Mina föräldrar var konstiga båda två; en helt avstängd och turbotalare och en annan som drog ut på vischan och bodde för sig själv med endast katter som sällskap...

Ja, nån gång per år kom jag väl förbi och drack upp spriten, snackade i 190 så han tröttnade fullständigt eller jag somnade. Jag kanske borde kommit oftare för han dog av spriten, men å andra sidan höll jag också på att dö av spriten så det hade inte varit till mycket nytta.

Men nu kan jag förstå honom, typiskt AS-personlighet han med. Som barn ville jag nog bara bli lite omtyckt och sedd. Men det gick ju inte där hos Familjen Addams.

Eller jag tror att det var så, jag gav upp dem tidigt. Skönt att förstå dem lite bättre nu, får leva med tron att de gjorde så gott de kunde (amen sjåre.) Vet inte hur man ska förhålla sig annars, de var ju helt frånvarande och sket totalt i mina vansinniga bravader. Det enda sättet de satte gränser på (om de nu var hemma) var med inlåsningar och smällar.

Eller, nu ändrar jag mig i min självupptagenhet, enligt andra närvarande så kunde de inte hantera mig för jag gav inte upp, vad de än gjorde. Jag rymde eller stod på mig, oavsett bestraffning.

Jag önskar att man visste vad AS var under min uppväxt. Det hade hjälpt mig att förstå en nära släktings agerande och hjälpt mig att tolka personen rätt. Saker som sårade mig mycket som barn hade inte behövt göra det om jag hade förstått att personens sätt att kommunicera helt enkelt var annorlunda - om jag begripit vad det var personen egentligen sa och kände samt varför.

Man kan se det från andra hållet också. Om personen fått en diagnos som ung så hade personen fått en chans till självinsikt vilken skulle hjälpt denne i kommunikationen med andra. Så personen i fråga har själv också lidit mycket just för att den inte varit medveten om att något varit annorlunda och att missförstånd har funnits.

Information till barn med föräldrar som har AS behövs, som det verkar, tyvärr i första hand när föräldern själv inte har fått diagnos eller har någon insikt i sin egen problematik. Det i sig gör det svårt att veta vem som skulle behöva informationen och inte.
Känns som jag dillar lite... hänger ni med?

Hej!

Jag förstår precis vad du menar. Orkar inte utveckla detta just nu dock.

Hälsningar

Lilla Gumman

AAA skrev:Har du barn? Vad kul! (För det mesta iaf )

Jag har två döttrar. En av dem bor hos mig på heltid.

Lilla Gumman skrev:Hej!

Jag förstår precis vad du menar. Orkar inte utveckla detta just nu dock.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag med. Och det stämmer med min erfarenhet.

tahlia skrev:Känns som jag dillar lite... hänger ni med?

Absolut.

Fick ett intressant PM.
Någon tänker göra en liten studie i ämnet.
Kanske kan vara läge för fler föräldrar med AS att fiska efter uppmärksamhet.
Mer nämner jag inte pga forumets regelverk ang PM.

Jag har med all säkerhet asperger efter egen forskning och samtal med andra som har det, praktik på skola där en del barn har det. När jag insåg att jag hade det förändrades min bild av de barnen, jag förstod precis hur jag skulle kommunicera med dem, när de tappar intresset och varför, att de omöjligt kan förstå vissa instruktioner och så. Jag insåg att de var som jag, att de inte alls var känslokalla bara för att de inte syntes i ansiktet att de kände massor och att de tyckte om mig och inte skulle ge mig så mycket bevis på det.

Jag har en dotter på fyra år och jag undrar också hur hon har det med mig. Jag väntar på utredning av AS och har just nu kontakt med familjeresurscenter för att få stöd med att ta hand om henne och klara min vardag. Jag skräms lite av tidigare inlägg där jag blir rädd för att bli ifrågasatt angående lämplighet.

Jag märker själv att om jag en dag behövt:
Ta upp mig själv tidigt på morgonen
Ta upp min dotter
Ge oss frukost
Gå en halvtimmas promenad till dagis
Ta en fullsmockad buss med barn som låter
Gå av bussen där barnen i klassen jag praktiserar står och väntar
Gå med dem till skolan
Vara i en rörig klass innehållandes NT-barn och AS och ADHD, 16 st från 08-14.00
Åka en buss full med barn och ungdomar
Kliva av, promenera femton minuter till dagis
Klä på min dotter
Frakta henne hem i barnvagnen

Har jag gjort allt detta är mina svårigheter med henne (Jag kan klara allt detta, men då och då är det omöjligt under kvällens gång):
Ögonkontakt
Fysisik kontakt
Samtal
Matlagning
Hygien (tandborstning)(badning)

Jag förvinner då ofta omedvetet iväg in i "min inre värld"
Min dotter skriker i bland när hon ska prata med mig för att hon vet att jag i bland inte hör vad hon sagt förrän efter ca tre gånger och då skrikandes. Vilket jag ofta upplever som obehagligt och det är väl därför jag kommer tillbaka till den här världen, haha.

Jag och min dotter har en jättefin kontakt med varandra, men jag märker att jag har stort behov av att få stöd i min vardag för att underlätta att jag kan vara en närvarande mor för henne.
Jag har tidigare varit hemmamamma med henne i tre år, men när jag och hennes far flyttade isär har min vardag blivit mycket svårare. Han tog alltid hand om matlagning och försörjning. Städning älskar jag att göra, men jag måste då få gå hemma i en-två dagar för att ha vilat upp mig från resten av världen för att jag ska ha energi till det.

Jag har märkt att under mina försök att ha heltidspraktik har hela min vardag kaosat samman. Jag slutar sköta det mesta som jag tidigare gillade att göra.

Jag får se hur att få diagnos skulle kunna hjälpa mig och min dotter och jag ber till alla gudar att vi ska få stöd av snälla och förstående människor som vet vad riktigt stöd innebär.

Min dotter är varannan vecka hos sin pappa som är väldigt bra på det praktiska och alltid låter henne vara med och laga mat som jag aldrig klarar till exempel. Och jag vet att jag har en förståelse för henne och ett hörande för henne som han inte verkar ha. Jag tror vi kompletterar varandra bra.
Jag kan tycka att varannan vecka är en stress i sig. Jag skulle gärna träffa henne oftare, men ha mindre praktiskt ansvar om jag ska arbeta. Och kortare stunder. Jag hoppas detta är möjligt.

Jag har inga planer på att skaffa mera barn just nu, med tanke på att mitt liv är så ostabilt och jag inte vet hur jag ska klara vardagen som en "normal" svensson.
Senare vet jag ej.