NoteToSelf skrev:Jag tror att jag har aspergers syndrom, min terapeut bekräftar. Hon säger dock att jag i vissa stunder inte alls verkar ha AS, eftersom jag blir så "känslosam" ibland. Till största delen har jag väl vant mig vid att jag antagligen har AS, även om jag i vissa stunder kan bli väldigt impulsiv och känslosam.

Hon verkar delvis okunnig.

Har du gjort utredning?

hangwithmeifyourforreal skrev:hej igen alla! jag undrar om ni ibland kan känna att vissa dagar känner ni er helt NT, när ni umgås med vänner till exempel.

om det är så, så tänkte jag på

man kanske inte är AS hela livet, utan bara halva, om ni förstår vad jag menar så det kanske inte är så hemskt ändå om man nu tycker det är jobbigt och hemskt att man har AS och helst av allt vill vara NT.

Jag kan inte gå och tänka på att jag har aspie hela tiden.
Den gör sig påmind på gott och ont.
Så är det väl med många handikapp.
Spännande fundering tycker jag klokt å tänkvärt.

sussi83 skrev:Hur vet man att man har As, alltså inte enl kriterier utan inifrån sig själv vad är vanligt att man känner? Jqg kqn verkligen vara död från känslor å nästa stund sprudla av dem. Ibland kan de bli så intensiva så det blir obehagligt.

Förstår vad du menar.
JDet känns ibland som att jag har en känsla utan känslor och det drabbar, andra som står mig nära och kära!
Jag har lärt mig med tiden att leva med det och säga som det är!

Jag har aldrig tvivlat på min diagnos. Kände mig hemma i den från första stund. Men det är klart att ens "drag" blir mer tydliga i vissa situationer än andra, t.ex. om man känner sig stressad eller liknande.

sussi83 skrev:Hur vet man att man har As, alltså inte enl kriterier utan inifrån sig själv vad är vanligt att man känner? Jqg kqn verkligen vara död från känslor å nästa stund sprudla av dem. Ibland kan de bli så intensiva så det blir obehagligt.

Jag vill påstå att vi åtminståne i forumet genom diskussion o jämförelser både irl och i trådar kommit fram till att känslorna finns men inte syns lika tydligt som hos dem vi brukar kalla för NT:s.

Innebörden att ett diagnoskriteriom skulle möjligen vara NT:s oförmåga att läsa av AS människors känslor.

Faktum är att jag tycker mig se en tendens att AS människor verkar ha lättare att läsa varandra än vad NT:s klarar o läsa AS:are

Vissa saker(kriterier?) får mig att undra.

Jag har ju läst väldigt mycket om aspergare som har problem med att läsa av andra, veta hur de själva ska bete sig och vad som är "rätt och fel" i sociala situationer, och detta känner jag inte alls igen mig i. Jag vet hur man "ska" vara eller bete sig, men jag är antingen inte intresserad av att följa mallen då det inte nödvändigtvis är jag, eller för att jag känner mig fånig eller tillgjord när jag väl gör det.
Jag har läst att många känner sig misstolkade, men så känner inte jag. Å andra sidan kanske jag har haft tur eller omedvetet har "rätt" eller "samma" kroppsspråk/tankemönster/etc som personer utan AS.

Jag har svårt att visa känslor(när jag blir arg kan jag till exempel inte prata och måste då gå iväg), men det tror jag själv har att göra med att min mamma aldrig visat speciellt mycket känslor, och då är det väl inte omöjligt att hennes barn får problem på det området också?
Å andra sidan har min pappa visat "för mycket" känslor, och de har varit skilda sen jag var liten, så kontrasterna kan ha gjort mig väldigt förvirrad.
Jag kan alltså visa känslor och har egentligen inga problem med det, men jag har en konstig "känsla" i hjärnan att det inte skulle uppskattas av andra personer och därför blir jag introvert och sluten.
För att citera en låttext("Min pappa" av Raymond & Maria):
och om jag visar mer än vad jag tänkt/och om jag visar mer än vad dem trott/var hamnar jag då?/vem ska förlåta mig?

Sen har jag inget specialintresse, och även om jag vill berätta om något för någon annan väldigt gärna, fattar jag när det räcker och malar inte på så fort jag märker att personen inte är intresserad.

Jag har läst en "Överlevnadsguide för personer med Asperger" som jag fått av min skötare. Guiden är skriven av en kille med Asperger. Jag trodde den var ironisk, vilket jag själv tycker säger en hel del om att jag kanske inte har så omfattande problem?

Har nog inte förstått min AS innan på senare år, har faktiskt inte insett att jag har svårt att förstå andra människor eller misstolkar dem.
Samma sak med personer som misstolkar mitt betende, förstår oftast inte innan efter ganska lång tid.
Hände mig med en kolega på jobbet, han hade tydligen misstolkat mig å det grövsta. Fattade inte sammanhanget innan andra kolegor gjorde antydningar som var helt omöjliga att misstolka.
Förstår fortfarande inte varför dom inte gav upp, när dom insåg att jag inte fattade.

Jag har förstått att jag kan uppfattas som en något kufisk NT, Men eftersom jag helt saknar den sociala radarn, och dessutom har flera AS drag är jag ganska övertygad om min a problem. Men ändock tvivlar jag ibland.