mutuldus skrev:Barracuber. Jo, många nämner det där med att man utvecklas som person men jag har aldrig utvecklats så mkt som de senaste 5 åren.. Folk som känt mig länge tycker att jag är en helt annan människa och det tycker jag själv också.
Jag är idag missnöjd med utredningen för att den inte längre stämmer samt att jag inte tycker att jag har AS.. Tycker heller inte att jag är "normal".. Tycker att jag är något mitt emellan..

När jag flyttade i augusti så har jag inte haft ngn kontakt alls med vården, har dock försökt nu.. Att få en ny psykolog här uppe.

Jobbar du eller har du jobbat? När har det funkat och när har det inte funkat?

Så här visar utredningen att mina troliga ADD-drag är:

* jag är impulsiv ibland
* detaljfokuserad och glömmer bort överblicken
* tappar ibland koncentrationen och därmed systematiken
* planerar dåligt eller inte alls när komplexiteten ökar
* ibland blir lätt manisk
* glömmer vad som var bestämt från början
* ofta gör på mitt eget sätt även om det kanske är ineffektivt (lite tvångigt)

Jag är definitivt inte hyperaktiv, därför blir det inte ADHD på mig.
Eventuellt har jag autistiska drag men jag socialt sett brukar jag funka rätt bra på arbetsplatser, på mitt sätt.

Känner du igen dig i punkterna ovan? Har du eventuellt andra problem? Har du kvar resultaten från förra utredningen? Annars borde du väl kunna begära fram dem?

mutuldus skrev:Barracuber. Jo, många nämner det där med att man utvecklas som person men jag har aldrig utvecklats så mkt som de senaste 5 åren.. Folk som känt mig länge tycker att jag är en helt annan människa och det tycker jag själv också.
Jag är idag missnöjd med utredningen för att den inte längre stämmer samt att jag inte tycker att jag har AS.. Tycker heller inte att jag är "normal".. Tycker att jag är något mitt emellan..

När jag flyttade i augusti så har jag inte haft ngn kontakt alls med vården, har dock försökt nu.. Att få en ny psykolog här uppe.

Känner mig som djävulens advokat nu, men man kan utvecklas förbluffande långt förbluffande sent som aspergare, och kanske särskilt lätt på tvingande impuls från omgivningen. Jag har iallafall varit med om det. Men det är en del av aspergern, tar inte bort den. Det faktumet kan tränga sig på litet senare i livet, när man inte längre orkar hålla så många bollar i luften som när man var yngre eller – som de normala då fortfarande kommer att orka i årtionden till utan problem. Och då är det bättre att ha inrättat sitt liv enligt sina egna förutsättningar från början, så kanske man slipper katastrof.

Att en diagnos kan ligga ivägen för sådant som att släppas in i arbetslivet är tyvärr alltför sant – men intalar man sig själv att man inte har asperger när man har det, kan man få äta upp det med besked.

barracuber skrev:

mutuldus skrev:barracuber. Det är ca 5 år sedan jag gjorde utredningen som visade att jag hade asperger.. Vet dock inte vad utredningen kallades.

Men resultatet av utredningen och den person jag är idag är av två helt olika världar!
Ska man kanske göra en ny??

En ny utredning? Det har hänt att folk gjort om utredningar, framför allt sådana som först gjorde en utredning som de inte var nöjda med, eller som underkändes, eller som utfördes av en enskild läkare istf ett team.

NPF-utredning = neuropsykiatrisk utredning.

Asperger går ju inte bort. Men visst kan man träna bort saker, utvecklas som person, öva upp sin anpassningsförmåga m.m. Men eftersom asperger inte går bort så borde ju man ta en AS-diagnos som livslång. En viktig sak är att man aldrig är skyldig att nämna eller visa den här typen av diagnoser.

Går du regelbundet hos nån läkare? Du kan ju diskutera frågan med honom/henne?

Men det finns klåpare som blandar samman vissa symptom som man kan ha vid exempelvis depression eller anorexi, som asperger. Om de är inne på asperger-spåret liksom, och inte klarar att riktigt se vad som beror på vad.

Det är ju därför det är så viktigt att utreda hur personens hela liv har sett ut.

Men sedan är det klart att man utvecklas och lär sig många saker. Då finns det också en risk för att en förnyad utredning kan ta bort en AS-diagnos som egentligen är korrekt (särskilt om personen säger att den tror att den är fel, och uppvisar så normala beteenden den bara kan, fast det kanske är intränat), så man bör tänka sig för med vad man vill och behöver.

