Bitterfittan 2.0 - nu med gnällspik på påse
73 inlägg
• Sida 1 av 4 • 1, 2, 3, 4
Bitterfittan 2.0 - nu med gnällspik på påse
Förvånad över att du över huvud taget klickade på det här.
Egentligen var det meningen att jag skulle skriva om Facebook. Jag börjar nämligen bli mer och mer övertygad om att jag tillhör en försvinnande liten minoritet. Nej, det är inte aspergare jag syftar på. Den fruktansvärda sanningen är att jag fortfarande inte har Facebook [plats för skri av fasa]. Varenda ungjävel har det ju och det skulle inte förvåna mig om Harald, 93, på serviceboendet Krusmyntan i Partille också "gillar"
att någon bakat surdegsbröd.
Varför skaffar jag då inte Facebook som är så kul?
Därför att jag är så inihelvete bitter. Jag lovar att man skulle kunna göra ett test med lackmuspapper på mig och finna mig surare än saltsyra. Jag funderar t.o.m. på att lägga till Bitter som tredjenamn. På fullaste allvar.
Jag blir alldeles stel av fasa när jag tänker på att "kompisar från förr" (gammalt djungelordspråk) skulle kunna leta upp mig och berätta om sina kvittrande glada liv med villa, vovve, Volvo och hela kitet.
Jag är nämligen ett misslyckande.
T.o.m. här bland aspergare möter jag rop av fasa (nej, jag överdriver inte nu) när jag berättar att jag vid 31 års ålder fortfarande inte har kommit hemifrån. Nej, man blir inte starkare av att få höra gliringar om att man har en "barnkammare" och "kryper ned bredvid pappsen på kvällen". Det gör faktiskt jävligt ont.
Jag är psykmottagningarnas egen lilla försökskanin som de med jämna mellanrum provar små söta piller på. Det enda som har hänt är att mitt hår blivit tunnare än farfars, vilket jag alltid får gliringar om när jag går till frisören (jag kämpar med tårarna och vill klippa till dem), samt att min ena kind mer eller mindre vanställts av acne.
Mina tvångstankar och min ångest är tillsammans så starka att jag i våras betedde mig som ett jävla as mot en vän. Till slut tvingade jag min styvpappa att skjutsa upp mig till psyket, där jag hotade med att karva ut ögonen med kniv om de inte tog in mig. Det gjorde de, men där frågade en läkare varför jag bara inte "kunde låta bli att lyda mina tvångstankar".
Jag kommer aldrig i hela mitt liv att förlåta mig själv för hur taskigt jag betedde mig mot denna vän, som självklart sade upp all kontakt med mig.
En gång i tiden hade jag en massa drömmar. Först skulle jag flytta till London och bli musikalstjärna, sedan vidare till Paris och operan, för att till slut dra mig tillbaka till en vingård i Umbrien...
HUR JÄVLA PATETISK FÅR EN MÄNNISKA BLI!!!!????
Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle bli musikalstjärna, jag skulle bli som Helen fucking Sjöholm och alla skulle beundra mig.
Jag blev museolog och fick sedan inget jobb. I dag har jag DV och trivs iofs jättebra, men det är ju inget riktigt jobb. Det var ju inte dit jag skulle. Jag skulle ju bli stjärna. T.o.m. mina klasskamrater trodde att jag skulle det.
Hur mycket värre skulle det då inte vara att erkänna för dem att, nej, det visade sig att jag var ett jävla psykfall, förstår du, så jag kom ingenstans i livet.
Något kärleksliv har jag inte heller. Jag har haft ett (1) förhållande och det var väldigt kort. Jag gjorde slut för att jag mådde för dåligt. Ingen skall behöva vara ihop med ett jävla missfoster. Speciellt inte en sådan fin kille.
Ergo: Jag? Skaffa Facebook? Nu har jag fläkt ut mig inför er aspergare så att det står härliga till, så snälla, hindra mig från att även dra mina jävla litanior på Facebook! Jag vill inte få höra "stackars, stackars Kahlokatt, som är så misslyckad!" Och jag är inte det minsta intresserad av att höra om alla andras superlyckade liv. Jag är så jävla avundsjuk man kan bli, alldeles svart i själen. Min bitterhet känner fan inga gränser.
Men snart kommer ju alla att ha Facebook, det kommer vara i princip omöjligt att vara utan.
