Zombie skrev:Skulle det gå att bita i det sura äpplet och be utredarna ta kontakt med din far?

Eller har du annars någon annan som har varit med, som är lättare att kontakta? (Från skolan t.ex.?)

Det är jag väldigt osäker över, på grund av att jag var tillsagd av min pappa att om jag skulle säga upp kontakten så skulle jag inte komma senare heller. Så det känns fel att dra in honom i detta när han sagt det, om du förstår vad jag menar?

Jag har ingen lärare som kan kontaktas, bara lärare jag haft i ca 2 år nu i gymnasiet. Men dom har ju inte haft mig som barn. Jag har dock en vän som ser symptomen väldigt klart och tydligt, fast hon har inte funnits hos mig när jag var barn utan hon dök upp i mitt liv för runt ett par månader sen.

Zombie skrev:Med Aspie-quiz har jag uppriktigt sagt ingen aning, men är skeptisk. Det är omstritt, som Svante sa, och gjort av en amatörforskare med en hel del egna idéer, vilket också syns i en del av frågorna. Å andra sidan är det ju inte säkert att de alls känner till det på BuP, och gör de inte det så lär de väl knappast ha tid att kolla upp det heller. Däremot kan de mycket väl vara skeptiska i största allmänhet mot "allt möjligt som valsar runt på nätet och som folk sätter tro till" - många är det.

Jo precis. Jag beslöt mig att inte ta med mig quiz resultatet, utan jag tog bara med mig min egna symptom lista som har över 50 saker jag skrev ner. Några av dem skrev jag ju här. En av de två jag pratade med bad mig att ge den till dem, så de har den.

Ojdå. Missade att du redan hade varit där. Men du verkar ju klok, om nu det går att mäta efter hur jag tänkte...

Kechiki skrev:

Zombie skrev:Skulle det gå att bita i det sura äpplet och be utredarna ta kontakt med din far?

Eller har du annars någon annan som har varit med, som är lättare att kontakta? (Från skolan t.ex.?)

Det är jag väldigt osäker över, på grund av att jag var tillsagd av min pappa att om jag skulle säga upp kontakten så skulle jag inte komma senare heller. Så det känns fel att dra in honom i detta när han sagt det, om du förstår vad jag menar?

Jag har ingen lärare som kan kontaktas, bara lärare jag haft i ca 2 år nu i gymnasiet. Men dom har ju inte haft mig som barn. Jag har dock en vän som ser symptomen väldigt klart och tydligt, fast hon har inte funnits hos mig när jag var barn utan hon dök upp i mitt liv för runt ett par månader sen.

Det var svårare. Jo, jag tror jag förstår. Jobbig far låter det som. (Aspig??)

Någon gammal lärare, annan personal eller kamrat du hade förtroende för i grundskolan eller tidigare? Om det är för svårt för dig att ta kontakt ska du kunna förklara det för dem så gör de det; du behöver inte heller vara med när de(n) intervjuas. Det funkade iallafall utmärkt för mig.

Och sådana svårigheter kan för fasen i sig vara tecken på AS.

Zombie skrev:Det var svårare. Jo, jag tror jag förstår. Jobbig far låter det som. (Aspig??)

Någon gammal lärare, annan personal eller kamrat du hade förtroende för i grundskolan eller tidigare? Om det är för svårt för dig att ta kontakt ska du kunna förklara det för dem så gör de det; du behöver inte heller vara med när de(n) intervjuas. Det funkade iallafall utmärkt för mig.

Och sådana svårigheter kan för fasen i sig vara tecken på AS.

Jag har tänkt och grubblat på om det är så att min pappa kanske har AS eller om han har haft släktingar med det. För på sättet han kan ha betett sig så får jag den bilden, men ändå inte för jag har inte umgåtts tillräckligt mycket med honom i denna åldern så jag kan ju inte riktigt avgöra. Min mamma sa att han var lik mig dock. Så jag vet inte om det kan betyda något.

