Det har rätt nyligen kommit fram misstankar om att jag har Aspergers syndrom. Min terapeut har inte så mycket erfarenhet av AS, men hon säger att jag, för det mesta, uppfyller i princip alla kriterier hon känner till.

Hon säger att de gånger hon jobbat med aspergare, har dessa oftast inte varit särskilt känslosamma, vilket jag oftast inte heller är. Oftast. Det finns vissa få stunder, då jag kan bli väldigt känslosam och impulsiv. Det finns de stunder då jag blir motsatsen till hur jag brukar vara, så att säga.

Är detta vanligt? Att man plötsligt (dock väldigt sällan) blir "motsatsen till sig själv"?

Jag vågar påstå att många med AS är extra känslosamma, inte ens bara tidvis utan som en permanent del av personligheten.
För min del är det en ständig berg- och dalbana vilket inte alls uppskattas av omgivningen.

Impulsivitet tillhör också diagnosen för många av oss.

Mycket av både det känslosamma och impulsiva kan även vara stressutlöst.

Hmm...

Det har hänt att jag fått aggressiva "bryt" eller "tantrum" fast jag normalt sett är sansad och saklig.

Ofta är jag blasé men kan ändå bli jätteengagerad och glad för vissa småsaker, men inte tillräckligt glad för allt som egentligen är viktigt och bra.

Är inte bra på socialt samspel och att se andras behov av bekräftelse, men när jag ser människor i en situation där de uppenbart lider, då drabbas jag av ett förkrossande medlidande.

Gissar att det kan vara att ovanan vid ett fullt och aktivt känsloregister gör att man inte vet var gränserna går, när dessa känslor väl triggas igång.
Och då kan det bli jättefel för en del...

LILITH_ skrev:Jag vågar påstå att många med AS är extra känslosamma, inte ens bara tidvis utan som en permanent del av personligheten.
För min del är det en ständig berg- och dalbana vilket inte alls uppskattas av omgivningen.

Impulsivitet tillhör också diagnosen för många av oss.

Mycket av både det känslosamma och impulsiva kan även vara stressutlöst.

1+

geocache skrev:

LILITH_ skrev:Jag vågar påstå att många med AS är extra känslosamma, inte ens bara tidvis utan som en permanent del av personligheten.
För min del är det en ständig berg- och dalbana vilket inte alls uppskattas av omgivningen.

Impulsivitet tillhör också diagnosen för många av oss.

Mycket av både det känslosamma och impulsiva kan även vara stressutlöst.

1+

Ja, det kan jag också skriva under på!!! Hälften vore nog - för alla - både närmast sörjande och psykbrytaren själv...

Det är skillnad på att vara känslosam och att visa det.
Det tycks folk ha svårt för att förstå. Ett stenansikte kan rymma oceaner och eoner av känslor - men varför visa det?

Att visa sina känslor är inte alltid accepterat, och att det kan bli otroligt fel får man ganska tidigt veta. För mig har det varit en del av processen att lära sig att "vara normal", eftersom fel eller för starka känsloyttringar vid fel tillfälle kan göra folk obegripligt upprörda eller leda till att man blir hånad.

Under gymnasieperioden fick jag ofta enorma raseriutbrott och skrek och kastade möbler i klassrummet, och ingen fattade vad det var som hände. När personer jag lärt känna senare än så får höra det tycker de att det är obegripligt - jag som är så stabil! Men jag blir precis lika arg idag. Jag har bara lärt mig lite mer.

Detta är den uppfattningen jag fått när jag läst här i forumet: aspergare har känslor precis som alla andra. Kan tänka mig att känslorna kanske är lite mer logiska än hos andra? (Bara en gissning till varför jag känner att jag förstår aspergare bättre än NTs)

KrigarSjäl skrev:Det är skillnad på att vara känslosam och att visa det.
Det tycks folk ha svårt för att förstå. Ett stenansikte kan rymma oceaner och eoner av känslor - men varför visa det?

Håller med. Mitt "problem" är att jag visar känslor som jag inte ens känner själv. Har hänt att min terapeut frågat mig varför jag blev så arg, och jag har ingen aning om vad hon pratar om, jag kände ingenting. Har dålig kontakt med mina känslor, men ansiktet visar dem iaf.
Känner bara något om känslan är stark (blir oftast sorg.)

Så jag syftade mer på att vara känslosam, tänkte inte riktigt på att det finns två sidor av det. Men intressant att höra om ni faktiskt visar känslorna ni känner?



[mod]Admin

Det är viktigt att inte bara citera rätt utan att också tydligt ange vem man citerar. Jag fixade det nu.[/mod]

Mitt ansikte är nog ganska "öppet" även om jag försöker hålla det nollställt. Jag är nog ingen bra pokerspelare, dvs jag visar nog ganska mycket känslor även om jag egentligen inte vill det. Detta i sig låter ju lite problematiskt.

Problemet ligger i att å ena sidan vill jag inte visa känslan, å andra sidan finns det nånting inom mig som ändå "vill" det och känslan kommer fram ändå, men kanske lite "krampigt" (om det är så vet jag inte) eller exempelvis med ögonbryn som åker upp och ner som jojos (vilket jag avskyr både hos mig själv o andra) vilket lätt tolkas som förvåning eller nervositet.

Problemet för NPF:are (framför allt med autism[drag]) är att vi enligt en teori har sämre kontakt med våra känslor än NTs. Det tar längre tid för oss att veta vad vi känner, längre tid att hitta fram till känslan, längre tid att plocka fram den, längre tid att bearbeta den och formulera tankar, åsikter och omsätta i repliker och handlingar.

