Igår skrev jag en tråd i "vårddelen" av forumet, och som man kan se där är jag lite orolig för eventuella negativa effekter av utredning/diagnos. Jag behöver hjälp med att fixa min vardag, men annars är det inga större problem att leva med att vara jag, men i vilket fall som helst är jag väldigt nyfiken på om det kan vara så att jag verkligen har AS.

Jag ser mig som väldigt "aspig" på många punkter, men det är inte mycket som märks utåt. Hur är det för er som har en diagnos: är ni utåt sett "normala", dvs märker människor i er omgivning att ni har det svårt med vissa sociala saker? Finns det någon gräns för hur lite som kan synas om man verkligen är Aspergare? Gör det någon större skillnad om man inte börjar fundera på det eller gör någon utredning förrän man är vuxen (att man varit tvungen att lära sig att verka vanlig eftersom det är vad man trott sig vara)?

De flesta jag känner skulle antagligen protestera och tycka det var konstigt om jag berättade om mina misstankar. Annat än inuti mitt huvud är jag inte speciellt mycket som folk i allmänhet föreställer sig människor med AS. Men faktum är att jag kämpar som en galning varje dag trots att många nog uppfattar mig som socialt fungerande. Mina grannar (som jag känner väl) vet ju inte om att jag står och kikar genom fönstret och inte vill gå ut på gården om de är där med vänner eller familj, eftersom jag inte vet om det är lämpligt att jag sätter mig med dem eller ställer mig vid sidan av. Personer jag inte känner men samtalar med (till exempel mina lärare) vet inte heller att min hjärna går på högvarv för att jag står och funderar över när jag kan prata, om jag står på lämpligt avstånd, om mitt kroppsspråk är som det ska och hur man egentligen gör med ögonkontakt (stå och se någon i ögonen känns konstigt och jag kan inte se helt rakt i någons ögon men undrar om det är så för alla, samtidigt vet jag att man inte bör stå och stirra på den andres skjorta eller upp i taket eller förbi hans/hennes huvud när man talar med någon). Men det är så det är. Jag har ingen aning om hur man pratar med folk. Vänner verkar uppfatta mig som en omtänksam person som går att prata med om det mesta, och på någon nivå är det sant. Men även där kämpar jag med funderingar som hur man egentligen bör se ut, sitta och röra sig när man bryr sig. När jag säger något i sådana situationer är det bara "lämplighetssaker", fast jag inte tror mig kunna hjälpa. När någon jag bryr mig om är ledsen eller har råkat ut för någonting är jag såklart ledsen för det, men jag kan verkligen inte sätta mig in i det eller förstå hur det känns. Har jag inte råkat ut för samma sak själv, eller om jag inte kan komma ihåg känslan, kan jag inte föreställa mig hur jag skulle känna mig i samma situation. Kort sagt, jag vill vara en god vän och lyssnar och gör mitt bästa för att svara och trösta, men jag blir så obekväm i sådana situationer att det inte går att beskriva. Jag är bra på att medla, lösa konflikter, prata om relationer och sådant, men det jag säger är egentligen bara väldigt sakliga redogörelser om hur jag TÄNKER kring relationer och känslomässiga situationer. Ibland kan jag tala med nya människor, men det är enbart med människor som antingen säger något om sig själva som intresserar mig (senast var det en kille som berättade om sitt jobb (såga träd), vilket oftast är ointressant men i det här fallet berättade han att det i palmstammar mest är en massa äcklig gegga, så det blev fantastiskt istället) eller som direkt kommer in på ett smatalsämne där vi båda har åsikter. Vanligt småprat är direkt obehagligt för mig och jag undviker ofta situationer där jag kan vara tvungen att prata på det sättet med folk. Men detta märks ju inte eftersom jag i vissa fall har hur trevligt som helst med nya människor. Även i mitt kärleksliv har jag alltid varit "knepig", men även det är osynligt eftersom jag under mitt vuxna liv alltid haft långvariga relationer. När jag pratar med folk brukar jag inte tolka saker bokstavligt, inte heller i vardagliga sammanhang. Jag förstår vad folk menar när de frågar om jag kan stänga dörren och andra klassiker. Ironi förstår jag, och man behöver inte vara övertydlig med mig (men då och då har jag en vag känsla av att ha svarat konstigt och missförstått en fråga), däremot kan jag behöva vända ut och in på skrivna instruktioner för att förstå vad jag ska göra eller svara. (Till exempel bil- och kattbilderna när jag registrerade mig här).

