Härligt att vi aspies här på forumet kan vara till sådan hjälp!

När en del av oss ibland pratar lite nedlåtande om "tanter", så talar vi om sådan personal inom vård och/eller engagerade i stödorganisationerna, som själva är NT, bara har läst sig till den kunskap - eller "kunskap" - de har, och uppfattar oss som i huvudsak mindre vetande och kapabla, som behöver deras hjälp och support i massor. "Vi ska hjälpa dig, lilla väään..."

Hehe... Tahlia var 20 sekunder före...

Hej
Jo, min bror vet om att jag genomgår en utredning, och jag har helt ärligt inte en aning om vad han tänker kring det...I min familj verkar ytan gå före innehåll s a s. Han har två restauranger - är arbetsnarkoman - och ser därför inte problemen ur samma synvinkel som jag...
Jag har alltid ansetts som ett problem, och min familj har tagit den enkla vägen att skylla alla problem på mig. t o m mina föräldrars skillsmässa, när jag var tretton år...
Det är väldigt provocerande för dem, att jag nu genomgår en utredning, 39 år gammal - som kommer att visa att ja, jag har ställt till med problem - men inte av elakhet eller egoism...som de gärna ser det som, ty då slipper de se sina egna brister...
Det jag gör nu är att blottlägga alla problem vi någonsin haft...och visa dem att det beror på annat än elakhet etc.
Det är säkert jobbigt för dem, även som de inte visar det för mig.
De vill gärna se det som att det bara är jag som har den här problematiken - för jag har i mitt liv aldrig lyckats hålla en fasad längre än två-tre månader i sträck...
Att förklara för min bror att hans son antagligen har samma problematik som jag....blir svårt.
Jag minns nu med ett leende dagen då min bror ringde och berättade att han fått en son - dagen innan min födelsedag - och jag skrattade och sade, att nu får du återuppleva mig en gång till ...
Och den risken är stor - om inte min bror tar in vad det handlar om och hjälper sin son på rätt sätt...och det kommer antagligen att bli en smärtsam process för honom...
Så jag är glad att du kom och bad om hjälp här, för detta hjälper mig också

Lilla Gumman skrev:

Alien skrev:Ett annat sätt är att läsa romanen "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon och sen ge den till din syster och säga att den är jättebra (behöver inte nämna nåt om dina misstankar). Fast pojken där är 16 år tror jag. Synd att det inte finns några barnböcker med AS-huvudpersoner. Å andra sidan är Haddons roman berömd och läses av både vuxna och ungdomar (inte bara de som har AS el AS-släktingar).

Jodå, det finns böcker om barn som har AS. En bok är "Mysteriet med den blå flaskan ­– Ett aspergeräventyr" av Kathy Hoopmann. Den är utgiven av Cura förlag och finns att låna på biblioteket, åtminstone här i Ludvika. Det är en pojke i mellanstadieåldern som figurerar i den boken. Jag har själv läst boken, tyckte den var rätt bra. Så här står det på Curas hemsida:

"Ben har det inte så lätt. Det är ofta struligt i skolan ­ i klassrummet med lärare han inte förstår och på skolgården med mobbarna. Ibland är det också strul hemma med en pappa som inte heller förstår. Det är tur att farmor och Andy ­ som är hans bästa vän finns!

Men ingenting är sig riktigt likt sedan Ben och Andy fann en gammal flaska på skolgården. Vad är det för konstig rökslinga son följer dem överallt? Vad är det för krafter som har släppts lösa? Saker och ting blir ännu mer komplicerade när Ben får diagnosen Aspergers syndrom."

Vad kul att det finns nåt för barn med AS, att få läsa om nån som liknar dem. Fast jag tänkte mer på vanliga böcker för alla barn på vanliga förlag, där personen kunde vara ensam och missförstådd med AS el AS-liknande drag, fast det kanske inte sades rent ut men man som vuxen med kännedom om AS skulle förstå det.

Men det kanske också finns, fast jag inte vet om det?