Utredarna är inte så duktiga, och gör säkert många fel åt båda håll.

I min gamla utredning står det att jag är väldigt "självisk", har stora sociala problem mm mm.. Det var verkligheten Då, men inte nu!
Jag har många vänner, jag är väldigt öppen och har mycket lätt för att ta kontakt och prata med folk.

Ändå hamnar jag ibland i situationer då jag funderar vad det är för fel på mig och dom situationerna är framför allt i skolan och på jobb. Nu studerar jag till naturguide vilket går bra eftersom jag är grymt intresserad! Men när jag var veckovärd (den som över en vecka är klassens "ledare" på aktiviteter) så fick jag följande kritik av våran lärare efteråt.. Eftersom jag åt så långsamt (jag äter extremt långsamt) så kunde jag inte ge mina "gäster" den servicen dom skulle haft. Jag hade också för dålig överblick i stort, svårt att förklara här..

Jag har jobbat på 3 olika ställen, varav fått sparken från 2. Var vårdbiträde på ett demensboende där jag hade flera kollegor som hatade mig för att jag ville göra som chefen sagt och för att jag sa vad jag tyckte, typ.. Dessa kollegor lyssnade naturligtvis chefen på.
När chefen en gång berättade att hon hade en son som hade AS så råkade jag nämna att jag också hade det (det skulle jag inte ha gjort). Hon sa då att hon misstänkt det för att jag hade en dålig överblick, inte såg tillräckligt snabbt vad som skulle göras och i vilken ordning. Dessutom tog allting jag gjorde alldeles för lång tid enligt dom.. Någon månad senare fick jag sparken.
Här ska tilläggas att jag enligt många och också mig själv hade den allra bästa handen med de gamla.. Men det betyder tydligen inget!

Då gick jag till vikarieförmedlingen och bad om att få jobba i hemtjänsten.. Jag fick bli vikarie på ett område och det gick jättebra, men efter en månad så fick jag sparken även där ifrån pga en töntig sak som en kollega sagt till chefen.. När jag frågade chefen om hennes motivation till att jag skulle sluta så nämnde hon såklart min AS, fast hon kunde inte precisera sig för vart den skulle ha ställt till med problem! Hon ville helt enkelt bara bli av med mig.. Efter denna händelse lovade jag mig själv att aldrig mer berätta för chefer eller kollegor om min diagnos!

I vintras hade jag tur och fick jobb som djurskötare på en mjölkgård jag har gått jordbruk på gymnasiet) men sade upp mig själv efter 4 mån då allt gick åt helvete för mig.. Jag fick skäll varje vecka för att jag jobbade för långsamt.

I skolan har jag problemet att jag har svårt med uppgifter som innebär att jag ska läsa mycket och därefter sortera och skriva ner den "viktigaste" informationen.. Vad är det viktigaste?? Jag skriver alltid för mycket eller för lite..


Kanske skrev för lång text men kunde inte korta ner det mer än så.
Hoppas ni orkar läsa och svara!

Lyssnar nu på UR där en person intervjuas om sin AS.. Hon är mycket mer extrem än mig, även om jag lutar åt det hållet på vissa punkter. T.ex är jag alldeles för glömsk!
Jag är också nästan alltid mer eller mindre trött.. Men det har jag hört att epileptiker också är och jag har även den diagnosen, epilepsi. Har dock inte haft anfall på över 5 år.

Det låter ju som att du har en hel del problem som kan förknippas med AS. Jag vet ju inte hur du är socialt sett, men man kan ju ha olika mycket av olika drag. Vissa har inte fullt så svårt som andra med det sociala, men större problem med det som du beskriver.

När du fick sparken och chefen nämnde AS men inte specifikt, så skulle du ha gått till facket och DO. Svårt att veta, speciellt när man är ung och tror att man kan få sparken hur som helst. Jag har själv fått det på mycket liknande sätt.

Troligen känner andra av att "vi" är annorlunda, men kan inte sätta fingret på vad. Därför gör de lite vad som helst för att bli av med "oss" (vi och oss syftar inte på "precis alla med AS" utan på hur det kan vara för en större andel av de med AS än de utan).

Oftast ska man INTE göra det som chefen säger, utan känna av vad de andra i laget tycker. Jag var stenhård med regler som gällde elever när jag var elev (gick vårdlinjen). INTE populärt. Jag fick riktigt dåliga betyg, och aldrig någon anställning om de kollade referenser (genom att ringa och prata med de jag hade jobbat med).

