Hej!

Med ett normalt liv menar jag att man bor själv, jobbar (med eller utan lönebidrag) och har skaffat familj.

Min teori är att om man går tillräckligt länge och kämpar med att vara normal och pressa in sig i en viss mall så blir man till sist utbränd. Om man utbildar sig, skaffar jobb, håller lägenheten i toppskick, träffar vänner regelbundet och kanske bildar familj, så kan det blir en alltför stor påfrestning. Många med Asperger syndrom, ADHD och liknande blir tröttare än vanligt och orkar inte med riktigt lika mycket. Om man ändå är stolt, vill klara sig själv och göra allt som andra gör, är risken att man blir utbränd på kuppen.

Jag tror att vi har ett behov av att vila och återhämta oss mera, eftersom vi är så känsliga för intryck. Om vi inte gör det tar kroppen stryk. Likaså tror jag att den som vill hålla ordning hemma men inte orkar blir stressad av det. Och den som inte klarar av att städa själv men är känslig för förändringar blir stressad av att tvingas ha boendestöd/hemtjänst.

Har man en gång gått i väggen, så är man stresskänsligare och riskerar att göra det igen. Och igen.

Givetvis finns det olika grader av Asperger syndrom och man kan ha det ensamt eller i kombination med ADHD. Man kan också ha psykiska sjukdomar och sånt, men det är lite grann en annan diskussion.

Vad tänker ni kring detta?

Hälsningar

Lilla Gumman

Det låter som att några bra livstips för aspergare och andra NPF:are att ta till sig är

* vila
* återhämtning
* uppmärksamhet på stress

Jag satte 1:an. (Är mitt under utredning). Helt utan problem är det inte. Jag är känslig för deras tjatter, höga röster och andra ljud. Det är faktiskt jag som dammsuger, även om frun är den som våttorkar (inte varje vecka). Köket orkar jag sällan med och inte matlagningen heller, framför allt inte vardagsmaten. Annars går det hyfsat eftersom de (visserligen NT allihop) är medvetna om mina AS-drag och tar viss hänsyn.

EDIT: Ärligt talat - och nu kanske jag sticker ut hakan lite - har jag lite svårt att se att man skulle kunna bli "utbränd" (hur man nu ska definiera det) av enbart hemmalivet eller familjelivet om man har familj. Men då ska man iofs komma ihåg att jag är man *vinkar till alla kvinnor*.
(Det kanske är det slitna ordet "utbränd" som är fel i det här sammanhanget, man kanske istället skulle kalla det för extrem trötthet eller t.o.m. kronisk trötthet).

Om man däremot - utöver hem och familjelivet - lägger till saker som att man jobbar del- eller heltid, har föräldrar att sköta om, har ansvar för hus/bil/ekonomi/städning/hela planeringen - då blir det en annan femma. Om man dessutom kanske är förtidspensionerad, sjuk, arbetslös, funktionshindrad, lider av annan utanförskap o/e ensamhet för att ta några exempel - då tror jag definitivt man kan bli utbränd.

Jag är själv arbetslös vilket jag ser som den största faran för min egen hälsa.

Lilla Gumman skrev:Med ett normalt liv menar jag att man bor själv, jobbar (med eller utan lönebidrag) och har skaffat familj.

Bor i hus (som jag sköter själv) och har familj (två barn och en semi-sambo) - check.
Jobb? Nej. Min kapacitet räcker inte till att klara ett jobb. Det betyder att jag bör välja "nej" antar jag... men jag tycker ändå att jag klarar ett liv som passar in i begreppet "normalt" (avskyr fortfarande det jäkla ordet).

När jag har arbetat har samma mönster uppstått: jag är engagerad och arbetar hårt->möter motstridiga krav->blir förvirrad men kämpar på och går sen in i väggen. Som längst har jag haft samma anställning i knappt 2 år. Alla anställningar har slutat med stark ångest och depression.

