Peter skrev:Det är uppenbart att jag skall lämna den här tråden innan jag blir aggressiv...

Näe, jag tycker det är spännande vad du skriver... Jag upplever att jag precis vet vad jag borde göra, hur jag handlar, vad andra tycker är jobbigt och vad jag tycker går enkelt. Problemet är att jag och delar av omvärlden inte är överens om begreppen lätt och omöjligt.

För första gången på kanske trettio år kan jag känna mig ledsen nu, eller nedstämd som vissa kallar det (jag sätter inte likhetstecken där). Dessutom känner jag mig helt värdo nuförtiden, förut var andra puckade i stället. Frånvaro av ödmjukhet, kanske man kan säga? Nu diskuterade jag detta med psykologen jag går till idag och hon tycker medvetenheten är positiv. Jag tycker mest den är jobbig och i vägen i mitt liv.

Som vanligt flummar jag iväg... Alltså, jag menar bara att inget är entydigt bra eller dåligt, som jag såg världen förut. Som en femåring kanske. Så 'vuxen' är jag! (Men jag springer bra.) Tycker det är intressant med dina erfarenheter.

Sam skrev:

Peter skrev:

sgtbaker skrev:För min del släppte det när jag såg AS programmet på TV samt därefter kunde läsa de böcker som fanns tillgängliga. Att få insikt i att det inte finns ett skit att göra förutom det man redan gör var en enorm lättnad.

Hur kan detta vara en lättnad? Den insikten är något av det mest deprimerande jag har gjort i hela mitt liv: Jag fungerar inte och det finns inget att göra åt det.

Kan inte hålla med om att det inte finns något att göra. Insikten om hur jag fungerar har iaf gjort att jag har anpassat ( hur jag väljer att förhålla mig till det jag utsätts för) mitt liv utifrån mina egna förutsättningar och behov till större del än innan.

Om man förväntar sig att anpassningen ska komma utifrån gjord av andra, så tror jag att man blir rätt besviken och sviken.

Sedan är det alltid roligt att bli bemöt på ett tolerant sätt, även om man är alternativkopplad som a-mamman brukar säga. Vilket jag tycker är ett otroligt bra uttryck.

Vad jag menade är att hela mitt liv har jag försökt att anpassa mig efter andras agenda och blivit beskylld för att göra fel saker med vilja (t.ex. vara elak, egoistisk, känslokall) när jag iställer gjort allt jag kan för att passa in och inte utmärkas.

Till slut började jag fundera på om det kanske var så att jag är född av djävulen eftersom jag uppenbarligen skiter i allt och alla.

Insikten av att ha AS gjorde att jag föstod att alla inte förstår/uppskattar mig, mina intressen eller min humor, (bokstavliga, logiska, ironiska och/eller sarkastiska passningar, vilka jag givetvis tycker är hur kul som helst), utan tror att jag bara vill jävlas.
Så numera är jag duktig på att hålla käft i de flesta krävande situationer, (Ja, inte här förstås. ), och folk slipper tro att jag är en skitstövel.

Jag har (ännu) inte heller haft behov av långvarig medicinering utan det räcker med solbrillor och öronproppar de dagar jag ska storhandla, (eller att välja en mindre butik när fobin slår på), och att stänga av världen ett par dagar med jämna mellanrum.

Samtidigt har jag nog haft tur med att fått jobba, (både som anställd och egenföretagare), med saker som ligger inom mitt intressesfär så ingen har noterat något negativt, förutom en viss tendens till övertid och arbetsnarkomani.

Sgtbaker (är det sergeant baker?), jag tycker du verkar trevlig jag! Välkommen hit!

alfapetsmamma skrev:Sgtbaker (är det sergeant baker?), jag tycker du verkar trevlig jag! Välkommen hit!

Tackar!

Jag förstår dig - identifiering! Är likadan själv i stort sett.

Hej!

Jag är ny på forumet. Jag är tämligen övertygad om att jag har asperger, vilket även en före detta partner som jobbat mycket med personer som har AS och/eller ADHD tror.

Jag har dock ingen diagnos och känner mig kluven till att begära en utredning.

