Det är så att jag på torsdag ska börja utredas för AS och ADHD/Damp och jag kan personligen inte se att jag skulle ha AS, men jag vet inte om det är för att jag faktiskt inte har det eller för att jag hellre skulle dö plågsamt än att få diagnosen AS. Familj, vänner och psykologens tankar är alla lite olika. Min psykolog tror inte att jag har varken AS eller ADHD med min förra läkare, terapeut och personal på den avdelning jag har legat inne på mest anser att jag har ADHD och AS (en del tror bara ADHD andra på ADHD och AS). Min familj tror på ADHD förutom ena syrran som tror på ADHD och AS. Min pojkvän tror jag har ADHD och när det gäller AS är han inte säker och mina vänner tror antingen på ADHD eller ADHD och AS.

Hmm blev långt, men till saken (gud vad jag svamlar), finns det nått jag kan göra för att "se" om jag har AS, alltså som gör att jag kan se de dragen hos mig? Eller är det helt omöjligt pga min skräck för det?

Det där är en jättesvår fråga som egentligen bara du kan svara på. Om din grad av ovilja är tillräckligt hög så kommer du ju att förneka drag även om du känner igen dem när du t.ex läser kriterier etc. Du får försöka att ställa dig lite utanför dig själv och din skräck. Se på dig själv i det där sammanhanget som om det är någon du känner du analyserar och inte dig själv. Hänger du med?

Om du inte får det att funka så är du tämligen utlämnad till sjukvården och (förhoppningsvis) deras expertis. Om det nu skulle vara så att de kommer fram till att du har en viss diagnos så kan du, och bör du, argumentera om de kriterier du anser att de fått om bakfoten för att få feedback från någon som står utanför och tittar in.

Tyvärr har jag ingen enkel patentlösning på det hela, men jag önskar dig lycka till helt oavsett hur det blir.

Som tahlia skrev. Och jag tror att ett kortare sätt att skriva samma sak är att ADHD och AS bara är bokstäver; om man får dem eller ej förändrar inte vad man är för en.

tahlia skrev:Det där är en jättesvår fråga som egentligen bara du kan svara på. Om din grad av ovilja är tillräckligt hög så kommer du ju att förneka drag även om du känner igen dem när du t.ex läser kriterier etc. Du får försöka att ställa dig lite utanför dig själv och din skräck. Se på dig själv i det där sammanhanget som om det är någon du känner du analyserar och inte dig själv. Hänger du med?

Om du inte får det att funka så är du tämligen utlämnad till sjukvården och (förhoppningsvis) deras expertis. Om det nu skulle vara så att de kommer fram till att du har en viss diagnos så kan du, och bör du, argumentera om de kriterier du anser att de fått om bakfoten för att få feedback från någon som står utanför och tittar in.

Tyvärr har jag ingen enkel patentlösning på det hela, men jag önskar dig lycka till helt oavsett hur det blir.

Jo jag har försökt se mig själv från ett "fågelperspektiv" och jag kan se vissa saker som jag har gemensamt med AS men inte tillräckligt.
De saker jag kan se är: att jag kan bli väldigt uppslukad i mina intressen (men jag byter fascinationsämne ganska ofta dock), jag gillar och behöver vara själv rätt mycket, jag har problem med ögonkontakt (vilket kan bero på min sociala ångest för enligt mamma hade jag ögonkontakt som liten), problem med sinnena.. alltså att ljud ljus lukter och så kan störa mig något otroligt och jag kan känna vissa dofter och så som andra inte verkar göra sen är jag även rätt klumpig och har problem med at tex avgöra när och hastigheten en boll kommer i.