I dag är du oerhört handikappad om du inte har tillgång till Internet, men så var det inte för 15 år sedan. Snart kommer Facebookprofil att krävas av dig.
Och det får mig att må så illa, känna sådan ångest. Jag VILL inte att andra skall veta hur fel allting gick, i vilken fullständig hopplöshet jag lever. Jag VILL inte höra om hur lyckade alla andra är och jag VÄGRAR att trassla in mig i lögner om att jag har tre barn och uppträder på Broadway.
Orkade du läsa ända hit? Wow. Du är fanimej värd ett diplom.
Egentligen var det meningen att jag skulle skriva om Facebook. Jag börjar nämligen bli mer och mer övertygad om att jag tillhör en försvinnande liten minoritet. Nej, det är inte aspergare jag syftar på. Den fruktansvärda sanningen är att jag fortfarande inte har Facebook [plats för skri av fasa]. Varenda ungjävel har det ju och det skulle inte förvåna mig om Harald, 93, på serviceboendet Krusmyntan i Partille också "gillar"
att någon bakat surdegsbröd.
Varför skaffar jag då inte Facebook som är så kul?
Därför att jag är så inihelvete bitter. Jag lovar att man skulle kunna göra ett test med lackmuspapper på mig och finna mig surare än saltsyra. Jag funderar t.o.m. på att lägga till Bitter som tredjenamn. På fullaste allvar.
Jag blir alldeles stel av fasa när jag tänker på att "kompisar från förr" (gammalt djungelordspråk) skulle kunna leta upp mig och berätta om sina kvittrande glada liv med villa, vovve, Volvo och hela kitet.
Jag är nämligen ett misslyckande.
T.o.m. här bland aspergare möter jag rop av fasa (nej, jag överdriver inte nu) när jag berättar att jag vid 31 års ålder fortfarande inte har kommit hemifrån. Nej, man blir inte starkare av att få höra gliringar om att man har en "barnkammare" och "kryper ned bredvid pappsen på kvällen". Det gör faktiskt jävligt ont.
Jag är psykmottagningarnas egen lilla försökskanin som de med jämna mellanrum provar små söta piller på. Det enda som har hänt är att mitt hår blivit tunnare än farfars, vilket jag alltid får gliringar om när jag går till frisören (jag kämpar med tårarna och vill klippa till dem), samt att min ena kind mer eller mindre vanställts av acne.
Mina tvångstankar och min ångest är tillsammans så starka att jag i våras betedde mig som ett jävla as mot en vän. Till slut tvingade jag min styvpappa att skjutsa upp mig till psyket, där jag hotade med att karva ut ögonen med kniv om de inte tog in mig. Det gjorde de, men där frågade en läkare varför jag bara inte "kunde låta bli att lyda mina tvångstankar".
Jag kommer aldrig i hela mitt liv att förlåta mig själv för hur taskigt jag betedde mig mot denna vän, som självklart sade upp all kontakt med mig.
En gång i tiden hade jag en massa drömmar. Först skulle jag flytta till London och bli musikalstjärna, sedan vidare till Paris och operan, för att till slut dra mig tillbaka till en vingård i Umbrien...
HUR JÄVLA PATETISK FÅR EN MÄNNISKA BLI!!!!????
Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle bli musikalstjärna, jag skulle bli som Helen fucking Sjöholm och alla skulle beundra mig.
Jag blev museolog och fick sedan inget jobb. I dag har jag DV och trivs iofs jättebra, men det är ju inget riktigt jobb. Det var ju inte dit jag skulle. Jag skulle ju bli stjärna. T.o.m. mina klasskamrater trodde att jag skulle det.
Hur mycket värre skulle det då inte vara att erkänna för dem att, nej, det visade sig att jag var ett jävla psykfall, förstår du, så jag kom ingenstans i livet.
Något kärleksliv har jag inte heller. Jag har haft ett (1) förhållande och det var väldigt kort. Jag gjorde slut för att jag mådde för dåligt. Ingen skall behöva vara ihop med ett jävla missfoster. Speciellt inte en sådan fin kille.
Ergo: Jag? Skaffa Facebook? Nu har jag fläkt ut mig inför er aspergare så att det står härliga till, så snälla, hindra mig från att även dra mina jävla litanior på Facebook! Jag vill inte få höra "stackars, stackars Kahlokatt, som är så misslyckad!" Och jag är inte det minsta intresserad av att höra om alla andras superlyckade liv. Jag är så jävla avundsjuk man kan bli, alldeles svart i själen. Min bitterhet känner fan inga gränser.
