Jag är ganska säker på att min lille, ljuvliga, systerson 6år har "någon grad" av AS, om man nu kan ha olika grader. Jag tror inte att hans mamma har en aning. Hur, eller ska man, föra saken på tal?

Jag fick mina misstankar när jag såg filmen om AS på TV förra veckan. Den "lille professorn" har alltid varit speciell. Eftersom han inte har några syskon har man inte reflekterat över att han nöjer sig bra att umgås med vuxna och inte frågar efter jämnåriga kamrater. Han är underbar, otroligt intilligent när det gäller att läsa och lägga saker på minnet. Han har just gått från specialintresset spårvagnar och tidtabeller till Hockey och laguppställningar.

Efter att ha sett filmen är jag så rädd att han ska fara illa i skolan. Det har redan talats om att han inte är empatisk gentemot sina kamrater. Jag vill att han ska få allt stöd som han har rätt till och att vi som finns runt omkring honom har rätt kunskaper för att förstå honom.

Vad/hur ska jag göra, jag har inte berättat för någon om mina misstankar ? Någon förälder där ute som kan berätta hur du hade velat att en moster skulle bete sig.

moster skrev:Jag fick mina misstankar när jag såg filmen om AS på TV förra veckan.

Vad sägs om att låta din syster se filmen?

Jag kan tyvärr inte hjälpa dej i egenskap av förälder: jag har inga barn.

Jag vill bara poängtera en väldigt viktig sak... det du skriver om att han "inte är empatisk gentemot sina kamrater"! Det är en väldigt vanlig missuppfattning!

Om din systerson har AS är han med största sannolikhet väldigt empatisk - men han vet inte när han ska visa det! Det kan bero på att han inte förstår när någon behöver få lite empativisning, tex om någon sitter och surar bredvid honom kan han mkt väl tolka det som att denne är tyst för att denne inte vill prata. På det viset kan man väl säga att den med AS är ganska naiv i sin tro på att folk säger till när de behöver något.
Har man AS har man nämligen inte sådär jättestor koll alla gånger på vad folk menar när de säger något, och lite naivt kan man tro att "det han säger är det han menar". Därför har det utbretts en uppfattning att man inte är empatisk när det egentligen är så att man inte förstår när man ska vara det!
Det här med att inte förstå att folk kan dra till med lögner kan vara väldigt svårt för mindre barn med AS, om de är av den mer sociala typen (ja! det går alldeles utmärkt att vara social och ha AS - allt blir bara vääääldigt mkt krångligare då! *fnissa* *peka på sej själv*). Man kan vara väldigt intresserad av att ha massor av vänner, men har man AS fattar man inte vad man gör som gör att andra inte vill vara vänner tillbaka. Det kan vara JÄTTEjobbigt!


Hmm, jag tror jag kanske kan ge dej ett litet, ganska lamt, men ändå tips... kan du inte se den där filmen med din syster? Och nämna lite i förbifarten "men ojojooj sådär gör ju [barnets namn] också" ?

Jag har tänkt på det. Men den var så fruktansvärt grym, handlade väldigt mycket om mobbingen. Våran prins har inte varit i den sitsen - än.
Filmen tog inte upp så mycket om killens uppväxt innan skolan.

Det som gör att jag så starkt misstänker att min systerson har AS är att han alltid varit så totalt uppslukat av ett eller ett par intressen. Det började med stolpar men har framför allt varit spårvagnar och tidtabeller. Han lägger alla datum och tider på minnet ochhar läst dagstidningen i ett par år. Det var någon och "tittade" på honom på dagis naär han var i 4års åldern, eftersom han var så tidig - vad jag minns.

Jag har googlat och läst kriterier i timmar - han är fysiskt lite klumpig, sen i finmotoriken med att skriva och rita....Jag är så rädd att dra i gång något och ha totalt fel, samtidigt som jag aldrig kan förlåta mig själv om jag kan hjälpa/underlätta och fegar ut.

När jag skrev "inte sympatisk mot sina kamrater " så var det ett citat från skolan sagt till min syster.

moster skrev:Jag är så rädd att dra i gång något och ha totalt fel, samtidigt som jag aldrig kan förlåta mig själv om jag kan hjälpa/underlätta och fegar ut.

Om du har fel? Vari här ligger det farliga? Vilka skador orsakar du?
Svar: Absolut inga.

Bättre att kolla en gång för mycket än en gång för litet.

Utifrån det du har berättat så ligger nog AS mycket nära.
Du kan ju alltid ringa till syrran och fråga rent ut "Har ni kollat om han har AS?" tror hon blir nyfiken då och vill veta mer.