Det som där emot får mig att tro att jag inte har AS är att jag hatar rutiner och enformighet, jag måste alltid få stimulans och älskar förändringar. Visst har jag sociala problem bla med att jag pratar för mycket, har svårt att lyssna, vänta på min tur osv men jag brukar inte ha några större problem att veta vad folk känner och så förutom ibland om jag är väldigt hyper eller om omgivningen är väldigt stökig.
Jag har aldrig heller tolkat saker bokstavligt (så vitt jag vet) och har oftast inget problem med ironi (förutom ibland, samma kriterier som det andra sociala). Samma sak gäller Theory of Mind, alltså att jag inte har något problem med det om jag är rätt samlad och omgivningen är lugn.
Ja man kan helt enkelt säga att ju stökigare jag, mina tankar och /eller min omgivning är dessto större problem får jag socialt, men är det lugnt brukar det inte vara just några problem förutom att jag tappar fokus. Ja och sen mina förbaskade humörsvägningar, är så jäkla känslig och kan bli arg och ledsen för minsta lilla, är verkligen hyperkänslig.

Sjukvården litar jag inte riktigt på. Deras expertis har mer skadat än hjälpt mig tyvärr :/

Tack för hjälpen <3

jonsch skrev:Som tahlia skrev. Och jag tror att ett kortare sätt att skriva samma sak är att ADHD och AS bara är bokstäver; om man får dem eller ej förändrar inte vad man är för en.

För mig skulle det göra det, skulle känna mig ännu mer dum. Dessutom tycker jag som sagt att jag inte stämmer in på bilden av AS och då är jag ju en avvikelse av en avvikelse. Inte så kul, kan man ju typ lika gärna gå och dö. -.-

KaosPrinsessa skrev:Det som där emot får mig att tro att jag inte har AS är att jag hatar rutiner och enformighet, jag måste alltid få stimulans och älskar förändringar.

Där kan jag kanske hjälpa lite (eller ställa till det beroende på hur man ser det). Jag och min äldsta dotter (vi har båda AS) pallar inte heller med rutiner och inrutade scheman/dagar. Personligen har jag fått uppfattningen att det i huvudsak är pojkar/killar/män med AS som mår bäst av väldigt inrutade rutiner medan tjejer är mer felxibla. Det är dock bara en teori från min sida.

KaosPrinsessa skrev:Tack för hjälpen <3

Vet inte om jag direkt var till så mycket hjälp någonstans men varsågod.


(Vill puscha på jonsch ord lite också. Du är samma person som du alltid varit oavsett om någon sätter bokstäver på dig eller inte.)

Är du en avvikelse från en avvikelse så är vi till att börja med två i så fall.

KaosPrinsessa skrev:jag hatar rutiner och enformighet, jag måste alltid få stimulans och älskar förändringar. Visst har jag sociala problem bla med att jag pratar för mycket, har svårt att lyssna, vänta på min tur osv men jag brukar inte ha några större problem att veta vad folk känner och så förutom ibland om jag är väldigt hyper eller om omgivningen är väldigt stökig.
Jag har aldrig heller tolkat saker bokstavligt (så vitt jag vet) och har oftast inget problem med ironi (förutom ibland, samma kriterier som det andra sociala). Samma sak gäller Theory of Mind, alltså att jag inte har något problem med det om jag är rätt samlad och omgivningen är lugn.
Ja man kan helt enkelt säga att ju stökigare jag, mina tankar och /eller min omgivning är dessto större problem får jag socialt, men är det lugnt brukar det inte vara just några problem förutom att jag tappar fokus.

I de sakerna är vi nästan prick lika, du och jag. Och en av de mest typiska sakerna på detta forum av aspisar är att vi är väldigt olika - mer olika än en lika stor grupp s.k. vanligt folk, har det skrivits här ibland.

Så. Kanske är varken du eller jag "äkta aspisar", eller så hör vi till en av de femtielva varianter som finns, eller så är den ena av oss aspis och den andra inte. Men så pass lika verkar vi vara att om du är dum så är jag det också. Så tycker du att du är dum så tycker du att jag är det. Så vänligen nöj dig med att du är som du är, oavsett vad någon kan hitta på att sätta för bokstavsbeteckning på dig!