Det är jag som är upphovsman till benämningen tant, Pemers förklaring stämmer bra. Jag använder mig ibland av generaliserande uttryck & tankeexempel för att tydliggöra en punkt i en diskussion. Det som stör mig personligen med tanter (som jag har gedigen erfarenhet av) är deras deras hycklande välvilja, deras nedlåtande bemötande & deras inställning till AS öht. Det sista vi behöver är hjälp av personer som ser oss enbart som vårdobjekt. Tro mig, det finns mängder av tanter inom den offentliga sektorn.

Mina kriterier på tanten finns att hitta om ngn känner för att leta bakåt bland trådarna. Annars har Milyc bidragit med en länk till en mer vetenskapligt utformad kriterielista; Staff and Personnel Disorder, tror jag den hette.

moster

Oj vad glad jag blev när jag läste ditt senaste inlägg! Så roligt att du engagerar dej så i din systerson! Och din sammanfattning var väldigt klok och genomtänkt! Jag blir lite avundsjuk på din systerson som har en så förnuftig släkting, det är tyvärr inte alla förunnat vill jag lova.

Det är mycket mycket bra att ta reda på så mycket som möjligt. Om du tittar in här på forumet lite mer regelbundet kommer du dock att märka att många härinne har någon form av autismrelaterad diagnos, men framförallt är alla väldigt väldigt olika! Det gäller alltså att se din systerson för den HAN är, eftersom det kan variera så otroligt mycket i vad och vem man är och hur man tar sej uttryck.
Här finns det allt från jättesociala typer, som jag (som jag sa förut: social +AS = problem! *LOL* ), till enstöringar som inte vill gå utanför dörren. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi alla på något sätt föredrar ärlighet och rakhet framför alla konstiga kringelkrumelurer som de sk NT håller på med.
Ibland kan det säkert uppfattas som att man bara är naiv, har man otur uppfattas man som känslokall och "utan empati" - något som är OERHÖRT felaktigt! Precis som jag och många med mej har skrivit redan så kan man ha MASSOR av empati, bara det att man inte alltid förstår när man ska visa den, eller att man kanske visar den på andra sätt än de flesta.

Det är jätteroligt att du kommer hit och frågar, jag svarar så gärna, så gärna, på det jag kan svara på. Jag har inga egna barn, men minns fortfarande rätt väl hur det är att vara barn och lite annorlunda.

Det är jätteroligt att du kommer hit och frågar, jag svarar så gärna, så gärna, på det jag kan svara på. Jag har inga egna barn, men minns fortfarande rätt väl hur det är att vara barn och lite annorlunda

Det sista vi behöver är hjälp av personer som ser oss enbart som vårdobjekt. Tro mig, det finns mängder av tanter inom den offentliga sektorn.

Jag tar er på orden och frågar vidare. Hur gamla var ni när ni märkte att ni var annorlunda? Jag tror inte min systerson har upplevt sig så än, hitills har han ju bara fått possitv feedback, alla har tyckt att han är så duktig och försigkommen på sina specialintressen, som jag ser som det mest utmärkande draget så här långt.

På tal om specialintressen så blev jag så förvånad i går. Jag håller på att läsa Gillbergs bok om AS. Där beskriver han hur ett barn med AS redan i tre/fyra års åldern kan visa stort intresse för siffer och bokstavskombinationer. Vanliga fasinations områden kan vara loggotyper samt tidtabeller. Exakt vad våran kille ägnade sig åt i exakt den åldern, loggotyper (älskade bingolotto, för där visade de loggor hela tiden). Spårvagnstidtabeller har han burit hem kilovis. Personalen på tidpunkten i Göteborg har grymtat lite ibland.

Vad jag förstår så är den nu när skolan börjar och han blir äldre som problemen kan bli större, det som upplevs som charmigt hos ett litet barn upplevs antagligen inte lika possitivt när man blir äldre.