Vad tror ni? (Nej, jag vet att ni inte kan ge mig en diagnos, är bara nyfiken). Är det någorlunda vanligt att man är som jag beskrivit i sociala sammanhang och ingen märker något?

Helt kort och utan att orka mer än skumma inlägget ("utbränd" av nästan ett halvsekels försök att verka vanlig eftersom det var det jag trodde jag var) törs jag säga att det du skriver är många "vuxeninsedda" aspergares kärnproblem i ett nötskal. (Hm, "frisk som en nötkärna" var inte direkt vad jag tänkte på...)

I de detaljer det gäller kan man ju skilja sig, men annars så. Lärt sig kompensera och maskera sig på bekostnad av mer eller mindre allt annat i livet och med hjärna och stress på ständigt högvarv, just precis.

Och omgivningens totala oförståelse ("Är det de som är galna eller jag, för endera måste vara det?"...).

Och ett praktiskt tips, inte minst för att du skriver så läsvärt: även bortsett från att aspergare ofta har för litet ork skulle du säkert bli mera läst om du gjorde dina stycken en bråkdel så korta.

Haha, det där är nog mitt vanligaste internetbekymmer: Jag är sååå noga med styckesindelning men upptäcker efter att ha postat att det viktigaste stycket är lika långt som en genomsnittlig fantasyserie. :)
Det är för sent att redigera nu, men jag kanske ska dela upp det långa stycket i ett eget inlägg.

Jag är också uppvuxen med att avvikande beteende är totalt oacceptabelt och att det är skumt och skamligt att inte umgås med folk hela tiden. Som liten blev jag ständigt anklagad för att vara otrevlig, en extra minnesvärd grej var när släktingarna oh för'ldrarna skällde och var upprörda efter att jag snäst "vad håller du på med?" åt en mobror. Det jag menade var ju bara ett enkelt "vad gör du?"! Så jag har inte haft så mycket att välja på. När jag inte klarat att vara som man ska har jag isolerat mig för att det inte ska märkas.

Det långa stycket, uppdelat i flera kortare:

De flesta jag känner skulle antagligen protestera och tycka det var konstigt om jag berättade om mina misstankar. Annat än inuti mitt huvud är jag inte speciellt mycket som folk i allmänhet föreställer sig människor med AS. Men faktum är att jag kämpar som en galning varje dag trots att många nog uppfattar mig som socialt fungerande.

Mina grannar (som jag känner väl) vet ju inte om att jag står och kikar genom fönstret och inte vill gå ut på gården om de är där med vänner eller familj, eftersom jag inte vet om det är lämpligast att jag sätter mig med dem eller ställer mig vid sidan av. Personer jag inte känner men samtalar med (till exempel mina lärare) vet inte heller att min hjärna går på högvarv för att jag står och funderar över när jag kan prata, om jag står på lämpligt avstånd, om mitt kroppsspråk är som det ska och hur man egentligen gör med ögonkontakt (stå och se någon i ögonen känns konstigt och jag kan inte se helt rakt i någons ögon men undrar om det är så för alla, samtidigt vet jag att man inte bör stå och stirra på den andres skjorta eller upp i taket eller förbi hans/hennes huvud när man talar med någon). Men det är så det är. Jag har ingen aning om hur man pratar med folk.

Vänner verkar uppfatta mig som en omtänksam person som går att prata med om det mesta, och på någon nivå är det sant. Men även där kämpar jag med funderingar som hur man egentligen bör se ut, sitta och röra sig när man bryr sig. När jag säger något i sådana situationer är det bara "lämplighetssaker", fast jag inte tror mig kunna hjälpa. När någon jag bryr mig om är ledsen eller har råkat ut för någonting är jag såklart ledsen för det, men jag kan verkligen inte sätta mig in i det eller förstå hur det känns. Har jag inte råkat ut för samma sak själv, eller om jag inte kan komma ihåg känslan, kan jag inte föreställa mig hur jag skulle känna mig i samma situation. Kort sagt, jag vill vara en god vän och lyssnar och gör mitt bästa för att svara och trösta, men jag blir så obekväm i sådana situationer att det inte går att beskriva. Jag är bra på att medla, lösa konflikter, prata om relationer och sådant, men det jag säger är egentligen bara väldigt sakliga redogörelser om hur jag TÄNKER kring relationer och känslomässiga situationer.

