Hej, jag fick min autism-diagnos i januari i år men tvivlar lite den. Jag fick diagnosen sömnapné några månader senare och har ett tag varit säker på att alla mina problem berodde på det. Men nu är jag inte lika säker för jag har använt en cpap-maskin sen dess och blir fortfarande trött, har svårt socialt (fast jag vill vara social!), har koncentrationssvårigheter, blir sjukligt orolig när jag inte vet vad som väntar mig, blir deppig då och då osv.

Men nu till min egentliga fråga. Är det nån som känner att istället för att ha svårt att tolka andra personer känner att de övertolkar?. Jag kan få för mig att nån tycker jag är jobbig, hatar mig eller tycker väldigt mycket om mig. Men att de sen säger att inget av det stämmer. Nån som känner igen sig? Kan det vara autism ändå?

Övertolkning är ett av många sätt att ha problem att tolka.

Jag övertolkar ibland och missar även en massa, tyvärr får jag nog sällan reda på det. Jag försöker lösa det genom att fråga men det funkar sådär. Folk föredrar ju att vara socialt korrekta eller säga vad de tror jag vill höra framför att vara ärliga. Ibland blir jag lite paranoid för att jag har så dålig koll på vad folk egentligen tycker, då blir det lätt att jag övertolkar till min egen nackdel.

Jag kan övertolka ibland, eller få förhoppningar ur ett "kraaam". Tydligen är det så man svarar, när någon säger att de behöver en kram. Meen.. Jag som trodde att man säger saker för att man menar det, inte för att "det är så man säger". Deppar över det ibland.

Jag övertolkar mycket, men det är ju ett resultat av att man inte alltid vet hur saker ligger till socialt, så man fyller i luckorna själv istället och kommer då ibland fram till fel slutsatser.

Kvasir skrev:Övertolkning är ett av många sätt att ha problem att tolka.

Precis.

Men oftast har inte ens proffsen förstått detta, även om de verkar fatta mer och mer nu.

På hab fattade de inte detta. Inte någon av de jag har talat med. De svarade ALLA att "alla har inte alla symptom"?!?!? De trodde INTE att om man övertolkar så kan det vara ett symptom på svårigheter att tolka. Fast när jag själv i realiteten övertolkar, DÅ verkar de tycka att det är aspigt. Kanske är de bara inte tillräckliga tänkare för att förstå medvetet, men kan praktisera på rätt sätt ändå?

När jag talade med min utredare (en av dem, nämligen psykologen) så sade han att det var självklart så som Kvasir uttrycker det.

Tillägg: Jag kan både övertolka, feltolka eller missa att tolka. Det beror lite på situation och min tidigare erfarenhet. Jag övertolkar mer nu för tiden än förr, vilket nog är en rätt naturlig följd av att ha tolkat fel eller missat att tolka mycket förr.

Folk säger att jag tänker för mycket. De säger att de ofta pratar utan att vända och vrida för att hitta exakt rätt ord i sån grad att det är värt att analysera.

Jag övertolkar, undertolkar och feltolkar en hel del.
Det kan vara en blandning av att ha en överdriven förmåga att märka små skiftningar i tonfall, mimik och annan icke verbal kommunikation och misstolka dessa samt att helt enkelt misstolka själva andemeningen i det som sägs.

Misstolkar andemeningen gör jag antagligen mest för att jag gärna vill hitta logiska slutledningar och kunna sätta in budskap i sitt rätta sammanhang och måste då tolka om det som sägs så att det passar in i det jag tror är meningen att det ska passa in i...vilket ibland leder till missförstånd.

Jag frågar mig då varför de inre tankemönster jag har, som all kommunikation utifrån måste passas in i för att kunna förstås av mig, är så felaktiga så att jag gång på gång försöker få en bit information av cirkelform inpressad i ett kvadratiskt hål?

Där kommer vi in på andra sidan av den här problematiken som inte längre enbart handlar om AS utan bl. a. om bristande självkännedom och bristande självkänsla. Vilka i sin tur kanske också delvis har grund i en tidig AS-problematik under uppväxten men även annat som uppväxtförhållanden och beteenden som man utvecklar för att klara av den uppväxtmiljö man haft.
Allt vävs samman i ett enda snårigt och ganska så svårframkomligt nät av personlighetsdrag, beteenden och genetiska avvikelser vilka är omöjliga att separera på så här i efterhand. Eller om inte omöjliga så fulla av cirkelresonemang och återvändsgränder och insikter som, förvirrande nog, spretar åt helt motsatta håll.