Nu vet jag ju inte hur nära ni är varrandra men ha i baktanke att Asperger klingar otäckt i vissas öron.(Tänker på TV3's Ondska) Så du kan ju alltid använda dig av förkortningen AS i början.

Ett annat ord vissa använder om AS är bokstavsbarn kanske kan va något för att få det på tal.

Ja uscha vilken svår sits.

Det beror väl på vad du har för förhållande till din syster? Om din systerson redan varit föremål för officiell uppmärksamhet, kanske hon inte skulle ta det som en chock?

Tänkte också på det du sa om att han är så intelligent... det finns de som av någon anledning tror att -alla- diagnoser görs på efterblivna personer... en del här på forumet har råkat ut för sådana Tanter, som gärna skulle få dem att trycka potatistryck hela dagarna "för de har ju diagnos" typ.

Aspergare tillhör INTE gruppen som har någon utvecklingsstörning; det är snarare en personlighetstyp som gör att man har svårt att fatta outtalade sociala grejer och gör att man har stor tilltro till det talade ordet. I diagnosen Aspergers ingår automatiskt att man har normal eller hög intelligens.

Vad jag vill ha sagt med detta är att det inte alltid måste vara av godo att ha en officiell diagnos. Det kan hända att man vill placera pojken i specialklass, tillsammans med personer som har utvecklingsstörning. Detta skulle ju vara oerhört olyckligt om han är så intelligent som det verkar. Om du och din syster informerar er själva så mycket ni kan är det inte säkert att ni behöver "professionella" personer runt er. Med kunskap och en portion sunt bondförnuft kommer man långt, ibland mycket längre än Tanter och andra förståsigpåare!

Dessutom finns ju detta forum (tips! håll er till Föräldrasektionen om ni inte vill få verbalt smisk av de lite mer hetsiga på det här stället) som ni kan fråga på och få massor av svar.

Det som gör mig rädd är att, vad jag tror, så har min syster verkligen ingen aning. Därför skulle hon nog undra varför man ska kolla något över huvud taget. Hon lever ensam med sin son. Dom bor nära mina föräldrar vilka Felix som han heter, har ett mycket tight förhållande med.

Min lillasyster och jag har ett nära förhållande, jag är väldigt mycket sotorasyster och hon ringer alltid när det är något hon undrar över. Till saken hör att hon har haft ett jobbigt liv med att själv ha varit mobbad, haft anorexi osv... Felix är henes liv och stolthet. Hon har inte så bra självförtroende, det verkar när man läser inlägg här som det krävs en hel del skinn på näsan och auktoritet för att kämpa mot mot myndigheter för att få det stöd man har rätt till.

Jag vet inte hur hon skulle reagera, antagligen som jag. Tankar som snurrar natt och dag - hur kan man hjälpa denna underbara unge så att han får det bra. Det är framförallt mobbing och utanförskap som skrämmer mig. Det är därför jag inte vill visa henne filmen, den pojken var så olycklig så att det skar i hjärtat. Felix är glad kille, med vuxna är han både social och kelig.

Tv 3 har jag inte, så jag förstod inte vad du menade där.

Jag ska ta mig in till stan en kväll och ta upp saken, det får bära eller brista. Jag är gudmor till Felix och kommer finnas där för honom så mycket han behöver

Jag är osäkrare på mina föräldrars reaktion där liggen nog förnekelsen nära. Det är väl det jag är rädd för att bli anklagad för att komma och prata"dumheter".

moster skrev:Jag är ganska säker på att min lille, ljuvliga, systerson 6år har "någon grad" av AS, om man nu kan ha olika grader. Jag tror inte att hans mamma har en aning. Hur, eller ska man, föra saken på tal?

Jag fick mina misstankar när jag såg filmen om AS på TV förra veckan. Den "lille professorn" har alltid varit speciell. Eftersom han inte har några syskon har man inte reflekterat över att han nöjer sig bra att umgås med vuxna och inte frågar efter jämnåriga kamrater. Han är underbar, otroligt intilligent när det gäller att läsa och lägga saker på minnet. Han har just gått från specialintresset spårvagnar och tidtabeller till Hockey och laguppställningar.

Efter att ha sett filmen är jag så rädd att han ska fara illa i skolan. Det har redan talats om att han inte är empatisk gentemot sina kamrater. Jag vill att han ska få allt stöd som han har rätt till och att vi som finns runt omkring honom har rätt kunskaper för att förstå honom.

Vad/hur ska jag göra, jag har inte berättat för någon om mina misstankar? Någon förälder där ute som kan berätta hur du hade velat att en moster skulle bete sig.

Har din syster själv sagt att något bekymrat henne med honom? Eller är det bara kommentaren från dagis? Om hon själv är oroad, då är det ju lättare att prata med henne.