[EDIT] Och känslighet för "minsta lilla", är det något medfött hos dig, eller som hos mig något du utvecklat för nåt i stil med att du känt dig ständigt kritiserad?

/ J

jonsch skrev:Är du en avvikelse från en avvikelse så är vi till att börja med två i så fall.
I de sakerna är vi nästan prick lika, du och jag. Och en av de mest typiska sakerna på detta forum av aspisar är att vi är väldigt olika - mer olika än en lika stor grupp s.k. vanligt folk, har det skrivits här ibland.

Så. Kanske är varken du eller jag "äkta aspisar", eller så hör vi till en av de femtielva varianter som finns, eller så är den ena av oss aspis och den andra inte. Men så pass lika verkar vi vara att om du är dum så är jag det också. Så tycker du att du är dum så tycker du att jag är det. Så vänligen nöj dig med att du är som du är, oavsett vad någon kan hitta på att sätta för bokstavsbeteckning på dig!

[EDIT] Och känslighet för "minsta lilla", är det något medfött hos dig, eller som hos mig något du utvecklat för nåt i stil med att du känt dig ständigt kritiserad?

/ J

Alla aspies jag har träffat och känner är rätt lika varandra, vill ha struktur, snackar bara om en sak, vill aldrig göra nått nytt... ja rätt tråkiga och dessutom brukar det oftast sluta med att jag blir förbannad och aspien förvirrad :/:P

Min känslighet för minsta lilla är medfödd. Det enda av mina problem som kommit till är depression och social ångest.

Det stämmer inte med mig heller, och inte med de flesta aspergare jag har träffat (och det är rätt många). Det är nog bara att acceptera att släktet är mångfaldigare än du har trott. Det är du inte ensam om: många i vården lämnar aspergare utan diagnos och hjälp, eller med felaktig diagnos och hjälp som kanske bara stjälper, för att de, som har betalt för att veta bättre, har gått på schablonerna. Och det du säger om dig själv finner jag helt konsistent med AS.

Men inget av det betyder att du har AS, det kan bara en kompetent gjord utredning visa.

Fast var står du själv i det här? Varför är du rädd för att ha AS? (Svara inte om det är för privat, vad jag undrar är om du har skaffat dig koll själv...) Du skriver som om du inte hade någon makt över din egen utredning - har du inte det? Det är ju ditt liv och ingen annans? Har du funderat och tagit reda på om du skulle bli hjälpt av en AS-diagnos eller ej, eller har rädslan stått ivägen? Det finns både för- och nackdelar, och balansen ser olika ut för var och en.

Lycka till hur som helst, säger jag också.

Zombie skrev:Det stämmer inte med mig heller, och inte med de flesta aspergare jag har träffat (och det är rätt många). Det är nog bara att acceptera att släktet är mångfaldigare än du har trott. Det är du inte ensam om: många i vården lämnar aspergare utan diagnos och hjälp, eller med felaktig diagnos och hjälp som kanske bara stjälper, för att de, som har betalt för att veta bättre, har gått på schablonerna. Och det du säger om dig själv finner jag helt konsistent med AS.

Men inget av det betyder att du har AS, det kan bara en kompetent gjord utredning visa.

Fast var står du själv i det här? Varför är du rädd för att ha AS? (Svara inte om det är för privat, vad jag undrar är om du har skaffat dig koll själv...) Du skriver som om du inte hade någon makt över din egen utredning - har du inte det? Det är ju ditt liv och ingen annans? Har du funderat och tagit reda på om du skulle bli hjälpt av en AS-diagnos eller ej, eller har rädslan stått ivägen? Det finns både för- och nackdelar, och balansen ser olika ut för var och en.

Lycka till hur som helst, säger jag också.