Fast det här är mest ett problem i relation till sambon. Det kanske är mest det innersta känslomässiga registret som jag misstolkar?

Jag upplever mig ha lättare att förstå människor runt omkring mig när jag kan iaktta de som en lyssnare, utan att behöva blanda in mig själv i olika resonemang där jag måste utgå från mig själv och hur just jag fungerar, då jag uppenbarligen skiljer mig en del från hur man som "en normal vuxen" förväntas fungera.
Där tror jag mig ha en något bättre förmåga en vissa att faktiskt förstå även halvt dolda budskap, märka små gester eller ögonkast som berättar mer än bara det som kommer ut verbalt. Ibland blir jag då ändå förvirrad när budskapen blir väldigt dubbla.

Men det finns en nyfikenhet där som gör att jag gärna vill förstå och därmed analyserar, vänder och vrider på det folk säger och gör samt hur de beter sig för att få fatt i någon sorts logisk förståelse inför det.
Ibland är det helt omöjligt och andra gånger drar jag säkert fel slutledningar men i många fall är jag rätt säker på att jag uppfattar underliggande problematik som går andra spårlöst förbi.

Många fattar inte hur många lager av absoluta sanningar som måste skalas av för att ens närma sig den slutgiltiga absoluta sanningen som inte heller den är vare sig absolut eller konstant.
Folk är inte speciellt intresserade av att verkligen förstå varann verkar det som. Många förstår andra som är på precis samma våglängd som de själva men tycker att resten är konstiga ufos och tappar därmed intresset.
Väldigt märkligt när det är så sjukt intressant att försöka förstå just det svårförståeliga.

Det här blev nog ett mycket rörigt och svårförståeligt inlägg, ser jag nu. Ursäkta för det.

LILITH_ skrev:Det här blev nog ett mycket rörigt och svårförståeligt inlägg, ser jag nu. Ursäkta för det.

Jag tycker hur som helst att det är intressanta tankar du tar upp. Plus att jag känner igen mig mycket i detta slags funderingar och reflektioner över den sociala världen och det egna jaget i den.

Hej
Jag har betraktat mig som lite annorlunda, och alltid fått höra att jag funderar för mycket. Högarna av feltolkningar, missförstånd och knepigt agerande ligger i drivor i "gråa arkivet", insamlade under ett halvt sekel. För några veckor sedan fick jag diagnosen Asperger. Kände mig lite udda i era beskrivningar också. Men i den här tråden kände jag igen mig.

TK skrev:

LILITH_ skrev:Det här blev nog ett mycket rörigt och svårförståeligt inlägg, ser jag nu. Ursäkta för det.

Jag tycker hur som helst att det är intressanta tankar du tar upp. Plus att jag känner igen mig mycket i detta slags funderingar och reflektioner över den sociala världen och det egna jaget i den.

ja, OM! Det här behöver du då inte be om ursäkt för, LILITH_. Inte ens om man bortser från att det faktiskt är nog så många lager av var för sig svårfångade saker som du har satt ord på med den äran.

Vad tankeväckande och vad mycket jag känner igen. Från mitt sätt att fungera, försöka komma tillrätta med andra människor, min egendomliga blandning av röntgenblick och ren dumhet, min egen kamp för att först överleva och sedan försöka samla ihop något användbart ur hopsopade spillror efter en dysfunktionell uppväxt...
- Och vad mycket jag har vant mig av att dela med någon, för att just som du antyder, inte ens relativt vettiga människor ( ) ser vitsen med att försöka följa vindlingarna ...

Och fan att jag inte är piggare (aldrig pigg och nu extra trött) så jag kan skriva ett svar som är inlägget värdigt så som jag hade kunnat som yngre...