Jag vet inte hur tajta du och din syster är. Tror hon skulle ta illa upp att du ens andades om att något är fel med hennes lille prins? Jag har AS och är förälder till ett NT-barn. Jag vet att jag skulle, åtminstone i början, värja mig med näbbar och klor om nån antytt att mitt barn var något annat än perfekt.

Du kanske kan börja med att prata med henne om skolan som han ska börja nästa höst. Jag antar att han går på 6-årsverksamheten nu och inte på vanligt dagis? Du kan ju nämna då att han inte verkar bry sig om att leka med andra barn och fråga om din syster inte är rädd för att han ska bli mobbad. Det står ju ofta i tidningarna om såna fall, du kan ju utgå från ett sånt och säga att det är så hemskt med mobbning och skolorna verkar inte göra tillräckligt. Sen kan ni resonera om vad man borde göra då för att skydda sitt barn, kanske byta skola.

Ett annat sätt är att läsa romanen "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon och sen ge den till din syster och säga att den är jättebra (behöver inte nämna nåt om dina misstankar). Fast pojken där är 16 år tror jag. Synd att det inte finns några barnböcker med AS-huvudpersoner. Å andra sidan är Haddons roman berömd och läses av både vuxna och ungdomar (inte bara de som har AS el AS-släktingar).

Jag skulle inte nämna just AS än. Fördelen med en diagnos är att barnet kan få gå i aspergerklass el få en assistent. Men det är ju ingen orsak att fråga efter det innan ni vet om han verkligen får problem i klassen. Själva undervisningen tror jag han skulle uppskatta. Det vore verkligen synd om han placerades i särskolan. Det kanske också går bra, iaf under lågstadiet.

Om det var den kanadensiska pojken du såg förstår jag att det verkade mörkt. Jag satt och önskade att han skulle få komma i aspergerklass, har de inget sånt i Kanada!

Ett ytterligare alternativ är att "vänta och se" men vara beredd att prata om det ifall din syster själv verkar oroa sig. Är du orolig så kan du kolla upp om det öht finns någon aspergerklass i er stad.

Va skönt det var att få skriva av sig lite, det här är det enda som har kretsat i skallen på mig senaste veckan. Jag har inte delat det med någon (min man är till sjöss ) Jag har som sagt läst och läst på nätet, skickat efter böcker, en av professor Gillberg bl.a.

Ni har i alla fall fått mig att inse att det inte finns något att vänta på, har jag fel så är ju det gott och väl, har jag rätt så kan man lära sig om AS och på så sätt bli en bättre gudmor/moster och syster.

Kram och godnatt, jag återkommer

moster skrev:Min lillasyster och jag har ett nära förhållande, jag är väldigt mycket sotorasyster och hon ringer alltid när det är något hon undrar över. Till saken hör att hon har haft ett jobbigt liv med att själv ha varit mobbad, haft anorexi osv... Felix är henes liv och stolthet. Hon har inte så bra självförtroende, det verkar när man läser inlägg här som det krävs en hel del skinn på näsan och auktoritet för att kämpa mot mot myndigheter för att få det stöd man har rätt till.

Jag tror att det nog skulle funka om du berättade lite fint för henne, kanske i förbifarten i början, om vad du tror. Om hon inte är en överbeskyddande person som vägrar se något annat än sin egen sanning så tror jag inte hon vill att hennes "liv och stolthet" ska utsättas för mobbning i onödan.

Du har rätt i att en del här får kämpa rejält för det de har rätt till. Jag hoppas att du och era föräldrar kan intyga att ni kommer att hjälpa din syster få det systersonen har rätt till, om han behöver det. Det är ju inte säkert att det behövs. Se mitt förra inlägg.

moster skrev:Jag vet inte hur hon skulle reagera, antagligen som jag. Tankar som snurrar natt och dag - hur kan man hjälpa denna underbara unge så att han får det bra. Det är framförallt mobbing och utanförskap som skrämmer mig. Det är därför jag inte vill visa henne filmen, den pojken var så olycklig så att det skar i hjärtat Felix är glad kille, med vuxna är han både social och kelig.

Jag vet vad JAG skulle ha behövt. Men vi är ju alla något så oerhört olika.

Jag skulle iallafall ha behövt någon som sade till mej att det är OK att vara jag. Jag skulle också ha behövt någon som var likadan (fast det gör vi väl alla...). Någon som förstod hur roligt det var att snöa in sej på något, någon man kunde umgås med genom att sitta i varsitt hörn och läsa/lägga pussel/rita/göra dinosaurier i modellera.
Men också någon som berättade för mej vad jag gjorde för fel när ingen ville vara vän med mej. Någon som förklarade om/varför jag hade gjort någon ledsen. (Iofs behöver jag det fortfarande ibland... hmm...)

moster skrev:Tv 3 har jag inte, så jag förstod inte vad du menade där.

