det var bättre att få ur sig saker och ting och slippa plågas längre. För jag tror inte man mår bra i längden av en bitterljuv förälskelse man inte ens vågar berätta om för någon man umgås med, men "bara" som vän.

Bättre i så fall att ta tjuren vid hornen, att det går åt helsike och att man bryter kontakten, och att man så småningom kan bli kär i någon annan i stället, som man kanske faktiskt kan få.

Jag får ibland en känsla, eller fick i alla fall när både jag och tjejerna var yngre, att många tjejer väljer att vara vän med killar som de uppfattar som trevliga, vänliga och ofarliga, men de faller för killar som är lite otrevliga och buffliga. Men handen på hjärtat, vill man ha en tjej som har så dålig smak när det gäller killar?

Bjäbbmonstret skrev:Jag träffade för ett tag sen en man som jag funderade på att starta en relation med. Kemin funkade, vi hade många likartade intressen och värderingar, och/men när jag kom hem till honom så kändes det som vi hade kännt varann i flera år!

När jag använde hjärnan så resonerade jag mig fram till att just den här mannen borde jag kunna bli lycklig med.
Men hur ska man kunna bygga upp någon spänning när allt redan är uppenbarat i frånvaro av avstånd?

I synnerhet som jag nästan exakt samtidigt trillade på en annan man som visserligen inte var lika lämplig i ålder, intressen och värderingar, som inte hade samma spontana känslor för mig och behandlade mig med samma värme och förståelse, men som kittlade min fantasi och fick mig att bli fruktansvärt förälskad och fixerad av honom

Jag tycker väldigt mycket om den förste mannen, jag respekterar honom men det verkar som han sitter fast i samma fälla som du:
" Alla kvinnor säger att jag är en alldeles underbar man för nån annan men ingen tycker att jag är underbar just för mig"

Människor väljer ofta inte med hjärnan. De väljer inte det lågmälda utan inledningsvis något som innebär spänning romantik och intensitet. Det kanske kan vara svårt att uppleva med någon som redan är bekant och invand.

Hur det gick?
Jag miste båda...

Här förtjänar att påpekas igen de rön som skrevs om i Illustrerad Vetenskap nr 3 2005. "Kärlek är förnuft - förälskelse är psykos".

Det är ingen nackdel att tillåta sig lyssna till hjärnan - för all forskning visar att djup varaktig kärlek ofta växer sig som allra starkast med någon vi inte alls har haft någon inledande förälskelse för.

Tråkigt då att många i vår tid - vid nätdejting inte minst - uppenbarligen använder hjärnan och hjärtat i växelverkan, men precis tvärtom, för att sträva mot största möjliga kittlande "förälskelseattraktion", och rentav sitter just med hjärnan och bestämmer sig för att välja bort just dem som man förstår att man skulle kunna bli väldigt lycklig med.

Lite var det kanske det du drabbades av också, men det verkar som att det var framför allt kombinationen att du mötte båda de där männen samtidigt som ställde till det. Hade inte den där andra "spännande" killen dykt upp samtidigt hade väl mycket blivit annorlunda...

Pemer skrev:Till syvende och sidst är det där en helig ko som såpass ofta förstör mer än den tillför, som borde börja ifrågasättas och brytas mot mycket mer. Är man förälskad i någon man redan är vän med - säg det! Säg det, säg det, säg det!!

Kanske det men jag miste en vän som betydde mycket för mig i våras på precis det där. Han blev skiträdd och numera har vi bara en sporadisk och formell kontakt.

Bjäbbmonstret skrev:[
I synnerhet som jag nästan exakt samtidigt trillade på en annan man som visserligen inte var lika lämplig i ålder, intressen och värderingar, som inte hade samma spontana känslor för mig och behandlade mig med samma värme och förståelse, men som kittlade min fantasi och fick mig att bli fruktansvärt förälskad och fixerad av honom

Resonemanget här är precis det man får höra av ärliga NT-tjejer. Det är alltså inte lätt att vara AS-kille när både NT som AS-tjejer dras till svåra bufflar..

Jag vill ha en tjej jag kan lita på. Tjejer brukar säga samma sak men dom ljuger för sig själva för när det kommer till kritan så väljer dom ändå en kille som är spännande och behandlar dom illa..