Ibland kan jag tala med nya människor, men det är enbart med människor som antingen säger något om sig själva som intresserar mig (senast var det en kille som berättade om sitt jobb (såga träd), vilket oftast är ointressant men i det här fallet berättade han att det i palmstammar mest är en massa äcklig gegga, så det blev fantastiskt istället) eller som direkt kommer in på ett smatalsämne där vi båda har åsikter. Vanligt småprat är direkt obehagligt för mig och jag undviker ofta situationer där jag kan vara tvungen att prata på det sättet med folk. Men detta märks ju inte eftersom jag i vissa fall har hur trevligt som helst med nya människor.

Även i mitt kärleksliv har jag alltid varit "knepig", men även det är osynligt eftersom jag under mitt vuxna liv alltid haft långvariga relationer. Dessa har sällan varit lyckliga, mycket på grund av mina problem med närhet, men det har ingen utomstående vetat eftersom jag hållit fasaden. Tidigare har jag bara haft relationer med män jag inte varit intresserad av, varvat med olyckliga förälskelser som gränsat till besatthet. En gång stalkade jag en lärare, något jag mådde fruktansvärt dåligt av att inse, och har sedan dess hållit stenkoll på mig själv när jag blivit intresserad av någon eftersom jag inte har en helt naturlig känsla för när jag går för långt eller när det är dags att märka att han inte är intresserad.

När jag pratar med folk brukar jag inte tolka saker bokstavligt, inte heller i vardagliga sammanhang. Jag förstår vad folk menar när de frågar om jag kan stänga dörren och andra klassiker. Ironi förstår jag, och man behöver inte vara övertydlig med mig (men då och då har jag en vag känsla av att ha svarat konstigt och missförstått en fråga), däremot kan jag behöva vända ut och in på skrivna instruktioner för att förstå vad jag ska göra eller svara. (Till exempel bil- och kattbilderna när jag registrerade mig här).

Hirnsäge skrev:Haha, det där är nog mitt vanligaste internetbekymmer: Jag är sååå noga med styckesindelning men upptäcker efter att ha postat att det viktigaste stycket är lika långt som en genomsnittlig fantasyserie.
Det är för sent att redigera nu, men jag kanske ska dela upp det långa stycket i ett eget inlägg.

Jag är också uppvuxen med att avvikande beteende är totalt oacceptabelt och att det är skumt och skamligt att inte umgås med folk hela tiden. Som liten blev jag ständigt anklagad för att vara otrevlig, en extra minnesvärd grej var när släktingarna oh för'ldrarna skällde och var upprörda efter att jag snäst "vad håller du på med?" åt en mobror. Det jag menade var ju bara ett enkelt "vad gör du?"! Så jag har inte haft så mycket att välja på. När jag inte klarat att vara som man ska har jag isolerat mig för att det inte ska märkas.

Återigen, det är ofta så man gör. Jag har också pressats till misantrop när jag inte orkade mer, men jag vet fler.

(Och jo, jag tror jag känner igen den där bristande kollen vid flow...)

edit: Tack för nypostningen! Underlättar betydligt.

Jag känner i princip som du och jag kommer få ett samtal imorgon från BUP om det blir en utredning för min del eller inte angående AS efter ett möte med dem jag hade för en vecka sen.

Om du känner att det är jobbigt och du vill ha någon form av svar eller bekräftelse så tycker jag du ska vända dig till de som kan hjälpa dig. (Jag är lite osäker på hur det är med vuxna.. jag är 17 och fyller 18 om 3 månader så jag vet bara om BUP!)

Det positiva med en diagnos är väl att du får veta hur det är osv. Samtidigt så kan det negativa vara att får du en så kanske du "stannar" där du är och tänker att du inte kan göra något åt det. Men det kan man! Man kan göra jättemycket när man väl vet svaret och kan få hjälp! Så jag tycker helt klart du ska ta och kolla upp det! :)

Folk tycker säkert att jag är annorlunda. Jag vet att jag ibland uppfattas som
-Arrogant
-Kaxig
-Enstöring
-Kategorisk
-Osocial etc

...men det fäster jag mig inte vid. Att tala om för gemene man jag möter att jag är aspergare är uteslutet. Vidare kan man omöjligt bli älskad av alla hur man än är. Så kontentan blir att jag låter folk tycka vad de vill och att jag är mig själv i alla lägen. Att ställa sig in hos folk för att passa in är inte bara fegt utan även väldigt arbetssamt.

