De BORDE absolut inte få det, i varje fall. Att de gör det har jag hört förr. Men det är vansinnigt tänkt.

Jag tycker vi ska ha en ANHÖRIGTRÅD också

För de som blir hembrända av oss aspergare!!!

tahlia skrev:Nu blir jag antagligen smått påfrestande...

Bevisligen så bränner män med AS också ut sig, precis som kvinnor med AS gör det. Vi har flera stycken bara här på forumet. Den gemensamma nämnare för både män och kvinnor är arbetsliv och kravet på ett fungerande socialt liv (eftersom kvinnor, som nämnts tidigare, ofta tar det större ansvaret/whatever gällande familjelivet). Slutsatsen torde då bli att det som i huvudsak bränner ut oss alla, oavsett vilket kön vi har, är just arbetsliv och krav/press på socialt liv.

Eller är jag alldeles för partisk eller kortsynt nu?

Jag vill inte ha en schism eller få rätt, jag säger bara det jag läst och tagit del av via andra. Att det mest är annat än jobb. Socialt liv lägger jag ihop med familjeliv. Det som är fritid liksom.

Sen om det är ens barn och de krav som kommer med föräldraskap, eller om det är svärmors kalas och makens kompisar som inte fattar varför de inte kan komma och se fotboll hemma hos en, det är ovidkommande, det är allt som inte är jobb eller studier.

Fast egentligen är jag inte ens särskilt intresserad av att reda ut vad som bränner ut oss, mycket mer intresserad av hur man skulle låta bli att bli vidbränd (även om insatser och åtgärder förutsätter att man vet vad felet är).

Jag är i på tok för dåligt skick för att ens försöka reda ut begreppen, så jag fattar inte varför jag återkommer till tråden som en jävla insekt till en varm glödlampa...?

Och förövrigt så får andra tycka precis vad de vill om det här, liksom jag får det, eller tycka känna anse tro och så vidare. Det är ändå ett hyggligt fritt land. Så feel free att tycka och tro vidare! Jag tror inte jag har rätt ens, jag bara sa nåt som jag kanske skulle hållt käften om, men det är inte särskilt viktigt för mig, inte som andra käpphästar jag har.

Jag tror att i mitt fall var det kombinationen av oförmåga att säga nej i arbetet, och ett äktenskap som inte fungerade. Om man har ett tungt arbetsliv, och saknar möjligheten att återhämta sig hemma, om man dessutom har en stor del av aspergerproblematik, då blir man lätt utbränd.

Har man haft en barnpsykolog till hustru, som har en helt annan uppfattning om ens önskningar och böjelser, om hon dessutom har uppbackning av sina gelikar, då har man ju ingen retreat att återhämta sig i. Mår fortfarande dåligt till och från även fast jag lyckades skilja mig.
Men nu är det oerhört skönt att vara bara för mig själv, slippa dåligt samvete för alt jag känner att jag missköter mina sociala relationer.