På tal om tanter så vill jag verkligen inte bete mig och upplevas som en sådan. Jag skulle vilja bli en adapter eller ett modem mellen AS och NT och mellen skola/myndigheter och hemmet för min systerson. Språket/signalerna på ena sidan kan jag redan och språket/signalerna på den andra kan jag väl lära mig med hjälp av er som kan det. En tolk istället för en tant, det vill jag lära mig att bli.

Nu ska jag ställa en, antagligen korkad, fråga. När man läser om AS står det att personer med detta kan ha svårt att förstå metaforer. När jag nu använde mig av en i föregående stycke så måste jag fråga om det gäller även i skriven text. Jag är nog en person som använder mig mycket av liknelser och metaforer. Krånglar det till det. När jag läser eller skriver här på foruet så märker jag ingen skillnad alls på språket?

moster skrev:Hur gamla var ni när ni märkte att ni var annorlunda? Jag tror inte min systerson har upplevt sig så än, hitills har han ju bara fått possitv feedback, alla har tyckt att han är så duktig och försigkommen på sina specialintressen, som jag ser som det mest utmärkande draget så här långt.

Jag tror jag blev -medveten- om det när jag var runt 14 sådär. Innan dess hade allt mest bara varit konstigt, men då nånstans förstod jag att allt var konstigt och att det fanns andra sätt att vara på. Jag förstod också att jag hade försökt vara annorlunda innan, men utan att lyckas och att det enda jag uppnådde med det var att göra avkall på mej själv.
När jag var riktigt liten, dvs innan skolåldern reflekterade jag inte ens över det. Mitt första riktiga minne av att jag märkte att nåt var konstigt härstammar från förskolan.

moster skrev:På tal om specialintressen så blev jag så förvånad i går. Jag håller på att läsa Gillbergs bok om AS. Där beskriver han hur ett barn med AS redan i tre/fyra års åldern kan visa stort intresse för siffer och bokstavskombinationer. Vanliga fasinations områden kan vara loggotyper samt tidtabeller.

Jo det tror jag absolut! Mina föräldrar har en favorithistoria om hur de upptäckte att jag kunde läsa. Då var jag fyra år.

moster skrev:På tal om tanter så vill jag verkligen inte bete mig och upplevas som en sådan. Jag skulle vilja bli en adapter eller ett modem mellen AS och NT och mellen skola/myndigheter och hemmet för min systerson. Språket/signalerna på ena sidan kan jag redan och språket/signalerna på den andra kan jag väl lära mig med hjälp av er som kan det. En tolk istället för en tant, det vill jag lära mig att bli.

Ojojoj vad jag hade behövt en tolk, inser jag såhär i efterhand! :-D
Språket och signalerna hos systersonen...? Hmmm.... Är det så att han har AS kan det vara bra att vara extra lyhörd tex. Jag kan absolut inte tala för alla, men det brukar inte synas på mej att jag är ledsen, det insåg jag för massor av år sedan. Då tänkte jag som så att jag berättar att jag är ledsen så omgivningen vet! Det hjälpte inte heller, eftersom jag inte stortjöt. Det kan alltså vara klokt att lyssna ordentligt. Säger pojken att han är ledsen så är det så, även om det kanske inte syns.

moster skrev:Nu ska jag ställa en, antagligen korkad, fråga. När man läser om AS står det att personer med detta kan ha svårt att förstå metaforer. När jag nu använde mig av en i föregående stycke så måste jag fråga om det gäller även i skriven text. Jag är nog en person som använder mig mycket av liknelser och metaforer. Krånglar det till det. När jag läser eller skriver här på foruet så märker jag ingen skillnad alls på språket?

