Jag har diagnostiserad AS och ADD samt social fobi. Ganska ofta har jag märkt tex vid stress, oro och ångest att jag helt sonika kanske från mitt undermedvetna stänger av mina känslor och blir helt iskall. Är detta vanligt vid AS och ADD eller är det jag som är annorlunda på det sättet?

Jag har nog ofta känslorna avstängda i sociala situationer. Är reserverad och "lever ut" händelserna efteråt, när jag kommit hem t ex. När jag är ensam har jag väldigt mycket känslor. Har svårt att visa känslor för folk jag inte känner så väl.

Jag har helt klart en avstängnigsknapp i mitt inre, även om jag själv inte medvetet använder mig av den utan den slås mer på per automatik när det "behövs", och det är ju tyvärr på gott & ont det!

Stänger tyvärr av åtkomsten till de egna känslorna för mig själv också i samma veva tycks det och det är ju allt annat än bra i det stora hela.

Har dock ingen AS diagnos eller liknande (än iaf) utan är bara personlighetsstörd jag.

Eddie88 skrev:Jag har diagnostiserad AS och ADD samt social fobi. Ganska ofta har jag märkt tex vid stress, oro och ångest att jag helt sonika kanske från mitt undermedvetna stänger av mina känslor och blir helt iskall. Är detta vanligt vid AS och ADD eller är det jag som är annorlunda på det sättet?

Känner igen mig. Det blir "För Mycket" känslor så jag blir helt iskall ibland istället. Det sker nån slags överhettning i systemet ibland. Då stängs systemet ner.

Jag vet inte om jag har nån "knapp" jag kan trycka på. Kanske har jag det.
Fast då funkar det nog bara delvis. Jag är ingen robot.

Iskall vet jag inte, men något vidare känsloliv har jag inte. Om det beror på autismen, depressionen, medicinerna, självmedicineringen, isoleringen eller en kombination av dessa, vet jag inte.
Jag reagerar inte känslomässigt knappt på någonting.

Jag känner igen mig likaså i det hela, och jag antar att känslospel är svårt för de flesta av oss. Jag kan ha fel, men det känns så.

Jag skulle inte heller direkt påstå just 'iskall', men definitivt reserverad.

Att stänga av känslorna är en försvarsmekanism, det händer när man får för många känslor på en gång. Det har alltså inget med AS eller ADD att göra, annat än att man kanske oftare hamnar i situationer där känslorna överväldigar en? Själv är jag tom mest hela tiden, vet inte om det har med den här försvarsmekanismen att göra, om jag bara har dålig kontakt med känslorna eller om jag helt enkelt är så van vid att må dåligt att jag inte känner av känslan längre...

Jag stänger ofta av vad känslor, förmodligen för att jag tycker det är svårt.

Idag fick jag 3 jättefina presenter från en kompis som just kommit hem från Thailand. Jag sa bara "åh, tack" och ett snabbt litet enkelt leende, lät inte ens som att jag gillade dem egentligen. Men när jag kom hem så studsade jag runt av glädje över de jättefina presenterna och nu kan jag inte sluta titta på dem. Är sjukt förvånad över hur hon kunde lyckas så bra i att hitta något jag tyckte om.

Känns lite dumt att jag inte visade henne mer att jag var väldigt jätteglad över presenterna, men det var svårt att hitta något lämpligt mellanläge så det blev stelt och avstängt helt enkelt. Hos henne under reagerar jag och hemma över reagerar jag.

Stänga av känslor i all ära. När ska känslorna vara på då?

Jag har ett väldigt torftigt känsloliv. Det jag känner dagligen är mental utmattning, som varierar framför allt beroende på hur mycket jag behövt umgås med andra. Utöver den är det inte mycket. I år har jag t.ex. varit ledsen en enda gång. Tidigare i livet var jag ofta nervös och svettades mycket, men det är jag inte längre. Några gånger i livet har jag dessutom varit kär, varav en gång på ett närmast psykotiskt plan, men det är länge sedan jag kände något sådant nu.

