Hej!

Jag är journaliststuderande i Stockholm. För närvarande skriver jag en bok (ideellt) om att vara ung och anhörig. Jag söker bland annat personer som lever i en familj där en förälder ellet ett syskon har asperger, eller som nu hunnit flytta hemifrån.

Kontakta mig på eliiina@hotmail.com om ni vill veta mer och delta i boken.

Enelina skrev:Jag är journaliststuderande

Modigt att våga skriva det här må jag säga

Nåja, ALLA är inte journalister på aftonbladet, ufo!

Savanten Svante skrev:Nåja, ALLA är inte journalister på aftonbladet, ufo!

Nej, det är sant. En del är journalister på Expressen ju!

Till trådskaparen, vi har råkat lite illa ut för journalister på sistone.

Vi är massmördare hela bunten, minst.

Du är inte heller den första som vill skriva om oss ur ett anhörigperspektiv.

Inget ont i det - om det görs med större ödmjukhet än vanligt inför sådana tydligen svårbegripliga fakta som att vi är lika mycket, lika olika och förutsatt våra egna villkor lika utvecklingsbara människor som alla andra, det vill säga om det görs med den där mentaliseringsförmågan vi påstås sakna men som andra alldeles för ofta saknar mot oss. Böcker skrivna från en sådan hållning skulle kunna rädda livsinnehållet för åtskilliga aspergarbarn! (Ja, de flesta av oss kallar sig hellre "aspergare" än "personer med asperger").

Så jag hoppas du kom hit för att du vill tala med oss (också), inte för att du ville tala om oss och trodde det här var ett anhörigforum.

För övrigt var här ett par studerande nyss som fick några tänkvärda svar om det här med att vara anhörig:
http://www.aspergerforum.se/vi-soker-fo ... 17471.html

Jag pluggar inte journalistik för att hamna på Aftonbladet eller Expressen. Och eftersom jag pluggar journalistik jobbar jag ju inte ännu...

Bokens syfte är att stärka personer i samma situation så att de känner att de inte är ensamma och att ge personer som arbetar med barn och unga insikt i hur det är att vara anhörig. På så sätt kan de vuxna stötta barnen på ett helt annat sätt. Syftet är inte att tala illa om de som har funktionshinder.

Själv har jag vuxit upp med en mor som är ryggmärgsskadad. Det har påverkat mig på många sätt, både positivt och negativt. Jag vill belysa det svåra, men ha det positiva i fokus. I min historia talar jag om min uppväxt och hur jag upplever exempelvis hur det är att alltid ha assistenter i hemmet, men jag talar inte illa om mamma.

Enelina skrev:Bokens syfte är att stärka personer i samma situation så att de känner att de inte är ensamma och att ge personer som arbetar med barn och unga insikt i hur det är att vara anhörig.

Själv är jag inte anhörig så jag avstår att delta.
Men jag kan tipsa om ytterligare ett ställe att leta efter fler intervjuobjekt.
Attention är ett ställe där många anhöriga samlas.
Så om du inte hittar vad du söker här kan det vara en ide att besöka Attention.

Enelina skrev:Bokens syfte är att stärka personer i samma situation så att de känner att de inte är ensamma och att ge personer som arbetar med barn och unga insikt i hur det är att vara anhörig. På så sätt kan de vuxna stötta barnen på ett helt annat sätt. Syftet är inte att tala illa om de som har funktionshinder.

Det finns mängder av information om hur "anhöriga" (= NTs) inte funkar med aspies. Det blir inget nytt om du skriver mer om detta. Vad du borde skriva om är hur föräldrar med AS känner inför sina barn med AS och/eller andra NPF. Då skulle du bidra till något positivt. Blanda då gärna oxå in socialtjänstens och andra myndigheters dåliga bemötande emot denna grupp i det hela så har du något riktigt bra.

Enelina skrev:Själv har jag vuxit upp med en mor som är ryggmärgsskadad. Det har påverkat mig på många sätt, både positivt och negativt. Jag vill belysa det svåra, men ha det positiva i fokus. I min historia talar jag om min uppväxt och hur jag upplever exempelvis hu det är att alltid ha assistenter i hemmet, men jag talar inte illa om mamma.

Det finns ungefär noll i beröringspunkt mellan att leva med en ryggmärgsskadad mor och att ha AS. Att använda detta som utgångspunkt är en extremt dålig idé.

@Enelina

Jag vill inte medverka i någon bok men har ändå lite frågor och aspekter:

Hur ser du på asperger och aspergare? Dvs. vad betraktar du asperger som och vad är din inställning till asperger och aspergare?

Hur ser din egen erfarenhet av aspergare ut? Hur kommer det sig att du skriver en bok om just aspergare?

Enelina skrev:Bokens syfte är att stärka personer i samma situation så att de känner att de inte är ensamma och att ge personer som arbetar med barn och unga insikt i hur det är att vara anhörig. På så sätt kan de vuxna stötta barnen på ett helt annat sätt. Syftet är inte att tala illa om de som har funktionshinder.

Rätta mig om jag har fel, men efter att ha läst detta så får jag får en känsla av att du i första hand betraktar asperger som något jobbigt, en belastning. Dvs. att du fokuserar på de negativa delarna av asperger och den belastning som de delar innebär både för aspergaren och de närstående.

Mitt råd till dig blir i så fall att bredda ditt fokus. Det finns både bra och dåliga sidor med asperger och det tycker jag bör komma fram. Det är inte så att en aspergares dåliga sidor beror på asperger, medan samme aspergares bra sidor är befriade från asperger. Alla individens sidor/egenskaper, såväl bra som dåliga, är mer eller mindre kopplade till asperger. Vissa sidor/egenskaper mer än andra.

Jag tror också att du skulle tjäna på att välja bort ordet anhörig, stärka anhöriga och liknande termer. Det kan tyvärr leda till att dina läsare lätt uppfattar asperger som något enbart negativt. Ord som anhörig leder också lätt tankarna till katastrofer, allvarliga sjukdomar och dyl. som får asperger att låta som något enbart negativt och fruktansvärt. Använd gärna ord som närstående, bekant etc. Sådana ord är både mer neutrala och vidgar dessutom perspektivet. För det är ju inte bara familjemedlemmar som träffar aspergare för även aspergare har ju kompisar, vänner, partners osv.

Håller med Kristofer och stryker under med dubbla streck. Det är både viktiga punkter och sådana där det alltid brukar felas.

Varför skall alla skriva "OM OSS"?, iofs inget fel med det.
Men jag undrar vad det finns för litteratur "OM DOM"?

Så här ser en aspie ut.......
Så här fungerar en aspie......
Sånt här gillar en aspie.....
Sånt här ogillar en aspie.....
Sånt här klarar en aspie av....
Sånt här klarar inte en aspie av....
En aspie kan vara duktig på.....
Aspies är generellt......
osv osv osv.......

Min poäng till Enelina är att om du vill bana ny väg och öka förståelse skriv boken TILL aspergaren istället. Du skall se att de anhöriga också vill läsa boken.