De svårigheter jag har i livet (t ex problem med det sociala, svårighet att göra saker som jag inte ser poängen med, viss OCD, extrem ljudkänslighet, behov av kontroll och rutiner) kan vara lite jobbiga. Samtidigt har jag genomgått 5 års högskoleutbildning och har ett bra jobb som jag klarar av utmärkt, och jag har också ett relativt stort och bra socialt umgänge.

Skulle det vara till någon fördel att faktiskt få diagnosen på papper för mig, när jag ändå är så pass högfungerande som jag är?

Nu tänker jag att jag kanske bara kan ta upp på jobbet att det ligger i min personlighet att jag tolkar instruktioner extremt bokstavligt och blir orolig av plötsliga ändringar av planer. Utan att nämna något om min AS-misstanke.

Å andra sidan skulle det kanske vara skönt för självförtroendet att få bekräftat att det finns en förklaring till vissa av mina "konstiga" beteenden. Jag vill minnas en familjesemester där min frustrerade pappa ropade "måste du vara så konstig hela tiden, kan du inte vara lite normal". Jag vet inte.

Hur har ni andra blivit hjälpta av att få en diagnos?

Jag åtnjuter permanent sjukskrivning, känns hyfsat tryggt. Men annars vet jag inte, tycker mest folk har en massa förutfattade meningar om Aspergers, och det ställer till elände inom vården bland annat.

För när jag söker vård för problem så tror de att allt beror på min Asperger. Bland annat kronisk trötthet, sömnproblem och psykos är med på listan av saker som viftats bort som Asperger och som kan botas med schemaläggning av mitt liv.

Jag kan inte se någon anledning till att jaga Aspergerdiagnos om man inte är i behov av sjukskrivning.

Har själv försökt få en utredning, men får nog avslag. Men jag tänker inte ge mig, eftersom insikten om ADHD/AS och allt läsande här på forumet har fått mig att inse hur otroligt svårt jag har att tolka min omgivning. Därför tror jag att en diagnos kan hjälpa mig att få rätt hjälp för att få lite struktur på mitt liv. Kanske även ge mig någon möjlighet att förstå min omgivning.

Om man som jag, tidigare inte förstått omgivningens signaler, så vet man faktiskt inte att man inte fattar dom subtila signalerna. Det medför också att omgivningen missuppfattar mig.

Jämför med en färgblind som aldrig blir upplyst om feltolknings av tex röt och grön, då kommer personen att fortsätta att tolka röt och rönt som en färg.

Alltså i första hand för att få bättre förståelse för mina problem. Jag vet att många av mina arbetskamrater missuppfattar mig. Jobbar heltid på ett storföretag, har varit projektledare och bränt ut mig. Typiskt för folk med ADHD otroligt svårt att prioritera, försökte göra allt själv.

Förståelse om sig själv kan man ju få genom att läsa om diagnosen och hänga på det här forumet bland annat. Men jag ser ingen större anledning till att söka om utredning för diagnos om man inte har behov av någon slags hjälpinsats (lustigt, här råkade jag skriva själpinsats innan jag rättade, freudian slip? ) som t.ex. sjukskrivning. Känner du att du eventuellt i framtiden kan tänkas behöva det?

Jag har inte heller någon diagnos men är givetvis nyfiken på vad en utredning skulle säga. Men så länge jag inte behöver aktiv hjälp från staten så ser jag det egentligen som slöseri på pengar och energi för alla inblandade. Att bara ta reda på hur jag är och fungerar har jag gjort genom att finna information om den här diagnosen på internet ändå.

Instämmer med övriga. Har man redan självförståelsen och klarar sig bra med omgivning och försörjning så innebär nog en diagnos mest att man får problem, åtminstone med andras fördomar och respektlöshet - som hos vård och myndigheter kan bli direkt hälsofarliga, det finns här alltför många berättelser om.

Så tyvärr bör man nog avväga betydligt noggrannare än som borde behövas. Och också väga möjligheten till utredning senare mot svårigheten att bli av med en diagnos man en gång har blivit känd under.