Men snart kommer ju alla att ha Facebook, det kommer vara i princip omöjligt att vara utan.
I dag är du oerhört handikappad om du inte har tillgång till Internet, men så var det inte för 15 år sedan. Snart kommer Facebookprofil att krävas av dig.
Och det får mig att må så illa, känna sådan ångest. Jag VILL inte att andra skall veta hur fel allting gick, i vilken fullständig hopplöshet jag lever. Jag VILL inte höra om hur lyckade alla andra är och jag VÄGRAR att trassla in mig i lögner om att jag har tre barn och uppträder på Broadway.
Orkade du läsa ända hit? Wow. Du är fanimej värd ett diplom.
Du har min respekt, Kahlokatt. Du är verkligen ärlig och uppriktig. Inte många som vågar berätta om sina känslor, speciellt om de är så bittra som dina. Fast det är det inget fel på, bitterhet är fantamig bättre än att sitta och låtsas att allt är så jävla bra.
Du låter rätt mycket som mig, tycker jag.. Jag har iof facebook, men är bara inne där högst 5 minuter om dan, det är förjävla tråkigt..
Förstår att det är sårande, när andra kommer med såna idiotkommentarer.. Och folk säger att Aspergare kläcker ur sig vad som helst. Har själv fått en hel del nedlåtande kommentarer. Och korkade råd från kuratorer...
Verkligen synd att ditt liv inte blev som du tänkt dig :/ Jag ville bli psykolog, men nu när det kommit fram att jag har asperger-problematik (har ingen diagnos än), så är det väl bara att säga hejdå till den drömmen. fan alltså.
Hoppas det känns (åtminstone lite) bättre nu när du skrivit av dig lite, hoppas du kan hitta ett sätt att använda din ilska på ett konstruktivt sätt.
Du är alltid välkommen att klaga (för min del, iaf..)
Du låter rätt mycket som mig, tycker jag.. Jag har iof facebook, men är bara inne där högst 5 minuter om dan, det är förjävla tråkigt..
Förstår att det är sårande, när andra kommer med såna idiotkommentarer.. Och folk säger att Aspergare kläcker ur sig vad som helst. Har själv fått en hel del nedlåtande kommentarer. Och korkade råd från kuratorer...
Verkligen synd att ditt liv inte blev som du tänkt dig :/ Jag ville bli psykolog, men nu när det kommit fram att jag har asperger-problematik (har ingen diagnos än), så är det väl bara att säga hejdå till den drömmen. fan alltså.
Hoppas det känns (åtminstone lite) bättre nu när du skrivit av dig lite, hoppas du kan hitta ett sätt att använda din ilska på ett konstruktivt sätt.
Du är alltid välkommen att klaga (för min del, iaf..)
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
Jag tycker också FB är rätt tråkigt om man inte älskar Petville och andra flugor vilket inte jag gör. (Men jag respekterar att folk kan tycka det är kul).
Som jag skrivit är FB mest en väldigt avancerad (fast rörig) adressbok över vänner o kontakter. Men för att umgås är ett forum typ detta hundra gånger bättre.
Som jag skrivit är FB mest en väldigt avancerad (fast rörig) adressbok över vänner o kontakter. Men för att umgås är ett forum typ detta hundra gånger bättre.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Facebook är ett tråkigt ställe.
Men jag förstår ditt dilemma, Kahlokatt.
Dock tror jag inte att dina gamla bekanta skulle döma dig och ditt liv lika hårt och obönhörligt på alla plan som du själv gör.
Men det är väl en klen tröst.
Det är antagligen själva tanken på att avslöja sin belägenhet som känns jobbig. Känner igen det så väl.
Men jag är inte så sällskaplig eller tillitsfull av mig så att jag släpper in folk i mitt innersta sfär. Dit är endast några, ytterst få, välkomna.
Så det alla ytliga bekanta ser är det de vill se. Och det är inte mycket.
De flesta är ändå mest ute efter att bekräfta sig själv och har inte så mycket intresse över för andras liv. Så även på Facebook - eller speciellt där.
NoteToSelf: Eventuell AS borde inte hindra dig från att läsa till psykolog. Tvärtom!
Men jag förstår ditt dilemma, Kahlokatt.