Jag hade också god kontakt med de gamla, speciellt de "svåra".

Jag hade ingen diagnos på AS, det fanns inte då. Men när de fick reda på att jag hade ätstörningar, så användes genast det som skäl. Det "kunde drabba tredje person" med en sådan sjukdom.

Återgå till ämnet: Om man är i rätt "gäng" och kretsar, så behöver inte sociala svårigheter betyda så mycket (om det inte är ens största svaghet). Men de kan märkas i arbete o.s.v. Vanliga människor märker LÄTT minsta avvikelse. Men om man som veteranbilsgalen umgås med andra veteranbilsgalningar, så fungerar det oftast bättre om du förstår hur jag menar. Bland sådana (folk inom specialintressen) brukar det dessutom finnas en hel del andra som är udda.

mutuldus skrev:Lyssnar nu på UR där en person intervjuas om sin AS.. Hon är mycket mer extrem än mig, även om jag lutar åt det hållet på vissa punkter. T.ex är jag alldeles för glömsk!
Jag är också nästan alltid mer eller mindre trött.. Men det har jag hört att epileptiker också är och jag har även den diagnosen, epilepsi. Har dock inte haft anfall på över 5 år.

Om du äter medicin mot epilepsi, så kan du säkert vara trött av den om inte annat.

Jo kanske det.. Nu när jag tänker på detta och lyssnar på UR som sagt så känner jag igen många symtom, men nästan alla har det ju mycket värre än mig med dom symtomen!

När jag fick sparken från hemtjänsten så gick jag dagen efter till facket men dom sa att dom inte kunde göra något.. För eftersom jag var timvikarie så har man knappt några rättigheter alls

Så du har också jobbat inom äldrevården? Ja som du också säger så hade jag jättebra kontakt med många av dom som de andra bara tyckte va dryga..
Jag följde inte Alltid det som chefen sa men jag följde det jag tyckte lät som självklara saker.. T.ex när jag fick intyget att få dela ut mediciner till de gamla så sa sjuksköterskan flera saker man skulle tänka på för att det inte skulle bli farligt eller sämre effekt etc etc, men mina kollegor blev bara sura när jag ville följa dom instruktionerna.

Vet precis vad du menar men mina "sociala svårigheter" har de senare åren BARA märkts av på arbeten..

Jo jag antar att det är epilepsimedicinen som gör mig trött och eftersom jag tror att den har vuxit bort så vill jag sluta med medicin men vågar inte.. För om den trots allt finns kvar så kommer jag förlora körkortet om jag krampar då.

Jag och min mamma har pratat mycket om detta och jag har funderat över hur jag ska klara av att jobba heltid.. Jobbat heltid och jag har aldrig varit så trött! Det var bara jobba, äta och sova som gällde hela veckorna.. Orkade inte umgås med folk heller, jag behövde bara sova! Är det normalt??

mutuldus skrev:Jag och min mamma har pratat mycket om detta och jag har funderat över hur jag ska klara av att jobba heltid.. Jobbat heltid och jag har aldrig varit så trött! Det var bara jobba, äta och sova som gällde hela veckorna.. Orkade inte umgås med folk heller, jag behövde bara sova! Är det normalt??

Äter man medicin som gör en trött är det säkert normalt, men för aspergare även utan sådan medicin är det en klassiker. Vi har sällan lika mycket energi som andra och även de av oss som har det (tills de har slitit ut sig) måste binda upp den i att "medvetet" göra en väldig massa saker som för andra bara går automatiskt. Det är inte heller givet att man vet om att man gör så, eftersom man inte har tillgång till någon annan människas inre att jämföra med, och då kan enda tecknet vara att man är helt urvriden efter varje arbetsdag (eller motsvarande) och aldrig orkar något mer i livet. Och/eller att man är långsam, att andra ständigt reagerar mot en och vill stöta ut en utan att de kanske själva kan sätta fingret på varför, sådant lömskt.

Men som BD också sa, flera saker kan ge liknande yttre symptom och det går inte att säga hur det är för någon annan såhär över nätet. Vad jag menade tidigare är att det kan straffa sig hårt att vara tvärsäker, utan ta dig tid att titta in i dig själv, läsa på och fundera. Och sök bra utredare, om det är det du kommer fram till – det vimlar av dåliga. (Och av trådar om det här på forumet.)

Jag tycker inte att jag jämt tänker på allt jag gör.. Men det kanske jag gör? Har ju, som du säger, inget att jämföra med.

