Jag kan bara säga att jag lider med dig. Är lite i samma sits just nu...pallar fan inte att bli bränd igen. =(

Det är otroligt hur jävla ont det kan göra. Det vänder upp o ner på hela ens värld under en period. Det är som förhållandets rejäla bakfylla o man tänker att "ALDRIG MER!".
Jag ska vara lite självisk o taskig mot dej nu o säga att det känns skönt att inte vara ensam iaf

Liten fundering jag fick bara.. Skulle det kunna vara att dina flickvänner kände att eftersom du inte har arbete eller umgås med så många, så måste de vara med dig hela tiden? alltså att de kände att de får dåligt samvete när de träffar andra m.m, eftersom de vet att du sitter hemma själv?
Jag har ingen aning om sånt här, men vet att det var så för en vän till mig, att han mådde dåligt eftersom han hade något att göra och andra att umgås med, medans hans flickvän satt hemma själv.

Bara en liten fundering, som sagt..

Silius skrev:Ja, jag behöver slappna av mer, men jag blir stressad av att tänka på avslappning, för jag vill göra nåt precis hela tiden.

Jag gjorde på precis samma sätt för ett antal år sedan, under en period på något år eller kanske två. Men jag märkte med tiden att hjärnan och kroppen började märka av att jag blev väldigt stressad av min oavbrutna "aktivitetsnivå" så då började jag lyssna på när kroppen försökte "tala om för mig" att jag behövde börja ta det lugnt.

Så uppenbarligen är jag själv mera "skuld" till min (tidigare) utbrändhet än jag då var medveten om...

Skulle det kunna vara att dina flickvänner kände att eftersom du inte har arbete eller umgås med så många, så måste de vara med dig hela tiden? alltså att de kände att de får dåligt samvete när de träffar andra m.m, eftersom de vet att du sitter hemma själv?

Nej, så har jag aldrig upplevt det. Nästan tvärtom. Jag brukar alltid ha så mycke som jag vill göra, så jag är alltid helt upptagen med något när vi inte träffas. Jag har inga problem med att vara ifrån tjejen. Iaf i senaste relationen har det oftast varit hon som tagit initiativ till att träffas först, eftersom jag oftast velat ha nån mer dag ensam än hon. Fast ibland tyckte hon att det var jobbigt att jag inte hade andra närmare vänner, t.ex. när vi gjorde slut. Både mitt förhållande o mina sociala värld försvann ju på samma gång. Och jag behövde verkligen prata.

Jag har ofta i efterhand märkt att kroppen gav massor av signaler på att jag jobbade för hårt. Oftast märker jag dom innan det gått för långt med, fast jag har svårt för att veta när jag pressar mej för hårt, för jag känner nästan aldrig att jag verkligen gör det.
Jag ska nog börja med regelbunden avslappning igen. Jag blir stressad bara av tanken nu Men det måste gå att lösa

Ett tips; "lyssna på kroppen". Den är väldigt duktig på att både känna (känna igen) när den fått jobba för mycket och för länge utan vila, och på att tala om för hjärnan att det är dags för avkoppling.

Nu är jag visserligen flicka och ser från andra sidan så att säga, men jag upplever i alla fall stor skillnad i mitt nuvarande förhållande med en aspie jämfört med tidigare med NTs. Inte för att det är problemfritt, vi är ju fortfarande olika personer med olika behov, men för att jag inte behöver känna mig som en alien. Eller iofs, han gillar att påpeka att jag är konstig, men det är ju han också och det vet han om.

Så vi är ju konstiga tillsammans och det är mycket mindre ensamt. Och sen är kommunikationen tvärrak, jag behöver inte kunna läsa mellan raderna. Och om något ändå är oklart kan jag fråga rakt ut och svaren är alltid lika raka. Ibland kanske vi är lite för ärliga.

Hur som helst är det ju mycket lättare att acceptera problem och arbeta med dem ifall man känner sig accepterad. Så jag säger som tidigare talare: aspie-tjej eller öppensinnad NT verkar vettigt. Men ge i vart fall inte upp!

Tvärrak kommunikation är verkligen något jag saknat. Inte för att jag haft problem med att läsa mellan raderna, men allt blir så mycke lättare då. Problemet har mest varit att jag varit rak, men att min tjej försökt läsa mellan raderna o dragit fel slutsatser om hur jag tänker. Det skulle vara så skönt med någon som bara kunde lyssna o tro på det jag säger.

Jag ger inte upp, jag känner mej redan mer optimistisk.
Som sagt, aspie-tjejer har jag ingen erfarenhet av, så det känns lite som en helt ny värld som öppnats upp och som jag inte riktigt varit medveten om innan. Konstigt nog. En öppensinnad NT-tjej låter bra, men dom jag träffat har verkat öppensinniga och accepterat mej som jag är i början, det blir ju så när man är nykär. Jag upptäcker sanningen för sent, och när man varit tillsammans flera månader så är det ju så otroligt svårt att acceptera att man inte kommer att fungera tillsammans.

