Är det någon här som har erfarenhet av att bo i en servicelägenhet?

Min psykolog har nämnt att hon tycker att jag bör bo i en sådan och
vill försöka få så att jag kan få göra det om jag vill.
Men jag vet inte om jag vill det, är rätt rädd.
Delvis vet jag inte om jag är "sjuk nog", sen så är jag orolig över att
personalen bara ska komma inklampandes där i tid och otid och bara
låsa upp dörren och komma in.
Sen är jag rädd att de ska neka mig att få ha min pojkvän där så mycket
som han och jag vill samt att min familj inte ska få sova över när de hälsar
på (de bor 60 mil hör ifrån).

Så hur funkar en servicelägenhet? Är mina rädslor nått jag bör vara rädd för
eller fungerar det inte så? Kommer jag få ha kvar mitt privatliv utan massa
personal som stör?

Nej, de kan inte klampa in när de vill. Allt regleras utifrån dina behov. Du får besök när du behöver och vill.

Men se upp så du inte längre fram får en inkompetent idiot till handläggare, som inte förstår autismspektrumtillstånd. Då kan du plötsligt få beslut över dig att behöva flytta för att den nya handläggaren inte anser att du har behovet.

Det är så rättsosäkert det kan bli för oss med bindgalna handläggare som inte har kompetens på våra diagnoser. Där är jag själv just nu.

Hur är det med besök av pojkvännen och så? Får han sova där när vi vill det?

Absolut!

Hmm ja det känns lite lugnare på den fronten nu iaf, tack <3
Kanske ska jag iaf våga mig på ett studiebesök om jag får göra det
och det bedöms att jag faktiskt behöver/får bo i en servicelägenhet.
Svåraste är väl att svälja stoltheten och inse att jag behöver mer hjälp än vad jag vill inse. Har du några tips på det med?

KaosPrinsessa skrev:Svåraste är väl att svälja stoltheten och inse att jag behöver mer hjälp än vad jag vill inse. Har du några tips på det med?

Pemer ger bra råd som vanligt. Lägenheten är precis som en riktig vanlig lägenhet. Det är du som bestämmer över 99% precis som i verkligheten.

Jag lärde mig svälja stoltheten genom att kontinuerligt ha en tid inbokad för allt stöd. Personalen ringer och frågar om det är ok om de kommer. Oftast säger jag "ja". Sen delar vi upp arbetsbördan och gör allt på mindre än en timme. Diska, dammsuga, tvätta, kasta sopor osv. Vi gör allt tillsammans, inte lika jobbigt, det blir gjort och man känner att man inte "utnyttjat" någon.

Visst klarar vi av allt detta själva men det är inte alltid det blir gjort så en liten push och en liten hjälp är alltid fint.

Olika service-bostäder har olika regler.
Av de jag hört mig till (har också stundvis blivit rekommenderad att bo vid sådana så jag kollade upp lite) verkade det som att reglerna verkar skifta.

Precis som Pemer skriver så klampar inte de in i tid eller otid men i många av dessa typer av lägenheter får man inte vara sambo-ende, i vissa fall inte heller särbos, dvs ens partner får inte räknas som inneboende eller leva med dig i längre perioder.
I en del ställen, främst i mid-östra regionen av Sverige, verkade det vara vanligt att regeln för sam/särboende var den samma men vad det gällde besök varierade.

Ett ställe i Linköping fick man inte besök längre än någon dag och ville man ha långhelgbesök var man tvungen att säga till i förväg.
Runt om i Stockholm fanns det flera som menade på att de ville inte ha en massa spring av besökare med hänsyn till de övriga i boende..

Allt som allt så FANNS det restriktioner hur ens sociala liv är i ett servicehem.
Du bor i lägenhet som "vanligt" men de eventuella boendestödjarna finns dygnet runt på många av dessa. I något stället, jag minns inte vilket, så fanns det någon dum regel att man var tvungen att delta i någon social aktivitet som "träning" tyckte dem...