EDIT: Till detta ska läggas att vi samtidigt ska bearbeta vad samtalet handlar om samt läsa av omgivningens kroppsspråk!

Inte undra på att vi kan uppfattas som sega av stressiga NTs Eller hur framstår det för dem att vi står där och klämmer på allt detta som kommer helt naturligt och ofta automatiskt för dem.

Det är som sagt en teori. Så jag påstår inte att det gäller alla aspergare/NPF:are

barracuber skrev:Problemet för NPF:are (framför allt med autism[drag]) är att vi enligt en teori har sämre kontakt med våra känslor än NTs. Det tar längre tid för oss att veta vad vi känner, längre tid att hitta fram till känslan, längre tid att plocka fram den, längre tid att bearbeta den och formulera tankar, åsikter och omsätta i repliker och handlingar.

EDIT: Till detta ska läggas att vi samtidigt ska bearbeta vad samtalet handlar om samt läsa av omgivningens kroppsspråk!
aspergare/NPF:are

Exakt detta har jag beskrivit in i detalj och redogjort för till nästan alla terapeuter, psykologer, kuratorer, läkare, psykiatriker etc jag träffat under årens lopp. Även för de som utredde mig för NPF. Men jag har uppfattat det som om ingen trott på mig.

Jag tror också på att mycket av det impulsiva i mitt beteende har varit stressutlöst. Därför att nu när jag eliminerat en hel del stressfaktorer så är jag MYCKET mindre impulsiv.

NoteToSelf skrev:Mitt "problem" är att jag visar känslor som jag inte ens känner själv. Har hänt att min terapeut frågat mig varför jag blev så arg, och jag har ingen aning om vad hon pratar om, jag kände ingenting. Har dålig kontakt med mina känslor, men ansiktet visar dem iaf.

Känner igen de reaktionerna från andra när jag var yngre. I efterhand har jag insett att det nog ofta var de som tolkade in känslor som inte fanns där. Tror jag såg särskilt "uttrycksfull" ut i fel känsla när jag var stressad och inte ens hörde vad jag själv kände. Annars kunde jag visst känna saker, men inte det de andra var så djävla säkra på.

Vill inte därmed påstå att jag vet hur det är för dig, det kan vara så olika.

NoteToSelf skrev:Känner bara något om känslan är stark (blir oftast sorg.)

Man samlar nog lätt på sig mycket sorg när sådant här inte funkar, plus att man inte får uppmärksamhet eller uppskattning som barn. (Tror jag känner igen...)

NoteToSelf skrev:Men intressant att höra om ni faktiskt visar känslorna ni känner?

Numera någorlunda. Men det har byggt på att jag har lärt känna mig själv ordentligt och dessutom lärt mig undvika alltför stressande situationer.

************

wuwei skrev:

barracuber skrev:Problemet för NPF:are (framför allt med autism[drag]) är att vi enligt en teori har sämre kontakt med våra känslor än NTs. Det tar längre tid för oss att veta vad vi känner, längre tid att hitta fram till känslan, längre tid att plocka fram den, längre tid att bearbeta den och formulera tankar, åsikter och omsätta i repliker och handlingar.

EDIT: Till detta ska läggas att vi samtidigt ska bearbeta vad samtalet handlar om samt läsa av omgivningens kroppsspråk!
aspergare/NPF:are

Exakt detta har jag beskrivit in i detalj och redogjort för till nästan alla terapeuter, psykologer, kuratorer, läkare, psykiatriker etc jag träffat under årens lopp. Även för de som utredde mig för NPF. Men jag har uppfattat det som om ingen trott på mig.

Jag tror också på att mycket av det impulsiva i mitt beteende har varit stressutlöst. Därför att nu när jag eliminerat en hel del stressfaktorer så är jag MYCKET mindre impulsiv.

Känner jag också igen. Utom den okunniga personalen. Det tycker jag låter som en lägre allmän kunskapsnivå än vad till och med jag trodde dem om, för det hör ändå till schablonbilden av en aspergare!

wuwei skrev:

barracuber skrev:Problemet för NPF:are (framför allt med autism[drag]) är att vi enligt en teori har sämre kontakt med våra känslor än NTs. Det tar längre tid för oss att veta vad vi känner, längre tid att hitta fram till känslan, längre tid att plocka fram den, längre tid att bearbeta den och formulera tankar, åsikter och omsätta i repliker och handlingar.

EDIT: Till detta ska läggas att vi samtidigt ska bearbeta vad samtalet handlar om samt läsa av omgivningens kroppsspråk!
aspergare/NPF:are

Exakt detta har jag beskrivit in i detalj och redogjort för till nästan alla terapeuter, psykologer, kuratorer, läkare, psykiatriker etc jag träffat under årens lopp. Även för de som utredde mig för NPF. Men jag har uppfattat det som om ingen trott på mig.

Jag brukar (om jag hinner tänka så långt) också nämna den teorin. Men det är trots allt bara en teori om vad som skulle kunna orsaka autism/asperger.

Jag har sett den nämnas på sidan 23 i <a target="_blank" href="http://minosa.wordpress.com/2008/08/15/farsk-bok-om-subklinisk-aspergers-syndrom/">Karin Stadlers bok</a> och hon i sin tur refererar där till Johan Cullbergs Gustav Fröding och Kärleken. Dessutom nämns teorin i John Rateys Skuggsyndrom.

Det är inte lätt att försöka övertyga inrutade och fakta-orienterade vårdmänniskor. De kan bara tänka sig att möjligen börja tro på någonting om det finns "svart-på-vitt".