Silius skrev:Både mitt förhållande o mina sociala värld försvann ju på samma gång. Och jag behövde verkligen prata.

Det där känns igen. Min bästa vän (/enda nära vän..) lämnade mig för ett par månader sen, eftersom vår vänskap "kändes meningslös".. Förutom det har ingen någonsin varit så snäll mot mig som han var. Jag har svårt att urskilja andras personligheter, så de flesta blir bara monotona spöken för mig, har svårt för att fästa mig vid dessa då. Även folk jag känt i princip hela mitt liv har jag knappt fäst mig vid. Men honom BRYDDE jag mig faktiskt om. Han var så jävla underbar, omtänksam, uppmärksam, lyssnade verkligen på en, ville verkligen förstå och var väldigt stabil i humöret, oftast relativt nöjd (viktigt för mig!). Så blev han helt annorlunda, helt plötsligt. Jag fattade ingenting. Gör jag fortfarande inte. Så nu känns mitt liv väldigt tomt, precis som det gjorde innan jag lärde känna honom. Att de ska vara så löjligt svårt...

Låter skitjobbigt Jag känner verkligen med dej. Kände du att du förstod honom innan? Han kanske tolkade dej fel? Inte förstod hur du tänkte, fast han ville och försökte.
Det är bara frågor som spontant dyker upp i mitt huvud.

Jag har samma typ av problematik i relationer, vare sig det gäller en partner eller vänskap. Känns hopplöst, kommer aldrig att träffa någon som jag passar ihop med. NoteToSelf nämnde något om "monotona spöken", och det beskriver ganska bra hur jag ser på de flesta i min omgivning. Känner att där inte finns någon djupare kontakt och man har inget gemensamt. Känns som ett hav mellan mig och de flesta av mina kompisar. Känner mig verkligen som en utomjording.

Silius skrev:Låter skitjobbigt Jag känner verkligen med dej. Kände du att du förstod honom innan? Han kanske tolkade dej fel? Inte förstod hur du tänkte, fast han ville och försökte.
Det är bara frågor som spontant dyker upp i mitt huvud.

Det är skitjobbigt, ja.. Saknar den jävlen varenda jävla dag... I början kändes det som han verkligen ansträngde sig och försökte förstå, så jag förklarade och förklarade, och tillsist förstod han, tror jag. Så de första månaderna var underbara. Sen blev det plötsligt konstigt, han blev väldigt frånvarande och ointresserad kändes det som. Har som sagt ingen som helst aning om vad som hände. Borde väl tillägga att han bodde typ 80 mil bort, så vi träffades aldrig. För mig räckte det att han gav mig känslan av att alltid ha någon "vid min sida". För honom räckte det väl inte. Han sa bara att det kändes meningslöst, och så skyllde han på puberteten. Jag fattar verkligen ingenting, han var ju så otroligt snäll..
Känns också så hopplöst att det krävs så jävla mycket för att jag ska kunna bry mig om någon på riktigt.

Arkimedes skrev:NoteToSelf nämnde något om "monotona spöken", och det beskriver ganska bra hur jag ser på de flesta i min omgivning. Känner att där inte finns någon djupare kontakt och man har inget gemensamt. Känns som ett hav mellan mig och de flesta av mina kompisar. Känner mig verkligen som en utomjording.

Skönt att inte vara den enda som känner så... Känns som de flesta passar in i "snälla, roliga, aktiva inom något"-mallen, standardmodellen. Då blir dom så otydliga. Havet du beskriver känns igen starkt, speciellt när man ser hur andra sitter och skojar och "ojj vad allt är så jävla roligt", och man själv bara sitter brevid nånstans. Som ett skämt alla fattar, utom jag.

Admin
Förtydligade nedersta citatet.

Förresten:
Att jag var nästintill besatt av honom hjälpte/hjälper inte ett dugg, nej. Specialintresse? who knows.. Gör egentligen ingen skillnad.

Låter jobbigt ja.

Det kan inte ha varit så enkelt som att han siktade på ett förhållande och tog för givet att "det underförstods"?

NoteToSelf skrev:

Arkimedes skrev: NoteToSelf nämnde något om "monotona spöken", och det beskriver ganska bra hur jag ser på de flesta i min omgivning. Känner att där inte finns någon djupare kontakt och man har inget gemensamt. Känns som ett hav mellan mig och de flesta av mina kompisar. Känner mig verkligen som en utomjording.