Helt igenom klokt det också, vill jag påstå. Ingen förståelse eller något missförstånd kan förklaras helt av exempelvis ren aspighet och intelligens. Hur man än försöker analysera de kommunikationsproblem man har med andra så missar man det mesta. Och ibland, när man försöker använda såna analyser för att hitta sätt att bättre komma överens med sina närmaste, så upptäcker de att man missat något stort och underkänner därmed allt man sagt - ibland med rätta, givetvis, vilket inte hjälper en de gånger man rimligtvis var något klokt på spåren.

Och irriterande nog kan man knappast heller få någon närstående att stanna kvar i en diskussion om man försöker få med så mycket av snåret som faktiskt har betydelse. Hm. Sina närmaste bör man välja med omsorg.

MsTibbs skrev:Folk säger att jag tänker för mycket. De säger att de ofta pratar utan att vända och vrida för att hitta exakt rätt ord i sån grad att det är värt att analysera.

ja det har man hört ett par gånger... men varför ska man säga något som man inte är tillräckligt intresserad av för att säga det rätt?

jag har också upptäckt att många tolkar saker fel när man är tydlig och säger exakt det man menar och inget annat... jag tror inte folk är vana vid det utan brer på en massa och fyller ut det man säger med egna ord och betydelser

Fenren skrev:jag tror inte folk är vana vid det utan brer på en massa och fyller ut det man säger med egna ord och betydelser

Jag tror som du. Och tror vi rätt, så förklarar det ju varför språket dessutom inte är gjort för att uttrycka saker entydigt med; språket har ju då till största delen utvecklats av folk som inte är vana vid att försöka uttrycka exakt vad de menar.

och jag tror att det är i just det fenomenet som mina läs/skrivsvårigheter har sitt ursprung, och inte i någon variant av en mer fristående dyslexi

Fenren skrev:och jag tror att det är i just det fenomenet som mina läs/skrivsvårigheter har sitt ursprung, och inte i någon variant av en mer fristående dyslexi

Det kanske stämmer. Menar du att stavningsregler och andra regler för svensk skrift är så luddigt formulerade att du har svårt att bli säker på vad som egentligen gäller?

Fast för mig kändes faktiskt det svenska skriftsråkets regler underbart entydiga. Inget har lyckats bättre för just mig i skolan än att lära sig behärska dem. Så jag kan fortfarande lika gärna tänka mig att du är dyslektiker - vad nu det är (en eller flera saker, t.ex.?).

ja något sådant, ja.

det är nog så att det finns dyslexi (då hela min fars släkt har sådana svårigheter utan minsta spår av AS) i potten med, men det enda jag kommer ihåg från läsundervisningen var att läraren viftade bort mina frågor när jag poängterade att den regeln hon nu lär ut motsäger den hon lärde ut igår utan att säga vilken som har företräde framför vilken.

när jag tänker efter var nog inte mina lärare i låg- och mellanstadiet särskilt duktiga... de kunde sällan svara på mina frågor.

Då hänger jag med, Fenren, och då kanske du, trots familjens dyslexi, inte har någon sån, det går åtminstone inte att göra en rimlig gissning om härifrån.

Undras om min lågstadiefråken var duktig eller mina böcker ovanligt bra eller om jag på den tiden var mer benägen att fördra paradoxer? Också väldigt svårt att gissa rimligt om härifrån.

som med allt sådant är det förmodligen en en blandning av alla nämnda och ett par icke nämnda anledningar, både när det gäller mitt och ditt.


det skulle vara intressant att glömma bort allt man kan och göra om skolan på nytt fast med den mentala kapaciteten man har idag...

Jupp!

Bror Duktig skrev:Tillägg: Jag kan både övertolka, feltolka eller missa att tolka. Det beror lite på situation och min tidigare erfarenhet. Jag övertolkar mer nu för tiden än förr, vilket nog är en rätt naturlig följd av att ha tolkat fel eller missat att tolka mycket förr.

BINGO! Du satte den.

Jag övertolkar rätt mycket, men jag brukar se det mer som en del av min allmänna neuroticism än som en aspergergrej (och as-diagnosens riktighet är jag också något oövertygad om), även om det är klart att det blir lättare att övertolka när felmarginalen är större. För mig upplever jag att neurotiskheten och den därmed sammankopplade sociala apatin är ett större socialt problem än brister i den sociala förmågan som sådan.

Jag funderar nog inte speciellt mycket över hur andra fungerar om jag inte får problem med dem.