Inga eller små problem om jag mår bra. Annars är det helt åt skogen, kan räcka med obekväma kläder.

Har alltid haft mer eller mindre problem med det men nu i förhållandet med killen så märks det mer.De problem/egenheter jag har av olika skäl träder fram tydligare.Men jag anstränger mig att kolla i ögonen när det gäller han.Men ibland har det varit svårt om jag pratat om något jobbigt.

När jag jag pratar med människor tittar jag de alltid i ögonen. Enda gången jag tittar ner på marken är när ibland när jag går för att inte riskera att snubbla eller slinta på något.

Tycker det är jätte obekvämt, stressande och ångest framkallande..att se någon i ögonen..Försökt träna på min mamma men det går inte....och hon är ändock min mamma !!

När min son var mindre tyckte han att min blick var "hemsk", det gjorde ju saken ännu bättre ;/

Blir jag arg..så säger "folk" att det händer något med mina ögon...typ att de
blir alldeles svarta och att man blir riktigt rädd för dem.. !!

Förstår INTE vad det är som gör att man har svårt att se på nån när man pratar...vad det är som ligger bakom det hela ?

Som barn var det nästan alltid som jag inte hade ögonkontakt. Nu tar jag ögonkontakt ibland. Ute tittar jag för det mesta bort om jag möter någon på vägen.

happysad skrev:Blir jag arg..så säger "folk" att det händer något med mina ögon...typ att de
blir alldeles svarta och att man blir riktigt rädd för dem.. !!

Det kan vara att pupillerna växer så de skymmer din iris. Det händer mig också ibland, dock helt utan anledning så vitt jag vet.

Någon annan som tycker att folks ögon liksom...förändras när man tittar på dom förlänge? Eller att deras ansikten förändras?

Jag har aldrig tänkt på att jag har haft problem med ögonkontakt, men i samband med att jag fick min diagnos påpekade den utredande psykologen att jag hade en väldigt intensiv ögonkontakt.
Det berodde förmodligen på att jag koncentrerade mig rätt noga på att uppfatta allt som sades. Tittar jag bort från den jag pratar med händer det ganska lätt att jag tappar koncentrationen, börjar tänka på annat och missar vad som sägs.

Hur som helst så är det något jag tänker mer på nu för tiden. Pratar jag på tu man hand med någon så imiterar jag ofta min samtalspartners sätt att skifta fokus på blicken om jag börjar fundera över det.

Om den jag pratar med har blicken fäst vid mitt ansikte en längre tid kan jag känna mig lite obekväm. Det känns som om jag blir avläst på något sätt. Men det är inget stort problem.

FakkDöWörld skrev:

happysad skrev:Blir jag arg..så säger "folk" att det händer något med mina ögon...typ att de
blir alldeles svarta och att man blir riktigt rädd för dem.. !!

Det kan vara att pupillerna växer så de skymmer din iris. Det händer mig också ibland, dock helt utan anledning så vitt jag vet.

Pupillerna kan växa vid kraftig stress, liksom vid förälskelse (!).
För övrigt, när pupillerna förstoras så "skymmer" de inte iris, pupillen är ju ett hål genom iris. När pupillen blir större beror det på att balansen mellan sammandragande och vidgande irismuskler förändras. Iris blir mindre "platt" och "korvar ihop sig" när pupillen vidgas.

FakkDöWörld skrev:Någon annan som tycker att folks ögon liksom...förändras när man tittar på dom förlänge? Eller att deras ansikten förändras?

Du menar om man stirrar ut någon? Eller att ens egen perception förändras så man ser något annat än det man ser vid en hastig glimt?

Windfarne skrev:

FakkDöWörld skrev:Någon annan som tycker att folks ögon liksom...förändras när man tittar på dom förlänge? Eller att deras ansikten förändras?

Du menar om man stirrar ut någon? Eller att ens egen perception förändras så man ser något annat än det man ser vid en hastig glimt?

Tror att jag menar det sistnämnda, men det kan även vara det första. Antagligen inte det första, menar det ju inte som en utmaning om man säger så.

Jag tittar oftast ner när jag är ute och går. Känner mig yr om jag titttar upp. Vill liksom se marken som jag går på och funderar oftast på något samtidigt som jag promenerar så jag har liksom inte "tid" att titta på allt. Jag ser inte folk som jag känner. De tror ibland att jag ignorerar dem med flit.

När jag sitter och pratar med någon så har jag svårt för att titta på personen om jag ska berätta något. Jag behöver koncentrera mig på det jag ska säga. I vissa situationer fokuserar jag på att hålla ögonkontakten men då missar jag mycket av det som sägs eftersom fokus ligger på att jag ska tänka på hur jag sitter och vart jag tittar och vad jag säger med mitt kroppsspråk.