Det gick ett program på TV3 som hette ondska och målade upp en bild av aspergare som utvecklingsstörda psykopater, typ nåt sånt....

moster skrev:Jag ska ta mig in till stan en kväll och ta upp saken, det får bära eller brista. Jag är gudmor till Felix och kommer finnas där för honom så mycket han behöver

Jag är osäkrare på mina föräldrars reaktion där liggen nog förnekelsen nära. Det är väl det jag är rädd för att bli anklagad för att komma och prata"dumheter".

Som någon annan skrev här; Om han inte har AS har ingen tagit skada av det. Har han det är det bra att ni har fått kunskap om det så tidigt.

Men, jag tycker verkligen ni ska ta reda på så mycket som möjligt, om det visar sej att din syster inte skriker på dej och kastar krukor i huvet på dej (=metafor för att hon vägrar lyssna på din oro) så att ni kan göra någon sorts bedömning av hans behov INNAN förståsejpåare slår klorna i honom.

Hade det varit JAG hade det varit förödande om någon förståsejpåare hade placerat mej i nån särskild klass. För det första blir man oerhört utpekad på det viset och för det andra för att väääldigt många kommuner har så små resurser till detta att de slår ihop aspergerklassen med utvecklingsstörda (kallas särskola tror jag). Eftersom jag lärde mej läsa alldeles på egen hand när jag var fyra, och var klar med sexans matte, svenska och oä när jag gick i fyran, hade jag absolut inte mått bra av att sitta med särskoleelever i ordets negativa bemärkelse.

Härligt att du redan känner dig redo och har bestämt dig för att kasta dig ut på okänd mark. Precis som du säger, kan det ju bli motstånd från din syster eller dina föräldrar, men i långa loppet kan det aldrig bli fel. Har man AS är det mycket, mycket bättre att få det diagnosticerat som liten än när man är t ex 33, som jag var när jag fick min diagnos. Vi ser fram emot att höra vidare framöver hur det går. Lycka till!! Och kram tillbaks!

Nu innebär inte AS att man per automatik hamnar i "specialklass" det är en åtgärd som alla får först när de inte klarar av den vanliga skolan.
Så en AS diagnos idiotförklarar honom inte på det planet.(ville klargöra)

Men kunskaperna om AS är viktiga för honom.
Veta att de "andra" har fler koder än de han kan se
Få veta/bekräftat att det är ok att ha "sina" sidor
Kunskaper om varför det kan knasa och bli fel
Men också de positiva sidorna
Han verkar ha ett Läshuvud.
Han kan säkert briljera med många "konstiga" saker, lär honom att va stolt över dem.

moster skrev:Det som gör mig rädd är att, vad jag tror, så har min syster verkligen ingen aning. Därför skulle hon nog undra varför man ska kolla något över huvud taget. Hon lever ensam med sin son. Dom bor nära mina föräldrar vilka Felix som han heter, har ett mycket tight förhållande med.

Min lillasyster och jag har ett nära förhållande, jag är väldigt mycket storasyster och hon ringer alltid när det är något hon undrar över. Till saken hör att hon har haft ett jobbigt liv med att själv ha varit mobbad, haft anorexi osv... Felix är henes liv och stolthet. Hon har inte så bra självförtroende, det verkar när man läser inlägg här som det krävs en hel del skinn på näsan och auktoritet för att kämpa mot mot myndigheter för att få det stöd man har rätt till.

Jag vet inte hur hon skulle reagera, antagligen som jag. Tankar som snurrar natt och dag - hur kan man hjälpa denna underbara unge så att han får det bra. Det är framförallt mobbing och utanförskap som skrämmer mig. Det är därför jag inte vill visa henne filmen, den pojken var så olycklig så att det skar i hjärtat. Felix är glad kille, med vuxna är han både social och kelig.

Tv 3 har jag inte, så jag förstod inte vad du menade där.

Jag ska ta mig in till stan en kväll och ta upp saken, det får bära eller brista. Jag är gudmor till Felix och kommer finnas där för honom så mycket han behöver

Jag är osäkrare på mina föräldrars reaktion där liggen nog förnekelsen nära. Det är väl det jag är rädd för att bli anklagad för att komma och prata"dumheter".

Förstår om du inte vill göra syster orolig, hon tycks inte ha insett något själv.