(Vill man hjälpa till att ändra på det, eller se om aspergare kan vara mer av ens egen sort, brukar man välkommen bland oss diagnosticerade ändå.)

ling0n skrev:Förståelse om sig själv kan man ju få genom att läsa om diagnosen och hänga på det här forumet bland annat. Men jag ser ingen större anledning till att söka om utredning för diagnos om man inte har behov av någon slags hjälpinsats (lustigt, här råkade jag skriva själpinsats innan jag rättade, freudian slip? ) som t.ex. sjukskrivning. Känner du att du eventuellt i framtiden kan tänkas behöva det?

Jag har inte heller någon diagnos men är givetvis nyfiken på vad en utredning skulle säga. Men så länge jag inte behöver aktiv hjälp från staten så ser jag det egentligen som slöseri på pengar och energi för alla inblandade. Att bara ta reda på hur jag är och fungerar har jag gjort genom att finna information om den här diagnosen på internet ändå.

Tänker precis så, som inlägget ovan. När jag först började inse att jag hade många aspergerdrag ville jag ha en utredning men fick avslag. Nu har jag bearbetat det här ett tag och eftersom jag faktiskt inte har något direkt hjälpbehov behöver jag ingen diagnos. Jag har skaffat mig mycket självinsikt och det räcker. Jag har blivit "vän" med många av mina aspiedrag utom just att jag är så ohjälpligt klantig i flertalet sociala situationer. Det leder till en ensamhet jag inte önskar.

Jag har gjort en utredning och fick i och för sig inte diagnosen asperger, men autismliknande tillstånd, vilket i praktiken leder till samma sak - rätt till LSS-insatser.

Många verkar tro att det ska hjälpa så himla mycket att få en diagnos. Min erfarenhet är hittills att det inte förändrar så mycket. För min syster, som fick diagnosen aspergers syndrom, ledde det till att hon fick godkänd permanent sjukersättning och en kontaktperson, så det var väl i och för sig bra, men hon var ändå besviken.

Hon trodde att bara hon fick diagnosen skulle allt bli bättre, men hon är ju samma person ändå och det finns ingen magisk bot så att allt plötsligt blir lättare.

För mig har diagnosen jag fick lett till en massa grubblande och ännu mer förvirring än innan. Vad kan jag vänta mig att klara av när jag har det här funktionshindret? Är det någon idé att jag ens försöker arbeta igen? Vem är jag egentligen? Sådana saker far runt i mitt huvud.

Det har gett mig en del förklaringar till varför det blivit så fel för mig genom livet och det känns väl lite bra att förstå sig själv lite bättre och veta varför vissa saker blir för svåra.

Men hade jag lyckats bättre i livet och inte haft så mycket misslyckanden och psykisk ohälsa, så hade jag inte behövt någon utredning. Jag ville veta varför jag är så känslig och drabbas av depression hela tiden.

Jag kan förstå att de nekar en person utredning om personen i fråga mår bra och har ett liv som fungerar. De har ju inget behov av hjälp och köerna kan ändå vara långa så det är bättre att de hjälper dem som verkligen lider.

Tack för svaren!

Ling0n: Jag hoppas inte att jag kommer behöva hjälp, och jag tror inte jag kommer behöva det. Jag har en plan b som jag kommer kunna ta till om tillvaron känns jobbig, att jobba mindre typ halvtid. Jag har kämpat länge för att spara pengar och för att sänka mina utgifter just för att jag alltid ska ha den möjligheten.

Ni har hjälpt mig till ett beslut, det verkar helt onödigt att försöka hetsa fram en diagnos.

Jag har egentligen alltid tyckt ganska bra om mig själv, det är delar av min omgivning som verkar ha haft svårt att acceptera vissa av mina egenskaper. Och ärligt talat behöver jag inte förklara mig för dem, asperger eller ej.

Som ni påpekar är man samma person med och utan diagnos. Det bra och det dåliga finns kvar.

Jag känner igen mig mycket här. Jag tror att jag med stor sannolikhet kan ha Asperger, men jag har inga direkta problem i livet. Jag klarar mig ganska bra och skulle nog kunna säga att jag är nöjd med det som är. Men på senare tid har jag börjat fundera mer och mer på en diagnos. Det jag känner är anledningen till att jag vill ha en sådan är nog mest för att jag skulle vilja få reda på sanningen, dvs. om jag har det eller ej.