Jag tänker inte svara på varför jag är rädd för det resulterar bara i bråk (iaf har det gjort det när jag tagit upp det förr).
Jag har försökt läsa mig till så mkt fakta jag kan och läst om lite olika personer med AS.
Det känns inte som jag har någon makt över min utredning alls och den psykolog jag har är en av de sämsta jag har haft och jag har bett om att få byta men får inte det föräns utredningen är slut.
Jag vet inte vad som kommer hända efter diagnos och jag har försökt fått hjölp med saker o så och hjälp med kontakt med psyk och försäkringskassa och så men får ingen. Ansökte om PO men ansågs för frisk för det (trots att jag bla har svår telefonskräck och inte kan ringa några samtal själv och att jag har svårt att hävda mig själv vilket står i mina journaler). Där jag bodde förr hade jag kontaktperson och boendestöd men här får jag ingen sådan hjälp då jag anses för frisk samt att jag måste ha en diagnos först. De har tagit bort allt inkl min theralen som var det enda som lht kunde hjälpa mig att varva ner lite och sova.
Just nu orkar jag inte tjaffsa nått mer för allt är mer kaos än vanligt.
Dessutom fick jag idag veta att jag inte alls har den den personlighetsstörnings diagnos de sagt utan en annan. *suck*

Låter jobbigare än de borde låta dig ha, om inte utpressning rentav. Dålig kommun.

Men får inte byta? Man är ju inte omyndig bara för att man är patient heller. Kan det vara värt att avbryta utredningen då, tills du själv har kunnat fixa dig kompetent folk? Och ifall du kan klara vardagslivet någontsånär ändå, förstås... (Vet dock inte vad de kanske kan skriva mot en i ens journal då - någon annan som har koll?)

PO har jag hört även av andra brukar vara nästan omöjligt att få. Kan god man vara lättare? Det måste inte vara någon sorts förmyndare, utan den kan man välja själv och komma överens om vad den ska göra, och det kan just vara sådant som att bevaka och strida för ens rättigheter och behov.

Zombie skrev:Låter jobbigare än de borde låta dig ha, om inte utpressning rentav. Dålig kommun.

Men får inte byta? Man är ju inte omyndig bara för att man är patient heller. Kan det vara värt att avbryta utredningen då, tills du själv har kunnat fixa dig kompetent folk? Och ifall du kan klara vardagslivet någontsånär ändå, förstås... (Vet dock inte vad de kanske kan skriva mot en i ens journal då - någon annan som har koll?)

PO har jag hört även av andra brukar vara nästan omöjligt att få. Kan god man vara lättare? Det måste inte vara någon sorts förmyndare, utan den kan man välja själv och komma överens om vad den ska göra, och det kan just vara sådant som att bevaka och strida för ens rättigheter och behov.

Jo Tyresö är den värsta kommun jag haft kontakt med när det gäller allt sånt här :/

Näe för det skulle göra utredningen sämre tydligen. Näe jag vill inte avbryta för utan diagnos får jag ingen hjälp och jag klarar verkligen inte mitt liv utan det. Jsg klarar varken mig eller mitt hem och jag kan få hjälp att hitta egen bostad och hjälp där med om jag får en diagnos enligt kommunen. Jag har dessutom väntat i över 3 år på att få någon som helst utredning.

Näe jag får inte det heller eftersom ajg inte har en diagnos :/

Jag har träffat över 100 personer med AS syndrom/något annat random.

En del av dessa har tvekat på sin diagnos, även fast andra märkte deras symptom sjukt bra ville dom inte acceptera.
"Vadå, bara för att jag gillar rutiner behöver inte det betyda att jag har något fel"
Så fick hon världens ångestattack för bussen var 2 minuter försenad och hennes dag blev förstörd pga detta.

Om jag fattat allt rätt ska närstående vara med under utredningen. Känner någon dig väldigt bra? Som förstår dig och ditt beteende till 100%? Det är viktigt att det inte blir några missförstånd alls under utredningen, för då kan du få en diagnos utan i själva verket ha det.