Dock tror jag inte att dina gamla bekanta skulle döma dig och ditt liv lika hårt och obönhörligt på alla plan som du själv gör.
Men det är väl en klen tröst.
Det är antagligen själva tanken på att avslöja sin belägenhet som känns jobbig. Känner igen det så väl.
Men jag är inte så sällskaplig eller tillitsfull av mig så att jag släpper in folk i mitt innersta sfär. Dit är endast några, ytterst få, välkomna.
Så det alla ytliga bekanta ser är det de vill se. Och det är inte mycket.
De flesta är ändå mest ute efter att bekräfta sig själv och har inte så mycket intresse över för andras liv. Så även på Facebook - eller speciellt där.
NoteToSelf: Eventuell AS borde inte hindra dig från att läsa till psykolog. Tvärtom!
Arkimedes skrev:Jag dissar också Facebook. Tycker att vi ska starta något eget istället. Bacefook, där man har ovänner och ogilla-knapp.
Basefuck, den skulle nog till och med jag kunna tänka mig att gå med i.
Ja, jag är också en såndär som borde avrättas för att inte ha kavlat ut fejan i en bok. (För mig låter "Fejan" som en konstskola.)
NoteToSelf skrev: Jag ville bli psykolog, men nu när det kommit fram att jag har asperger-problematik (har ingen diagnos än), så är det väl bara att säga hejdå till den drömmen. fan alltså.
Det tycker jag inte alls du ska. Är du taggad på ämnet och har fallenhet (som inte har ett dyft med AS eller ej att göra) kan du som aspergare ha förutsättningar att bli bra som inte en "NT" har, litet förenklat uttryckt men ändå. Och psykologer (liksom neurologer, neuropsykiatriker osv.) med asperger är något som skriande behövs, det står ju alldeles klart - annars kommer vi kanske aldrig att få en chans till rättvis behandling i eller kring vare sig vården eller sådana "krävande" yrken.
Däremot, om fördomarna bland psykologstudenter är som de jag har hört från läkarutbildningen och andra håll, kan det vara djävligt tillrådligt att hålla en AS-diagnos hemlig tills man är igenom.
************
Önskar jag kunde skriva något såpass konkret även till Kahlokatt. Hoppas du vet att jag håller din begåvning högt. I övrigt kanske jag borde dra något gammalt över mig så du slipper se mig, för mina drömmar har varit i kras mycket längre än dina. Dålig förebild. Å andra sidan, var och en lever i sin egen situation och man får karva och karva på begränsningarna runt sig...
Inte på mitt klokaste just nu, men.
Det tycker jag inte alls du ska. Är du taggad på ämnet och har fallenhet (som inte har ett dyft med AS eller ej att göra) kan du som aspergare ha förutsättningar att bli bra som inte en "NT" har.
NoteToSelf: Eventuell AS borde inte hindra dig från att läsa till psykolog. Tvärtom!
Känner mig rörd.. Klart jag skulle kunna utbilda mig till psykolog, men att sen arbeta som det skulle bli ett problem. Jag har svårt att läsa andra, känslor är ofta förvirrande, och i vissa fall skrämmande. Ibland, när det blir alldeles för mycket förvirring, känner obehag inför att träffa personen i fråga igen. Känns inte som jag skulle bli en bra psykolog, om jag inte förstår mig på andra människor liksom.. Samtidigt som jag känner att jag vill jobba med något som har med psykologi att göra, annars har jag ingen aning. Dilemma.. Får väl ta och jobba med Aspergare, de enda normala människorna...
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
NoteToSelf skrev:Det tycker jag inte alls du ska. Är du taggad på ämnet och har fallenhet (som inte har ett dyft med AS eller ej att göra) kan du som aspergare ha förutsättningar att bli bra som inte en "NT" har.NoteToSelf: Eventuell AS borde inte hindra dig från att läsa till psykolog. Tvärtom!
Känner mig rörd.. Klart jag skulle kunna utbilda mig till psykolog, men att sen arbeta som det skulle bli ett problem. Jag har svårt att läsa andra, känslor är ofta förvirrande, och i vissa fall skrämmande. Ibland, när det blir alldeles för mycket förvirring, känner obehag inför att träffa personen i fråga igen. Känns inte som jag skulle bli en bra psykolog, om jag inte förstår mig på andra människor liksom.. Samtidigt som jag känner att jag vill jobba med något som har med psykologi att göra, annars har jag ingen aning. Dilemma.. Får väl ta och jobba med Aspergare, de enda normala människorna...