Tyvärr var jag väldigt tillbakadragen i grundskolan. Jag hade inte många kompisar heller som jag litade på, och jag berättade aldrig saker för folk, heller ingen lärare jag klickade med på det viset. Vi var så många i klassen. Nu är vi bara 14 stycken, därför är det lättare i mitt gymnasium att se för lärarna att jag sticker ut och så. Men inte i grundskolan tyvärr. Jag känner att jag är lite fast! För jag vill inte att min mamma ger dem uppgifter om mig som inte kommer stämma överrens och då vill jag inte sluta upp med en helt fel diagnos. Jag har blivit tillsagd av folk att jag är väldigt "aspig", då jag umgås med folk som har aspergers en hel del.

vad ska man ha diagnosen till? min diagnos är ganska ny och jag har ingen användning av den .. vill bara veta

John skrev:vad ska man ha diagnosen till? min diagnos är ganska ny och jag har ingen användning av den .. vill bara veta

Alltså - personligen - en diagnos vill jag gärna ha ställd för att veta hur läget är. Vare sig det är Asperger eller något annat. Jag kommer känna mig oerhört lättad om jag får en diagnos på det. Det kommer inte göra någon nytta för mig på det viset, mer än att bara lugna ner mig och veta vad som är fel på mig och kunna börja jobba på det. För så som det ser ut nu känner jag mig bara väldigt annorlunda, och är det så att en diagnos kan berätta för mig vad som faktiskt rör sig i mitt huvud så vill jag gärna ha den. Mest för mig själv, för att lugna ner mig själv. Dt skulle liksom vara en lättnad för mig. Jag vet inte om det har någon logik i det men så känner jag!

En del andra skäl antyds i artikeln Pemer länkar till här.

Till det kan jag lägga att det kan vara bra att ha koll på vad man är och vad man ska akta sig för innan man bränner ut sig, som man som aspergare kan ha katastrofalt lätt för att göra, och att det därvid också kan ha avgörande betydelse att ha något att stoppa i käften på ovilliga och oförstående myndigheter med hård politisk press på sig att behandla folk illa.

Men ett skäl att inte skaffa sig diagnos, så som läget ser ut, är onekligen att man kan bli avrådd utbildning man har alla förutsättningar att klara om den bara är aspievänligt upplagd, utestängd från yrkeslivet och anvisad muppterapi på grund av de fördomar som grasserar överallt. Något av ett moment 22 om jag inte ser fel.

Zombie skrev:En del andra skäl antyds i artikeln Pemer länkar till här.

Till det kan jag lägga att det kan vara bra att ha koll på vad man är och vad man ska akta sig för innan man bränner ut sig, som man som aspergare kan ha katastrofalt lätt för att göra, och att det därvid också kan ha avgörande betydelse att ha något att stoppa i käften på ovilliga och oförstående myndigheter med hård politisk press på sig att behandla folk illa.

Men ett skäl att inte skaffa sig diagnos, så som läget ser ut, är onekligen att man kan bli avrådd utbildning man har alla förutsättningar att klara om den bara är aspievänligt upplagd, utestängd från yrkeslivet och anvisad muppterapi på grund av de fördomar som grasserar överallt. Något av ett moment 22 om jag inte ser fel.

Fast är det inte så att ens diagnos är bara för en själv? Att ingen annan måste ta del av den? Jag frågade nämligen BUP om det och då fick jag höra att ingen annan kommer ta del av den om det inte är så att du vill visa den? Så att om man söker utbildning så kommer de inte få reda på att man har en diagnos?

Kechiki skrev:Fast är det inte så att ens diagnos är bara för en själv? Att ingen annan måste ta del av den? Jag frågade nämligen BUP om det och då fick jag höra att ingen annan kommer ta del av den om det inte är så att du vill visa den? Så att om man söker utbildning så kommer de inte få reda på att man har en diagnos?

som med alla register är det där en sanning med modifikation och med rådande samhällsutveckling så blir det nog snart krav på uppvisande av psykologiskt utvärderande vid all typ av anställning och antagande till utbildning, tagande av körkort med mera.