När jag pluggade hade jag studieuppehåll efter att jag läst 2 år och på det sättet klarade jag av att slutföra min kandidatexamen. Har även studerat enstaka kurser efter det. Plugga har ändå känts lättare än att arbeta så länge det rört sig om att läsa in fakta och skriva tentor. Men så fort det blivit fråga om uppsatsskrivande så har det strandat på att jag har svårt att strukturera på egen hand och jag har låtit bli att be om hjälp; tanken har inte ens slagit mig att jag skulle be om hjälp eller så har jag tyckt att det är ju för de som är "dumma" och dum är det värsta jag kan vara. (Jo, jag vet, snacka om fördomar. Inget jag är stolt över, detta ständiga fastklamrande vid att jag får skapligt höga resultat på IQ-test).

Jag var väldigt stressad av att leva ihop med barnens far, men knagglade ändå på med det i nästan 19 år innan jag gav upp.

Diagnos: depression, ångest, social fobi, blandad personlighetsstörning, PTSD samt ett intyg på att jag har de sociala svårigheter man kan uppleva vid Asperger.

Slutsats: har inte ork för allt.

Nu bor jag med mina 3 barn och 4 katter. Jag är en pedagogisk, kärleksfull och engagerad förälder och en god kattmatte. Har inget arbete och ingen partner, förstår inte hur jag skulle ha plats för det inom min "energiram".

Jag vet inte vilket alternativ jag ska rösta på...
Någon sorts nej, men det är ju inte så att jag inte bryr mig...

Jag kan inte ha barn.

Jag kan inte jobba.

Men jag bor själv och vill gärna ha pojkvän. Skötte detta med pojkvänsinnehav bra i flera år, säkert 6 år. Fram tills jag insjuknade i psykossjukdom, då gick det åt helvete med allt.

Ska det vara med barn i bilden för att räknas som en normal familj?

Jag eftersträvar på intet vis normalitet, men som sagt, jag vill inte leva ensam med djuren som en jäkla crazy cat lady!!!

Barracuber, det är allmänt känt att det är familjelivet som tär hårdast på folk med npf, eller kvinnor med npf, eftersom det sällan är så att de familjerna är mer jämställda än andra, och kvinnor oftast gör mycket mer av dubbelarbete, dvs jobb eller studier utanför hemmet och så en massa hemarbete, plus ansvar för barn, inkl komma ihåg matsäckar, gympapåsar, utv.samtal osv.

Så ja, ditt inlägg var väl lite... ogenomtänkt, tycker jag. Det ÄR fruktansvärt tufft att klara småbarnsliv om man har ADHD eller AS eller båda. Särskilt om barnet/barnen också har det och man får det bristfälliga stöd som många får. Och i synnerhet om man har funktionshindren men inte vet om det, och inte inordnat sitt liv efter det i den mån det nu går.

Allt bränner ut mig.

alfapetsmamma skrev:Barracuber, det är allmänt känt att det är familjelivet som tär hårdast på folk med npf, eller kvinnor med npf, eftersom det sällan är så att de familjerna är mer jämställda än andra, och kvinnor oftast gör mycket mer av dubbelarbete, dvs jobb eller studier utanför hemmet och så en massa hemarbete, plus ansvar för barn, inkl komma ihåg matsäckar, gympapåsar, utv.samtal osv.

Så ja, ditt inlägg var väl lite... ogenomtänkt, tycker jag. Det ÄR fruktansvärt tufft att klara småbarnsliv om man har ADHD eller AS eller båda. Särskilt om barnet/barnen också har det och man får det bristfälliga stöd som många får. Och i synnerhet om man har funktionshindren men inte vet om det, och inte inordnat sitt liv efter det i den mån det nu går.

Men så skrev han ju också "då ska man iofs komma ihåg att jag är man".

Jodå, så han är säkert bildbar. (Det skulle jag ha trott ändå.) Men desto bättre att man är bildbar om man behöver bildas, eller? Uppriktigt sagt hoppade jag högt när jag läste den meningen av honom. Jag är man, barnlös (vad jag vet, peppar peppar ) och har inga som helst problem att förstå att man kan bli just utbränd av bara att ta hand om sin familj. (Eller ens hälften av den.)