Det kan vara ett alternativ. Ett annat (som inte utesluter det förra) kan vara att förkovra dig i ditt intresse, leva och se tiden an. Du är ung än, mycket i en aspergares inre utveckling kan hända sent eller långsamt eller först efter uppmuntran; det kan också hända att det, om man så att säga håller sig mentalt närvarande, öppnar sig infallsvinklar till ett ämne som inte var givna från början.
@Zombie
Tror att det är svårt att hålla käften tills man kommer igenom just på en sådan utbildning. Men ett tag kanske.
@NoteToSelf
Zombie har rätt. Det behövs folk som förstår andra tänker och inte har en massa fördomar. Att ha en grundutbildning i psykologi även om du inte skull bli färdig legitimerad psykolog tycker jag du ska undersöka konsekvenserna av. Snacka med en studievägledare om vilka vägar som finns. Det finns ju folk som arbetar som beteendevetare eller kuratorer också.
Tror att det är svårt att hålla käften tills man kommer igenom just på en sådan utbildning. Men ett tag kanske.
@NoteToSelf
Zombie har rätt. Det behövs folk som förstår andra tänker och inte har en massa fördomar. Att ha en grundutbildning i psykologi även om du inte skull bli färdig legitimerad psykolog tycker jag du ska undersöka konsekvenserna av. Snacka med en studievägledare om vilka vägar som finns. Det finns ju folk som arbetar som beteendevetare eller kuratorer också.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10586
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Bjäbbmonstret skrev:@Zombie
Tror att det är svårt att hålla käften tills man kommer igenom just på en sådan utbildning. Men ett tag kanske.
Jo, jag vet. Menade det inte heller så nödvändigtvis bokstavligt, utan som en viktig aspekt att förhålla sig till och efterhand anpassa efter de förutsättningar som visar sig, parallellt med att man naturligtvis söker sig till de bästa förutsättningarna. Ungefär. Borde kanske ha skrivit det, men hur fan få med allt på en gång...
Bjäbbmonstret skrev:@NoteToSelf
Zombie har rätt. Det behövs folk som förstår andra tänker och inte har en massa fördomar. Att ha en grundutbildning i psykologi även om du inte skull bli färdig legitimerad psykolog tycker jag du ska undersöka konsekvenserna av. Snacka med en studievägledare om vilka vägar som finns. Det finns ju folk som arbetar som beteendevetare eller kuratorer också.
Jo, får väl ta och göra det. För tillfället känns det bara som att jag hade varit en värdelös psykolog, hade bara fått både patienten och mig själv att må dåligt.. Skulle också kännas relativt meningslöst att läsa psykologi, om det inte är säkert att jag kan jobba inom det området. Men som sagt, får se..
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
Jag skaffade Facebook till slut, en sådär 2-3 år eller nåt efter det kom ut (vet inte riktigt när FB kom för jag bryr/brydde mig inte) och pysslade med det i kanske en vecka eller två. Nu ser jag, precis som jag förutspådde, ingen mening med det. Annat än att vara jävligt dryg och skriva taskiga kommentarer när syrran lägger upp nån bild eller spionera på folk.
- FakkDöWörld
- Inlägg: 311
- Anslöt: 2010-09-29
- Ort: Linköping
Alla kan inte vara kvittrande försäljare med tre ungar, hus i Thailand och ett surdegsbröd i ugnen.
Alla är inte stomatol-botox-Idol-swimmingpool-BMW-pilates-smoothies-människor vars största skräck är en spricka i det nykaklade köket med kylskåp i rostfritt aluminium.
Som väl är finns det geunina människor kvar, i alla fall ett par.
Och vad ska man med fejsbok till? Skaffa sig låtsasvänner och intala sig att man är lycklig enligt Mia Törnblom-doktrinen "jag kan flyga, jag är inte rädd".
Alla är inte stomatol-botox-Idol-swimmingpool-BMW-pilates-smoothies-människor vars största skräck är en spricka i det nykaklade köket med kylskåp i rostfritt aluminium.
Som väl är finns det geunina människor kvar, i alla fall ett par.
Och vad ska man med fejsbok till? Skaffa sig låtsasvänner och intala sig att man är lycklig enligt Mia Törnblom-doktrinen "jag kan flyga, jag är inte rädd".