En tjej verkar kunna ta mycket lögner och skit från en kille bara han känns spännande..

Pemer skrev:Det är ingen nackdel att tillåta sig lyssna till hjärnan - för all forskning visar att djup varaktig kärlek ofta växer sig som allra starkast med någon vi inte alls har haft någon inledande förälskelse för.

Tråkigt då att många i vår tid - vid nätdejting inte minst - uppenbarligen använder hjärnan och hjärtat i växelverkan, men precis tvärtom, för att sträva mot största möjliga kittlande "förälskelseattraktion", och rentav sitter just med hjärnan och bestämmer sig för att välja bort just dem som man förstår att man skulle kunna bli väldigt lycklig med.

Å andra sidan har nog jag alltid blandat in hjärnan för mycket och aldrig vågat lite på hjärtat enbart, och det är inte heller bra. Då blir det så lätt att man väljer bort de flesta innan men egentligen vet mycket alls om dem eller vad man känner för dem, givetvis motiverat med diverse mer eller mindre förnuftiga resonemang som man lurar sig själv att tro på.

Pemer skrev:[
...desto fler i vår tid har inte detta klart för sig, utan tror att kär är något man inte blir i dem man redan känner som vänner, och att det skulle vara jätteviktigt att hålla väldigt nogsamt isär vilka man lär känna som kan funka som vänner, och vilka som "däremot" kan tänkas väcka starkare känslor.

Jag tror inte för en sekund att folk med den synen verkligen inte skulle kunna få varmare känslor för någon de en gång fått vänskapskänslor för, det är bara frågan om att de inte begriper de här sammanhangen och har tänkt fel i sin grundinställning. Men de "vet" ju liksom alldeles för väl att de tycker som de tycker, och varför, och de har bestämt sig för att tycka att de inte vill - och inte tror att de skulle kunna - bli intresserade av "mer" med någon de redan gillar som vän.

En sak som jag tror Pemer borde tänka på är att när man träffar och börjar umgås med en trevlig tjej så har man en viss tidsrymd på sig att visa att man vill vara mer än vän.

Det är en risksatsning som kan göra att du förlorar henne som vän, men när fönstret väl har stängts så har du inget val.. Du är definierad som vän för all framtid och då är det så dags att gnälla över hur orättvist allt är.

Bjäbbmonstret skrev:Jag träffade för ett tag sen en man som jag funderade på att starta en relation med. Kemin funkade, vi hade många likartade intressen och värderingar, och/men när jag kom hem till honom så kändes det som vi hade kännt varann i flera år!

Den meningens slutord borde bara accentuera än mer hur bra ni hörde ihop, men det är alltså här så många är programmerade att sukta efter någon vag och obestämd känsla av "spänning" och det måste finnas lite till som känns "spännande" och att man ska få fortsätta vara "nyfiken" på en massa för att tillåta sig gå vidare. Men liksom, det är ju inte så en relation ska fortsätta se ut för all framtid också, så på någon punkt i "lära känna-frasen" måste man ju klara av att känna att "nu har vi lärt känna varandra, och det här är helt rätt, och nu slappnar vi av och inleder själva relationen". Men en stor grupp av människor idag - antagligen massor av män också, jag märker bara hur vanligt det är på "kvinnosidan" - saknar uppenbarligen den insikten helt eller delvis.

Bjäbbmonstret skrev:När jag använde hjärnan så resonerade jag mig fram till att just den här mannen borde jag kunna bli lycklig med.
Men hur ska man kunna bygga upp någon spänning när allt redan är uppenbarat i frånvaro av avstånd?

Som sagt, ska relationen när den väl inletts bygga på ett ständigt uppbyggande av spänning? Jag förstår inte alls den där synen, jag önskar jag gjorde det, för då skulle jag ju vara funtad som den överväldigande majoriteten och ha större utbud. Men som sagt, vi är en liten grupp - särskilt män (?) - som har en annan grundinställning. Och vi är väldigt populära som vänner åtminstone...

