Ingen av oss här kommer att kunna avgöra om någon har tillräckligt för diagnos eller ej, bara genom att läsa lite symptomer. Om det inte är solklart förstås, och alla kriterier uppfylls maximalt.

Ingen av oss här kan säga att man inte har AS om man kan laga mat och klara vissa saker som andra med AS inte klarar.

Det finns faktiskt en del med ganska grav autism, som klarar att sköta sitt hem, och ha ett visst jobb (ofta haft tur och fått ett mycket passande arbete). De finns, även om de inte är de vanligaste.

På mig kunde det förr se ut som jag klarade hemmet och maten, men inte om man granskade närmare. Jag "behövde" ingen hjälp, men jag städade en gång om året, slängde disk när den började mögla efter några månader, tyckte att makaroner och ketchup var mat jag hade jobbat mycket med. Psyk trodde att det märkliga matlagandet och den usla kosten berodde på anorexi, men jag kunde helt enkelt inte bättre. Snarare så blev det BÄTTRE matsammansättning när jag var anorektisk och blev matlagningsfixerad.

Med det vill jag bara peka på att det inte alltid är som det kan verka. Kan tillägga att om jag skulle ha skrivit här på den tiden, så hade jag inte sagt att jag hade problem med maten eller städandet, för jag förstod inte själv hur illa det var.

Jag har också hört talas om aspergare som faktiskt har rätt små sociala problem, men där alla andra delar inom aspergerdiagnosen har varit nästan maxade. Speciellt har dessa personer haft problem med perception och vissa med att vara pedantiska och oerhört omständliga.

De sociala problemen måste bedömas av en "expert" som kan se personen IRL, inte att man bedömer vad personen skriver om sig själv. Det finns en hel del som har hamnat i bra kretsar, och därför tycker sig fungera bra socialt, medan man som mer insatt kanske kan se att det sociala inte är riktigt som "det borde". Jag har träffat aspergare som är precis så. De kan säga att de har vänner och fungerar bra socialt, men så är det ändå så att de kanske är typiskt aspigt sociala.

shibedibato skrev:

Zombie skrev:Det här låter ju inte roligare för det. Men kanske ämne för en egen tråd?

Vad ska jag prata om?

Du vet bättre än jag vad som är jobbigt för dig, men någonting är det ju, annars hade du inte skrivit som du gjorde. En tråd om det, tänkte jag helt enkelt, precis som TS här har startat en om ett viktigt problem för sig och andra gör samma sak hela tiden.

(Ett intryck jag fick var att du känner att du blev förklarad som mupp och som icke utvecklingsbar i och med aspergerdiagnosen. Vare sig jag har rätt eller fel i just ditt fall: Det är just två av de typiska dragen i den syn på AS hos vissa "experter" som jag kritiserar.)

Eller så kan du ju starta en kritisera-"överdiagnosticering"-tråd, eller leta upp någon av de gamla, åt dig, phumia, Theone och eventuella andra intresserade. Jag skulle säga *suck* ända tills jag eventuellt verkligen får läsa något som var nytt för mig, men sådant får man ju stå ut med. Era starka känslor och åsikter har ju sin vettiga grund, annars skulle ni inte ha dem, och det kan väl aldrig vara skadligt att försöka trassla sig ur något man känner sig intrasslad i.

För övrigt kan ni ju fundera över Bror Duktigs och ett par andra inlägg bara i den här tråden, ser jag nu när jag fick ett orkfönster att läsa litet mer än bara senaste inlägg.

Zombie skrev:

shibedibato skrev:

Zombie skrev:Det här låter ju inte roligare för det. Men kanske ämne för en egen tråd?

Vad ska jag prata om?

Du vet bättre än jag vad som är jobbigt för dig, men någonting är det ju, annars hade du inte skrivit som du gjorde. En tråd om det, tänkte jag helt enkelt, precis som TS här har startat en om ett viktigt problem för sig och andra gör samma sak hela tiden.

(Ett intryck jag fick var att du känner att du blev förklarad som mupp och som icke utvecklingsbar i och med aspergerdiagnosen. Vare sig jag har rätt eller fel i just ditt fall: Det är just två av de typiska dragen i den syn på AS hos vissa "experter" som jag kritiserar.)

Eller så kan du ju starta en kritisera-"överdiagnosticering"-tråd, eller leta upp någon av de gamla, åt dig, phumia, Theone och eventuella andra intresserade. Jag skulle säga *suck* ända tills jag eventuellt verkligen får läsa något som var nytt för mig, men sådant får man ju stå ut med. Era starka känslor och åsikter har ju sin vettiga grund, annars skulle ni inte ha dem, och det kan väl aldrig vara skadligt att försöka trassla sig ur något man känner sig intrasslad i.