Men just eftersom hon själv varit mobbad så är det ju helt naturligt att ta upp mobbrisken med Felix. Jag var själv mobbad och just därför gick jag igenom mina alternativ innan mitt barn började skolan. Tala med läraren, tala med rektorn, tala med Skolverket, gå till tidningarna, byta skola. Även om Felix inte har AS, så kan han bli mobbad bara för att han är annorlunda än de andra barnen.

Om du talar med din syster så behöver du väl inte tala med dina föräldrar också? Om din syster skulle vilja testa Felix så behöver hon väl inte fråga sina föräldrar först? Skulle hon absolut vilja prata med sina föräldrar, så får du väl ta på dig rollen som beskäftig storasyster inför dina föräldrar. Egentligen är du ju bara omtänksam. Men att vilja skjuta budbäraren som kommer med dåliga nyheter är vanligt.

Jag tycker fortfarande inte att det egentligen är nån brådska att "kolla" nånting. Som sagt kan det gå bra i skolan, iaf när barnen går i lågstadiet. De kan acceptera den "lille professorn" som han är. Det är viktigare att prata mycket med fröken för att få veta hur han har det.

Enda fördelen med att begära diagnos redan nu är väl att det kan vara lång väntetid.

Om din syster inte har så mycket skinn på näsan så har hon i stället dig. Du kan säkert ringa och skynda på senfärdiga myndighetspersoner. Och eftersom det inte verkar som om Felix far är involverad i sonens liv, så kan du väl också följa med på t ex utvecklingssamtal på dagis och skolan?

Tack för ditt inlägg, Ailien. Jag såg det nu, efter jag sagt godnatt.

Det har empati snacket kommer från dagis, det var en dagisfröken som alltid var på om hans oförmåga till lek med de andra barnen. Min syster såg det delvis som avundsjuka för att Felix var så "tidig" och fick mycket beröm för det av en annan fröken. Han kunde klockan digitalt när han var 5 osv... Vilken en av mina tre döttrar blev mycket häpen över, hon hade svårt med det i högstadiet.

Jag tror att hon skulle bli väldigt ledsen hon skulle kanse reagera som du. Kanske är hon redan orolig jag vet inte. Jag talade med henne i går och försökte luska lite om hur det går i förskolan. Det har varit ett par "incidenter" nu sedan han började i höstas. Förra veckan hade han tydligen slagit till en tjej i matsalskön, men själv sagt förlåt vilket syrran betonade. Hon sa "han msåste lära sig empati" och det vet jag är uttryck som kommer från dagisfröken. En annan gång hade han förstört leken för ett gäng tjejer, trampat på/suddat ut det de ritat å skolgården. Vi pratade faktiskt om mobbing, jag drog upp det och hanvisade till min mellantös som hade det jättejobbigt med de övriga tjejerna i klassen i åttan.

En kul grej när han började förskolan var att han fick hela gruppen att börja samla på spårvagnstidtabeller, de låg överallt kring skolan. Han har burit på en bunt och haft tidpunkten som favorit utflykts mål under de senaste tre åren. På dagis fick han inte ha med sig dem överhuvudtaget. Nu plötsligt är det hockey som gäller, jag har ordnat biljeter till VF hemmamantch den 3 december. Min manna så faktiskt häromdagen att det var ju bättre med hockey än stolpar och spårvagnar - det verkar inte lika "konstigt"

Jag har, som sagt, beställt två böcker som jag får på måndag. Kanske var det Gillbergs samt den du beskriver. Finns det Aspeger skola/klass i Göteborg? Vad står NT-för?

moster skrev: Vad står NT-för?

NT=NeuvroTypisk
Används för att benämna en som inte har AS. Dvs du är en NT

ufo skrev:Nu innebär inte AS att man per automatik hamnar i "specialklass" det är en åtgärd som alla får först när de inte klarar av den vanliga skolan.
Så en AS diagnos idiotförklarar honom inte på det planet.(ville klargöra)

Ok, det kan ha ändrats sen jag var liten pyssling, eller så kanske det bara beror på vilken Tant som bestämmer i det aktuella fallet. Där jag kommer ifrån satte de folk i specialklass för att de typ hade stökigt hemma. De som satt där kunde alltså vara allt från seriöst efterblivna till helt vanliga personer som råkade ha ett pucko till farsa/morsa. Om någon bara andades nåt som kunde likna en bokstavskombination om någon unge, åkte den raskt in i specialklassen.

Nåväl. Det var en utsvävning. Åter till ämnet.

ufo skrev:Men kunskaperna om AS är viktiga för honom.
Veta att de "andra" har fler koder än de han kan se
Få veta/bekräftat att det är ok att ha "sina" sidor
Kunskaper om varför det kan knasa och bli fel
Men också de positiva sidorna
Han verkar ha ett Läshuvud.
Han kan säkert briljera med många "konstiga" saker, lär honom att va stolt över dem.