För körkort kräver de redan att man uppger NPF-diagnos, även om de på de flesta håll verkar förnuftiga med att bevilja det. Har för mig man måste uppge diagnos för en arbetsgivare också, åtminstone i praktiken eftersom man kan bli fockad och anklagad för undanhållande av relevant uppgift om de kommer på den i efterhand. (Vilket de förstås gör när man bryter ihop för att arbetet inte var aspieanpassat...) Det är också något med livförsäkring om du har AS, kanske rentav så att du inte kan få någon. Jag lyckas inte hålla sådana saker i huvudet, men andra här har skrivit om det, och det torde vara bäst att ta reda på innan man är där.

Samtidigt, alltså, som man inte kan räkna med att klara sig särskilt länge utan specialanpassningar i rådande samhälls- och arbetsklimat, hur väl man än skulle göra ifrån sig med sådana anpassningar.

************

Ledsen att ge dig fler myror i huvudet, Kechiki, men tänker att vad tjänar man i längden på att inte veta...

Tack för all informationen, jag ska nog ta och fråga på BUP om allt innan vi går vidare med en utredning om det blir en.

Dock känner jag att det är jättesvårt med allt det här på grund av min mor. Hon vill aldrig lyssna på vad jag har att säga och då händer det att jag tjatar hela tiden enligt henne, eller att jag har en skruv lös för att jag vill ha en psykisk diagnos och att jag läser så mycket om asperger och inbillar mig massa symptom vilket får mig helt förvirrad av det hon säger. Jag vet inte hur jag ska riktigt handskas med detta då min mamma är den enda jag har och jag har inga syskon. Det är inte så att jag VILL ha en diagnos på det viset, det är mer att jag hemskt gärna vill veta om läget är så eller inte och då vill jag gärna prata med någon om det, och då blir det ju min mamma. Men hon vill aldrig lyssna utan skriker oftast tillslut på mig.

Jag vill såklart inte prata med henne om det om så blir resultatet men jag känner en slags ångest om jag inte får tala ut det med någon. När det någon som har tips på vad man kan göra? För så som läget ser ut nu är det ganska jobbigt.

Kechiki skrev:Tack för all informationen, jag ska nog ta och fråga på BUP om allt innan vi går vidare med en utredning om det blir en.

Låter som en bra idé. Men tyvärr måste jag varna dig igen: Om jag ska gå efter vad jag har mött och hört andra möta i aspergarvården för vuxna, så kan det hända att de är väldigt okunniga och naiva om verkligheten "ute på golvet" för en aspergare. Det kan hända att vi här på forumet sitter på kunskaper de inte har en susning om.

Kechiki skrev:Dock känner jag att det är jättesvårt med allt det här på grund av min mor. Hon vill aldrig lyssna på vad jag har att säga och då händer det att jag tjatar hela tiden enligt henne, eller att jag har en skruv lös för att jag vill ha en psykisk diagnos och att jag läser så mycket om asperger och inbillar mig massa symptom vilket får mig helt förvirrad av det hon säger. Jag vet inte hur jag ska riktigt handskas med detta då min mamma är den enda jag har och jag har inga syskon. Det är inte så att jag VILL ha en diagnos på det viset, det är mer att jag hemskt gärna vill veta om läget är så eller inte och då vill jag gärna prata med någon om det, och då blir det ju min mamma. Men hon vill aldrig lyssna utan skriker oftast tillslut på mig.

Jag vill såklart inte prata med henne om det om så blir resultatet men jag känner en slags ångest om jag inte får tala ut det med någon. När det någon som har tips på vad man kan göra? För så som läget ser ut nu är det ganska jobbigt.

