Jag har aldrig varit på någon språkresa, och inte etablerat några vanor att resa mycket. 2007 var jag för första gången i väg till ett engelskspråkigt land, Irland, och om några veckor ska jag äntligen komma iväg och se London några dagar.

Dock har jag alltid haft en vana när jag är ensam att läsa högt för mig själv i stället för att bara läsa tyst, dels en del av det jag läser på svenska, och en mycket stor del av det jag läser på engelska. Den vägen har jag kunnat öva upp ett mycket bra brittiskt såväl som amerikanskt uttal i varje fall just när jag läser för mig själv där hemma...

Sedan har jag ofta kunnat vara något för blyg för att "ta i ordentligt" med uttalet när jag haft tillfälle att tala engelska med utlänningar och särskilt med just engelsktalande, men det känns som att det har tagit sig bättre och bättre med tiden.

Spontant vill jag säga att det inte har något samband, men det vore utan annan grund än mina egna erfarenheter. Personligen har jag (och har alltid haft) väldigt lätt för engelska.
Å andra sidan känns det som att jag fuskat lite. Jag lärde mig läsa tidigt vilket resulterade i att jag började para ihop textremsor på tv med talat engelskt språk tidigt. Det jag inte fick ihop frågade jag om (jag vara nog mer eller mindre en plåga att se på tv tillsammans med som liten).

I begreppet "fusk" ingår även det faktum att jag redan från tidiga år hade ett stort intresse för språket (för alla språk, men engelska och svenska i huvudsak eftersom de var de språk jag hade "runt mig").

Det är ju tämligen välkänt att det blir mycket svårare att lära sig något om man har litet eller inget intresse för ämnet.

Min äldsta dotter har också lätt för språk medan min yngsta får streta mer. När det gäller den yngsta så handlar det dock egentligen inte om språket i sig, utan om koncentrationssvårigheter. Om det också är grunden till dina problem så måste jag säga att ja - det finns ett samband.

(Det finns banne mig aldrig några solklara, raka, lätta svar på saker.)

Jag har mycket enkelt för engelska och dialekter inom båda engelskan och svenskan. Ett samarbete mellan lingvistisk och musikalisk förmåga? Kanske.

Ska tillägga igen att jag inte har svårigheter med kommunikation på svenska.. Tvärtom så har jag alltid fått beröm för mitt sätt att uttrycka mig och mitt stora ordförråd, på svenska alltså.
Men så fort det kommer till engelska är jag totalt värdelös i både läsa, skriva, prata och lyssna..!

Men verkar som sagt som att folk här antingen är proffs eller som mig..?

Jag har problem med att prata och höra engelska. Det finns så många konstiga ljud i det språket. Det verkar inte handla om att jag har svårt för språk generellt för mina kunskaper i svenska har alltid varit utmärkta och så är jag väldigt bra på tyska. Jag och engelska kommer väl helt enkelt inte överens.

Ibland har jag dock intrycket att människor anser sig vara värdelösa på engelska när de i själva verket är ganska bra. Vissa människor, framför allt unga, pratar ju flytande engelska trots att de aldrig bott i ett engelsktalande land. Att man själv inte pratar flytande engelska betyder inte att man är dålig. Kan det vara så att människor med aspergers är vana vid att ha en massa teoretiska kunskaper och därför tror att vi är dåliga inom de områden där vi inte är jättebegåvade? Att människor som är vana vid att förstå teoretiska saker har en definition av "dålig på engelska" som få andra skulle gå med på?

Laika. Förstår vad du menar och de flesta som inte sett/hört hur dåig jag är tycker att jag bara överdriver.. Men varit i england och jag är såpass dålig att jag inte skulle kunna klara mig om jag var själv.
Har även försökt att prata engelska i telefon med en utländsk kompis men det var en katastrof! Har också svårt att skriva engelska och läsa och förstå över internet, men i alla fall lite lättare där eftersom man snabbt kan skriva in ord i lexikon på internet.
..Ska tillägga att jag hade IG i engelska på både högstadiet och gymnasiet, trots stora ansträngningar!

Talar flytande engelska. Det tror jag inte har med "Asperger" att göra.

Olika människor har olika begåvning för språk dock. Min begåvning är väl "medel".

Som vanligt handlar det om ojämn begåvningskurva.
jag var sen med talet och hade/har svårt att skriva/stava på svenska. Så engelskan blev naturligt ingen dans det heller.
Jag stör mig starkt på om jag inte förstår något ord jag läser. Därför valde jag länge bort engelskan . I skolan fick jag många gånger enskild undervisning i engelska. Vilket är rätt så värdelöst när det gäller språkundervisning.
Textade filmer/serier tycker jag inte ger så mycket. jag kan inte koncentrera mig på att läsa och analysera det som sägs samtidigt . Dessutom är texten ofta omgjord förenklad till att passa just Svenska.
Idag läser jag och förstår engelska okej men måste öva mer på att formulera och kommunicera.