Oh! Så sant som det var skrivet!

Tänk på att systersonen är en egen liten personlighet med massor av roliga och bra sidor. Om han har AS (vilket låter troligt mtp det du skriver, moster) så låt honom bara bli medveten om hur och varför det kan bli tokigt i samspelet med andra. Tala om för honom att det är helt OK att komma till dej eller sin mamma och fråga, om det är något han undrar över när det gäller det där sociala.

Samtidigt måste han, precis som ufo skriver, få vara stolt över det han kan och känna att han uppskattas för sina förmågor.


Ett litet tips från mej såhär på morgonkvisten... ;-D

Försök intressera pojken för antingen hur datorer funkar (alltså inte "spela spel" utan mer "skruva sönder och sätta ihop igen"), eller molekylärbiologi, så kommer hans mor att få en väldigt trygg ålderdom... det är två områden som det finns goda framtidsutsikter i för någon som är kunnig!

Tack allihopa, nu känner jag mig inte så ensam i det här.

Och inte ånrar jag att jag skaffat honom medlemskap i svenska spårvagnsällskapet, satt i hop laminerade bilder i pårmar med världens alla spårvagnar - fast jag blivit rådd att köpa andra leksaker för att ge honom andra intressen. Hmm jag har en isskrapa med HV-71 autografer i handväskan, Stefan Liv bl.a det blir nog en uppskattad present till det nyvunna intresset.

Jag älskar den här grabben precis som han är och ska hjälpa honom efter bästa förmåga.

Nu är det godnatt - igen.

moster skrev:Tack för ditt inlägg, Ailien. Jag såg det nu, efter jag sagt godnatt.

Det har empati snacket kommer från dagis, det var en dagisfröken som alltid var på om hans oförmåga till lek med de andra barnen. Min syster såg det delvis som avundsjuka för att Felix var så "tidig" och fick mycket beröm för det av en annan fröken. Han kunde klockan digitalt när han var 5 osv... Vilken en av mina tre döttrar blev mycket häpen över, hon hade svårt med det i högstadiet.

Jag tror att hon skulle bli väldigt ledsen hon skulle kanse reagera som du. Kanske är hon redan orolig jag vet inte. Jag talade med hanne i går och försökte luska lite om hur det går i förskolan. Det har varit ett par "incidenter" nu sedan han började i höstas. Förra veckan hade han tydligen slagit till en tjej i matsalskön, men själv sagt förlåt vilket syrran betonade. Hon sa "han msåste lära sig empati" och det vet jag är uttryck som kommer från dagisfröken. En annan gång hade han förstört leken för ett gäng tjejer, trampat på/suddat ut det de ritat å skolgården. Vi pratade faktiskt om mobbing, jag drog upp det och hanvisade till min mellantös som hade det jättjobbigt med de övriga tjejerna i klassen i åttan.

En kul grej när han började förskolan var att han fick hela gruppen att börja samla på spårvagnstidtabeller, de låg överallt kring skolan. Han har burit på en bunt och haft tidpunkten som favorit utflykts mål under de senaste tre åren. På dagis fick han inte ha med sig dem överhuvudtaget. Nu plötsligt är det hockey som gäller, jag har ordnat biljeter till VF hemmamantch den 3 december. Min manna så faktiskt häromdagen att det var ju bättre med hockey än stolpar och spårvagnar - det verkar inte lika "konstigt"

Jag har, som sagt, beställt två böcker som jag får på måndag. Kanske var det Gillbergs samt den du beskriver. Finns det Aspeger skola/klass i Göteborg? Vad står NT-för?

Ja det finns åtminstone en sån skola i Göteborg, men det vet nog kommunen bättre.
http://www1.ltkronoberg.se/autism/default.asp?choice=verk_verktyp_enskild&id=411

Vet inte om Felix "måste lära sig empati". Det verkar enklare att lära honom vissa regler: Man slår inte utom om man måste försvara sig. Och i första hand springer man bort och talar med fröken i stället.

Likaså förstör man inte för andra som leker. Tyckte han det bara var kul el ville han ge igen för att de retat honom?

Har du tre barn själv så förstår jag att du är oroad, du kan ju jämföra med dina egna barn.

Apropå kämpa, så fick tydligen ett par föräldrar kämpa för att få in sin 7-årige pojke på en aspergerskola:
http://www.gt.se/nyheter/1.794092/de-ansvariga-flydde-tv-debatten

Jag vill poängtera några saker.