Där jag jobbade då hade jag en kollega som hjälpte mig och tipsade mig lite extra (vi hade gått i samma klass).. Hon sa att jag gjorde ett bra jobb, att jag var noggrann men att jag fick skynda på lite mer för att jag jobbade för långsamt. Jag svarade, "jag skyndar mig alltid.. Det kanske inte märks, men varje dag tar jag i så mycket jag bara kan för att jobba snabbt.. Jag skyndar mig jämt så mycket det bara går! Ni kanske inte märker det men tyvärr, jag gör hela tiden mitt bästa och mer kan jag inte göra..". När hon då igen sa att jag bara MÅSTE jobba snabbare så kändes det ganska hopplöst.. Fattar ju inte själv varför jag jobbar långsamt!??

Bra och dåliga utredare, ja.. Vart får jag tag i någon bra då? Något tips?

Har aldrig riktigt känt mig höra hemma i en vanliga världen, men aldrig förstått varför, har altid känt att det är något fel på mig.
Var under många år gift med en bisexuell barnpykolog, som tyckte det var utmärkt med en aspig man, eftersom jag var så förbannat godtrogen när hon ljög (iofs trodde jag henne inte så ofta.)
Eftersom jag inte förstod hennes bögkopisars inviter, blev dom tvungna att bli övertydliga, då var det ju inte så svårt att fatt.
Men eftersom jag inte är intresserad och dom fortsätter sina inviter blir det ganska hopplöst.
Numera försöker jag få någon form av minskad arbetstid (är 63 år vill helst pensionera mig, men var inte så populärt när jag tog upp med chefen.) Jag är nog lite av en aspig savant när det gäller att hitta samband. Men jag hoppar oftast över många, för mig självklara led, när jag skall förklara mina slutsatser.

Skulle jag ge någon minsta gemensam nämnare för oss aspergere, så är det att vi inte kan förstå hur dom inskränkta NT personerna fungerar, eftersom vi oftast ser deras sätt att hantera verkligheten innebär att man förtränger dom grundläggande dragen i den mänskliga naturen.

mutuldus skrev:Silius. Kan du utveckla mer vad du har för problem.. Och vilka problem du inte har?

Drag jag har:

Det tar mycke av min energi att vara i sociala situationer. Jag har
ett behov av att regelbundet vara helt ensam för att "ladda
batterierna".
Jag har inget behov eller intresse av att rätta mej efter normer
(jag tycker det är den största skillnaden mellan mej och NT-
människor).
Jag är totalt ointresserad av kallprat. Jag har inget behov av
sociala ritualer, såsom att hälsa eller att tacka för saker (bryr
mej inte ifall andra tackar mej eller inte heller). Jag känner
inget behov av att prata, fast jag är med andra människor. Jag
pratar bara om jag har något att säga. Däremot känner jag att det
förväntas av mej att jag ska prata, o det bidrar till min sociala
trötthet.
Jag blir ofta helt besatt av saker. Om jag blir intresserad av
något, då vill jag oftast inte göra nåt annat än bara det all min
vakna tid.


Drag jag inte har:

Jag känner inget behov av rutiner. Jag har lätt för att läsa och
förstå NT-personer och jag har inga problem med att läsa mellan
raderna och att uppfatta hintar. Jag tror inte att jag utstrålar
något onormalt för nya människor, förutom att jag kan vara
tystlåten ibland. Jag pratar inte, eller rör mej på något avvikande
sätt (vet inte hur vanligt det är att aspergare gör det, men det är
en fördom jag har iaf).
Däremot har ett par tjejer sagt att jag har en ovanlig blick som är
djup och lite skrämmande, men jag har inte förstått vad dom menar.
Kan inte se det själv i spegeln. Vet inte om det är många som ser
det heller, då det bara är några som kommenterat det.
Jag känner mej ganska normal så länge jag har energi i sociala
situationer, men när den väl blivit tillräckligt låg, då stängs
mina sociala färdigheter ner nästan helt och hållet och jag blir
helt sluten. Jag pratar då bara om någon annan börjar prata med mej
först, men då ger jag bara korta och raka svar på frågorna och
säger oftast inget mer.

Silius. Ok.. Alltså ett behov av att vara själv, men inget behov av rutiner osv. Men du har alltså diagnos "ändå"?
Hur/när fick du den och hur har du haft det med jobb?

Hur går det förresten till att göra en utredning där man tar reda på sin arbetsförmåga?? Känner ett behov av det, eftersom min situation i arbeten har varit katastrof..

mutuldus skrev:Hur går det förresten till att göra en utredning där man tar reda på sin arbetsförmåga?? Känner ett behov av det, eftersom min situation i arbeten har varit katastrof..

