Höll på att smälla av i dag framför alla besserwissrars (jag är en) favoritprogram Vem vet mest. En kvinna som var med var SÅÅÅ PIIINSAM!
Långt efter att betänketiden var slut, stod hon fortfarande och klurade på rätt svar. Hon tjoade ut svaret innan programledaren hade hunnit läsa färdigt. Hon kom med konstiga kommentarer (som när svaret var "Intifadan": "Där har jag varit! Ja, jag var inte med i Intifadan...!). Hon hånskrattade och utbrast: "Nehej!" när en motspelare svarade fel. Hon fattade inte när hon skulle bolla över nästa fråga till motspelarna och utbrast: "Får aldrig JAAAG frågan!?"
Programledaren och flera medtävlande verkade tycka att hon var jätterolig, medan jag slet mitt hår framför TV:n och skrek: "Men MÄNNISKA! Sluta vara så PIIIINSAAAAM!"

Är det bara jag som tycker att sådant här är jättejobbigt snarare än underhållande? Jag skäms HEMSKT å den pinsamma personens vägnar, medan "vanligt folk" verkar tycka att det är kul med tokfransar.

Kanske fanns det inget vettigt sätt att hantera situationen, så de hanterade det hela med humor. Jag skulle nog också skratta, med hånande undertoner.

För att svara kanske lite mer relevant på din text så är jag ganska lik när det kommer till pinsamma situationer på TV. Jag klarar inte av att se filmscener med folk som gör bort sig, det vrider sig i magen av irritation och frustration över dennes riktigt plågsamma misstag..

Jag klarar knappt att titta på t.ex. Seinfeld eller ens Mr Bean, för även om jag förstår vilka situationer som skall vara roliga, kan jag tycka att det är alldeles förfärligt pinsamt. Som när George låtsas vara handikappad. Visst, det är skitkul när pensionärerna jagar honom på elmotorcyklar, men hela situationen är jättepinsam! Låtsas att man är handikappad, så gör man ju bara inte!
Jag vet att det är skitknäppt, men det är så jag reagerar.

Kahlokatt skrev:Är det bara jag som tycker att sådant här är jättejobbigt snarare än underhållande? Jag skäms HEMSKT å den pinsamma personens vägnar, medan "vanligt folk" verkar tycka att det är kul med tokfransar.

Jag blir riktigt förbannad när jag ser idioter på tv som gör (enligt mig) helt oförklarligt dumma saker, så jag förstår vad du menar.

Kahlokatt skrev:Är det bara jag som tycker att sådant här är jättejobbigt snarare än underhållande? Jag skäms HEMSKT å den pinsamma personens vägnar, medan "vanligt folk" verkar tycka att det är kul med tokfransar.

Jag känner fullständigt med dig, och med Kadaverin också!!

I min känslovärld brister man i empati om man med gott humör kan se andra göra bort sig.

God humor innebär alltså enligt mig att den vars belägenhet man skrattar åt är otvetydigt oskyldig till det i situationen som får känslor att svalla, så att vederbörande kan gå därifrån med värdigheten i behåll inför alla som var med.

Den analysen hade jag aldrig gjort förut, tack ska du ha Kahlokatt! 047

Det GÅR inte att se på sådana program, jag vrider mig som en mask i soffan och gömmer mig bakom kuddar. Det är inte bara så att det inte är roligt, utan jag mår dåligt av att se folk göra bort sig och höra andra skratta. Jag har aldrig förstått det "roliga" i svenska underhållningsprogram som går ut på så kallad folklig humor.

Jag älskar skräckfilmer. Blir inte rädd för dem (i regel) men pinsamma situationer/människor är riktig äkta skräck. Jag brukar gömma ansiktet bakom händerna när det dyker upp sådant på film eller TV. USCH, de borde komma med en varningstext eller något...

Banzai skrev:Jag älskar skräckfilmer. Blir inte rädd för dem (i regel) men pinsamma situationer/människor är riktig äkta skräck. Jag brukar gömma ansiktet bakom händerna när det dyker upp sådant på film eller TV. USCH, de borde komma med en varningstext eller något...

Ja, jag tycker samma sak. Skräckfilmer är bara läskiga, men situationskomedier GÖR ONT!

Jag lider av samma problem. När någon tittar på Seinfeld måst jag ibland lämna rummet. Värst av allt, alla kategorier, var brittiska The office. Jag klarade max av tio sekunder, sen gick jag ut och sjöng "lalalalala!" för mig själv i köket. Simma lugnt Larry! var också helt outhärdlig. Mitt ex tyckte det var hysteriskt kul. Jag tror att det är för att han inte kan identifiera sig med att vara så socialt bortkommen och pinsam, medan jag mera känner att det på sätt och vis kanske är sådär jag är: neurotisk, pinsam utan att inse det och ett skämt för publiken.