JAG har inga problem med språkliga metaforer. Tvärtom tycker jag om dubbeltydigheter och underfundiga formuleringar. Åtminstone när jag läser.
Det jag tycker är svårast är faktiskt de TILL SYNES raka formuleringarna. Exempel:
Häromdagen fick jag frågan "har vi bröd hemma?". Jag vet att det ligger två skivor i kylen så jag säger sanningsenligt JA. Efter lite diskussion kom det så fram att frågan EGENTLIGEN lydde "har vi bröd hemma så det räcker över helgen utan att vi behöver handla?".
Samma sak gäller för min förening. Där stuvades det om i organisationen när en person slutade, och så hette det så fint att "nu ska vi spela med öppna kort och inte hyssja och tissla om saker". Nå, jag gjorde som det uppmanades och sade min ärliga åsikt om vad jag tyckte om organisationen och vad som behövdes..... och det var ju naturligtvis fel gjort av mej. Återigen var uppmaningen inte det som uttrycktes som en till synes rak formulering, utan något annat. Egentligen skulle det hetat "nu ska vi prata lite mer om våra familjer med varann".

Såna metaforer kan vara förbaskat svåra att begripa sej på!

Jag måste hålla med weasley. Jag hade heller ingen aning om att jag var annorlunda förrän jag började bli lite äldre.

Detta tror jag kom sig av det faktum att jag utgick från att alla var som mig och tänkte precis som mig. Det var först när jag började prata mer ingående med människor (i tonåren) som jag insåg att alla inte alls var som mig, utan tvärs om. Det var en rätt frustrerande upplevelse

Samtidigt skulle det ha hjälpt mig oerhört mycket om någon hade förklarat för mig när jag var liten, hur andra funkade och tänkte. Det hade hindrat många missförstånd, och antagligen underlättat mitt samspel med andra, vilket kanske hade hindrat mobbningen. Man kan ju bara spekulera.


Vad jag gör med min dotter är att, så fort jag hör att hon inte förstår sin systers känslor, eller en väns känslor och uttalande, så förklarar jag för henne hur DE tänker, och att de inte tänker som henne. Något jag får påminna henne om titt som tätt. Men när jag förklarar så får jag alltid ett "ahaaaaaaaaa!" till svar, och inte något snäsande, vilket är positivt

Moster: du ska absolut inte ta åt dig av det jag skrev om tanter! Om du nu gjorde det, vill säga. Ville bara få det sagt.
Du verkar ha precis rätt inställning & en stor förmåga att intuitivt räkna ut vad det handlar om. Kör på!
---

Det var kanske i högstadiet jag började reflektera kring varför jag var annorlunda, varför jag kände mig så distanserad från mina jämnåriga. Som barn däremot, var jag naturligtvis inte medveten om att jag var annorlunda; jag tyckte i princip att alla andra var dumma i huvudet när jag gick på dagis, lågstadie, mellanstadie. Hamnade ständigt i konflikter. Tror jag slogs i stort sett varje rast hela lågstadiet och en bit in på mellanstadiet. Less på konflikter präntade morsan in i mig att jag skulle "akta mig för bråk" när vi flyttade och jag började ny skola i fyran. Sagt och gjort, jag körde den strategin, vilket tolkades som feghet, varför mobbingen blev etter värre. Hade jag vetat då vad jag vet idag hade jag slagits utav bara helvete! Att säga till lärarna (som alla säger att man ska göra) funkar aldrig. Skulle tippa på att jag gjort det ett hundratal gånger under grundskolan, så empirin är god. Mobbingen hade inte bara med AS att göra; jag var en nedflyttad stockholmare som gick i skolan med bonnungar på vischan. Rena 1800-talet; fröken spelade tramporgel & hade knut i nacken. På morgon läste vi morgonpsalm (!). Det var en vanlig kommunal skola, ska sägas. Jag var intresserad av He-Man & Star Wars, de andra ungarna lekte med traktorer. Bondeland. Kände mig av naturliga skäl inte hemma i den miljön & har aldrig gjort. Känner mig som en främmande fågel trots att jag bott 20 år i Skåne. Det är en annan kultur på många sätt, ett annat språk, annat tänkesätt etc. Och jag fick ta mycket skit; infödingarna på Österlen gillar inte 08:or. Nu funkar det skapligt, men så är man också vuxen (äntligen) och slipper inordna sig i grundskolans konformistiska tillvaro.

moster skrev:Hur gamla var ni när ni märkte att ni var annorlunda?