Jag väntar på utredning nu. Jag vet att jag har aspergers men utan diagnos får jag inte det jag vill ha. Jag vill ha en väg till förståelse för min familj, mest min fru som hotar att lämna mig om jag inte 'skärper mig'. Jag vill att HON ska förstå och att vi ska kunna hantera vår relation bättre. För det behövs samtal med en som kan förklara och medla. Vi klarar inte det själva eftersom vi inte pratar samma språk när vi diskuterar. Det är den enda anledningen för mig. Jag tänker inte berätta för varken chef eller övrig bekantskapskrets, det är inte viktigt. Det viktiga är att min familj fungerar och att vi ska kunna förstå varandra istället för att skiljas utan att veta varför. Jag behöver inte förstå andra, jag har ägnat hela mitt liv åt att lära mig hur andra fungerar, men min fru måste lära sig att förstå mig. Jag gör det för hennes och vår skull, inget annat.

Diagnosen i sig är inte viktig men för att få den hjälp, terapi eller vad det kan bli, vi behöver så är den nödvändig eftersom vanlig parterapi inte fungerar på en aspie.

Blashyrkh skrev:Diagnosen i sig är inte viktig men för att få den hjälp, terapi eller vad det kan bli, vi behöver så är den nödvändig eftersom vanlig parterapi inte fungerar på en aspie.

Det håller jag inte med om, parterapi handlar om att två ska mötas och eventuellt komma överens - eller avsluta. Det fixar inte terapeuten, det får ni fixa själva. Ni kan få verktyg, redskap, information och viss vägledning - men det är ni som är ansvariga för er relation i slutändan.

Självklart är det så AAA.. Jag skrev bara hälften av vad jag tänkte.

Hjälpen ligger i att en terapeut med insikt i AS och autistiska egenheter kan förklara för oss varför vi kommunicerar fel och hur vi kan göra för att förstå varandra. Själva jobbet ligger naturligtvis hos oss och det är nog mest en fråga om tålamod i vårt fall. En vanlig terapeut utan AS insikt kommer med stor säkerhet att tolka våra problem fel. Jag har gått till 'vanliga' terapeuter förr och det funkar inte. Jag passar inte in i deras mallar och då händer det ingenting konstruktivt.

Tack för påpekandet.

Det man kan få av en diagnos (förutom självförståelsen) är väl:

- Sjukersättning, helt el delvis. Om inte annat kan problemet att "bli NT" ha tröttat ut en så att krafterna är slut

- LSS-åtgärder

- Hjälp från Habiliteringen (kurator, psykolog, arbetsterapeut, samtalsgrupp för aspergare etc)

- Medicin (man kanske också/i stället har ADHD/ADD)

- Förståelse från andra (man kan inte göra om sig och bli som "alla andra")

För övrigt tycker jag mycket tänkvärt står i denna tråd: http://www.aspergerforum.se/diagnos-for-att-det-hjalper-en-t7937-24.html

Blashyrkh skrev:Självklart är det så AAA.. Jag skrev bara hälften av vad jag tänkte.

Hjälpen ligger i att en terapeut med insikt i AS och autistiska egenheter kan förklara för oss varför vi kommunicerar fel och hur vi kan göra för att förstå varandra. Själva jobbet ligger naturligtvis hos oss och det är nog mest en fråga om tålamod i vårt fall. En vanlig terapeut utan AS insikt kommer med stor säkerhet att tolka våra problem fel. Jag har gått till 'vanliga' terapeuter förr och det funkar inte. Jag passar inte in i deras mallar och då händer det ingenting konstruktivt.

Tack för påpekandet.

Problemet är väl bara att det inte existerar några terapeuter med insikt i AS och autistiska egenheter. Eller om de existerar så går de åtminstone inte att hitta. Det är åtminstone min erfarenhet. Situationen är skrämmande dålig på det området.