Det behöver inte alls bli så att Felix blir mobbad i skolan. Naturligtvis är detta argument dock väldigt finurligt att använda om du vill "få upp ögonen" på hans mamma. Ville bara tala om för dig att det är fullt möjligt att han inte blir mobbad. Min dotter som har AS är 10 år och har aldrig blivit mobbad. Tvärt om!
Och hon hade problem på dagis. Där tyckte man också att hon inte var tillräckligt empatisk. Dock var det ingen som var korkad nog att påstå att hon "måste lära sig empati".
Är det så att lillkillen har AS så VET han redan vad empati är, han använder det bara inte på samma sätt som "andra" människor gör.

På tal om detta med specialklasser så var det aldrig aktuellt för min dotter, trots hennes AS-diagnos. Nu för tiden hamnar du inte automatiskt i specialklass bara för att du har en diagnos. Dock finns det skolor som är snabba på att sätta barn de inte förstår sig på, där.

I övrigt så önskar jag dig lycka till i samtal med din syster! Få henne att förstå att det är för hans skull du är orolig, och det är han som tjänar på att få den bekräftelsen att han inte är konstig, utan ett helt normalt AS-barn.
Jag tycker också det är en enorm fördel att veta tidigt. Då har man möjligheten att berätta för barnet hur andra tänker, och hjälpa dem att förstå de människor de tycker är obegripliga.

Hej!

Hoppas det löser sig för din systerson, håller med de andra om att lågstadiet säkert går bra. Det blir nog värre i mellanstadiet.

Alien skrev:Ett annat sätt är att läsa romanen "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon och sen ge den till din syster och säga att den är jättebra (behöver inte nämna nåt om dina misstankar). Fast pojken där är 16 år tror jag. Synd att det inte finns några barnböcker med AS-huvudpersoner. Å andra sidan är Haddons roman berömd och läses av både vuxna och ungdomar (inte bara de som har AS el AS-släktingar).

Jodå, det finns böcker om barn som har AS. En bok är "Mysteriet med den blå flaskan ­– Ett aspergeräventyr" av Kathy Hoopmann. Den är utgiven av Cura förlag och finns att låna på biblioteket, åtminstone här i Ludvika. Det är en pojke i mellanstadieåldern som figurerar i den boken. Jag har själv läst boken, tyckte den var rätt bra. Så här står det på Curas hemsida:

"Ben har det inte så lätt. Det är ofta struligt i skolan ­ i klassrummet med lärare han inte förstår och på skolgården med mobbarna. Ibland är det också strul hemma med en pappa som inte heller förstår. Det är tur att farmor och Andy ­ som är hans bästa vän finns!

Men ingenting är sig riktigt likt sedan Ben och Andy fann en gammal flaska på skolgården. Vad är det för konstig rökslinga son följer dem överallt? Vad är det för krafter som har släppts lösa? Saker och ting blir ännu mer komplicerade när Ben får diagnosen Aspergers syndrom."

Hälsningar

Lilla Gumman

Hej Moster och Välkommen

Jag ser att ni har haft en synnerligen vettig och konstruktiv stund tillsammans här inatt - det gläder mig.

Det här är en fråga jag också brottas med. Jag själv har precis börjat en utredning, för egen del. Innan min läkare sade till mig att hon var säker på att jag har AS, trodde jag att jag hade adhd. Det tror jag nu också, men är övertygad om, att görs utredningen på ett riktigt sätt, kommer jag att få huvuddiagnos AS.
Halvåret som gått, när jag läst, varit här på forumet etc, har öppnat ögonen massor för mig.
Jag har en fyraårig flicka, som förra veckan började nytt dagis. Hon är väldigt tidig i språkutveckling, ordförståelse - lite lillgammal. Hon säger inte hej och hej då. Detta var naturligt på förra dagis, där hon gick i tre år och ingen reagerade nämvärt på det...på det nya sticker hennes egenheter ut på ett helt annat sätt...
Jag är övertygad om att, vad jag än får för diagnos - kommer hon att få densamma.
Nog om detta.

Det senaste halvåret har även fått mig att se resten av familj och släkt med andra ögon.
Så även min brorson. Ska inte gå in på hans egenheter nu, men kan konstatera att han har väldiga problem med det sociala...det har gått ganska långt, och han har blivit mobbad i skolan (Han är åtta år) till den gräns att min bror hotat rektorn med att polisanmäla skolan om det inte görs något åt det.
Min bror - som jag för en månad sedan fick berättas av en gemensam fd lärare - misstänktes ha damp, men eftersom mina föräldrar vägrade prata med skolan - på något vis redde sig ändå...
Han är, liksom övrig släkt - livrädd för psykiska problem, diagnoser etc.
Vår morbror var matte och schack-geni, men försökte ta livet av sig i början på 80-talet, hamnade på mentalsjukhus och medicinerades sönder till oigenkännlighet. Han hade med stor sannolikhet fått diagnos AS idag...

