Håller med er om att det pinsamma ofta är riktigt plågsamt.

Det värsta jag sett (har ej klarat att se hela filmen i ett svep) är "Guest House Paradiso" med bl a Rik Mayall.

Jag brukar säga att om "Fawlty Towers" motsvarar "Teletubbies", så motsvaras "Guest House Paradiso" av "Alla Helgons Blodiga Natt".

Grundidén är i stort sett densamma som Fawlty Towers men all förfining och finess är ersatt av chockerande slapstick och pinsamheter som nästan framkallar epileptiska krampanfall.

Den börjar riktigt, riktigt bra och blir gradvis så ofantligt dålig att man i slutet är glad att mardrömmen är över.

Början:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=CHr1XaJCnck[/youtube]

Fawlty Towers klarar jag för det mesta att njuta av i dag, men det gav mig oerhörd ångest som barn, för Basil var ju så arg...
Den där sketchen där Sven Melander frågar lilla Lisa vad hon önskar sig mest av allt tycker jag fortfarande är jättejobbig, fastän jag nu förstås vet att allt var noga inövat och att det inte är på riktigt.

Nu spånar jag bara... Jag tror det har med odefinierade gränser att göra om jag skäms å andras vägar. Jag vet inte vad som är min del i olika situationer för jag vet helt enkelt inte vad som är jag. Jag vet inte vad jag står för och tror att jag behöver ta ansvar för vad andra ska känna och tycka i olika situationer, vilket jag inte behöver göra för jag är ju inte de andra. Om jag vet att "Det här är jag och de här principera och värderingarna vill jag leva efter" så vet jag hur jag ska agera på olika tankar och känslor. Har jag fel i min amatörpsykologi?

Ju mer jag är i samklang med mitt innersta och riktiga jag, ju mer förlåtande och dömande blir jag mot mig själv och andra för jag inser att "Det här är jag och det är de" och de får ta ansvar för sig och jag för mig så kan jag hjälpa till så mycket det går.