Angående AS och engelska så har jag mött både de som varit dåliga på engelska men också det som är extremt språkbegåvade. Det sistnämnda är oftast mer av det pratglada slaget men finns också bland det mer "osociala" också.

man har svårt för olika saker jag har MVG i engelska på vanlig skolnivå men är dålig på matte har VG i matte skulle haft IG om jag inte gick på särskolan vi kan inte få IG

Jag tänker mest inte i ord, utan dominernande visuellt. Så när jag pratar/skriver som behöver jag för det mesta översätta från mina tankar till ord. När det går från tankeström till ord, blir därför ofta språket lite stakande, eller kanske överdrivet formellt, eller något typiskt aspergersyndrom. NT, vad jag förstår, tänker dominerande i ord och behöver inte gå igenom den där översättningsvändan.

Om man (någon autistisk) inte talar det engelska språket flytande och först översätter från sitt tänkande till svenska och sedan översätter svenskan till engelska, så kan det bli svårt, för det är ju så mycket tänkande man måste göra. NT som tänker på svenska översätter bara en gång, varvid de kan tycka att den autistiska är dålig på engelska. En annan inlärningmetodik för autistiska skulle nog göra susen. En som inte är baserad på översättning från svenska, utan lär en att direktassociera till engelska.

Generellt, tycker jag, inlärningsmetoder som är anpassade till NT fungerar ofta dåligt för autistiska, ur vilket autistiska stämplas som "mindre intelligenta". Galet, då det i själva verket är inlärningsmetodiken som är felaktig för personen.
Men sådan orättvisa tvingas man, eller tvingades man, under förhoppningen att det blivit bättre, stå ut me.

Själv "tänker" jag på engelska, dvs. direktöversätter från/till engelska, och inte över svenska först. Fast jag har använt engelska språket som huvudspråk i perioder i livet.

Inga problem med Eng Matte eller Sve i skolan dock hade jag problem med själva skolan är självlärd så

För mig kan man väl säga att det har varit ett specialintresse med språk och då speciellt engelska. Lärde mig det redan som åtta åring och kunde tala det i princip flytande när man börjae läsa det i fjärde klass. Läraren trodde jag bott i ett engelskspråkigt land men icke! Slutade ha subs på filmer och tyckte subsen var ivägen i serier väldigt tidigt också. Läste tjocka romaner på engelska långt innan de andra i klassen ens lärt sig simpel grammatik. För mig är engelska mycket roligare än svenska och många gånger kommer jag bara på de engelska orden och måste säga dem istället för de svenska även om jag vet vad det heter på svenska.

Det allra jobbigaste med skolan var att jag aldrig någonsin fick gå vidare med det jag kunde utan var tvungen att sitta och lyssna på de andra i klassen som knappt kunde uttala orden. Irriterande.

Jag tror definitivt inte att det finns något samband med just asperger. Tror snarare att det beror på vilka ens starka sidor sidor är lika mkt som svaga. En del är språkbegåvade andra inte. Har inget med diagnosen att göra. Det är ju så även för människor utan diagnosen menar jag.

Visst sedan kanske svårigheten i att kommunicera säkert kan spela in. Man måste ju våga prata språket för att bli bättre på det. Övning ger färdighet brukar man ju säga.

Jag anser mig själv vara väldigt bra på engelska & har träffat många andra med asperger som också kunnat bra engelska. Sedan är jag väl extra drillad i språket eftersom jag har en mamma som är språklärare i bl a just engelska.

Faktum är att jag föredrar både att prata & tänka på engelska än på svenska, fast jag inte är född engelsktalande. Jag tror det beror på mitt medfödda talproblem. Engelskan är på många sätt mjukare & lättare att prata på för mig än svenskan. Lustigt nog.

Har betydligt mycket enklare för engelska än svenska, fick underkänt i svenska i skolan men fick högsta betyg i engelska.

Vet inte varför jag har så pass lätt för engelska, men det blir lite jobbigt i bland när jag vet det engelska ordet för något jag vill säga men kommer inte på det svenska, så blir man tvungen att säga det engelska för att få ur sig det man vill säga men det uppfattas nog som nått slags skryt att man är bra på engelska vilket jag tycker kan bli pinsamt...

Mina tankar är i engelska dessutom.