Det var ett stort trauma för släkten, som satt djupa spår...
Jag ser tydligt att min brorson har samma problematik som jag, min mamma, morbror, kusin (på mammas sida) och dotter har...
Vår fd. lärare, som jag pratat med - och som har lång arbetserfarenhet av denna slags barn - frågar mig när jag träffar honom hur min bror tog det, då jag berättade om mina misstankar...
Och jag vet inte heller hur jag ska ta upp detta med honom.
Nu har jag ju min utredning, och när den blir klar, så har jag ju en annan utgångspunkt än du. Jag har mig själv att utgå ifrån, min diagnos.
Men jag fasar för den dagen då jag ska prata med min bror...Jag vet inte hur det ska gå till...

Du har fått så många goda råd - jag har inget att tillägga om det...
Men jag hoppas att du fortsätter att delge oss hur det går för er, och önskar er all lycka till

Och jag vet inte heller hur jag ska ta upp detta med honom.
Nu har jag ju min utredning, och när den blir klar, så har jag ju en annan utgångspunkt än du. Jag har mig själv att utgå ifrån, min diagnos.
Men jag fasar för den dagen då jag ska prata med min bror...Jag vet inte hur det ska gå till.

Försöker gulmarkera citat, vet inte om det gick så bra

Godmorgon
Vet inte din bror om din utredning? Känner han inte igen problemen om ni haft dem så tätt omkring er?

Jag läste nu igenom alla nattens inlägg och är aldeles överväldigad av allt gensvar. Jag ser också att jag nog ska förhandsgranska för att hitta alla mina stavfel :wink
Jag har bestämt mig för att inte rusa i väg hals över huvud utan läsa på ännu mer. Ju mer jag vet ju mer frågor kan jag svara på för min syster. Hon har varit arbetslös en längre tid och studerar nu till storköks kock, vill jobba i en skolmatsal. Hon är nu mitt uppe i massa prov. Jag har därför bestämt mig för att, om det inte kommer helt av sig själv, att vänta tills de är här och firar jul. Då stannar de några dagar och man kan fundera och "älta" hur mycket man vill. Då har hon också lite tid att smälta innan skolan drar i gång igen. Det är viktigt att hon fixar den för sin egen självkänsla, och har kämpat så.

Om jag försöker samanfatta vad alla era inlägg har gett mig så blir det som följer.

sätt dig in i hur Felix fungerar/tänker så att du kan förklara varför han och andra i bland reagerar olika - inte förstår varandras reaktioner. Ge honom handfasta råd om hur han kan agera när situtioner uppstår. Uppmuntra honom att våga berätta och vara öppen om vad som är svårt.

Ge kärlek, uppskattning för den han är, försök inte förändra, bara förklara och förtydliga.

Informera läraren och se till att hon/han vet (skaffar sig kunskap om) vad det handlar om och varför Felix handlar som han gör och hur man bör bemöta honom. Med eller utan diagnos.

Man kan vänta med att strida för utredning och diagnos. Blir inte problemen större än att vi omkring honom klarar av att hjälpa är det kanske onödigt att "peka ut" det kan kanske bara bli en belastning.

Går det överstyr och man inte klarar av situationen så gäller det att fightas för hjälp, vad jag har förstått så behöver man en diagnos för att få rätt till tex. AS klass. Är det något jag är bra på så är det det att fightas med myndigheter. Bor i en annan kommun än Felix men här har jag kämpat andra saker, det har ofta gått riktigt bra. Skam den som ger sig....

Jag ska plugga på och och lägga fram saken som den är. Typ - Felix är ovanligt intilligent och därför lite olik klasskompisarna, det vet vi ju redan allihopa. Är man det minsta utanför ramarna är det så lätt att man kommer fel med kompisar i skolan och blir utanför. Jag har läst om AS barn, de påminner så mycket om våran Felix, inte alls oempatiska utan har bara svårt att förstå alla de outtalde signaler som vi slänger ur oss..........

Om jag har massor med svar, till att börja med så har jag ju sedan massor av de källor som jag fiskat i att vidarebefodra, inte minst det här forumet.

Nu handlar allt om hur man ska informera de runt omkring. Felix är ju som sagt 6 år och går i förskola. Med honom gäller det väl att finnas nära förklara att han är speciell och hur han ska handskas med det i olika situationer. Här behöver man väl inte snacka bokstavkombinationer än?

Sist men inte minst ni snackar om tanter - vad menas?

En NT (någorlunda typisk) som undrar

moster skrev:
Sist men inte minst ni snackar om tanter - vad menas?

En NT (någorlunda typisk) som undrar

Se Pemers förklaring nedan (var mycket bättre än min)