Skönt att inte vara den enda som känner så... Känns som de flesta passar in i "snälla, roliga, aktiva inom något"-mallen, standardmodellen. Då blir dom så otydliga. Havet du beskriver känns igen starkt, speciellt när man ser hur andra sitter och skojar och "ojj vad allt är så jävla roligt", och man själv bara sitter brevid nånstans. Som ett skämt alla fattar, utom jag.

Ja alla smälter ihop i en slags massa och det är svårt att urskilja några egentliga individer eftersom alla följer normen.

Ja, man får en känsla av att det är något alla andra förstår men inte jag. Som om alla skrev på något hemligt kontrakt innan jag anlände till festen /middagen. Men jag fick aldrig skriva på kontraktet eftersom det är osynligt och jag kan bara se sånt som syns. Shit alltså!!

Känner också igen det där som bara den. "... skrev på något hemligt kontrakt... " var på pricken.

Fast det har lättat en del med åren. Just känslan av att vara utvigd iallafall. Allteftersom jag har sett hur liten och ytlig värld många av de där invigda lever i och litet sådant. Och sedan jag har börjat träffa fler aspergare och färre andra, faktiskt. Fast å andra sidan, jag kan känna så bland aspergare med...

Zombie skrev:Känner också igen det där som bara den. "... skrev på något hemligt kontrakt... " var på pricken.

Fast det har lättat en del med åren. Just känslan av att vara utvigd iallafall. Allteftersom jag har sett hur liten och ytlig värld många av de där invigda lever i och litet sådant. Och sedan jag har börjat träffa fler aspergare och färre andra, faktiskt. Fast å andra sidan, jag kan känna så bland aspergare med...

Jag känner mig övertygad om att jag inte skulle skriva på "kontraktet" nu om jag skulle få chansen. Har jobbat så mycket med mig själv och att acceptera mig själv och har fortfarande en del att jobba med.

Jag har nyligen börjat söka kontakt med Aspergare, bland annat genom att registrera mig på forum. Eftersom det är så nytt för mig så har jag inte bildat någon uppfattning ännu, men en av sakerna jag var/är lite rädd för, var liknande som du beskriver... Tänk om jag kommer känna mig utanför med aspergare också? Då kommer jag verkligen bli knäckt, det är som att inte passa in varken i det ena eller det andra...

Jag känner att jag får mycket förståelse här på forumet och får stöd genom att läsa att andra har liknande tankar och problem. Skönt att inte vara ensam helt enkelt. Men det är ju via nätet än så länge och inte givet att man synkar med folk när man träffas irl.

Zombie skrev:Låter jobbigt ja.

Det kan inte ha varit så enkelt som att han siktade på ett förhållande och tog för givet att "det underförstods"?

Det var nog snarare tvärtom, jag ville ha ett förhållande, han sa att det inte skulle funka pga avståndet, sen sa han att han tyckte om mig, sen gjorde han inte det längre, och tillsist förnekade han att han ens sagt att han tycker om mig, så jag har ingen aning om han bara ljugit för mig hela tiden, om han är mytoman eller det helt enkelt betydde så lite för honom att han bara glömde bort att han sagt det. Ingen jävla aning. Blir förbannad på det.

Arkimedes skrev:Ja alla smälter ihop i en slags massa och det är svårt att urskilja några egentliga individer eftersom alla följer normen.

Ja, man får en känsla av att det är något alla andra förstår men inte jag. Som om alla skrev på något hemligt kontrakt innan jag anlände till festen /middagen. Men jag fick aldrig skriva på kontraktet eftersom det är osynligt och jag kan bara se sånt som syns. Shit alltså!!

Jo, precis. Alla vet, alla fattar, utom jag. Jag går inte till fester, blir bara förvirrad och ledsen. Men även i skolan, när några i klassen ska sitta och gapskratta över något, och allt ska vara så jävla roligt. Förstår inte riktigt hur allt kan vara så roligt. Jag förstår inte.
Måste erkänna, att hade jag kunnat skriva på kontraktet, och varit "normal", hade jag gjort det. Hade gjort eller blivit vad som helst, bara jag får vara lycklig. Men jag inser att min enda chans är att acceptera att jag är som jag är, och försöka leva med det. Men det är så svårt.

Man får ju hitta en partner som accepterar en för den man är. Då kan "äkta kärlek" uppstå. De flesta relationer som uppstår utvecklas tyvärr inte till "äkta kärlek". Sorgligt det.

Äkta kärlek, då accepterar man den andra för den, den är. Man försöker inte ändra på den. Man "älskar" den andra.

Sök efter en person som själv inte spelar "normal-teatern", så kommer den nog ha lättare o acceptera er.

Sen när en relation skiter sig så var den inte menad att vara. Så det var bra den gick i kras. Fast det är ju ett RENT helvete när det händer.

LOVE HURTS