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Ville bara säga om Facebook att de allra flesta människor troligtvis visar upp en väldigt tillrättalagd bild av sina liv. Mera "så här vill jag att mitt liv ska vara" eller "så här vill jag att folk ska tro att mitt liv är" än "så här är mitt liv". Om man är lite tvångsmässigt ärlig kring omständigheterna i sitt liv är det klart att alla andras liv ser mycket bättre ut. Men det är till viss del för att de LJUGER OM SIG SJÄLVA.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Re: Bitterfittan 2.0 - nu med gnällspik på påse
Kahlokatt skrev:Jag blir alldeles stel av fasa när jag tänker på att "kompisar från förr" (gammalt djungelordspråk) skulle kunna leta upp mig och berätta om sina kvittrande glada liv med villa, vovve, Volvo och hela kitet.
Jag är nämligen ett misslyckande.
Jo, tack det där känner jag igen. Den mest fruktade frågan är "vad sysslar du med?" Får lust att svara: "jo, min farsa säger att jag och barnen är ena jävla skitiga socialfall, låter inte det trevligt? vad gör du själv?" Jag som var den där som skulle bli professor. Eller konstnär. Eller författare. Eller alla 3. "Vad bidde det då då?" "Ett stort jävla ingenting!" För jag kan inte TA plats, jag passar inte in, jag fattar inte hur man gör. Gaaaaah!!!!
Re: Bitterfittan 2.0 - nu med gnällspik på påse
Kahlokatt skrev:Jag blir alldeles stel av fasa när jag tänker på att "kompisar från förr" (gammalt djungelordspråk) skulle kunna leta upp mig och berätta om sina kvittrande glada liv med villa, vovve, Volvo och hela kitet.
Jag är nämligen ett misslyckande.
+1
Kahlokatt skrev:T.o.m. här bland aspergare möter jag rop av fasa (nej, jag överdriver inte nu) när jag berättar att jag vid 31 års ålder fortfarande inte har kommit hemifrån. Nej, man blir inte starkare av att få höra gliringar om att man har en "barnkammare" och "kryper ned bredvid pappsen på kvällen". Det gör faktiskt jävligt ont.
+1 (har dock aldrig hört något aspies/aspergare. )
Vad det gäller Facebook. Folk berättar där de utvalda delar av sina liv som de finner ger så fin/bra/reko bild som möjligt. Det nesta som skrivs där är alltså ointressant skit. "Kompisar" från förr som vill lägga till mig på facebook brukar jag varken ignorera eller bekräfta. Deras vänförfrågan får helt enkelt ligga kvar obesvarad för all framtid. Ser inte vitsen med att ägna tid åt plågoandar från skoltiden.
Senast redigerad av Kristofer 2010-10-30 12:29:41, redigerad totalt 1 gång.
Re: Bitterfittan 2.0 - nu med gnällspik på påse
wuwei skrev:Kahlokatt skrev:Jag blir alldeles stel av fasa när jag tänker på att "kompisar från förr" (gammalt djungelordspråk) skulle kunna leta upp mig och berätta om sina kvittrande glada liv med villa, vovve, Volvo och hela kitet.
Jag är nämligen ett misslyckande.
Jo, tack det där känner jag igen. Den mest fruktade frågan är "vad sysslar du med?" Får lust att svara: "jo, min farsa säger att jag och barnen är ena jävla skitiga socialfall, låter inte det trevligt? vad gör du själv?" Jag som var den där som skulle bli professor. Eller konstnär. Eller författare. Eller alla 3. "Vad bidde det då då?" "Ett stort jävla ingenting!" För jag kan inte TA plats, jag passar inte in, jag fattar inte hur man gör. Gaaaaah!!!!
Re: Bitterfittan 2.0 - nu med gnällspik på påse
Tusen takk for diplomet! Det er hyggelig med et diplom.
Jeg lover på tro og ære å aldri noen gang være på facebook - aldri - aldri - aldri
Jeg lover på tro og ære å aldri noen gang være på facebook - aldri - aldri - aldri
Re: Bitterfittan 2.0 - nu med gnällspik på påse
wuwei skrev: För jag kan inte TA plats, jag passar inte in, jag fattar inte hur man gör. Gaaaaah!!!!
+1
- NoteToSelf
- Inlägg: 321
- Anslöt: 2010-09-22
Återgå till Att leva som Aspergare