Sedan kan man ju alltid diskutera var gränsen går till ytterligare faktorer som bör tas med i just den delkompottkalkylen, men det gäller ju i lika hög grad också utbrändhet på grund av det upphaussade (ty traditionellt manliga) arbetslivet.

Får alla svara? Jag chansar och gör det ändå (ni kan ju försöka hindra mig ).

Jag har eget boende som jag klarar av att sköta (om man räknar bort mindre viktiga saker som matlagning). Jag har två katter och tycker det räcker så, skulle inte orka med något annat. Jag har en vän jag umgås flitigt med, har inte energi nog till fler vänskaper än så.

Jag tycks, liksom wuwei ha av en två-årscykel när det gäller vad jag orkar (arbete, studier o.s.v.) som tycks sluta med depression och, vad jag tror är ångest.

Jag försökte förklara för en kurator en gång hur jag upplevde min energitillgång och jag beskrev den som begränsad. Jag orkar inte sådant som personer runtomkring mig gör: jobbar jag - så orkar jag rita när jag kommit hem men inget mer; går jag på stan och handlar så orkar jag inget mer den dagen; städar jag så försvinner ytterligare en dag för jag blir så trött av det; jag har nyligen flyttat och fick feber... Patetiskt...

-Nej.
Familj, arbete OCH en bostad att sköta? Nej tack.
Jag blir gråhårig bara av att tänka på det. Livskvalitet för mig är att skära bort så mycket krux som möjligt, inte att tillföra. Det sk livspusslandet är inte något intresse hos mig, jag längtar inte direkt efter att ständigt behöva planera min tillvaro.

Banzai, du är inte patetisk. Du är en alldeles normal aspergare som behöver vara rädd om den ork du har så att inte den också försvinner (inklusive välja rätt omgivning åt dig i den takt som går).

Du är en snäll person Zombie.

Jag känner mig väldigt patetisk när jag inte orkar fast jag så gärna vill och då blir jag arg på mig själv och piskar mig mentalt istället och så mår jag sämre och drar mig in i mitt skal och då blir jag ännu mer besviken på mig själv och piskar hårdare och så är karusellen igång...

Jag brukar säga att jag lider av en överambitiös hjärna som har oturen att utrustats med en lat kropp...

Snäll och snäll... empatisk iallafall. Bara det för en aspergare...

Men jo, jag känner igen det där. Bättre än du tror? Och jag har inte farit väl av att driva mig själv som om jag vore "som alla andra". Därför är jag angelägen att inte fler ska bränna sönder sig i onödan. Blir ju inte roligare att se det hos folk man har sett har stora kvaliteter att ta vara på och glädjas åt...

alfapetsmamma skrev:Barracuber, det är allmänt känt att det är familjelivet som tär hårdast på folk med npf, eller kvinnor med npf, eftersom det sällan är så att de familjerna är mer jämställda än andra, och kvinnor oftast gör mycket mer av dubbelarbete, dvs jobb eller studier utanför hemmet och så en massa hemarbete, plus ansvar för barn, inkl komma ihåg matsäckar, gympapåsar, utv.samtal osv.

Får man protestera lite? Nu är det fullt möjligt att ditt uttalande var av generell art, och i sådana fall kan du ignorera det som följer.

Som jag upplevt det är det snarare "arbeta"- och "socialiseringsdelen" som tar hårdast på samtliga, oavsett kön. Det ter sig som om kvinnor med AS inte har några större problem att hantera familjen med allt det innebär om det inte samtidigt läggs på ett arbete och ett krävande socialt liv. Det är möjligt att jag tolkat dig bakvägen.

Grejen är att, i mina ögon, borde prio ett alltid vara att klara av hemmalivet/familjelivet i första hand. Dvs jag ser det som viktigare än studier/arbete. Det är också anledningen till att FK inte får klassa någon som arbetsförmögen enbart på grunden att de kan ta hand om barn.

Intressant ämne. Jag har haft, o har fortfarande, problem med att "bränna ut" mej. Jag har aldrig lyckats ge nån något bra svar på varför det blir så.

