s.cat skrev:Hur menar du där? Är du intresserad av att hitta matematiska formler i vardagslivet? Spännande isåfall

Har jag försökt med i 40 år, det går inte! Av den enkla orsaken att svaret inte är 42!

Det är jobbigt när man ser mållinjen men inte orkar... Hände mig både i högstadiet och gymnasiet. Däremot fick jag min mössa (till priset av reducerat studieprogram - något jag ångrar), förstår din ångest där

I trean fick vi en ny klasskamrat som gick om, han hängde med mig o min enda kompis (i klassen) ett tag innan han blev allmänt accepterad. Många har gått om eller tagit paus. Många väljer att inte plugga vidare på universiet/högskola förrän efter de fyllt 25. Man ska absolut inte pressa sig när det gäller studier. Värdesätt din kunskaps kvalité snarare än hur fort du besitter den!

Det verkar som du har en bra planering nu, att slippa komplettera på Komvux ger dig bättre chanser i antagningen till vidareutbildning. Komvux för mig blev inte bra alls, visst är miljön och metodiken uppfriskande men det bäddar för nya oförutsägbara problem.

Några tips från egna erfarenheter:
* Få hjälp med att boka ett studiebesök på önskad vidareutbildning så du kan få en känsla för miljön och se hur en föreläsning kan gå till. På så sätt vet du mer konkret vad du kämpar för och utesluter samtidigt ev. rädsla för det okända.
* Variera läromedel från skolan med webbresurser och något eget relaterat sidoprojekt. När man direkt ser användning/nöje med t.ex trigonometri (förutom högre provresultat) så blir det mycket lättare!

Posta mer specifikt om dina studieproblem så får du säkert hjälp och inspiration

s.cat skrev:Hur menar du där? Är du intresserad av att hitta matematiska formler i vardagslivet? Spännande isåfall

Tja... Som sagt är det att hitta matematisk definition av djup respektive av ytlig kunskap/data, som jag kanske lyckats med. Data kryllar det ju av i "vardag" lika mycket som i "speciella sammanhang", så svaret på din fråga är på sätt och vis ja.

Men AAA har sannerligen rätt (blev det en tautalogi?).

entropi skrev:Det är jobbigt när man ser mållinjen men inte orkar... Hände mig både i högstadiet och gymnasiet. Däremot fick jag min mössa (till priset av reducerat studieprogram - något jag ångrar), förstår din ångest där

Posta mer specifikt om dina studieproblem så får du säkert hjälp och inspiration

Jo, jag velade fram och tillbaka med mössan, men samtidigt vad ska jag med en mössa till om den bara kommer påminna mig om ett stort misslyckande. Inget jag vill tänka tillbaks på precis.

Fastnar på detaljer så ett prov på ca 20 sidor kanske inte låter särskilt mycket (det är det säkert heller inte om man är "normal"), men för mig blir det överväldigat. Sitter med varje sida i x antal timmar och blir bara mer och mer frustrerad och känner mig allmänt dum huvudet. Att strunta och bara läsa som andra säger, kommer aldrig fungera. Jag måste nog acceptera att ingen kan ändra på mig, jag är dum. That's it.

s.cat skrev:Fastnar på detaljer så ett prov på ca 20 sidor kanske inte låter särskilt mycket (det är det säkert heller inte om man är "normal"), men för mig blir det överväldigat.

Beror det inte på vilket ämne texten handlar om, att läsa 20 sidor här på forumet är kanske inte lika förvirrande?
Inget konstigt med det, enligt mig. Många får nog uteblivna/dåliga betyg för att matrialet man tvingas använda sig av för att uppnå kursmålen är för snavt utformat.

Idag är det t.ex lätt att hitta dokumentärer på nätet, om skolan bara kunde uttnyttja den resursen hade säkert fler lärt sig lättare/snabbare. Det kallas informationssamhälle av en anledning. Såklart blir det en fråga om upphovsrätt, verifierande av inlärningsmaterial och således ekonomi mm mm...
Känner att jag vill spåra ut i en diskussion om skolreform/-revolt nu, hehe..

Ens förmåga att hämta information från texter om t.ex Europas härskare säger lite om ens förmåga att utföra ett veterinärsyrke. Glöm inte det.
Dessutom finns det många yrken i samhället, säkert fler med liknande sysslor som det du önskar arbete med.