Jag märkte nog redan som liten att vissa var anorlunda, med stigande ålder så blev fler annorlunda, till sist så var alla andra anorlunda och konstiga. Men inte jag inte.

moster skrev:Vad jag förstår så är den nu när skolan börjar och han blir äldre som problemen kan bli större, det som upplevs som charmigt hos ett litet barn upplevs antagligen inte lika possitivt när man blir äldre.

Korrekt. Med stigande ålder blir det ökade krav.

moster skrev:På tal om tanter så vill jag verkligen inte bete mig och upplevas som en sådan.

Mina mostrar har alltid varit roliga/bra tanter
Men var icke orolig du verkar inte va den typ av tant som KS har definierat.

moster skrev:Nu ska jag ställa en, antagligen korkad, fråga. När man läser om AS står det att personer med detta kan ha svårt att förstå metaforer.

Kork=barken på korkeken så korkad betyder en barkig fråga eller???
Skämt åsido jo metaforer är svåra och krångliga men vi lär oss dem var för sig, det svåra blir när man ställs inför nya metaforer som man inte hört förut. Men där skall väl om jag förstått det rätt även NT ha lite klurigt för ibland.
Metaforen i skriven text ges bättre förutsättningar att tänka efter utan att motparten "tyder" ens funderande blick(=mindre stress)

...ja vad har hänt, det har nästan gått ett år sedan jag skrev sist. Jag tog mod till mig och berättade om mina mistankar för min syster. Det var svårt men gick ändå bra. Jag bad henne läsa några sidor jag skrivit ut från nätet samt en bok av Gerland. Hon blev ledsen men kände samtidigt att väldigt mycket stämmer överens med lillkillen.

Något jag däremot inte hade räknat med var att hon kände igen sig själv i vissa delar. Min syster var ett otroligt "snällt" barn. Lugn och nöjd ville bara vara alla till lags. Hon alltid haft svårt med kompisar och var mobbad till och från. I högstadiet led hon av svår anorexi. Nu när man tänker tillbaka så har hon alltid varit lite "utanför" på arbetsplatser osv. Hon blir ofta överkörd och marginaliserad, både av s.k vänner, arbetskamrater myndighet och andra

Tillbaka till lillkillen. Han har nu snart avverkat första terminen i första klass. Det har inte gått så bra. Det fungerar inte med kompisar och han vill inte gå till skolan. Han säger att alla är arga på honom och säger att han är dum. Syrran var nere och pratade med fröken förra veckan. Hon, fröken alltså, hade märkt att han hade problem med de sociala kontakterna med jämnåriga. Han kan inte låta bli att ge tjuvnyp om han tex ska gå förbi en kö så vill han gärna putta till någon.

Men om man inte vet hur man ska ta kontakt på ett possitivt sätt kanske man testar något annat som ger reaktion? Det är som om han håller fast, kramar, jagar.... för länge, lägger inte av när de andra inte vill längre.

Någon som känner igen?

Alien skrev:Ett annat sätt är att läsa romanen "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon och sen ge den till din syster och säga att den är jättebra (behöver inte nämna nåt om dina misstankar). Fast pojken där är 16 år tror jag. Synd att det inte finns några barnböcker med AS-huvudpersoner. Å andra sidan är Haddons roman berömd och läses av både vuxna och ungdomar (inte bara de som har AS el AS-släktingar)

Det finns det, barnböcker med aspisar i huvudrollen alltså. Dels Mysteriet med den blå flaskan - ett aspergeräventyr och Möss och utomjordingar, av Kathy Hoopland. (Den första är riktigt soppigt översatt, tyvärr.) Dels Inte som alla andra, av Per Nilsson. Dels, men det är ingen roman utan en ljuvlig självbiografi, Aspergers syndrom, universum och allt annat av Kenneth Hall, som var tio år när han skrev den.