Ser väldigt sällan folk i ögonen, sedan jag insett min AS och läst en hel del här på forumet och förstått att det är väldigt vanligt, att man inte ser folk i ögonen om man har AS. Numera skäms jag inte så mycket över att stirra ner i bordet när jag samtalar med folk, tror jag se folk mindre i ögonen numera. På promenad ser jag altid ner i marken om jag möter folk.

FakkDöWörld skrev:

Windfarne skrev:

FakkDöWörld skrev:Någon annan som tycker att folks ögon liksom...förändras när man tittar på dom förlänge? Eller att deras ansikten förändras?

Du menar om man stirrar ut någon? Eller att ens egen perception förändras så man ser något annat än det man ser vid en hastig glimt?

Tror att jag menar det sistnämnda, men det kan även vara det första. Antagligen inte det första, menar det ju inte som en utmaning om man säger så.

Osäker på om jag har tittat så länge på någon att den plötsligt sett annorlunda ut. Men när det gäller ting och skrivtecken känner jag igen det.
När jag var liten var det typiskt att man såg något helt annat än det som verkligen fanns där, dvs när jag låg i sängen och skulle sova, då var det lätt att se ansikten i hopknycklade kläder osv.

Samma sak om man fyller en sida med en massa exemplar av samma bokstav och tittar på dem ett tag - då ser de jättekonstiga ut efter ett tag.

Och med stor sannolikhet är det hallucinatoriska perceptionsfenomen som uppstår då spågummor tittar i intensivt i kristallkulan ett tag.

Windfarne skrev:hallucinatoriska perceptionsfenomen

Väldigt intressant begrepp! Det där måste jag läsa mer om. Tackar.

Förstår inte frågeställningen.
Om jag väljer att titta bredvid personen så har inte jag problem med det.
Däremot så kan andra ha problem med det. Men det är som sagt deras problem inte mitt.

Så länge inte någon tar skada av mitt beteende så är det inga problem enligt mig.

FakkDöWörld skrev:

Windfarne skrev:hallucinatoriska perceptionsfenomen

Väldigt intressant begrepp! Det där måste jag läsa mer om. Tackar.

Kanske inte ett korrekt begrepp, men jag tror innebörden är uppenbar - att en hallucination är ett fenomen som uppstår då perceptionen blir kraftigt påverkad, tex av psykisk sjukdom, droger, sömnbrist, tillfällig överlast.

I vardagslivet generaliserar ju hjärnan så att den avfärdar sådant som verkar otänkbart. En del savanter saknar ju den förmågan, utan registrerar det de ser på ett fotografiskt sätt och kan återge det.

Generaliseringen kan ju gå för långt, så att man utgår från att den vara man ser ovanför hyllkantsetiketten är den rätta, och så upptäcker man först hemma att det var fel sort.

Under påverkan av trans, droger, stark förväntan/förhoppning (tex under en spåseans) kan generaliseringen vara så satt ur spel att felaktiga signaler når medvetandet. Man har då en hallucination.

Jag röstade på "ja, stora problem". Detta är nog det jag har mest problem med och alltid har haft. Jag tittar i regel på munnen på den jag pratar med. Tittar jag personen i ögonen så gör jag det aldrig länge men jag brukar försöka tvinga mig att göra det, brukar dock bli så distraherad av "hur" jag ske se dem i ögonen (hur länge) att jag tappar bort mig.

Jag har lättare att se min familj i ögonen, men inte heller där blir det någon längre ögonkontakt.

Vid möten med okända personer så tittar jag aldrig på dem. När jag är på stan så ser jag inte folk, jag befinner mig i min "bubbla" och blir automatiskt "människoblind". Jag ser att de finns där, men inget mer.

Flawed skrev:Även NT har problem med ögonkontakt.
Tittar man riktigt intensivt i andras ögon och ser lite aggressiv ut så får de flesta människor problem med ögonkontakt har jag märkt.

ja..det e väll inte konstigt..

Men jag skulle vilja veta VARFÖR det ofta e så bland aspergare..? Grundorsaken.

Windfarne skrev:

FakkDöWörld skrev:

Windfarne skrev:hallucinatoriska perceptionsfenomen

Väldigt intressant begrepp! Det där måste jag läsa mer om. Tackar.

Kanske inte ett korrekt begrepp, men jag tror innebörden är uppenbar - att en hallucination är ett fenomen som uppstår då perceptionen blir kraftigt påverkad, tex av psykisk sjukdom, droger, sömnbrist, tillfällig överlast.