Ändå har jag ju faktiskt rätt klar antydan till det som brukar kunna vara så spännande - jag har ju för fan suttit i fängelse för medhjälp till att ett psyko sköt en tjej i benet... jag är naturligtvis inte ett dugg stolt över det, men man kan nästan fråga sig om det är en sak man skulle göra mer känd i kontakten med det motsatta könet. Det är nog bara där jag skulle kunna uppfattas som lite "farlig" och "spännande"...

Thunderchild skrev:

Bjäbbmonstret skrev:[
I synnerhet som jag nästan exakt samtidigt trillade på en annan man som visserligen inte var lika lämplig i ålder, intressen och värderingar, som inte hade samma spontana känslor för mig och behandlade mig med samma värme och förståelse, men som kittlade min fantasi och fick mig att bli fruktansvärt förälskad och fixerad av honom

Resonemanget här är precis det man får höra av ärliga NT-tjejer. Det är alltså inte lätt att vara AS-kille när både NT som AS-tjejer dras till svåra bufflar..

Jag vill ha en tjej jag kan lita på. Tjejer brukar säga samma sak men dom ljuger för sig själva för när det kommer till kritan så väljer dom ändå en kille som är spännande och behandlar dom illa..

En tjej verkar kunna ta mycket lögner och skit från en kille bara han känns spännande..

Word!

Pemer skrev:Det är ingen nackdel att tillåta sig lyssna till hjärnan - för all forskning visar att djup varaktig kärlek ofta växer sig som allra starkast med någon vi inte alls har haft någon inledande förälskelse för.

Tråkigt då att många i vår tid - vid nätdejting inte minst - uppenbarligen använder hjärnan och hjärtat i växelverkan, men precis tvärtom, för att sträva mot största möjliga kittlande "förälskelseattraktion", och rentav sitter just med hjärnan och bestämmer sig för att välja bort just dem som man förstår att man skulle kunna bli väldigt lycklig med.

Lite var det kanske det du drabbades av också, men det verkar som att det var framför allt kombinationen att du mötte båda de där männen samtidigt som ställde till det. Hade inte den där andra "spännande" killen dykt upp samtidigt hade väl mycket blivit annorlunda...

Jag vill inte sabba din tråd genom att tala bara om mig själv men faktum är detta är kolossalt aktuellt just för mig nu. Alla människor har ett mönster. Bjäbbmonstrets mönster är att hon fastnar för med män med intensitet, vilket kan vara som starkast i förälskelsefasen, men inte desto mindre är viktigt i nästa fas också eftersom män som själva själva saknar intensitet har en tendens att tröttna och bli irriterade på undertecknads rätt intensiva läggning. Lugna män gör mig rastlös, intensiva män håller mig sysselsatt. Det är därför jag betraktar lugna män som kommer i min väg med ganska mycket skepsis, som en vacker dröm, som något som inte är för mig och som jag vet att jag har väldigt svårt att tackla...

Thunderchild skrev:En sak som jag tror Pemer borde tänka på är att när man träffar och börjar umgås med en trevlig tjej så har man en viss tidsrymd på sig att visa att man vill vara mer än vän.

Det är en risksatsning som kan göra att du förlorar henne som vän, men när fönstret väl har stängts så har du inget val.. Du är definierad som vän för all framtid och då är det så dags att gnälla över hur orättvist allt är.

Men vi talar i 99% av fallen om tjejer jag lärt känna via kontaktsajter där de från första början var klart medvetna om att jag var en singelkille som längtar efter kärleken i första hand, allt om att lik förbaskat ändå hamna på något slags vänskaplig nivå är deras tolkning av själva starten på vår kontakt.

Och där känns det som jag nämnt i andra trådar förr som att det är just de kärleksfulla och romantiska sidorna de uppfattar och väljer att reagera på med att känna intresse för vänskap helst. Det mjuka, respektfulla, känslosamma...

Tycker vi ser det mycket på Bjäbbmonstrets beskrivning av mannen det ändå kändes så bra med. Kontaktmomentet och första tidens kontakt just med någon man vet mycket väl söker något annat än vänskap - ändå bestämmer man sig själv för att droppa allt mer än vänskap för att man själv har någon slags prägling på att kärlek/kåthet - eller vad det nu är man faktiskt talar om som motsats till vänskap enbart - måste bygga på en kittlande "spänning" som man inte förmår hitta hos någon med mer klassisk kärleksfull romantisk stil. Den stilen brukar alltid gå bra om mannen är "ytlänning", men en infödd svensk är så klart mindre... spännande.... så då är vi där igen...