Usch, nej.

Jag identifierar mig också med den som gör bort sig, så jag tycker inte det är roligt. På film kan jag se det för att jag tänker "det är inte på riktigt".

Men en serie som Annelie klarar jag inte att titta på. Hon gör ju bort sig hela tiden; hon är konstant pinsam, mesig, inställsam och rent ut stalkar killen hon är intresserad av. Det är väl det som är det roliga, men för mig är det ångestfyllt.

Det var plågsamt att se t o m när Lasermannen gjorde bort sig i TV-serien, trots att jag har noll sympati för honom.

Vet inte kollar inte så mycket på serier men om jag ser på någon film som innehåller mycket känslor, då måste jag vara ensam när jag kollar. Klarar inte av att sitta och kolla på en romantisk komedi med folk som sitter och småler hela tiden, ibland nästan ett lenade upp till deras öron.

Oftast så ska det pratas när alla (för mig) viktiga detaljer och historian utspelar sig, det som bygger hela filmen. Sedan blir det knäpptyst och leenden upp över allas öron i 5 minuter, under den där heta kärleksscenen. Då är det något som påminner mig om att vi måste vara ifrån olika planeter. Svenska underhållningsprogram innehåller enbart en massa för mig meningslöst babbel, som jag inte är något för.

Jag vill ha information historia äventyr och spänning, mitt sinne för humor är en aning sadistisk. Men jag tycker bara att det är pinsamt när folk gör bort sig oftast, finns somliga undantag men inte många. Program som jag inte tål är idol, lets dans, melodifestivalen, eller ja i stort sätt hela SVT:s underhållnings program är enligt mig trams. Har allmänt svårt för folk som gör sig till överhuvudtaget. Jag är dock väldigt skärpt så jag kan sitta i samma rum utan att det syns något på mig, men det är plågsamt, brukar ursäkta mig och duscha en H istället.

Har väldigt svårt för laddade känslosekvenser när jag kollar på något med flera st samtidigt, speciellt om personerna i fråga tittar på mig i mellan åt. Detta gäller inte när jag har någon tjej här som jag gillar och kollar på film (i och för sig så blir det inte så mycket tittande på filmen då), då är det ingen fara. Men jag vill inte sitta och kolla på det med andra kompisar, det känns helt fel på något sätt (svårt att beskriva det hela är det).

Om någon vrider på huvudet och kollar på mig överhuvudtaget när jag kollar på film så kan jag få damp och ryta till – Vad glor du på!!! Undantagsvis om det är någon tjej som jag gillar som sagt, då är det en annan sak. Jag känner mig hotad om någon smygkollar på mig annars. Något annat som jag kan tycka är otroligt störande är om någon gör mycket ljud ifrån sig, andas högt prasslar med påsar eller ständigt lyfter på glasen, pratar eller på annat sätt distraherar mig. Har jättesvårt för att sortera bort ljud och intryck ifrån omgivningen, det är ett stort problem för mig som man inte gärna vill ta upp hela tiden. Så många filmer och intressanta program har blivit förstöra på grund av det, speciellt när jag var liten, kände ett starkt hat i mot alla skrikiga barn som förstörde filmerna. Har faktiskt fortfarande fobi för stökiga barn trots att jag är vuxen själv nu.

Jaja nu ska jag kolla på film. Ha en trevlig lördag alla där ute.

MvH

Jo, jag hör också till pinsamma gänget som lider med den som gör bort sig och avskyr de aningslösa grovhuggarna som inte vet hur det kan vara.

Händer att jag kan se det avsett roliga också om det inte är... tja, "enbart smaklöst", vad nu det är då... ingen mobbning iallafall... men då brukar jag också undra om jag har låtit mig skadas för mycket i den i och för sig nyttiga övningen att kunna uppleva ur flera perspektiv. Förmåga att skratta åt sig själv kan också hjälpa i de fall då avsikten faktiskt är vänlig - en sak jag kan tänka mig att man kan ha lättare att missa som aspergare.

Besvärja folks egen rädsla för att bli den som blir skrattad åt, har jag hört som en förklaring. Men om så är, hur juste är det att göra genom att utse en syndabock? Vad blir då skillnaden mot mobbning och lynchjustis? [Går att fundera mer, men avbryter här.]

Kahlokatt skrev:Är det bara jag som tycker att sådant här är jättejobbigt snarare än underhållande? Jag skäms HEMSKT å den pinsamma personens vägnar, medan "vanligt folk" verkar tycka att det är kul med tokfransar.