Förövrigt så skulle jag råda Moster att läsa annat hellre än Gillberg, som är ganska ensidigt negativ till AS, märkligt nog, eftersom han inte alls känns lika negativ till ADHD. Läs hellre Tony Attwood, Gunilla Gerland, Kari Steindal eller Inger Jalakas (t ex Nördsyndromet, som är väldigt lättläst, aktuell och ganska trevlig). Vill du ha läsförslag står jag gärna til tjänst.

Skulle börja med att läsa Tony Attwoods alternativa aspie-kriterier, som du kan hitta på t ex autismforum.se, som är en utmärkt sida, förövrigt. Lycka till!

---

Shit, hade helt missat att det här var en gammal tråd. Sorry. Fast det jag skrev stämmer ju ändå, även om det är helt passé för mosters del...

Tack för alla bra tips, flera barnböcker jag inte läst bl.a

Böcker jag har läst:
Gerland Gunilla "det är bara att fråga" och "explosiva barn"
Gillberg "Barn, ungdommar och vuxna med asberger"
Jalakas I "Nördsyndromet"
"Mysteriet med den blå flaskan - ett aspergeräventyr"
"Den besynnerliga händelsen med hunden om natten"

Jag har försökt läsa allt möjligt, inte låsa mig utan skapa en egen bild. Varför är du så negativ till Gillberg? Jag reflekterade inte på att han var negativ till asberger när jag läste boken, däremot tyckte jag Jalkalas bok var mindre klinisk och därmed också lättare att ta till sig. Det är den jag skickat vidare till min syster.

En fråga som är aktuell för oss just nu är, vad är skillnaden mellan stor och liten utredning på BUP?

moster skrev:Tack för alla bra tips, flera barnböcker jag inte läst bl.a

Böcker jag har läst:
Gerland Gunilla "det är bara att fråga" och "explosiva barn"
Gillberg "Barn, ungdommar och vuxna med asberger"
Jalakas I "Nördsyndromet"
"Mysteriet med den blå flaskan - ett aspergeräventyr"
"Den besynnerliga händelsen med hunden om natten"

Jag har försökt läsa allt möjligt, inte låsa mig utan skapa en egen bild. Varför är du så negativ till Gillberg? Jag reflekterade inte på att han var negativ till asberger när jag läste boken, däremot tyckte jag Jalkalas bok var mindre klinisk och därmed också lättare att ta till sig. Det är den jag skickat vidare till min syster.

En fråga som är aktuell för oss just nu är, vad är skillnaden mellan stor och liten utredning på BUP?

Jag är inte negativ till Gillberg, utan Gillberg är negativ till oss... Skämt åsido, i en bok (minns inte vilken just nu) gav Gillberg en ohyggligt svart bild av Asperger hos vuxna. Inte alls Det finns svårigheter men det finns också fina och bra sidor som kan vara mer framträdande än hos neurotypiska (mer rättvist enligt mig, och många andra med alternativkablage, som jag kallar Asperger).

Det var så grovt att jag skrev av hela texten och la in här. Orkar inte leta fram tråden, för jag minns inte alls vad den kan ha hetat, men kanske nån som är mindre vimsig än jag kan hitta den?

Ingen aning om vad liten och stor utredning innebär, sorry.

moster skrev:...ja vad har hänt, det har nästan gått ett år sedan jag skrev sist. Jag tog mod till mig och berättade om mina mistankar för min syster. Det var svårt men gick ändå bra. Jag bad henne läsa några sidor jag skrivit ut från nätet samt en bok av Gerland. Hon blev ledsen men kände samtidigt att väldigt mycket stämmer överens med lillkillen.

Hej igen!