Ville egentligen bara säga två saker:
1. Försök hitta nya och effektivare vägar att lära, diskutera dina idéer med lärare eller någon annan bra person.
2. Det som du känner som ett personligt misslyckande bör du inte ta så personligt, blir bara så fruktansvärt missriktat

Ha det fint (alla skoltrötta, och alla andra)!

fråga dig själv, varför vill min hjärna att jag ska titta på detaljerna i dessa frågor, finns det nån andledning som ja själv kan påverka. etc jag har för stora krav på mitt slut betyg/resultat på provet

jag undermedvetet vill inte bli klar för att jag är rädd för att gå vidare etc.

jag vet själv att man kanske helst vill gå i gamla banor för det är lättast, hur som helst.

lycka till och det är inga problem att läsa på komvux sen, men du måste som sagt vänta tills du är 20 år fyllda, men då kan du ju välja precis vilken kurs som helst för att få den poängen du behöver, eller iaf om det inte är ett grund ämne du saknar.

Du hangwithme, visst kan man haka upp sig i studier eller vad som för att man är rädd för att sen kastas ut i nåt man inte vet om man klarar. Men insinuera bara inte att det är utan fantastiska fördelar att fullständigt förstå vad man studerar!

Jag börjar faktiskt kunna föra i bevis - om nu såna skulle behövas - att läroplanernas kunskapskrav är praktiskt och teoretiskt omöjliga att mäta uppfyllnad av. Allting är definierat delvis i termer av vartannat. Så även om man får högsta betyg (genom att svara mer eller mindre exakt så som lärarna valt eller instruerats att föredra) så går det faktiskt inte att veta särskilt noga om ens "inhämtade kunskaper" är användbara utanför skolsystemet eller ej.

Tittar man däremot i detalj på den "kunskap"/data skolan erbjuder så har man en chans att bättre begripa om och på vad sätt datan är användbar utanför skolsystemet. Ute i världen och livet.

Fast deprimerande nog måste man ju svara "rätt" på proven för att till att börja med erbjudas vidare studier och för att sedan erbjudas en plats ute i världen och livet, av den klick eller majoritet som bestämmer i vårt samhälle.

Så stryk för helvete antydan om att man kanske bör nöja sig med lägre betyg!!!!!

Har man läshuvud ska man slita till sig all tänkbar hjälp att utnyttja den fulla kapaciteten till bra betyg!!!

hangwithmeifyourforreal skrev:fråga dig själv, varför vill min hjärna att jag ska titta på detaljerna i dessa frågor, finns det nån andledning som ja själv kan påverka. etc jag har för stora krav på mitt slut betyg/resultat på provet
.

Fast nu är det inte riktigt så att jag vill fastna på detaljer. Tro mig jag har frågat många gånger varför detta händer varje gång...

En grej jag kom och tänka på alldeles nyss som gör mig enormt förvirrad!

Nya gymnasieskolan kommer inträda 2011, med nytt betygssystem mellan A-F. Hur kommer det bli för mig som går ett extra år, undrar om jag kommer få blandade betyg eller samma som jag haft andra år dvs. G-MVG?

Usch nu mår jag dåligt...

Som andra påpekat: Man kan visst komma in på Komvux om man är under 20 år. Min studievägledare på mitt gymnasium hjälpte mig att få en plats där, och då var jag 19 år(hoppade av tredje året).

Men sen skulle jag vilja säga att jag personligen inte tycker att Komvux är speciellt mycket annorlunda är gymnasiet. Eller jo, på ett sätt.
Ifall du gillar att jobba på egen hand hemma är det bra. Då jag gick, gick vi typ på en lektion, fick en uppgift och träffades liksom inte förrän det skulle redovisas. Och redovisningarna skulle liksom inte vara på tio minuter eller så, utan oftast 30-40 minuter.

Men det kanske bara jag som var naiv som trodde att uppgifterna skulle vara lite "mindre" och lättare för att man skulle kunna få fullständiga betyg.

Exploitbat skrev:Som andra påpekat: Man kan visst komma in på Komvux om man är under 20 år. Min studievägledare på mitt gymnasium hjälpte mig att få en plats där, och då var jag 19 år(hoppade av tredje året).

Men sen skulle jag vilja säga att jag personligen inte tycker att Komvux är speciellt mycket annorlunda är gymnasiet. Eller jo, på ett sätt.
Ifall du gillar att jobba på egen hand hemma är det bra. Då jag gick, gick vi typ på en lektion, fick en uppgift och träffades liksom inte förrän det skulle redovisas. Och redovisningarna skulle liksom inte vara på tio minuter eller så, utan oftast 30-40 minuter.

Men det kanske bara jag som var naiv som trodde att uppgifterna skulle vara lite "mindre" och lättare för att man skulle kunna få fullständiga betyg.