För övrigt kan ni ju fundera över Bror Duktigs och ett par andra inlägg bara i den här tråden, ser jag nu när jag fick ett orkfönster att läsa litet mer än bara senaste inlägg.

Jag är inte emot att diagnosen sätts, folk behöver helt klart hjälp om de har problem. Däremot är jag emot de som jagar diagnosen för att vara häftig snarare än att verkligen ha problem. Jag tycker inte att det överdiagnosticeras.

Jag har inte AS(Aspergers Syndrom), jag har AS(Autistiskt Syndrom). Jag har tur nog normalt IQ, men jag är knappast högfungerande i annan bemärkelse. Jag anser själv att jag är missanpassad. Klarar knappt av att ta hand om mig själv. Som jag sa pratar jag knappt, har svårt med det också.

Vilka är det som är ute efter att få diagnosen utan att ha problem. då? Vem är det som i positoin att avgöra att vissa andra aspergare eller "aspergare" inte har problem?

Jag är själv jävligt van vid att bli anklagad för att inte ha just några problem alls, utan bara vara en simulerande lyxlirare.

Jag har just inget fungerande liv alls själv, men jag klarar att sitta vid en dator och försöka förmedla kunskap och information i de ämnen jag brinner för, och jag har lyckats lägga ännu lite av min energi på att hålla i en del träffar för aspergare i mitt hem emellanåt. Och ungefär två gånger i veckan under säsong kommer jag förhoppningsvis iväg på Huddinge Hockeys matcher.

All övrig tid är mitt eget så kallade liv ett enda stort gigantiskt problem.

Men jävligt många ser mig bara i situationer där de tror de ser en lysande problemfri mönstermänniska.

Bara så man får lite perspektiv på hur säkert det behöver vara att någon man inte tror har problem, verkligen inte har några problem....

Tre eller vad det nu är trådar som har gått i varandra de senaste dagarna, tycker jag. Länkar till vad jag nyss skrev i en av de andra (med fortsättning i nästa inlägg):
http://www.aspergerforum.se/har-de-fles ... tml#462151

En grupp verkar missas.

Det finns de som är tydliga aspergare, men som inte behöver stöd. De kanske klarar sig själva och har sjukersättning, eller klarar sig själva och har haft turen att hitta precis rätt jobb. och är tillräckligt nöjda med sitt sociala liv (vare sig det är obefintligt eller ej).

Det finns aspergare och autister som inte är "milda fall" och som har det så.

Dessa personer måste ju kunna få diagnos i alla fall. Det kan behövas för att kunna utvecklas och få veta vad som egentligen var det som orsakade problem eller olikheter mot resten av världen.

Jag har träffat några sådana. Typiska aspergare och i vissa fall autister, men som ändå klarar sig själv, beroende på den situation och miljö de är i. Vissa har velat och behövt få diagnos, andra inte.

Och hur stora ska problemen vara? Vissa har ju stora sociala problem, men får ingen hjälp för det, och kan inte få någon heller. Kanske inte vill om de kan få. Inte alla vill ha betalda kontaktpersoner. Andra kan inte jobba, men har fått sjukersättning, behöver de diagnos? Inte så enkla frågor att bara svara ja eller nej på.

Jag tycker det är helt fel väg att gå att ta bort Aspergers syndrom som egen diagnos i DSM-V, det borde gå åt precis motsatt håll. Det är en personlighetstyp som sträcker sig långt in bland dem som är tillräckligt normalfungerande för att inte behöva eller kunna få diagnos ställd, och det bästa hade varit om det hade kunnat slås fast och erkännas av samhället, och att man med glädje och stolthet kunde sätta en tydlig asperger-stämpel även på de normalfungerande som har tydliga aspergerdrag, så att dessa kunde få bli de goda förebilder för gruppen som många i gruppen så väl skulle behöva. Sådana som vi brukar sitta här och spekulera om, som Lasse Åberg, Björn Hellberg, Leif GW Persson och så vidare...

Men den rabiat okunniga omvärlden med massmedia i spetsen har lusat ned världen med missuppfattade myter och skapat en bild av Asperger och vad det handlar om som något till stor del helt annat än det verkligen är, så att de flesta av oss sitter och trycker i garderoben.

Hur går det för dig?

Jag förstår och håller nog med om vad Pemer skrev här under dig, Bror D. Du skrev juhär inte riktigt om samma sak, nämligen inte om direkt normalfungerande personer men jag förstår ändå inte ditt resonemang.

Bror Duktig skrev:Det finns aspergare och autister som inte är "milda fall" och som har det så.

Dessa personer måste ju kunna få diagnos i alla fall. Det kan behövas för att kunna utvecklas och få veta vad som egentligen var det som orsakade problem eller olikheter mot resten av världen.