Generellt så kan nog en del av det som står i tråden vara fördelar med en diagnos. Personligen har jag inte upptäckt några fördelar alls trots att jag på förhand trodde det kunde finnas några, så det beror nog mycket på vilka specifika problem man har.

ling0n skrev:Förståelse om sig själv kan man ju få genom att läsa om diagnosen och hänga på det här forumet bland annat.

Fast jag tror det finns ett värde i att nån annan också anser eller bekräftar att man motsvarar kriterierna för att få diagnos, om man nu vill veta.

Tror det är lätt att känna igen sig i saker som man inte kvalar in för, antingen genom att man är mindre drabbad än det krävs för diagnos, eller tvärsom. Dvs, jag tror att diagnoskriterier och beskrivningar av tillstånd ofta är för luddiga och vaga för att man ska förstå hur t ex npf, en personlighetsstörning, en psykisk eller fysisk sjukdom kan te sig i verkligheten. Vad betyder t ex trötthet, eller svårigheter med icke-språklig kommunikation, om man inte får det exemplifierat och påtagligt förklarat för sig?

För mig räckte det iaf inte att tänka att Om min ena unge har det här så har jag det också, för så lika är vi. Jag behövde bekräftelsen som ett utredningsteam gav på mina tankar om det.

(Att jag sen tänkt att de missade annat som skevar bilden är en annan historia.)

mnordgren:
Slog ihop två trådar om samma ämne

Hej! Om man förmodligen har en "lättare" version av AS, är det då en för- eller en nackdel att bli diagnostiserad? Jag undrar nämligen om det är någon mening för mig att göra en utredning.
Mina svårigheter ligger främst i socialt samspel, men jag är inte helt "handikappad" av det, utan klarar av mitt arbete med vilja och envishet och sköter ett eget hem.

* Har arbetsgivare rätt att begära utdrag om diagnoser?
* Har jag en skyldighet gentemot arbetsgivaren att berätta om min diagnos? Jag är ju samma människa som när jag blev anställd, innan diagnosen fastställdes.
* Jag har aldrig varit inskriven på arbetsförmedlingen. Tar de reda på eventuella diagnoser, eller väljer man om man vill berätta om det?
* Vad är meningen med att bli diagnostiserad - förutom rätten till LSS?

Samhället idag vet alldeles för lite om AS vilket betyder att ingen vill ha med det att göra, ingen vet hur dom ska handskas med det..
Jag har fått sparken från två olika arbetsplatser för att jag råkade berätta att jag har AS! Men ska tillägga att jag bara var sk springvikarie på båda ställerna så om du är fast anställd ska du inte behöva få problem med arbetsgivaren iaf.
Du är INTE skyldig att berätta något för arbetsgivaren i alla fall, det vet jag!
Arbetsförmedlingen tror jag inte behöver veta det men har man problem med jobb kanske dom bör få veta..

I skola hjälper det inte mycket heller, där är det ingen som bryr sig om du nämner det, du får ingen mer hjälp för det!


..Fördelen kan ju vara rätten till LSS samt att dom människorna som vet vad det är kan bli mer förstående.

Viktigt att nämna är att jag bara talar av Egen erfarenhet nu!

biologic skrev:* Har arbetsgivare rätt att begära utdrag om diagnoser?

Nej.

biologic skrev:* Har jag en skyldighet gentemot arbetsgivaren att berätta om min diagnos?

Nej, bara ifall AS:en gör det omöjligt för dig att utföra arbetet.

biologic skrev:* Jag har aldrig varit inskriven på arbetsförmedlingen. Tar de reda på eventuella diagnoser, eller väljer man om man vill berätta om det?

Man väljer själv. Om man säger att man har eller misstänker NPF så blir man placerad i specialavdelningen AF Rehab och blir tilldelad en funktionskod (hemlig för alla utom några få på AF).

biologic skrev:* Vad är meningen med att bli diagnostiserad - förutom rätten till LSS?

Två huvudsakliga saker som jag ser det:

* Självkännedom (och i slutänden självacceptans) som själva utredningen ger
* Chans att kunna få anställning på http://minosa.wordpress.com/foretag/">autismvänliga företag.