Ja, jag tror jag förstår blott alltför väl. Vet bara inte vad jag ska säga, mer än att livet kan ha perioder då man får lirka och liksom bända in knivsuddar i småspringor och ha världens tålamod fast man egentligen inte orkar. Och är man sedan inte myndig kan det bli ett ytterligare hinder för en välbehövlig handlingsfrihet.

Vet heller inget om BUP, men sist jag visste något om Vuxenhab där jag bor arrangerade de föredrag vem som helst kunde gå på om olika aspekter av AS och andra NPF, och hade också träffgrupper för folk som just hade fått diagnos eller stod i kö för utredning. Vet inte om det kan gå att tala med en kurator eller någon om vad som finns där du bor, och göra tydligt att du verkligen har brännande saker och ingen som helst stans att ventilera dem? Och/eller om du kanske kan pm:a och fråga någon forumist där du bor om den vet vad som finns?

Zombie skrev:Låter som en bra idé. Men tyvärr måste jag varna dig igen: Om jag ska gå efter vad jag har mött och hört andra möta i aspergarvården för vuxna, så kan det hända att de är väldigt okunniga och naiva om verkligheten "ute på golvet" för en aspergare. Det kan hända att vi här på forumet sitter på kunskaper de inte har en susning om.

Jo det förstår jag. Jag är ganska ny till allt detta så jag antar att vilken information jag än får så suger jag till mig det. För jag vill veta så mycket som möjligt för att kunna ha koll på vad dem testar om det blir en utredning och allt sånt där. Det har nästan blivit en besatthet antar jag att försöka veta allt för jag vill inte missa något.

Zombie skrev:Ja, jag tror jag förstår blott alltför väl. Vet bara inte vad jag ska säga, mer än att livet kan ha perioder då man får lirka och liksom bända in knivsuddar i småspringor och ha världens tålamod fast man egentligen inte orkar. Och är man sedan inte myndig kan det bli ett ytterligare hinder för en välbehövlig handlingsfrihet.

Vet heller inget om BUP, men sist jag visste något om Vuxenhab där jag bor arrangerade de föredrag vem som helst kunde gå på om olika aspekter av AS och andra NPF, och hade också träffgrupper för folk som just hade fått diagnos eller stod i kö för utredning. Vet inte om det kan gå att tala med en kurator eller någon om vad som finns där du bor, och göra tydligt att du verkligen har brännande saker och ingen som helst stans att ventilera dem? Och/eller om du kanske kan pm:a och fråga någon forumist där du bor om den vet vad som finns?

Jo det kan jag alltid pröva såklart. Men jag tror att med min mamma så är det så att hon inte alls vill lyssna på någonting jag säger. Det blir som att prata med en vägg på något sätt fast värre, vid tanke på att hon blir arg och har en tendens att försöka förolämpa mig eller säga att jag som sagt har en skruv lös för att jag läser på för mycket om något jag inte har enligt henne. Sen vet jag att om det nu blir så att jag får en diagnos ändå kommer hon antagligen att ändå håna eller säga att jag hittade på allt för att få den tills den dagen jag lyckas flytta ut. Bara tanken på det sätter ju skräck i mig. Och om jag nu inte skulle få en diagnos så kommer hon ju hålla på och säga och dra upp hur jag inbillade mig tills jag flyttar ut också.

Hej!

Har skummat igenom tråden...och du verkar ha AS...och jag ser det som bäst att du får ro i själen, hjälp att få veta vem/vad du är. Eftersom din mamma inte tycks lyssna till dig så blir det ju desto viktigare att få speglat från andra håll vem du egentligen är;

- vilka starka, svaga sidor du har
- vilka yrken som matchar din profil
- vilka yrken du bör undvika om du har AS
- vad du ska sikta in dig på att göra med ditt liv, utan att först gå på en massa landminor och få självförtroendet sprängt i småbitar.