Varför då? Hur skulle man kunna dra nytta av sådan kunskap? Och om det finns något sådant bra sätt att använda sådan kunskap, är det då troligt att vårt samhälles aktörer skulle göra det?

Kanske, men i mitt huvud är det blankt på dylika positiva bilder.

jonsch skrev:Jag förstår och håller nog med om vad Pemer skrev här under dig, Bror D. Du skrev juhär inte riktigt om samma sak, nämligen inte om direkt normalfungerande personer men jag förstår ändå inte ditt resonemang.

Bror Duktig skrev:Det finns aspergare och autister som inte är "milda fall" och som har det så.

Dessa personer måste ju kunna få diagnos i alla fall. Det kan behövas för att kunna utvecklas och få veta vad som egentligen var det som orsakade problem eller olikheter mot resten av världen.

Varför då? Hur skulle man kunna dra nytta av sådan kunskap? Och om det finns något sådant bra sätt att använda sådan kunskap, är det då troligt att vårt samhälles aktörer skulle göra det?

Kanske, men i mitt huvud är det blankt på dylika positiva bilder.

En del personer vet inte hur de ska handskas med vissa problem eller egna egenheter, och kan då vara hjälpta av en diagnos. Hjälpta på så vis att de får en förklaring till varför de fungerar som de gör, och då också en fingervisning om hur de kanske ska gå till väga för att lösa problem. Och då menar jag problem som kanske är av mindre storlek än att man skulle använda LSS-insatser och liknande.

En del går ju omkring och tror att de kanske måste ändra på sig, eller bearbeta saker när de kanske skulle lösas på ett helt annat sätt. Typ gå i terapi för något där man arbetar för att arbeta bort tvång och andra problem, och så visar det sig att det egentligen inte alls hade varit sjukt att vara som man var, kanske t.o.m. konstruktivt att göra ett schema för sysslor eller vad det kan vara.

Jag har själv befunnit mig i en situation där terapeuter skulle arbeta bort mina fixeringar och tvång vid att äta efter schema. Det var "ätstörningen som visade sig" sade de. I själva verket klarade jag inte att äta så som de sade, eftersom jag har AS och det tillhörde mina AS-problem.

Sådant är värdefullt att veta, även om det handlar om mindre problem.

Andra kan få behövlig bekräftelse av att få svart på vitt att de så att säga "är som de är" och att inte behöva grubbla över sig själva resten av livet.

Jag träffade förresten nyligen en pensionär (både till ålder och sjuk-varianten) och denna person klarade sig själv (förutom att inte klara jobb då). Personen ville till varje pris få veta hur det låg till egentligen. Få svar på varför saker i livet hade varit svåra. Fast personen nu inte längre behövde stöd, och faktiskt hade fått sjukpension utan diagnos AS tidigare.

Usch vad mångordig jag blev. Det blir lätt så när jag inte riktigt förstår exakt vad i texten som missförstods.

Då känns det som att jag förstår dina resonemang, Bror Duktig men det långa av dem bygger väl på att man litar mer på vad andra säger om en än vad man litar på egna observationer och egen formulerad och oformulerad kunskap?

Det korta resonemanget får jag till att man kanske klarar sig så väl att man trivs hyfsat och samhället låter en behålla sin hyfsade plats däri - men själv skulle man gärna komma tillrätta också med ett gäng detaljer. Och att man är aspig skulle vara en god ledtråd till hur man skulle kunna komma tillrätta med dem.

Men sen kommer resonemanget som för känns alltigenom obehagligt, det där som utgår ifrån att man litar på eller är i händerna p folk som inbillar sig att deras yrkeskunskaper gör dem allvisa. Visst, om det är så illa och ifall man kan få en AS-diagnos som entydigt berättar hur det egentligen ligger till, så blir ju man själv, och de dittills "allvisa" hjälpta av det.

Men dels botar man då en ond situation istället för att förbättra en neutral, olycklig sådan. Och dels finns det mig veterligt ingen AS-diagnos som pricksäkert kan tala om vad just en specifik människa har för problem - fast i det kan jag ha fel, när det gäller folk med utpräglad aspighet.

Det var i.a.f. därför jag inte förstod förut - för att jag har svårt att räkna det du skriver om i långa resonemanget som "nytta". Och för att jag tänkte för kort för att själv hitta det korta resonemanget.

Men allra sist skriver du om den här pensionären och då blir jag blankställd igen. Såvitt det inte är ännu ett exempel på en person som vill ha en guru i vit rock som likt en förälder berättar för den hur allt ligger till - usch vad jag blir arg så fort jag tycker mig känna lukten av sån självförnedring! Och av sån tillit till att "visst är världen ur led men politikerna och vetenskapsmännen ordnar det nog på bästa sätt, de vet ju bäst".