Jag är väldigt driftig o har svårt för att ta det lugnt i perioder när jag är uppslukad av nåt nytt intresse, men det verkar som att jag överlag lättare blir trött än normala människor i mer vardagliga situationer.
Jag har i perioder regelbundet slappnat av genom meditation, med väldigt gott resultat faktiskt, men problemet är att jag har svårt för att lägga mej ner för att slappna av. Det är stressande av nån anledning.
Jag vill göra något, hela tiden.

Är för trött och snurrig och post-panikångestig för att diskutera, märker jag. Jag svamlar och säger saker som jag sen inte orkar förklara hur jag tänkte kring. Bortse från det jag skrev, även om jag fortfarande står för det och vet hur jag tänkte. Det jag tänkte är att familjelivets mångskiftande krav och allmänna tendens att rinna över åt alla håll är många npf-människors mardröm.

Om det sen är det, jobb eller annat som är det som får bägaren att rinna över kan jag inte svara på och är inte särskilt intresserad av, när nu bägaren de facto runnit över.

Nej, men jag skulle gärna vilja

Jag har sysselsättning om dagarna, silversmide och läder, jag är totalt mentalt utmattad då jag även har boendestöd, Attentionstyrelsen, dietist, läkare och flera personer som vill "dricka vin" eller "kan du ta hand om mina hundar i kväll"... tänk om jag bara fick vara ifred ibland, men då tycker ju folk jag är spydig, okänslig, undvikande eller annat, även om jag skulle vilja kunna tycka det var kul att träffa folk...

tahlia skrev:

Lilla Gumman skrev:Med ett normalt liv menar jag att man bor själv, jobbar (med eller utan lönebidrag) och har skaffat familj.

Bor i hus (som jag sköter själv) och har familj (två barn och en semi-sambo) - check.
Jobb? Nej. Min kapacitet räcker inte till att klara ett jobb. Det betyder att jag bör välja "nej" antar jag... men jag tycker ändå att jag klarar ett liv som passar in i begreppet "normalt" (avskyr fortfarande det jäkla ordet).

+1
Jag sköter mig själv har barn och barnbarn, men även för mig är det så att jag måste välja för att mitt liv ska fungera. Så att stå till arbetsmarknadens förfogande gör jag inte. Har dock tidigare haft jobba, familj allt vad livet förväntas innehålla, med resultatet att jag total kraschade.

När jag skrev till Barracuber så menade jag egentligen BARA att familjeliv och föräldraskap ställer krav som i sin vanlighet (utifrån NT-perspektiv) är en väldigt stor utmaning för många kvinnor med npf, i synnerhet om de ska jonglera med ett krävande yrkesliv, anhöriga att ha hand om, sociala kontakter som gärna läggs på kvinnan fast de kanske berör makens familj (födelsedagar och annat sånt).

Inget värderande av huruvida det ena är jobbigare eller omöjligare än det andra alltså.

Nu blir jag antagligen smått påfrestande...

Bevisligen så bränner män med AS också ut sig, precis som kvinnor med AS gör det. Vi har flera stycken bara här på forumet. Den gemensamma nämnare för både män och kvinnor är arbetsliv och kravet på ett fungerande socialt liv (eftersom kvinnor, som nämnts tidigare, ofta tar det större ansvaret/whatever gällande familjelivet). Slutsatsen torde då bli att det som i huvudsak bränner ut oss alla, oavsett vilket kön vi har, är just arbetsliv och krav/press på socialt liv.

Eller är jag alldeles för partisk eller kortsynt nu?

tahlia skrev:

alfapetsmamma skrev:Barracuber, det är allmänt känt att det är familjelivet som tär hårdast på folk med npf, eller kvinnor med npf, eftersom det sällan är så att de familjerna är mer jämställda än andra, och kvinnor oftast gör mycket mer av dubbelarbete, dvs jobb eller studier utanför hemmet och så en massa hemarbete, plus ansvar för barn, inkl komma ihåg matsäckar, gympapåsar, utv.samtal osv.

Får man protestera lite? Nu är det fullt möjligt att ditt uttalande var av generell art, och i sådana fall kan du ignorera det som följer.