När jag var ung fanns inte AS, som diagnos. Min mamma föbjöd mig att ägna livet åt musik och konst, så jag blev lärare i stället. Självklart misslyckades jag totalt med att lära barn läsa. Jag kunde läsa perfekt när jag började skolan och fattade inte hur trögt läsinlärningen gick för dem som inte var som jag. Misslyckandet tog mig hårt och jag slogs ned av ledgångsreumatism. Sedan blev ju hindren att ägna sig åt att spela och teckna större och större, dvs skadan var skedd och gick inte att reparera.

Det gäller att hamna rätt från början!
Min son sökte och fick ett jobb nyligen. Han hade gjort valet att inte säga något om sina diagnoser och att sluta med lönebidragsstödet. Det har gått hur bra som helst och självklart behöver man inte redovisa diagnoser när man söker jobb, tror jag. Det kanske finns lämplighetstest för vissa yrken numera? Jag önskar det hade funnits det för läraryrket.

Debbido skrev:Hej!

Har skummat igenom tråden...och du verkar ha AS...och jag ser det som bäst att du får ro i själen, hjälp att få veta vem/vad du är. Eftersom din mamma inte tycks lyssna till dig så blir det ju desto viktigare att få speglat från andra håll vem du egentligen är;

- vilka starka, svaga sidor du har
- vilka yrken som matchar din profil
- vilka yrken du bör undvika om du har AS
- vad du ska sikta in dig på att göra med ditt liv, utan att först gå på en massa landminor och få självförtroendet sprängt i småbitar.

Det är sant. Problemet är nog dock att jag är orolig att min mamma kommer ge fel bild om det blir en utredning. Flera har sagt till mig att de ser ut som om jag har asperger eller autism, både på internet och i riktiga livet, men min mamma är den som tror att jag inbillar mig allt. Det verkade som om de på BUP blev förvånade över att jag inte ville att min mamma skulle bli intervjuad. En av dem frågade "Men varför vill du inte att din mamma ska bli intervjuad? Jag förstår inte." Men det är för att jag vet att hon kommer berätta hur jag bara pratar om det här med asperger och att jag inbillar mig en slags psykisk diagnos jag vill ha fast jag inte alls har det och så vidare och så vidare. Det känns som om hon kanske kommer sätta käppar i hjulet på mig och på det viset ge fel bild av mig under intervjuen de kommer göra med henne. Det är en stark oro, jag vet inte riktigt hur jag kan beskriva det bättre!

Hur pass öppna för det mänskliga verkar de här människorna på BUP, eller den bästa av dem? Skulle det kunna gå att helt uppriktigt och förutsättningslöst ventilera dina farhågor om din mor, problemet med din far, de speglingar du har fått från en massa andra människor men med problemet att de inte har känt dig väl eller länge, och att du har varit för tillbakadragen för att ha några äldre vänner?

Zombie skrev:Hur pass öppna för det mänskliga verkar de här människorna på BUP, eller den bästa av dem? Skulle det kunna gå att helt uppriktigt och förutsättningslöst ventilera dina farhågor om din mor, problemet med din far, de speglingar du har fått från en massa andra människor men med problemet att de inte har känt dig väl eller länge, och att du har varit för tillbakadragen för att ha några äldre vänner?

Jag hade tänkt berätta det här för dem. Jag ska ju få samtalet på onsdag men jag vet inte om det är värt att faktiskt ta det på telefon eller om jag ska vänta tills nästa mötet. Det blir alltid så stressfullt för mig att vänta. Och det gör mig orolig. Jag nämnde redan första gången jag var där i torsdags att det finns en flicka med AS jag känt i några månader som säger att jag är så aspig som man kan bli, och då var det en av dem som sa att jag visar en hel del symptom som passar in. Men jag nämnde inget mer. Jag antar att det är värt att ta upp det och resten, då?

Kechiki skrev:Det är sant. Problemet är nog dock att jag är orolig att min mamma kommer ge fel bild om det blir en utredning. Flera har sagt till mig att de ser ut som om jag har asperger eller autism, både på internet och i riktiga livet, men min mamma är den som tror att jag inbillar mig allt.