Så kul att du dyker upp här igen och berättar hur det gick! Verkligen jätteroligt! :-D

moster skrev:Tillbaka till lillkillen. Han har nu snart avverkat första terminen i första klass. Det har inte gått så bra. Det fungerar inte med kompisar och han vill inte gå till skolan. Han säger att alla är arga på honom och säger att han är dum. Syrran var nere och pratade med fröken förra veckan. Hon, fröken alltså, hade märkt att han hade problem med de sociala kontakterna med jämnåriga. Han kan inte låta bli att ge tjuvnyp om han tex ska gå förbi en kö så vill han gärna putta till någon.

Vid sådana där tillfällen är det superbra om någon kan prata med honom efteråt. Fråga tex:

a) Varför knuffar han på folk?
b) Vad vill han uppnå med knuffandet?
c) Hur tror han att de reagerar på honom när han knuffar?
d) Berätta vad han bör göra annorlunda, istället för att knuffa.
e) Se till att återknyta till det han säger om att "alla är arga på honom och säger att han är dum" - relatera det till knuffandet så han får helhetsbilden.

moster skrev:Men om man inte vet hur man ska ta kontakt på ett possitivt sätt kanske man testar något annat som ger reaktion? Det är som om han håller fast, kramar, jagar.... för länge, lägger inte av när de andra inte vill längre.

Någon som känner igen?

Jag känner igen det... lite... Det är svårt att säga, egentligen. Men jag har lätt att tänka mej att pojken du talar om kan ha svårt att märka när han bör sluta! Det blir lätt så när man vill massor men inte fattar att man är för mycket.

Tack för ditt svar.

Dina slutord är precis så som jag uppfattar situationen. Han vill så gärna leka och vara kompis men känner inte när det blir för mycket.

Det uppstod en situation för ett tag sedan på ett kalas. Han lekte med en jämnårig kusin, de hade jätte kul. Senare på kvällen blev kusinen hängig och ville vara i fred, visade sig vara feber senare. Ju mer kusinen ville vara ifred ju mer ville lillkillen följa efter och hålla fast. Jag försökte förklara varför han måste låta kusinen vara och varför hans handlande gjorde alla runtomkring blev iriterade på honom. Han lyssnade men ville inte riktigt sluta ändå. Jag vill ju leka, var hans reaktion. Jag får en känsla av att han tar till sig men att varje situation blir som helt ny för honom.

I början på nästa år ska han utredas. Beslutet att dra igång detta tog vi efter att jag talat med en kollega vars son, nu i högstadiet, äntligen fått sin diagnos. Hon upplever det som en stor lättnad och att det nu helt plötsligt finns så mycket mer kunskap och resurser att ta till för att hjälpa honom. Hennes råd var att ligga på för utredning så tidigt som möjligt.

//moster

moster skrev: Han lyssnade men ville inte riktigt sluta ändå. Jag vill ju leka, var hans reaktion. Jag får en känsla av att han tar till sig men att varje situation blir som helt ny för honom.

Ja, det du skriver handlar helt klart om att han har en bristande förståelse för att andra inte tänker samma sak(er) som han!

Han tänker "jag vill leka" och eftersom HAN tänker det, utgår han från att ANDRA tänker det - och så ligger han i för att få de andra att leka med honom, trots att de inte vill. Att lära honom att andra INTE tänker samma sak som han gör är otroligt viktigt. Man får helt enkelt hejda honom med orden "nej, han tänker inte samma saker som du, då måste du respektera det".

Att acceptera att man inte får göra någon illa har varit väldigt lätt för mig att acceptera, men så är det ju också en sak som gäller åt båda håll.
Och med lekandet tex, det är väl knappast så att han själv vill samma saker som alla de andra vill heller?
Också något som går åt båda hållen.

Läste tidigare i tråden om när man upptäckte att man är konstig, tycker mig inte vara konstig, ovanlig men inte konstig (även om en kollega en gång sade det rakt ut men på ett positivt sätt).
Och det kar kommit gradvis och jag ser mer av det positiva än negativa men å andra sidan fastnar nästan bara positiva saker i mitt huvud.