I vardagslivet generaliserar ju hjärnan så att den avfärdar sådant som verkar otänkbart. En del savanter saknar ju den förmågan, utan registrerar det de ser på ett fotografiskt sätt och kan återge det.

Generaliseringen kan ju gå för långt, så att man utgår från att den vara man ser ovanför hyllkantsetiketten är den rätta, och så upptäcker man först hemma att det var fel sort.

Under påverkan av trans, droger, stark förväntan/förhoppning (tex under en spåseans) kan generaliseringen vara så satt ur spel att felaktiga signaler når medvetandet. Man har då en hallucination.

Än en gång - stort tack.

Med främlingar så har jag svårt med ögonkontakt, men med vänner så får jag en mer stirrande blick tydligen. Min syster kallade den för röngtenblick. Men jag har lärt mig att folk kan tycka det är läskigt så jag försöker att inte "stirra". Men om jag tittar på någon för länge så blir alla mönster som finns överallt väldigt påtagliga och då blir jag fascinerad av dom och glömmer bort personen jag sitter och pratar med.

Lättsammare att ha ögonkontakt med obekanta, men också lättsammare med någon som jag fattat tycke för.

Min senaste psykolog och min skötare har jag ganska lätt att titta i ögonen.
Min närmsta vän har jag ganska lätt.

Andra personer är det mycket svårare med, då undviker jag det oftast. Men jag brukar tänka att det räcker med att liksom titta åt personens håll. Man kan titta på en punkt på personens huvud eller någonstans bakom personen, ibland dras mina ögon mot munnen.
Jag menar... man märker väl inte riktigt ifall en annan person verkligen tittar en i ögonen eller åt ens håll så att det verkar som att h*n ser i ens ögon?

Jag tittar ner i marken när jag går ute. Oftast. Ju mer folk, desto värre. Tittar jag upp kan jag tappa fokus lite.

Jag har problem med ögonkontakten, och det har rätt så nyligen konstaterats av en på mitt jobbet (ICA charken), eller ja hon sa det inte riktigt så men hon sa "Du måste ha ögonkontakt med kunderna, det är jätteviktigt" Och jag var lite paff över att hon såg igenom mig att jag inte hade någon ögonkontakt med kunderna. Funderar dock om det är så viktigt för det verkar inte som att vi har fått färre kunder sen jag började där i alla fall

Jag kan endast ha ögonkontakt med min pojkvän och en gammal vän(diagnostiserad aspie) som jag inte träffar så ofta. Med andra är det i princip omöjligt. Råkar jag titta någon i ögonen så håller det 1-2 sekunder sen rycker jag bort och tittar åt något helt annat håll. Försöker alltid kolla på folks munnar eller luggen när jag pratar med någon, och sneglar iväg någon annanstans emellanåt.

Det jobbigaste är när någon ska stå jättejättenära och prata, eller sitta vid ett litet bort där man är jättenära. Då märks det ju mer vart man tittar med ögonen och det känns väldigt jobbigt. Många äldre personer har en förmåga att närma sig så då har ansiktet mellan 10 och 30 cm ifrån och då vill jag inget hellre än att backa, och de söker verkligen efter den där ögonkontakten som jag inte kan ge dem. När de kommer sådär nära så tittar jag snabbt på dem och sedan tittar jag skarp åt antingen höger eller vänster. Folk tycker säkert att jag är jättekonstig när jag tittar skarpt åt ett annat håll

Jeula, jag var på förläsning med Lotta Abrahamsson och hon hade en 3:10 regel med just ögonkontakt. Titta tre sekunder, titta bort tio. Kanske kan vara värt att pröva? Har själv extremt svårt för ögonkontakt.

Tycker att ögonkontakt är jättejobbigt. När man pratar till två personer, t.ex., hur gör man då? Måste man växla mellan dem? Och när man tittar på en person, hur intensivt skall man titta?
När jag gjorde min utredning, gick jag hos en psykolog på Vuxenhab. Under ett samtal vi hade, sade hon: "Du behöver inte titta mig i ögonen om du inte tycker det känns bekvämt."
"Bra," sade jag och tittade ut genom fönstret i stället. Sedan tog det bara en minut och så kom kommentaren: "Hördu XX, nu känns det som om du inte lyssnar på mig! Du måste ju titta på mig!"
Jag var på vippen att säga: "Men hur skall du HA det, käringjävel!?" Men det gjorde jag inte.

Jag önskar att jag kunde bli blind när jag ville och sedan koppla på synen igen efter samtalet. Av en blind person krävs det ju inte att hon skall titta folk i ögonen.