Hej igen!

Det viktiga för BUP, PBU etc är att de få möjlighet att prata med Någon som observerat dig noggrannt som barn: din pappa, en släkting, vän, en lärare, någon? Att ni har rötterna i ett annat land försvårar ju utredningen. Det viktiga är att de får prata med Någon och du kan ju förklara för dem att din mamma är helt Anti och vägrar samarbeta. Kan ju finnas mammor som vill förneka att det skulle vara någon "fel" med deras barn.

Jag kan förstå henne lite: Jag såg mitt barn som perfekt. När dagis signalerade problem: Han nöp andra barn för att få kontakt (han visste inte hur man tar kontakt) och krävde PBU-kontakt blev jag förkrossad. VAD var det för problem? Jag hade ju alltid varit snäll mot honom, aldrig skakat om honom etc. Det kändes som att de gjorde MIG till ett problem. Nå, på den tiden sågs ALLA problem som Mammans fel. Högfungerande autism var inte uppfunnet än. Lågfungerande sågs som mammans fel.

Är det så din mamma tänker - att en diagnos skulle bevisa att hon var en dålig mamma? Är hon införstådd med att AS inte har med uppväxtmiljön att göra? Behöver hon informeras, få samtala med någon om hur hon tänker/känner?

Debbido skrev:Hej igen!

Det viktiga för BUP, PBU etc är att de få möjlighet att prata med Någon som observerat dig noggrannt som barn: din pappa, en släkting, vän, en lärare, någon? Att ni har rötterna i ett annat land försvårar ju utredningen. Det viktiga är att de får prata med Någon och du kan ju förklara för dem att din mamma är helt Anti och vägrar samarbeta. Kan ju finnas mammor som vill förneka att det skulle vara någon "fel" med deras barn.

Jag kan förstå henne lite: Jag såg mitt barn som perfekt. När dagis signalerade problem: Han nöp andra barn för att få kontakt (han visste inte hur man tar kontakt) och krävde PBU-kontakt blev jag förkrossad. VAD var det för problem? Jag hade ju alltid varit snäll mot honom, aldrig skakat om honom etc. Det kändes som att de gjorde MIG till ett problem. Nå, på den tiden sågs ALLA problem som Mammans fel. Högfungerande autism var inte uppfunnet än. Lågfungerande sågs som mammans fel.

Är det så din mamma tänker - att en diagnos skulle bevisa att hon var en dålig mamma? Är hon införstådd med att AS inte har med uppväxtmiljön att göra? Behöver hon informeras, få samtala med någon om hur hon tänker/känner?

Jag tror att med min mamma så är det som du sa, att hon ser mig som perfekt. Med henne är jag inte den personen andra folk ser. Jag vet inte om det låter logiskt men så är det. Min mamma kan jag skämta med osv, det vill säga jag kan vara mig själv hemma för det är bara jag och mamma och våra katter. Hon har aldrig sett mig hur jag var i skolan, hon har aldrig sett mig hur jag är efter skolan, bara när hon är med mig. Det har hon sällan varit på snart 4 år för jag började isolera mig från henne också. Hon skyller allt på datorn, och att datorn är anledningen och att jag absolut inte har asperger och inbillar mig.

Ändå när jag tog upp pappa idag nekade hon inte till att han kan ha asperger. Jag sa att jag misstänkte att han kanske hade det men hon nekade inte utan bara fortsatte sitt prat om att jag har en skruv lös. Det känns lite som om hon kanske inte vill tänka att jag har det och att det skulle kännas hemskt om hon fick reda på att jag som är hennes enda barn inte är "normal."