Då är det så mycket enklare att vara sig själv och låta folk tycka vad de vill. Det är i alla fall oundvikligt att uppskattas av vissa och hatas av andra.

Kechiki skrev:Jag känner i princip som du och jag kommer få ett samtal imorgon från BUP om det blir en utredning för min del eller inte angående AS efter ett möte med dem jag hade för en vecka sen.

Om du känner att det är jobbigt och du vill ha någon form av svar eller bekräftelse så tycker jag du ska vända dig till de som kan hjälpa dig. (Jag är lite osäker på hur det är med vuxna.. jag är 17 och fyller 18 om 3 månader så jag vet bara om BUP!)

Det positiva med en diagnos är väl att du får veta hur det är osv. Samtidigt så kan det negativa vara att får du en så kanske du "stannar" där du är och tänker att du inte kan göra något åt det. Men det kan man! Man kan göra jättemycket när man väl vet svaret och kan få hjälp! Så jag tycker helt klart du ska ta och kolla upp det! :)

Det är precis så jag resonerar kring ev. utredning/diagnos. Att få tillgång till metoder som säkert finns men som jag inte känner till, så att jag kan klara mig på mina egna villkor. Så visst skulle det vara en enorm lättnad att få bekräftelse på det jag tror, och även ge en intressant extra vinkling på annat som till exempel mitt sätt att föreställa mig matematik och grammatik som geometriska former.

Saken är bara den att jag vet att det tyvärr finns många som drabbats av sina diagnoser och plötsligt ansetts olämpliga för både det ena och det andra, helt utan grund och enbart för att det står en sak på ett papper. I mitt fall är jag rädd att någon ska tycka att jag är en dålig förälder bara för att jag får en diagnos. Å andra sidan behöver jag verkligen hjälp för att klara vardagen. Än så länge fixar jag det mesta som rör mitt barn, men frågan är hur lång tid det tar innan mina sådana bekymmer faktiskt drabbar honom också? Jag kanske faktiskt BLIR en dålig förälder utan diagnos och hjälp.

Krigarsjäl: Jag uppfattas ofta på samma sätt, men fäster mig inte heller vid det. Andra människor tycker säkert att mitt sociala liv är hur torftigt som helst, men det gör inte mig något. Själv mår jag utmärkt av att ha ett fåtal vänner som accepterar att jag hör av mig varannan månad och inte gillar att småträffas. Folk behöver inte gilla mig och skulle jag få en diagnos skulle jag definitivt inte säga till läraren "nu är det så att jag har Aspergers syndrom, så jag hoppas du har överseende med att jag ställer mina frågor till din skjorta". :)

Min tanke med tråden var mer att höra efter om det kan vara så även om det inte märks så mycket utåt. Eftersom jag tänker så mycket kring det här att jag ibland helt låser mig och inte ens hör vad folk säger till mig tror jag det skulle vara en lättnad att ändå kunna utreda saken, men som så många andra undrar jag ju ständigt om det bara är inbillning.

Det behöver inte synas utåt så länge omgivningen inte vet vad de ska titta efter.
Så tänker jag.
För gemene man vet oftast inte det, faktiskt vet jag inte ens själv exakt vad det är som särskiljer någon med AST från normalfungerande alla gånger. Det finns något där som jag ofta lägger märke på men vad det är, är svårare att definiera.
Kanske någon slags igenkänning(?).

Men som en generell svar på din fråga:
Nej, det behöver inte synas utåt att man har Aspergers syndrom eller annan avvikelse inom autismspekrat.

Det ligger nog mycket i det där. Det verkar ju ofta som att folk föreställer sig aspies som ena riktiga kufar som alltid tolkar allt bokstavligt, är asexuella och inte kan ha relationer med andra människor alls. Om jag nu orkar och vågar ge mig in på att försöka få till en utredning känns det som att jag kommer bli misstrodd av alla jag känner...

Och det med en svårdefinierad igenkänning håller jag med om. Upplever ibland samma sak (även om jag inte har bekräftat att dessa personer har Aspergers). För mig är det också något jag inte kan beskriva men som jag brukar tycka är "fint" hos dessa personer!