En NPF-utredning i vårt fall. Se mina tidigare svar i tråden.

mutuldus skrev:Silius. Ok.. Alltså ett behov av att vara själv, men inget behov av rutiner osv. Men du har alltså diagnos "ändå"?
Hur/när fick du den och hur har du haft det med jobb?

Ja, jag fick diagnoserna HFA och ADD. Det var på gränsen om jag skulle få aspergers eller HFA. Tror det hängde på om jag var intresserad av att umgås med andra människor, och det var jag inte då. Men nu är jag.

Jag hade läst om ADHD innan och ville bli utredd. HFA-diagnosen kom på köpet kan man säga. Jag tror det var 2005.

Jobb har varit en katastrof för mej. Jobbade ett tag i början av 20-årsåldern, men jag bröt ihop totalt. Jag läste på komvux i höstas, delvis för att testa hur jag klarar av det nu, men det var samma sak igen. Jag går in i väggen för lätt. Får panikångest och sjunker ner i depression.

Silius skrev: Tror det [AS eller HFA-diagnos, Z:s anm.] hängde på om jag var intresserad av att umgås med andra människor

En utredares egen privata tolkning igen, såvitt jag förstår. (Kanske av kriterierna, kanske av någon förflugen passus den har råkat snappa upp... )

Silius skrev:Jobb har varit en katastrof för mej. Jobbade ett tag i början av 20-årsåldern, men jag bröt ihop totalt. Jag läste på komvux i höstas, delvis för att testa hur jag klarar av det nu, men det var samma sak igen. Jag går in i väggen för lätt. Får panikångest och sjunker ner i depression.

Mitt första jobb var också en katastrof. Sedan gick det att jobba några år fram tills alla förändringar började komma, då började det gå utför.

Plugga har funkat för mig utan att gå i väggen. Men om jag inte är motiverad tappar jag lätt intresset.

Det är när jag tappar intresset och börjar kämpa mej genom studierna som energiåtgången blir för stor för mej.

Jag studerar nu och det fungerar än så länge bra, just för att det är något som är riktigt kul!

..Men en sådan där undersökning där man får svar på sin arbetsförmåga, frågar man om en som på hab? Eller psyk? Nu har jag som sagt ingen som helst kontakt med vården efter att jag flyttat men min gamla psykolog skulle skicka remiss till Kalix sjukhus-psyk för att jag ska kunna få en psykolog där.. Frågan är bara hur lång tid det tar??

Arbetsförmågebedömningar kan nog göras på olika ställen beroende på vad man ska ha det till och vem som bett om det. Dvs om det handlar om att rehabiliteras, få fortsatt sjukpenning/sjukersättning eller om det handlar om nåt annat. Så det går nog inte att svara entydigt på.

Man kan även göra såna privat om man inte är nöjd med det utfall man fått av t ex FK eller AFs beslut (i hopp om att de ska ändra sig om de får nya expertutlåtanden). Men det är hyfsat dyrt.

Förövrigt har jag inte hjärna nog att läsa hela tråden ikväll, så om jag svarar åt skogen så är det därför. Jag svarar bara på det jag såg i ditt sista inlägg.

Ok.. Ja jag vill bara ha en början. Förstår om du inte orkat läsa allt men grunden till att jag vill göra en sådan utredning är pga dom jobbiga arbetssituationer jag varit i. Tror inte att jag skulle klara av att jobba heltid en längre tid till exempel..

Har man AS, vare sig man har många drag eller få, och om man är hårt "drabbad" eller ej, så har man oftast en förmåga att bli överstimulerad av t ex ljus, ljud, situationer man inte vet hur de ska sluta och som är svåröverblickbara, stress osv.

Så även om man älskar jobbet i sig så finns det ofta en massa stressorer som tar ner ens energinivå. Vidare tror jag utifrån både vad jag läst, hört här eller upplevt själv att man bränner ut sig lättare än andra människor, bland annat för att man inte känner av hunger, trötthet och andra fysiska behov på samma sätt när man gör nåt man tycker är roligt.

Iaf har det varit så för mig. Jag har jobbat heltid och pluggat än mer osv tidigare, men idag skulle jag aldrig palla det jag pallat tidigare. Det har andra skäl än mina bokstäver, men jag tror de spelat in mycket också.

..Men hur får jag det "bevisat" för en chef och försäkringskassan? Så att jag ändå kan få jobba lite iaf men också få in pengar..?