Jag tycker mycket bättre om att arbeta ensam, men om jag vill ha en bra chans att komma in i Sverige så måste jag undvika komvux, då man placeras i en sämre kvotgrupp från o med 2011. Men tror inte jag klarar det - får nog bli utlandet ändå.

s.cat skrev:

Exploitbat skrev:Som andra påpekat: Man kan visst komma in på Komvux om man är under 20 år. Min studievägledare på mitt gymnasium hjälpte mig att få en plats där, och då var jag 19 år(hoppade av tredje året).

Men sen skulle jag vilja säga att jag personligen inte tycker att Komvux är speciellt mycket annorlunda är gymnasiet. Eller jo, på ett sätt.
Ifall du gillar att jobba på egen hand hemma är det bra. Då jag gick, gick vi typ på en lektion, fick en uppgift och träffades liksom inte förrän det skulle redovisas. Och redovisningarna skulle liksom inte vara på tio minuter eller så, utan oftast 30-40 minuter.

Men det kanske bara jag som var naiv som trodde att uppgifterna skulle vara lite "mindre" och lättare för att man skulle kunna få fullständiga betyg.

Jag tycker mycket bättre om att arbeta ensam, men om jag vill ha en bra chans att komma in i Sverige så måste jag undvika komvux, då man placeras i en sämre kvotgrupp från o med 2011. Men tror inte jag klarar det - får nog bli utlandet ändå.

Det är skillnad på att arbeta ensam i skolan och att arbeta ensam hemma
Jag tror många som inte klarar av gymnasiet behöver mer hjälp från lärare och "egentid" med dem... jag tror det är väldigt svårt att finna motivation att börja jobba hemma med arbeten om man inte har, just det: motivation, samt svårt för diverse ämnen i skolan(antagligen de man läser upp när man går Komvux).

Sen kan det ju vara så att den social biten i skolan var det som gjorde det outhärdligt och att man fick dåliga eller ofullständiga betyg, och då kan ju att få plugga hemma vara en bra sak, men samtidigt är det dåligt ifall man sen ska ställa sig inför en klass och redovisa det man gjort på egen hand hemma. Då hade det kanske ändå varit bättre att få jobba i klassrummet så att de andra i klassen inte känns fullt lika främmande.

Men nu skriver jag väl bara mer generellt, inte om just din situation kanske, så lite [OT].

S.cat, jag har precis fått veta att jag har aspberger och jag sitter i EXAKT samma sits som dig när det gäller skolan. Jag håller på att övertala min studierektor om att gå ett fjärde år för om jag ska göra allt nu detta sista år så kommer jag gå in i väggen. Jag vill bli regissör eller dylikt och går då film på it media. Det mesta skiter sig nu och om jag inte får igenom att jag ska bara gå halva veckan så att jag kan tänka mer på skolarbetet så slopar jag skolan. För jag kommer inte klara av det isåfall. Jag har tänkt igenom mitt val noga och sett det att det är bara bra att dela upp trean på två år. För dels är det lättare att tänka på skolan och då även få bättre betyg. De tider jag inte går i skolan har jag planerat att arbeta för det är något som lugnar mig. Istället för meditation så arbetar jag med händer.

Att gå ett fjärde år är mer av en möjlighet än ett misslyckande!
Precis som AS så är det mer av en möjlighet än ett misslyckande.

Är f.ö ny här och kan inte så direkt mycket =/

T-Kaninen skrev:S.cat, jag har precis fått veta att jag har aspberger och jag sitter i EXAKT samma sits som dig när det gäller skolan. Jag håller på att övertala min studierektor om att gå ett fjärde år för om jag ska göra allt nu detta sista år så kommer jag gå in i väggen. Jag vill bli regissör eller dylikt och går då film på it media. Det mesta skiter sig nu och om jag inte får igenom att jag ska bara gå halva veckan så att jag kan tänka mer på skolarbetet så slopar jag skolan. För jag kommer inte klara av det isåfall. Jag har tänkt igenom mitt val noga och sett det att det är bara bra att dela upp trean på två år. För dels är det lättare att tänka på skolan och då även få bättre betyg. De tider jag inte går i skolan har jag planerat att arbeta för det är något som lugnar mig. Istället för meditation så arbetar jag med händer.

Att gå ett fjärde år är mer av en möjlighet än ett misslyckande!
Precis som AS så är det mer av en möjlighet än ett misslyckande.

Är f.ö ny här och kan inte så direkt mycket =/

Välkommen!
Hur tänker du angående ett fjärde år när det gäller dina kurser? Vill du göra det mesta hemma/ i samråd med läraren eller vill du hoppa in i en ny klass?
Förövrigt håller jag med dig om att minska o bara gå halva veckan, ett skönt alternativ när hjärnan bara kan koncentrera sig på en skoluppgift i taget...