Hirnsäge skrev:
Det är precis så jag resonerar kring ev. utredning/diagnos. Att få tillgång till metoder som säkert finns men som jag inte känner till, så att jag kan klara mig på mina egna villkor. Så visst skulle det vara en enorm lättnad att få bekräftelse på det jag tror, och även ge en intressant extra vinkling på annat som till exempel mitt sätt att föreställa mig matematik och grammatik som geometriska former.

Om det är i huvudsak bekräftelse du söker - go for it. Om du däremot i första hand är ute efter det förstnämnda - hjälp - bör du först ta reda på om det finns någon.

Vad menar jag nu då? Jo - till att börja med så kan vi ju inte botas, och många av våra svårigheter kan inte behandlas eller förbättras med vård. Vidare - i mitt landsting får man diagnos och sedan ett "hej då och lycka till!" (såvida man inte råkar ha en behandlingsbar följdsjukdom så som depression t.ex). Tyvärr är mitt landsting inte det enda som gör på det viset - de är inte de enda utan resurser och tillräcklig kunskap/kompetens.

Tack. Och nej, botas vill jag inte, men på något sätt behöver jag verkligen klara min vardag. Kanske är lösningen i så fall att klura ut någon plan B att ta till vid tillfällen som nu - när mina rigida att-göra-listor med tillhörande scheman, som var en jävla kamp att sätta sig ner att göra men som ändå var ganska peppande och lugnande när de var färdiga, inte kunde användas eftersom det visade sig att sonens förskola var stngd för studiedagar i två dagar. Finns ingen hjälp för det inom vården kanske en diagnos ändå skulle hjälpa mig att diskutera med andra med samma problem och komma på något sätt som funkar.

I övrigt är det mest att det skulle kännas skönt, intressant och lite fascinerande. Psykologer och andra har funderat över både Borderline och bipolär sjukdom, men både de och jag har tyckt att det känns helt fel. Ändå är det klart och tydligt att jag fungerar lite speciellt så att säga, och jag vet inte varför riktigt men det vore skönt att kunna sätta ett namn på det och känna att det känns bra. I synnerhet om det är något som inte går att bota eller leder till att man får en massa skumma mediciner, utan att man får vara som man är men med något att relatera det till!

En kaotisk vardag men ett jättebehov av struktur som man inte klarar av att åstadkomma i tillräcklig grad känner jag igen.
Den hjälp som finns är boendestöd och liknande vilket känns rätt surt att ta till kanske.
Men den möjligheten finns i och med en diagnos.

En grundlig utredning ger för handen vilka dina eventuella funktionshinder eller svaga sidor är vilket underlättar när/om man söker hjälpinsatser.
Habiliteringen har en del att erbjuda i bästa fall.

Hirnsäge skrev:
Är det någorlunda vanligt att man är som jag beskrivit i sociala sammanhang och ingen märker något?

Min största aha-upplevelse har varit just detta, att folk verkligen inte har noterat hur konstigt (jag upplevt) att jag betett mig. Att mitt kämpande för att förstå sociala regler och inte göra fel inte har märkts. Och det har fått min omgivning att vilja tveka angående min stundande utredning. "Men inte har du Asperger! Du som är så normal." Det mesta har tydligen inte synts utanpå mig.

Så ja, jag har också varit med om det. Men jag vet inte hur många andra som också upplevt det.

Det verkar ju vara ganska vanligt utifrån vad jag kunnat läsa här.

Samtidigt är det nog främst de som känner mig eller som jag även på ett ytligt plan har kommit överens med som skulle tycka det var märkligt. Som sagt kan jag vara utåtriktad och "socialt kompetent" med personer jag direkt kommit in på intressanta samtalsämnen med.

Däremot skulle nog många andra tycka en eventuell diagnos verkade helt naturlig, främst gamla klasskamrater och liknande. I sådana grupper har jag alltid varit uppenbart "off" och aldrig kommit in i kompisgäng eller allmän gemenskap, mycket på grund av att jag hållit mig för mig själv när de andra tyckt det var prattillfälle (att till exempel sitta kvar i klassrummet och småprata, fika efter skolan eller gå i grupp för att köpa kaffe har aldrig känts naturligt eller intressant för mig). De som haft mig i sin vardag under år eller terminer har nog också sett och hört mig göra och säga socialt olämpliga saker och tjata om mina monomana intressen som ingen i omgivningen delat.

Dock har jag under och efter gymnasieperioden (innan dess var jag mobbad eller utstött överallt) aldrig varit illa omtyckt, trots mina egenheter, min oförmåga att komma in i grupper och mina tidigare raseriutbrott. Tvärtom hade iaf mina gymnasieklasskamrater ett ganska kärleksfullt förhållande till mitt astronomiintresse, till exempel. Men ja, jag tror vissa har märkt det.