Någon förklarade för mig att servicehem ska ge en extra trygghet men jag vet inte.

outzaidur skrev:Personalen ringer och frågar om det är ok om de kommer. Oftast säger jag "ja". Sen delar vi upp arbetsbördan och gör allt på mindre än en timme. Diska, dammsuga, tvätta, kasta sopor osv.

Detta anser jag vara fel, om man inte har fysiska handikapp dvs.

Anledningen jag anser att det är fel är för att man kan få en uppfattning om att man är mer handikappad än vad man egentligen är.

Så är inte fallet, jag tycker inte man skall ha hjälp med sådant om man kan göra det själv.

Att vara "socialt handikappad" eller ha dålig sociala förmågor anser jag inte är tillräckligt för att man skall ha något att göra ens saker åt en, däremot anser jag att man borde få en egen hyresrätt då man har betydligt svårare att knuta ihop kontakter och få en lägenhet när man har Asperger, dvs man borde få en vanlig hyresrätt om man har Aspergers.

Sedan om man behöver sociala kontakter så finns ju annars ledsagare, men jag anser att man borde få klara sig själv i egen lya, bara att det kan vara svårt att få tag på en vanlig lägenhet därför borde kommunen erbjuda vanliga hyresrätter åt folk med Aspergers utan krav om boendestöd.

Jag har alltid haft en egen lägenhet. Är sambo nu. Jag hade behövt något stöd men inte så att jag inte klarade det själv. Jag kan diska, vet hur man gör, men motivationen är låg, det kanske är så för KaosPrinsessa med?

Asperger handlar ju inte bara om det sociala, det här är ju ett vanligt asperger-drag att ha svårt för! Även om det är olika och en del inte har den problematiken, medan alltså andra har den.

Det är frågan om taskig exekutiv förmåga, att man inte har förmågan att komma igång - trots att man är väl medveten om att det behöver göras, och kan må direkt dåligt själv av oordningen (vilket kan förvärra problemen att komma igång än mer).

Du skulle se hur det ser ut hemma hos mig just nu, t ex, det säger nog allt om hur pass jag "egentligen kan" och inte borde behöva någon hjälp.

Den dråpligaste detaljen just nu kunde ju få nämnas någonstans, och varför inte här. När Savanten Svante var i stan och skulle sova över hos mig var ju tanken att det skulle vara på min soffa. Men efter tacokvällen på Vasa's första kvällen bjöd vi också med Kristofer hem på en improviserad extrainsatt natt-tullingeträff. Det hann bli så sent att det kom att behövas två sovplatser, och jag gick ned till förrådet och hämtade extramadrassen.

Nästa kväll när jag kom hem från hockeyn och Svante ännu var på sitt möte med MISA- och Left is Right-bossen var jag så driftig att jag faktiskt för första gången någonsin, misstänker jag, kom till skott samma dag och gick ned igen med madrassen. Men när Svante kom "hem" visade det sig att han gillade madrassen såpass bra att han hellre ville knoppa på den än i soffan. Så jag rände ner och hämtade den igen.

Dagen därpå åkte Svante hem, och sedan dess har jag lyckats flytta madrassen cirka fem meter. Nu står den i hallen. Det var 7 oktober, nu har det passerat en månad.

Jag ska i alla fall kånka ner den före tullingeträffen, det är 18 dagar kvar...

Både ja och nej när det gäller motivationen. Jag vill städa, tvätta och diska men när jag väl har fått nått utav det gjort är jag utmattad i flera dagar och blir ännu mer deprimerad och får mer ångest. Sen tar det sådan tid att göra sakerna, delvis för att jag aldrig riktigt har lärt mig hur men även för att andra saker kommer i mellan och jag glömmer vad jag ska göra och börjar med något annat. Jag vet inte om det beror på min personlighet eller om det beror på någon diagnos (har ännu inte fått någon då jag fortfarande utreds men det pekar på adhd med autistiska drag, GAD, social fobi och depression sedan kan jag även få stora problem med tvångstankar och derealisation vid stress och hög ångest.

Just nu bor jag inneboende och det fungerar inte alls.
Jag och min pojkvän bor inte ihop utan träffas mest på helgerna och vi har ännu inga planer på att bo ihop.