Välkommen!
Hur tänker du angående ett fjärde år när det gäller dina kurser? Vill du göra det mesta hemma/ i samråd med läraren eller vill du hoppa in i en ny klass?
Förövrigt håller jag med dig om att minska o bara gå halva veckan, ett skönt alternativ när hjärnan bara kan koncentrera sig på en skoluppgift i taget...

Ja mina funderingar jag har är att jag har ca 8 ämnen nu (3timmar i veckan per ämne) och APU varje måndag.
Men då att jag går 3 eller 4 ämnen med min vanliga klass resten av detta år och sedan GÅR OM de restrerande ämnena nästa år med klassen under mig.
Tanken är då att det då blir lättare för mig nästa höst då jag redan gjort den delen och då lättare kan göra arbetet och inte behöva tänka så mycket på den delen.
APUn skall jag skjuta upp till nästa år också då vi har APU varje måndag från skolstart till skolavslut och jag har ännu inte hittat någon APU plats.
Känner då att det är bättre om jag har det nästa år då jag kan söka redan nu inför nästa år och då troligen ha redan från start. Söker endast inom film vilket är det jag vill arbeta med så därför är det lite svårt att hitta, haha.
Men som sagt att hälften av ämnena går jag med min vanliga klass nu resten av året och går väl på deras/våran studentskiva och så men går vidare nästa år med de nuvarande tvåorna som jag inte ens känner och även kommer med överenskommelse med lärarna om annorlunda utlärning till mig.
Dock inte kommit på hur än då jag är ny inom detta med aspberger.
Fick diagnosen för 2veckor sen. Men jag hoppas man kommer på en smart lösning.

En till sak du kan tänka på är att du får ett till år betalt av CSN med tanke på att du är student och alla studenter har inte så mycket med pengar, haha.

En annan sak jag kom på nu var att jag fått ny foto lärare vars bästa vän har aspberger och som dessutom är med i mensa, så min foto lärare vet mer än de andra om hur jag fungerar så jag ska försöka kidnappa honom och få honom att hjälpa mig att hjälpa de andra lärarna att förstå mig

Åh, vilken ångest när alla fick sina studentmössor och det enda de pratar om är studenten...känner mig verkligen utstött.

s.cat skrev:Åh, vilken ångest när alla fick sina studentmössor och det enda de pratar om är studenten...känner mig verkligen utstött.

+1

Hej på er!

Har suttit och läst många kommentarer här, och fick lite funderingar runt det ni säger. Jag själv har inte någon diagnos, men jag jobbar som elevassistent i en klass där våra elever har bl. a. asperger.

Jag kan förstå frustrationen över att inte få gå ut med sina kamrater, känslan av misslyckande som kanske finns där. Men för sjutton, ha inte bråttom!

På folkhögskolan där jag jobbar går det många elever med olika typer av problem, som inte har lyckats fixa sina gymnasiestudier, och det är inget fel med det. Det man måste tänka på är ändå att man lär för livet, vilket tar olika tid för alla. Och jag håller med, man ska inte offra sina betyg bara för att hänga med, är man smart ska man visa det! Dock måste man inse att man kanske inte alltid klarar av tempot, stora klasser... Eller tänker jag helt fel tycker ni? Jag vill gärna utveckla mitt arbete som assistent, och är öppen för all typ av kritik, för att utvecklas.

knet skrev:Hej på er!

Har suttit och läst många kommentarer här, och fick lite funderingar runt det ni säger. Jag själv har inte någon diagnos, men jag jobbar som elevassistent i en klass där våra elever har bl. a. asperger.

Jag kan förstå frustrationen över att inte få gå ut med sina kamrater, känslan av misslyckande som kanske finns där. Men för sjutton, ha inte bråttom!

På folkhögskolan där jag jobbar går det många elever med olika typer av problem, som inte har lyckats fixa sina gymnasiestudier, och det är inget fel med det. Det man måste tänka på är ändå att man lär för livet, vilket tar olika tid för alla. Och jag håller med, man ska inte offra sina betyg bara för att hänga med, är man smart ska man visa det! Dock måste man inse att man kanske inte alltid klarar av tempot, stora klasser... Eller tänker jag helt fel tycker ni? Jag vill gärna utveckla mitt arbete som assistent, och är öppen för all typ av kritik, för att utvecklas.

Hej Knet!
Du har helt rätt i att man känner sig misslyckad när man måste blåsa av allt några månader innan studenten, eller rättare sagt; det är misslyckat!

Sedan (nu talar jag för mig själv) så VILL jag känna att "jag-gör-rätt" men om jag inte klarar av tempot nu, hur ska det då gå sen? Jag vill komma in på universitet och det jag vill bli, vet jag är bland de högsta och tuffaste kraven som finns...därför känns det inte lovande om man säger så.