Där har du helt rätt. Mina nuvarande vänner och min familj säger att de i dagsläget inte noterat de konstigheter som jag söker hjälp för. I varje fall inte till den grad av svårigheter som jag påstår att jag har. Men skulle man fråga de som gick i skolan med mig eller de vänner jag hade för tio - femton år sedan, så skulle det nog låta annorlunda.

Utan att veta riktigt hur jag gjort så har jag lärt mig att kamouflera mina underligheter. Till priset av att jag inte blir trodd när jag nu inte längre orkar upprätthålla charaden.

Känner igen allt du skriver Sussietuss. Min familj har funderat på om jag också kan tänkas ha AS, som min bror har, men har kommit fram till att jag inte har det av olika anledningar (jag är för social, glad, klarar mig för bra o.s.v.), men något fick dem ju helt uppenbart att fundera på saken.

Mina arbetskamrater/kollegor tycker jag inte visar det minsta tecken på AS (de jag berättat för).

Nu känner jag att jag inte orkar längre och hoppas på utredning för något fel är det som är trasigt.

Det jag är mest fundersam inför är att eventuellt berätta för min pojkvän. Hur gör man det? Jag kommer nog ha svårt att hålla tyst om en sådan sak med någon jag är så bekväm med att prata med och som står mig så nära. Ändå vetefan om han kommer tro mig, och det är nog det som känns konstigast. Att bli misstrodd eller kanske bli skrattad åt.

Även om jag varit så illa tvungen att maskera mig för att undvika att bli hatad, missförstådd och hånad har jag ändå lidit under större delen av mitt liv. Bättre blir det knappast för att man blir äldre och toleransen för eventuella missar blir ännu lägre. Jag har alltid fått höra att jag är otacksam, ohyfsad och störd. Mina föräldrar har skämts över mig, lärare har tyckt illa om mig. Den samlade bilden man själv har av sitt eget beteende är ju inte nödvändigtvis samma sak som det andra ser.

Familjer har nog också svårt att se sådant. Jag har i alla fall smugit extra mycket just för mina föräldrar eftersom de inte tolererade någonting som var "udda". Det de ser är väl att jag var ett otroligt otrevligt barn som sedan växte upp och mognade, om de ens kommer ihåg hur jag var när jag bodde med dem, men att jag lever ett självständigt liv hindrar mig ju inte från att isolera mig och bli utmattad av korta stunder med människor. De har inte heller haft någon insyn i hur jag har mått sedan jag flyttade hemifrån, eller hur och varför mina studier misslyckats.

Det verkar vara ganska många här vars föräldrar tycker det är fel och att de är alldeles för normala. Jag kan inte låta bli att tycka det är orättvist - vad vet de om vad som rör sig i deras vuxna barns hjärnor i situationer de aldrig ser?

Sussietuss skrev:Där har du helt rätt. Mina nuvarande vänner och min familj säger att de i dagsläget inte noterat de konstigheter som jag söker hjälp för. I varje fall inte till den grad av svårigheter som jag påstår att jag har. Men skulle man fråga de som gick i skolan med mig eller de vänner jag hade för tio - femton år sedan, så skulle det nog låta annorlunda.

Utan att veta riktigt hur jag gjort så har jag lärt mig att kamouflera mina underligheter. Till priset av att jag inte blir trodd när jag nu inte längre orkar upprätthålla charaden.

Det är svårt för utomstående att upptäcka vuxna aspergare. De (vi) har som regel lärt sig maskera symptomen sedan länge. Det blir nästan ett sjätte sinne som nästan inte går att skilja från en själv.

När det gäller barn är det ofta vården som rekommenderar utredning men så är det sällan med oss vuxna. Vi söker oss själva till att bli utredda för att vi inte längre orkar fortsätta leva i en glasbubbla, vi vill öka vårt självmedvetande och vi vill veta varför vi inte passar in.

Hej! Hur bra skildring som helst i första inlägget. Känner igen mig hur mkt som helst.

Omvärlden har i allmänhet en helt skruvad verklighetsuppfattning när det gäller huruvida det skulle synas på folk om man har AS. Det finns inget mer tröttsamt än detta "Oj, har DU, det skulle man inte kunna tro..."