Pemer skrev:Men vi talar i 99% av fallen om tjejer jag lärt känna via kontaktsajter där de från första början var klart medvetna om att jag var en singelkille som längtar efter kärleken i första hand, allt om att lik förbaskat ändå hamna på något slags vänskaplig nivå är deras tolkning av själva starten på vår kontakt.

Men det räcker ju inte med det som står i din profil.. Du måste ju visa att du är intresserad av henne på DET sättet..

Dom kan ju bara tolka vad du ger dom.. Lovar dig att när jag verkligen är intresserad av att lära känna en kvinna på ett intimare plan så finns det ingen risk att jag blir feltolkad..

Minns att kvinnor i stort sett alltid är passiva. De väntar på ditt drag och om det aldrig kommer.. Sorry..

Thunderchild skrev:En sak som jag tror Pemer borde tänka på är att när man träffar och börjar umgås med en trevlig tjej så har man en viss tidsrymd på sig att visa att man vill vara mer än vän.

Det är en risksatsning som kan göra att du förlorar henne som vän, men när fönstret väl har stängts så har du inget val.. Du är definierad som vän för all framtid och då är det så dags att gnälla över hur orättvist allt är.

Det där tror jag det ligger mycket sanning i. Jag tror absolut inte att det alltid är så, men väldigt, väldigt ofta.

Bjäbbmonstret skrev:Jag vill inte sabba din tråd genom att tala bara om mig själv men faktum är detta är kolossalt aktuellt just för mig nu. Alla människor har ett mönster. Bjäbbmonstrets mönster är att hon fastnar för med män med intensitet, vilket kan vara som starkast i förälskelsefasen, men inte desto mindre är viktigt i nästa fas också eftersom män som själva själva saknar intensitet har en tendens att tröttna och bli irriterade på undertecknads rätt intensiva läggning. Lugna män gör mig rastlös, intensiva män håller mig sysselsatt. Det är därför jag betraktar lugna män som kommer i min väg med ganska mycket skepsis, som en vacker dröm, som något som inte är för mig och som jag vet att jag har väldigt svårt att tackla...

Intressant. Mitt stora fel, enligt vad jag oftast får höra, är ju att just min romantiskt kärleksfulla ådra och min längtan efter att möta någon att få ge utlopp för de sidorna och att få något tillbaka av, är just alldeles för intensiv, vilket då döps om till att jag kallas "desperat"...

Samtidigt som jag känner så oerhört väl att jag väl i en relation skulle vara mycket intensivt passionerad. Och jag tror inte en relation med mig skulle vara direkt förutsägbar heller, min älskade skulle definitivt bjudas på mycket överraskningar i sin tillvaro.

Så vad som är att vara lugn och vad som faktiskt borde kunna uppfattas som bra jäkla spännande är definitivt inte heller något som är skrivet i sten. Men i slutändan verkar allt falla helt osannolikt tillbaka på samma slutkläm - en viss sorts killar ska ha det alldeles sanslöst svårt att bli sedda!

Några kan helt enkelt aldrig lära sig något läge som funkar - allt verkar bara bli fel, hur mycket man än försöker ta till sig av schyssta råd. Man är nog förutbestämd att uppfattas som aningen för passiv av tjej A, som aningen för "på" av tjej B, visa som fan att man vill inleda något seriöst och då blir avläst av som en klockren kompis av tjej C.... och så vidare...

Hade man bara varit allmänt "rätt" på ett sätt desto fler tydligen kan lära sig bli, och som ännu mer fler har medfött, kunde allt ha varit så annorlunda...

Pemer skrev:[
Några kan helt enkelt aldrig lära sig något läge som funkar - allt verkar bara bli fel, hur mycket man än försöker ta till sig av schyssta råd. Man är nog förutbestämd att uppfattas som aningen för passiv av tjej A, som aningen för "på" av tjej B, visa som fan att man vill inleda något seriöst och då blir avläst av som en klockren kompis av tjej C.... och så vidare...