Samtidigt känner jag att hon inte skulle vilja veta något om det, även om hon skulle behöva veta vad asperger är. Jag vet att hon inte vet någonting om det. Inte det minsta. Den enda jag VET såg den sidan av mig är min pappa, han frågade alltid varför jag var så tyst, annorlunda och udda och varför jag är som jag är. Jag drog upp det faktumet till mamma att han kanske skulle kunna bli uppringd av BUP men då blev hon riktigt arg och sa att han är korkad och inte borde blandas in för han ville alltid bara trycka ned mig enligt henne.

Jag vet inte riktigt vad jag kan göra. Det jag är mest orolig och rädd över är vad hon kommer säga under intervjuen till dem. Att de kanske får helt fel bild av mig som barn och då kanske jag blir feldiagnotiserad med något annat eller ingenting alls. Jag tror det är min största rädsla.

Kechiki skrev:

Zombie skrev:Hur pass öppna för det mänskliga verkar de här människorna på BUP, eller den bästa av dem? Skulle det kunna gå att helt uppriktigt och förutsättningslöst ventilera dina farhågor om din mor, problemet med din far, de speglingar du har fått från en massa andra människor men med problemet att de inte har känt dig väl eller länge, och att du har varit för tillbakadragen för att ha några äldre vänner?

Jag hade tänkt berätta det här för dem. Jag ska ju få samtalet på onsdag men jag vet inte om det är värt att faktiskt ta det på telefon eller om jag ska vänta tills nästa mötet. Det blir alltid så stressfullt för mig att vänta. Och det gör mig orolig. Jag nämnde redan första gången jag var där i torsdags att det finns en flicka med AS jag känt i några månader som säger att jag är så aspig som man kan bli, och då var det en av dem som sa att jag visar en hel del symptom som passar in. Men jag nämnde inget mer. Jag antar att det är värt att ta upp det och resten, då?

Det kan ju inte jag sitta här och säga att det är, tyvärr – men jag skulle väl kunna säga: Ta ett djupt andetag, slappna av, ge dig tid; känn efter vad du skulle behöva tala om, oavsett allt annat; jämför det sedan med ditt intryck av den/m du talar med där (typ, eller vad som nu funkar bäst för dig). Kan man vara avslappnat uppriktig så brukar det vara det bästa, och det näst bästa att vara så nära man kan med hänsyn till gränserna för vad den andra förstår.

Om din far, slänger bara ut en tanke jag fick (Glad av flera skäl att Debbido kom in i tråden!): kan det gå lättare att låta BUP anlita honom om du helt enkelt inte säger något mer om saken till din mor? Mellan honom och dig verkar ju ha funnits en viss förståelse trots allt? Och det är sällan en förälder är så okänslig att den inte vill sitt barn väl eller är helt ovillig att göra en insats när det gäller något som kan vara livsavgörande...

Zombie skrev:
Och om din far, slänger bara ut en tanke jag fick (Glad av flera skäl att Debbido kom in i tråden!): kan det gå lättare att låta BUP anlita honom om du helt enkelt inte säger något mer om saken till din mor? Mellan honom och dig verkar ju ha funnits en viss förståelse trots allt? Och det är sällan en förälder är så okänslig att den inte vill sitt barn väl eller är helt ovillig att göra en insats när det gäller något som kan vara livsavgörande...

Det var det här jag tänkte. Alltså, att BUP kanske kunde kontakta honom eller något utan att min mamma får reda på det. Jag vet inte om de bara kunde ringa honom dock för jag vill ju inte att han kommer och blir intervjuad. Men jag är orolig att dem skulle berätta det för min mamma, eller att det skulle stå i diagnosen att han blivit anlitad. Jag tror han helt klart skulle svara på frågor om han blev uppringd.

Kechiki skrev: Jag vet inte om de bara kunde ringa honom dock för jag vill ju inte att han kommer och blir intervjuad. Men jag är orolig att dem skulle berätta det för min mamma, eller att det skulle stå i diagnosen att han blivit anlitad.