Arkimedes skrev:Jag har nog ofta känslorna avstängda i sociala situationer. Är reserverad och "lever ut" händelserna efteråt, när jag kommit hem t ex. När jag är ensam har jag väldigt mycket känslor. Har svårt att visa känslor för folk jag inte känner så väl.

Arkimedes sätter ord på det så bra, som vanligt.

Jeula skrev:Jag stänger ofta av vad känslor, förmodligen för att jag tycker det är svårt.

Idag fick jag 3 jättefina presenter från en kompis som just kommit hem från Thailand. Jag sa bara "åh, tack" och ett snabbt litet enkelt leende, lät inte ens som att jag gillade dem egentligen. Men när jag kom hem så studsade jag runt av glädje över de jättefina presenterna och nu kan jag inte sluta titta på dem. Är sjukt förvånad över hur hon kunde lyckas så bra i att hitta något jag tyckte om.

Känns lite dumt att jag inte visade henne mer att jag var väldigt jätteglad över presenterna, men det var svårt att hitta något lämpligt mellanläge så det blev stelt och avstängt helt enkelt. Hos henne under reagerar jag och hemma över reagerar jag.

Jag har också det här problemet. Det jag tycker du ska göra är att kanske skicka ett sms eller så och berätta att du var jätteglad även om du inte visade det. Det kan vara väldigt bra att påminna ens vänner/familj att man har problem med detta. Även om han/hon vet att du har problem med det är det bra att påminna och säga att man uppskattade det.

imperativ skrev:Stänga av känslor i all ära. När ska känslorna vara på då?

Tja, i privatlivet möjligen. I offentligheten har de inget att göra iallafall.

NoteToSelf skrev:Själv är jag tom mest hela tiden, vet inte om det har med den här försvarsmekanismen att göra, om jag bara har dålig kontakt med känslorna eller om jag helt enkelt är så van vid att må dåligt att jag inte känner av känslan längre...

+1 på detta. Ibland leker jag leken "Hur mår jag just nu", men oftast är det jättesvårt att avgöra om jag mår bra eller dåligt. Ibland hittar jag på och tänker att om jag inte har aktiv ångest så måste jag ju vara på bra humör och ha en bra dag. Fast egentligen är jag inte säker på om det är så. Undrar om andra människor alltid vet om de är glada eller ledsna.

Allvitr skrev:

NoteToSelf skrev:Själv är jag tom mest hela tiden, vet inte om det har med den här försvarsmekanismen att göra, om jag bara har dålig kontakt med känslorna eller om jag helt enkelt är så van vid att må dåligt att jag inte känner av känslan längre...

+1 på detta. Ibland leker jag leken "Hur mår jag just nu", men oftast är det jättesvårt att avgöra om jag mår bra eller dåligt. Ibland hittar jag på och tänker att om jag inte har aktiv ångest så måste jag ju vara på bra humör och ha en bra dag. Fast egentligen är jag inte säker på om det är så. Undrar om andra människor alltid vet om de är glada eller ledsna.

+2

Känns igen.

barracuber skrev:

Allvitr skrev:

NoteToSelf skrev:Själv är jag tom mest hela tiden, vet inte om det har med den här försvarsmekanismen att göra, om jag bara har dålig kontakt med känslorna eller om jag helt enkelt är så van vid att må dåligt att jag inte känner av känslan längre...

+1 på detta. Ibland leker jag leken "Hur mår jag just nu", men oftast är det jättesvårt att avgöra om jag mår bra eller dåligt. Ibland hittar jag på och tänker att om jag inte har aktiv ångest så måste jag ju vara på bra humör och ha en bra dag. Fast egentligen är jag inte säker på om det är så. Undrar om andra människor alltid vet om de är glada eller ledsna.

+2

Känns igen.

Preach it. Håller fortfarande på att begrunda känslornas och medmänniskornas mysterium med min terapeut, med föga framgång. Ingen aning om vad känlsorna håller på med. Men för det mesta briljerar de med sin frånvaro, och jag undrar var är de nu? Eller ännu viktigare; när kommer de tillbaka?