Hade man bara varit allmänt "rätt" på ett sätt desto fler tydligen kan lära sig bli, och som ännu mer fler har medfött, kunde allt ha varit så annorlunda...

Hmm.. Du kanske måste byta stil rejält.. Bli ett ärkesvin. Skjut tjejerna i benet. Medhjälp är mesigt..

Pemer skrev:

Thunderchild skrev:En sak som jag tror Pemer borde tänka på är att när man träffar och börjar umgås med en trevlig tjej så har man en viss tidsrymd på sig att visa att man vill vara mer än vän.

Jag tror att Thunderchild har fel. Det handlar inte om tid. Det finns män man är attraherad av och det finns män man inte är attraherad av. Ofta kommer attraktionen ganska tidigt med när man lär känna en människa. Och finns attraktionen där så är det mycket större chans/risk att en vänskap ska övergå i förälskelse.

Bjäbbmonstret skrev:

Pemer skrev:

Thunderchild skrev:En sak som jag tror Pemer borde tänka på är att när man träffar och börjar umgås med en trevlig tjej så har man en viss tidsrymd på sig att visa att man vill vara mer än vän.

Jag tror att Thunderchild har fel. Det handlar inte om tid. Det finns män man är attraherad av och det finns män man inte är attraherad av. Ofta kommer attraktionen ganska tidigt med när man lär känna en människa. Och finns attraktionen där så är det mycket större chans/risk att en vänskap ska övergå i förälskelse.

Du kan ha en poäng där.. Men om vi vänder på det.. Hur många killar umgås du med som du ända från början betraktat som totalt utan ett uns av attraktionskraft?

Thunderchild skrev:

Pemer skrev:Men vi talar i 99% av fallen om tjejer jag lärt känna via kontaktsajter där de från första början var klart medvetna om att jag var en singelkille som längtar efter kärleken i första hand, allt om att lik förbaskat ändå hamna på något slags vänskaplig nivå är deras tolkning av själva starten på vår kontakt.

Men det räcker ju inte med det som står i din profil.. Du måste ju visa att du är intresserad av henne på DET sättet..

Dom kan ju bara tolka vad du ger dom.. Lovar dig att när jag verkligen är intresserad av att lära känna en kvinna på ett intimare plan så finns det ingen risk att jag blir feltolkad..

Minns att kvinnor i stort sett alltid är passiva. De väntar på ditt drag och om det aldrig kommer.. Sorry..

Ja, jo... mina drag är att försöka visa mig allmänt flörtig och uppriktigt intresserad, men samtidigt väluppfostrad och respektfull. Att visa att vi är två som båda ska respektera varandra, och att jag vill visa mitt intresse på ett positivt sätt, och inte vill vara plump eller oförskämd, men ändå försöka vara så rakt på sak som möjligt.

Det är väl uppenbarligen den gränsdragningen jag är för dålig på att göra bättre än att alla positiva och välartade sidor blir just för töntigt väluppfostrade och "ospännande" och att man blir reducerad till en sådan där *vän enbart*. Men gudarna ska veta att jag försöker. Ingen lär kunna påstå att jag inte är uppenbar om vad jag är nyfiken på och ute efter, felet lär inte kunna vara mycket annat än att jag inte förmår utstråla de tillräckligt spännande vibbarna.

Jag vet ju att du är bättre på det, så där är en jätteskillnad. Och mycket av det som brister i min utstrålning lär naturligtvis bottna i hur pass nöjd jag är med min livssituation runt omkring. Det har ju alltid gått i vågor, och man måste förstås väga in att jag började med nätdejting senare samma år som jag väl hade blivit sjukskriven för min aspergerproblematik, så jag har ju aldrig varit någon som är direkt jättenöjd med livet runt omkring.

Däremot är jag ju mycket bestämd i min uppfattning att kärlek och lycka här i livet skulle tillföra mycket plus, och göra det mycket lättare att klara av svårigheterna på andra fronter. Men men, har man inte så "bra" liv och därmed inte så bra självkänsla på den fronten, så har man en sämre utstrålning som förstör för en. Förstås.