Dessa "komedier" är den främsta anledningen till att jag idag inte nyttjar TV överhuvudtaget.
Så jag håller med dig.

Känner ofta så inför vissa filmer. Tycker huvudpersonen är otroligt pinsam, och rent ut sagt kan jag knappt sitta still och kolla på filmen ibland. Resten av familjen bara skrattar, och jag plågas...

Hej!

Jag gillar inte heller Mr Bean, det blir för pinsamt. Fast en del humor kan vara kul. Jag kan tycka om Pang i Bygget och sånt, även om jag inte tittar så ofta. Att titta varje vecka skulle nog inte vara kul tror jag.

Hälsningar

Lilla Gumman

Kahlokatt skrev:Är det bara jag som tycker att sådant här är jättejobbigt snarare än underhållande? Jag skäms HEMSKT å den pinsamma personens vägnar, medan "vanligt folk" verkar tycka att det är kul med tokfransar.

Hej Kahlokatt!

Jag håller med dig helt. Jag såg avsnittet där den där vimsiga kvinnan deltog och jag var jättenära att gå att göra något annat när jag hörde hennes virriga tramsiga svar.

Jag blir fullständigt tokig när folk gör pinsamma saker.
Får så mycket ångest att jag inte kan sitta stilla.
Även när jag lyssnar på radio, sitter jag och skakar av frustration när någon säger något pinsamt eller avbryter någon på ett klumpigt sätt.

"Pang i Bygget", visst ja, tack, Lilla Gumman! Jag måste korrigera mig själv nämligen: Det kan enligt mig vara kul också när den man skrattar åt är helt solklart skyldig till sin belägenhet, inte bara när den är oskyldig! Det är räddningen för åtskilliga komedieserier.

Fast då finns alltid risken att det man egentligen skrattar åt är dem som drabbas av den skyldiga och så är man tillbaka i något väldigt närbesläktat till att skratta åt den i pinsamhet försatta.

Passar på att skriva under också, på vad

Zombie skrev:då brukar jag också undra om jag har låtit mig skadas för mycket i den i och för sig nyttiga övningen att kunna uppleva ur flera perspektiv.

För mig är det en väldigt central fråga om ifall det är som Fruktkakan tror, att vi som lever oss in i den i pinsamhet försatta gör det för att det motsvarar vår vanliga roll i sociala sammanhang - eller om det är mer tvärtom. Är det alltså mer tvärtom så att vi fått rollen som den i pinsamhet försatta därför att andra definierar just vårt sett att bete sig socialt som pinsamt och som något det är tillåtet att skratta åt?

Jag fattar inte ens när jag gör bort mig själv så om Mr. Bean gör bort sig så gör det absolut inte mig något

Å andra sidan ser jag aldrig serier eller liknande på TV, så jag borde kanske inte uttala mig.

Fast enligt vad du beskriver så tror jag de andra mest var trevliga och egentligen tyckte hon var skitjobbig, det lät inte som tillräckligt extremt för att det skulle vara kul. Jag tycker dock att denna klassiker med kvinnan som är fruktansvärt dålig förlorare är otroligt kul: http://www.youtube.com/watch?v=SK1rjm4HTLY

"Bosse Larsson får problem med dålig förlorare" Är det på riktigt?

Nej, det är en av ett par dramatiserade nyinspelningar för Riksgäldskontorets reklam "Hatar du att förlora?". De gjorde ett par liknande, det finns en Youtube-kanal som heter något med Riksgäld i användarnamnet där hela den serien med TV-tävlingsinslag är samlade.

Själv var jag med i en annan med en brännbollsspelare som inte går med att han har blivit bränd. Jag är hans ende lagkamrat ute på banan och redan vid tredje basen, så jag har alltså gjort ett riktigt bra slag strax innan filmen börjar!

Det är alltså jag som bland annat syns stå lutad väldigt snett i den avslutande bilden med kvinnan i bild framför flimen, som syns i stillbilden i länken här, med vita skor och mörka kläder. I början när han slår syns jag slå ut med armarna och inte tycka att hans slag räcker för att springa in på.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=z0rnUVmTNMo[/youtube]

Jag tyckte att de där reklamfilmerna var otroligt hemska tills jag fick veta att de bara var fejk. Puh.

då jag inte tycker synd om mig själv tycker jag det är skit kul att skratta åt folk som gör bort sig, det är ju kul med lodisar!

jag skrattar åt mig själv också (om jag gör bort mig), kanske är det just det som gör att jag kan njuta av sånt.