När jag fick mitt diagnospapper som 12 åring stog det såhär:
"Kandi brukar fråga sina kompisar när dom ska åka hem"
I själva verket ställde jag en vänlig fråga om dom hade någon tid att passa ifall vi hade tid att kolla på film eller något annat som tar tid.

Mina tips till dig är att du håller en god relation till din psykolog/utredare, förklara gärna precis hur du tänker och känner till vissa kriterier som kan ge dig en AS-diagnos.

Go go go go!!!

Närstående vara med, det beror på hur man menar. Bortsett från vad en enskild utredare har fått för sig (vilket tyvärr kan vara det mesta) finns inget krav på mer än att det ska kunna fastställas att man uppfyllde kriterierna redan som barn. Så finns det någon icke "närstående" som var med då ska det kunna räcka.

Att dålig fyrkantig personal kan tolka allt en patient gör och säger som symptom på dens "tillstånd" eller sjukdom och basera en hel teori om det på ett flyktigt yttrande är tyvärr en klassiker.

Så det där med att hålla sig väl med personalen är tyvärr ett bättre råd än vad det skulle behöva vara. Men se också till att så vänligt och diskret du förmår kolla upp och hålla efter så att de inte får för sig fel saker om dig - ifall det nu inte verkligen känns att de faktiskt är bra, öppna mot dig, tolkar dig som en människa och inte som ett fall, respekterar dig som en jämlike.

KandiShaker skrev:Jag har träffat över 100 personer med AS syndrom/något annat random.

En del av dessa har tvekat på sin diagnos, även fast andra märkte deras symptom sjukt bra ville dom inte acceptera.
"Vadå, bara för att jag gillar rutiner behöver inte det betyda att jag har något fel"
Så fick hon världens ångestattack för bussen var 2 minuter försenad och hennes dag blev förstörd pga detta.

Om jag fattat allt rätt ska närstående vara med under utredningen. Känner någon dig väldigt bra? Som förstår dig och ditt beteende till 100%? Det är viktigt att det inte blir några missförstånd alls under utredningen, för då kan du få en diagnos utan i själva verket ha det.

När jag fick mitt diagnospapper som 12 åring stog det såhär:
"Kandi brukar fråga sina kompisar när dom ska åka hem"
I själva verket ställde jag en vänlig fråga om dom hade någon tid att passa ifall vi hade tid att kolla på film eller något annat som tar tid.

Mina tips till dig är att du håller en god relation till din psykolog/utredare, förklara gärna precis hur du tänker och känner till vissa kriterier som kan ge dig en AS-diagnos.

Go go go go!!!

Jag skulle absolut aldrig vilja ha med en närstående in hos psykologen för då skulle jag känna mig ännu mer nervös. Tror ingen känner mig särskil bra öht för jag är inte den som pratar så mycket om hur jag känner och så. Dock ska min psykolog ställa frågor om min barndom till min mamma men det är allt. Var idag hos min psykolog igen och nu var papperstesten/skattningsskalorna för AS och ADHD "rättade" och jag ligger på gränsen på båda, minns inte siffran för ADHD delen men på AS-testet hade jag 27 och gränsen låg på 32 tydligen. Inom 7 dagar ska jag göra nått datortest (ej weiss som jag ska göra sen).

Zombie skrev:Så det där med att hålla sig väl med personalen är tyvärr ett bättre råd än vad det skulle behöva vara. Men se också till att så vänligt och diskret du förmår kolla upp och hålla efter så att de inte får för sig fel saker om dig - ifall det nu inte verkligen känns att de faktiskt är bra, öppna mot dig, tolkar dig som en människa och inte som ett fall, respekterar dig som en jämlike.

Hon verkar inte tolka mig som bara ett "fall" iaf men det sker en del missförstånd och ibland känns det som att hon inte lyssnar riktigt men idag gick det riktigt bra, kan nog mycket bero på att jag tagit koffeintabletter innan och var lite mer fokuserad.