Thunderchild skrev:

Pemer skrev:[
Några kan helt enkelt aldrig lära sig något läge som funkar - allt verkar bara bli fel, hur mycket man än försöker ta till sig av schyssta råd. Man är nog förutbestämd att uppfattas som aningen för passiv av tjej A, som aningen för "på" av tjej B, visa som fan att man vill inleda något seriöst och då blir avläst av som en klockren kompis av tjej C.... och så vidare...

Hade man bara varit allmänt "rätt" på ett sätt desto fler tydligen kan lära sig bli, och som ännu mer fler har medfött, kunde allt ha varit så annorlunda...

Hmm.. Du kanske måste byta stil rejält.. Bli ett ärkesvin. Skjut tjejerna i benet. Medhjälp är mesigt..

Pja... jo, du...

Thunderchild skrev:Du kan ha en poäng där.. Men om vi vänder på det.. Hur många killar umgås du med som du ända från början betraktat som totalt utan ett uns av attraktionskraft?

Precis, oftast är det förmodligen inte så att någondera parten blir antingen störtkär eller fullständigt totalt ointresserad, utan det handlar om gradskillnader däremellan. Den av parterna som då har ett tillräcligt intresser för en framstöt har kanske, precis som TC skriver, bara en viss tid på sig att väcka den andres intresse innan det har hunnit svalna för mycket. Men så finns det givetvis sådana där alltid blir blixtkära på en gång om de alls blir intresserade, men de är nog i klar minoritet.



Inte för att det spelar mig någon större roll, men jag börjar lite smått att undra om någon läser mina inlägg alls i den här tråden? Jag kanske kan skriva vad som helst utan att någon reagerar, t.ex. prata om sjubenta blåa kossor som betar pinje i Malawis öknar.

Yes.. Blåa kossor.. Där fick jag något smaskigt att drömma om inatt..

Thunderchild skrev:Hur många killar umgås du med som du ända från början betraktat som totalt utan ett uns av attraktionskraft?

Definitionsfråga. Om man bara räknar singelmän mellan 23-60 som jag både har kontakt med enskilt och brukar träffa så blir det en just nu...

Man känner ju ofta attraktion för dem man tycker om. Vilket också betyder att jag INTE stänger till att vänskap kan bli något mer och har svårt att hålla de där gränserna ibland.

Jag tror att många bygger upp försvar för att känna sig trygga. För att slippa hålla upp garden och hålla på med det där spelet så definierar man in vissa män i en ofarlig kategori. Eftersom jag får nippran på det där spelet så gör jag det iaf inte av den anledningen.

Bjäbbmonstret skrev:

Pemer skrev:

Thunderchild skrev:En sak som jag tror Pemer borde tänka på är att när man träffar och börjar umgås med en trevlig tjej så har man en viss tidsrymd på sig att visa att man vill vara mer än vän.

Jag tror att Thunderchild har fel. Det handlar inte om tid. Det finns män man är attraherad av och det finns män man inte är attraherad av. Ofta kommer attraktionen ganska tidigt med när man lär känna en människa. Och finns attraktionen där så är det mycket större chans/risk att en vänskap ska övergå i förälskelse.

Det tror jag nog, ja. Och egenskaperna att vara klart romantisk och kärleksfull verkar i sig attrahera väldigt få, det är helt annat som ska till. Finns det mycket just sådant och mannen faktiskt är väldigt trevlig finns en klar potential för vänskap, men för attraktion också måste det till något mer också, något... "spännande"... Eller?

Många personer har bara ingenting av det där som man känner attraktion för på ett tidigt stadium, men är just sådan att man väl som vän kan upptäcka på lite sikt hur jävla mysig h*n är, och att det kanske inte är någon annan som ska få uppleva det, utan här kanske det är läge att ta steget från den där vänskapen vi har till att ta chansen och få allt det jag faktiskt ser att min fina vän här har att ge i en relation.

Jag är absolut mer den typen än något annat. Men det är ingen lätt typ att vara. För det verkar inte vara någon lätt typ att se.

Jag kan inte göra så mycket mer än jobba, jobba, jobba på saken... tids nog, så!!