Det fanns många konstiga på min gata, inget som någon tog notis om direkt.
Jag visste iofs att jag var den enda i kvarteret som byggde späda motorvägsbroar i sandlådans sand och byggde underjordiska vattenledningssystem med eldosor och elrör och ibland elkablar utan ström i som 5 åring.
Fick kasserade televäxlar av pappa och plockade sönder och gjorde automatik och belysning till modelljärnvägen till pappas förtret som ville lära mig hur växeln fungerade.
Senare blev det masugn, reamotor, div kemi, och strax innan gymnasiet gasflaskor med väte och koldioxid, mängder med "eldande" i trädgårdslandet.
Idag konstruerar jag elektronik och maskiner och programmerar microkontrollers vanligtvis.

Tror det bästa för att skapa ett visst intresse hos någon är att skaffa en pryl och gömma det bakom en dörr för då kommer det att hittas när personen när nyfiken och inte när omgivningen tycker att denne ska sätta sig in i det hela.

Kom o tänka på en annan sak.
Tycker det som Mensa sysslar med och hur AS människor verkar vara ofta stämmer överens med deras verksamhet.
Förmodligen har han inte bara AS utan är kanske förbaskat intelligent också
Inte en helt ovanlig kombination som jag förstått det, fast det brukar inte falla i god jord att säga det till folk.
Men det brukar funka bra att vara så trevlig man kan
Och då spelar det ingen roll om man är intelligent eller inte
http://www.mensa.se/content/view/45/94/

Rekomenderar speciellt fliken "begåvning utan prestation" särbegåvning är något positivt, inte att förväxla med särskolan eller liknande.

moster skrev:I början på nästa år ska han utredas. Beslutet att dra igång detta tog vi efter att jag talat med en kollega vars son, nu i högstadiet, äntligen fått sin diagnos. Hon upplever det som en stor lättnad och att det nu helt plötsligt finns så mycket mer kunskap och resurser att ta till för att hjälpa honom. Hennes råd var att ligga på för utredning så tidigt som möjligt.

Har precis hittat den här gamla tråden. Jag skulle verkligen uppskatta en ny uppdatering. Nu undrar man ju hur det gick sen...

Är nog lämpligt att kolla upp hur skolan hanterar det man vill bli diagnosticerad för.
Det lär vara olika, vi har någon mamma på forumet som fick höra av en vän hur väl de hanterade AS på vännens barns skola där hon hade iaf ett barn med AS.

När sedan hennes eget barn diagnosticerades så fick hon veta att har man AS så kunde man ju skada sig i träslöjden o det ämnet togs bort för sonen som gillade träslöjden mycket.

Det blev mycket strid om saken.

Hej!

När jag gick i skolan var det mycket snack om vad jag klarade av. Jag fick ha träslöjd, men inte till exempel svarva ett baseballsträ eftersom svarvning ansågs vara för farligt.

Sen minns jag att jag inte fick åka utför, för att jag kunde bryta benen. Så jag fick välja annat på friluftsdagarna. Och när klassen åkte till simhallen fick jag bara vara där jag bottnade.

Över huvud taget tror jag sån här anpassning förekommer hela tiden, mer eller mindre.

Hälsningar

Lilla Gumman

Vad tyckte du att du klarade då?

nano skrev:Är nog lämpligt att kolla upp hur skolan hanterar det man vill bli diagnosticerad för.
Det lär vara olika, vi har någon mamma på forumet som fick höra av en vän hur väl de hanterade AS på vännens barns skola där hon hade iaf ett barn med AS.

När sedan hennes eget barn diagnosticerades så fick hon veta att har man AS så kunde man ju skada sig i träslöjden o det ämnet togs bort för sonen som gillade träslöjden mycket.

Det blev mycket strid om saken.

Verkar ganska korkat att särbehandla till den graden. När jag var liten tyckte jag att träslöjden var läskig, men inte var det någon som stoppade mig och gav mig chansen att få slippa. Snarare förväntas man klara av det.
Litegrann är det ju ändå att utmaningar stärker en.