Av någon anledning trycker jag också undan mina känslor, och "stänger av" när jag är bland andra människor. Men i stället intar jag någon av mina "roller" som kan vara väldigt känslosamma och uttrycksfulla, och jag får ofta höra att jag är en sådan öppen och härlig person som bjuder på sig själv... . Jag har massor av gånger försökt plocka fram mina riktiga känslor i sociala situationer, men det går inte! De kommer i stället med rekyl i efterhand, när jag är ensam i min lugna vrå, och sitter och analyserar mötet med de andra; vad jag gjorde och inte gjorde, sade eller inte sade. Och så stampar jag lite extra på mig själv samtidigt som de inadekvata känslorna väller fram.

Jo, så att... så gör jag.

Owl skrev:Av någon anledning trycker jag också undan mina känslor, och "stänger av" när jag är bland andra människor. Men i stället intar jag någon av mina "roller" som kan vara väldigt känslosamma och uttrycksfulla, och jag får ofta höra att jag är en sådan öppen och härlig person som bjuder på sig själv... . Jag har massor av gånger försökt plocka fram mina riktiga känslor i sociala situationer, men det går inte! De kommer i stället med rekyl i efterhand, när jag är ensam i min lugna vrå, och sitter och analyserar mötet med de andra; vad jag gjorde och inte gjorde, sade eller inte sade. Och så stampar jag lite extra på mig själv samtidigt som de inadekvata känslorna väller fram.

Jo, så att... så gör jag.

+1

Owl sa exakt så jag gjorde, och fortfarande gör. Ett klassiskt exempel är att "Skol-jag", var skämtsam, tydligen lätt att prata med, och gav tankvärda åsikter. "Hemma-Jag" fungerar lite på samma sätt, men till skillnad från "skol-jag" som enbart är en förgrening från min personlighet, får man ju allting. Visst, då kan jag också vara skämtsam, lätt att prata med och ge tankvärda åsikter, men man får resten också.

Det stämmer extremt bra med hur man analyserar sitt eget beteende, och andras reaktioner - Nackdelen, och det som gör oss till just AS'are, är att man kan inte göra de på plats, när det väl sker..

Arkimedes skrev:Jag har nog ofta känslorna avstängda i sociala situationer. Är reserverad och "lever ut" händelserna efteråt, när jag kommit hem t ex. När jag är ensam har jag väldigt mycket känslor. Har svårt att visa känslor för folk jag inte känner så väl.

Samma här. Jag upplever och lever ut känslor när jag är ensam eller i min bubbla. Jag gör ganska ofta miner, skrattar för mig själv och ibland t.o.m. säger saker högt vilket kan leda till en del skumma blickar från folk runtomkring eftersom jag tenderar att skapa den här bubblan när jag går från punkt A till punkt B. Jag är ganska ofta i min egna lilla värld

Allvitr skrev:

Arkimedes skrev:Jag har nog ofta känslorna avstängda i sociala situationer. Är reserverad och "lever ut" händelserna efteråt, när jag kommit hem t ex. När jag är ensam har jag väldigt mycket känslor. Har svårt att visa känslor för folk jag inte känner så väl.

Samma här. Jag upplever och lever ut känslor när jag är ensam eller i min bubbla. Jag gör ganska ofta miner, skrattar för mig själv och ibland t.o.m. säger saker högt vilket kan leda till en del skumma blickar från folk runtomkring eftersom jag tenderar att skapa den här bubblan när jag går från punkt A till punkt B. Jag är ganska ofta i min egna lilla värld

Ja. Ensam hemma kan man släppa loss och behöver inte tänka på det men ibland när jag promenerar någonstans med min mp3 och är i min egen värld så kan jag gå och le eller göra miner och då känns det som att folk glor.

Owl uttrycker precis vad jag känner.

Skulle vilja ha en knapp för att SÄTTA PÅ mina känslor.

FakkDöWörld skrev:Skulle vilja ha en knapp för att SÄTTA PÅ mina känslor.

Nu tänkte jag på något helt annat


Men det skulle jag också vilja göra. Blir alldeles för lätt spärrar. Det gör mig jävligt nervös och obekväm.