Som jag upplevt det är det snarare "arbeta"- och "socialiseringsdelen" som tar hårdast på samtliga, oavsett kön. Det ter sig som om kvinnor med AS inte har några större problem att hantera familjen med allt det innebär om det inte samtidigt läggs på ett arbete och ett krävande socialt liv. Det är möjligt att jag tolkat dig bakvägen.

Grejen är att, i mina ögon, borde prio ett alltid vara att klara av hemmalivet/familjelivet i första hand. Dvs jag ser det som viktigare än studier/arbete. Det är också anledningen till att FK inte får klassa någon som arbetsförmögen enbart på grunden att de kan ta hand om barn.

Väldigt glad att kunna få säga att jag håller med dig fullkomligt!

tahlia skrev:Nu blir jag antagligen smått påfrestande...

Bevisligen så bränner män med AS också ut sig, precis som kvinnor med AS gör det. Vi har flera stycken bara här på forumet. Den gemensamma nämnare för både män och kvinnor är arbetsliv och kravet på ett fungerande socialt liv (eftersom kvinnor, som nämnts tidigare, ofta tar det större ansvaret/whatever gällande familjelivet). Slutsatsen torde då bli att det som i huvudsak bränner ut oss alla, oavsett vilket kön vi har, är just arbetsliv och krav/press på socialt liv.

Eller är jag alldeles för partisk eller kortsynt nu?

Nej, det är du inte (inte alldeles i alla fall ). Men - eftersom alla är olika, så är det olika saker som bränner ut.

Precis som bland övriga befolkningen så kan aspergare vara bättre eller sämre anpassade för familjeliv, eller vilja ha det mer eller mindre.

Även folk utan AS kan tycka att familjeliv är fruktansvärt påfrestande, medan andra utan AS tycker att jobb och annat är mer påfrestande.

Så jag drar slutsatsen att man inte kan säga exakt vad som bränner ut, utan att vi är olika. Likheten är att vi blir lättare utbrända än folk utan AS, samt att vi troligtvis förlorar mer energi på sociala saker eftersom just sociala svårigheter är en del av diagnosen.

Mina erfarenheter av aspergare är att vissa blir oerhört utbrända av att ha familj, medan andra klarar det bättre. Vissa blir oerhört utbrända av jobb, andra klarar det bättre. Vissa klarar det suveränt eftersom de jobbar med sitt intresse.

Nästan inga verkar klara både jobb och familj.

Pemer skrev:

tahlia skrev:

alfapetsmamma skrev:Barracuber, det är allmänt känt att det är familjelivet som tär hårdast på folk med npf, eller kvinnor med npf, eftersom det sällan är så att de familjerna är mer jämställda än andra, och kvinnor oftast gör mycket mer av dubbelarbete, dvs jobb eller studier utanför hemmet och så en massa hemarbete, plus ansvar för barn, inkl komma ihåg matsäckar, gympapåsar, utv.samtal osv.

Får man protestera lite? Nu är det fullt möjligt att ditt uttalande var av generell art, och i sådana fall kan du ignorera det som följer.

Som jag upplevt det är det snarare "arbeta"- och "socialiseringsdelen" som tar hårdast på samtliga, oavsett kön. Det ter sig som om kvinnor med AS inte har några större problem att hantera familjen med allt det innebär om det inte samtidigt läggs på ett arbete och ett krävande socialt liv. Det är möjligt att jag tolkat dig bakvägen.

Grejen är att, i mina ögon, borde prio ett alltid vara att klara av hemmalivet/familjelivet i första hand. Dvs jag ser det som viktigare än studier/arbete. Det är också anledningen till att FK inte får klassa någon som arbetsförmögen enbart på grunden att de kan ta hand om barn.

Väldigt glad att kunna få säga att jag håller med dig fullkomligt!

Håller nog med tror jag, också. EDIT: håller med om sista stycket alltså, och "tror jag" eftersom jag inte orkar tänka ut alla förgreningar det kan ta och alla specialfall.

Fast FÅR inte FK klassa en som arbetsförmögen om man kan ta hand om barn? Så har verkligen inte jag fått uppleva det. Tvärtom. FK krävde läkarintyg på att barn inte orkades ta hand om p.g.a. sjukdom. Annars ingen ersättning.