Men låt det här ingå i det du funderar över om du helt enkelt kan vara uppriktig mot dem om då! Skulle de fixa att du är uppriktig och förstå vad som är viktigt för dig och varför så ökar ju också din chans att de behandlar dig med den hänsyn du behöver.

Kechiki skrev:Jag tror han helt klart skulle svara på frågor om han blev uppringd.

Det låter ju faktiskt hoppfullt tycker jag!

Zombie skrev:Och om din far, slänger bara ut en tanke jag fick (Glad av flera skäl att Debbido kom in i tråden!): kan det gå lättare att låta BUP anlita honom om du helt enkelt inte säger något mer om saken till din mor?

Tack Zombie! Lyckades just slita mig från "döds-tråden". Snacka om knepiga intressen!

Kechiki skrev:Det var det här jag tänkte. Alltså, att BUP kanske kunde kontakta honom eller något utan att min mamma får reda på det. Jag vet inte om de bara kunde ringa honom dock för jag vill ju inte att han kommer och blir intervjuad. Men jag är orolig att dem skulle berätta det för min mamma, eller att det skulle stå i diagnosen att han blivit anlitad. Jag tror han helt klart skulle svara på frågor om han blev uppringd.

Jag tycker att BUP borde kunna förstå Dig. Det här problemet kan inte vara unikt. Föräldrar som lider av förnekelse alltså.

Under min utredning ringde teamet till min bror. Det ska räcka. Och de bör lyda ditt råd att ringa den förälder som vågat se problemen.
Det är ju diagnosen som är det viktiga för alla. Själva utredningsmaterialet behöver väl inte din mamma ta del av?

Det känns ju bra att din mamma ser dig som perfekt - men hur kan hon då säga att du har en skruv lös? Hon verkar vara i konflikt med sig själv. Hon vet, men vill inte ta det till sig. Hon behöver hjälp av BUP!

Med mins sons utredning gick det så här: Jag vände mig till BUP för att de skulle ge honom stöd och remiss till NPF-utredning. De vägrade. I stället inledde psykologen ett förtroligt samtal med min son: "Så - hur länge har din mamma försökt få dig att tro att du är hjärnskadad?"

Min son reste sig upp i vredesmod, marcherade ut ur rummet och slängde igen dörren med en smäll! (Jag vände mig till min egen psykiatriker, som skrev remiss i stället.) Nå, blir det inte fel på det ena sättet så blir det fel på det andra!

Det finns alltid en skruv lös någonstans - den intressanta frågan är VAR?
Kämpa på med BUP tills du vinner! För det är ändå du som har de flesta skruvarna fastskruvade.

PS. Intervju med nära anhörig är bara en liten bit i pusslet. Det görs ju en mängd tester av IQ och ditt sätt att tänka.

Debbido skrev:
Det finns alltid en skruv lös någonstans - den intressanta frågan är VAR?
Kämpa på med BUP tills du vinner! För det är ändå du som har de flesta skruvarna fastskruvade.

PS. Intervju med nära anhörig är bara en liten bit i pusslet. Det görs ju en mängd tester av IQ och ditt sätt att tänka.

Jag trodde det var en stor bit i pusslet. Jag hörde ju att det spelar stor roll hur du var som liten och då antog jag att den stora delen avgjordes av den som intervjuas. Jag har dock skrivit ned hur jag var som liten själv. Något jag är bra på är att uttrycka mig har jag hört, skriftligt och muntligt om jag pratar om mig själv eller något jag gillar. Så jag tog min tid att skriva ned precis hur JAG kände att jag var under dagis tiden, lågstadiet, mellanstadiet och grundskolan, och nu gymnasiet.

Jag vet inte om det är speciellt aspigt, men jag minns när jag var på dagis att en pojke slog till mig med ett "platt" baseboll trä i huvudet, och jag började storblöda från pannan, dock grät jag inte utan bara stirrade i spegeln när min dagisfröken torkade bort det. Hon var förvånad och förundrad över att jag inte grät?