Hur har ni det eller har haft det med era arbetskamrater? Är det jobbigt med fikastunder och socialt chitt-chatt. Kommer ihåg ett reportage om en kvinna som jobbade som översättare och som inte kunde umgås med sina arbetskamrater. Hon gick ner till fikarummet när alla var färdiga...

Själv så springer jag inte och gömmer mig direkt och tycker det är roligt att umgås. Men det är jobbigt och det kostar på. Blir helt utmattad av att sitta med tio pers och tjöta vid halv tre fikat. Kan knappt inte hålla ögonen öppna efteråt. Tycker det är jobbigt att hela tiden vara närvarande vid samtalen. Blir lätt disträ och tittar ut genom fönstret vilket kan uppfattas som arrogant. Ibland blir jag döv när det sker mer än två samtal kring bordet. Har alltid tyckt att det är enklast att diskutera enbart på tu man hand. Det pratas rätt mycket under själva arbetet också. Vissa kan alltså utan underdrift snacka tre timmar sträck. Är det normalt? Själv kan jag snacka med liv och lust i en kvart sedan tar fantasin slut. Ibland kan det bli obehagligt tyst. Vad är det med folk egentligen? Är alla vanliga människor översociala ordbajsare nuförtiden?

som tur är är vi max 4 vid mitt fikabord (och max 2 till i fikarummet) när jag fikar... jag blir också helt matt av att försöka hänga med i ett fikarumssamtal såsom de brukar te sig.

i övrigt så fungerar arbetsmiljöer bättre än ickearbetsmiljöer då folk brukar följa tydligare och striktare regler om vem som pratar, vem som bestämmer och vems sista ordet är, för att bara ta några exempel...

det brukar även vara lättare att undvika samtal som blivit jobbiga med hänvisning till att det ena eller andra pappret behöver vändas (om man sitter på kontor, annars finns det tusen andra bortförklaringar... min brukar vara att jag ska gå och olja maskinerna (våra maskiner får ej vara i kontakt med olja)))

Jag tycker också att det är roligt att umgås med rätt sorts personer. Lider tyvärr av någon sorts tvångstanke att jag måste prata med mina arbetskamrater, ju tystare personen är, desto mer pladdrar jag på i ren nervositet (eller så flyr jag fältet). Jag ser det nog som ett socialt misslyckade om folk inte vill prata med mig och då får jag för mig att de inte gillar mig. Tar även på mig pajasrollen (antagligen för att bli mer omtyckt och accepterad) och har då även kravet på mig att folk ska tycka jag är rolig... Har ingen aning om vad detta är förutom tecken på osäkerhet (låter inte som AS i mina öron iaf).

Jag var och hälsade på lärarna och min arbetskollega på skolan jag städar på i normala fall. De är helt underbara där, jag har aldrig känt mig så välkommen någonstans förut som just där. När jag kom in i personalrummet så satt den ena idrottsläraren och bildläraren och pysslade med Barbiedockor och jag insåg att allt är precis som det alltid varit så länge jag varit där. Jag var där i mellan 2-3 timmar (ingen ville krama mig som tur var) och sedan när jag kom hem så var jag tvungen att lägga mig och sova då det blivit alldeles för mycket...

jag tenderar att ta till pajasrollen ganska ofta... mest för att det är en roll som förväntas strunta i/bortse från allt vad sociala regelverk heter...

Jag sitter i ett öppet kontorslandskap och kämpar varje dag med att få mitt jobb gjort. Med musik i lurarna (som jag sällan tar av mig) så får jag till en slags "bubbla" runt mig som gör att jag fungerar riktigt bra. Men det blir sällan ork över för socialt prat vid kaffeautomaten. Lunch äter jag själv med en bok.

Pratas det om ämnen där jag känner att jag har något att bidra med så är jag gärna med i diskussionerna. Något som jag finner intressant då. Men "tomt prat" om vädret eller kontorsskvaller är jag aldrig med på. När mitt team sitter vid samma bord och tre samtal pågår på samma gång så är det omöjligt för mig att hänga med, då har jag svårt att skilja den ena rösten från den andra.

Tack och lov har jag toleranta kollegor. Ingen av dem vet om min stundande utredning men jag har inte känt av någon slags aggression eller uteslutning. Det är ändå en IT-avdelning, de är inte helt ovana vid att folk kan vara lite udda.

Sussietuss skrev:Jag sitter i ett öppet kontorslandskap och kämpar varje dag med att få mitt jobb gjort. Med musik i lurarna (som jag sällan tar av mig) så får jag till en slags "bubbla" runt mig som gör att jag fungerar riktigt bra. Men det blir sällan ork över för socialt prat vid kaffeautomaten. Lunch äter jag själv med en bok.

Pratas det om ämnen där jag känner att jag har något att bidra med så är jag gärna med i diskussionerna. Något som jag finner intressant då. Men "tomt prat" om vädret eller kontorsskvaller är jag aldrig med på. När mitt team sitter vid samma bord och tre samtal pågår på samma gång så är det omöjligt för mig att hänga med, då har jag svårt att skilja den ena rösten från den andra.

Tack och lov har jag toleranta kollegor. Ingen av dem vet om min stundande utredning men jag har inte känt av någon slags aggression eller uteslutning. Det är ändå en IT-avdelning, de är inte helt ovana vid att folk kan vara lite udda.

Jävlar vad jag känner igen mig själv för cirka 10 år sen! Och även idag egentligen (även om jag inte har nån fast anställning längre...)

Jeg likte dem veldig godt, ikke så mye jeg kan rette en finger mot.

Fenren skrev:jag tenderar att ta till pajasrollen ganska ofta... mest för att det är en roll som förväntas strunta i/bortse från allt vad sociala regelverk heter...

Det där känner jag igen! Jag blir exakt så som du beskriver det.
Men annars kan även allt stängas av och jag blir nervös och tittar hellre ner i golvet än att ens försöka vara med i samtalet. Det blir helt enkelt för jobbigt.

Men visst blir man glad när man lyckas få in det där "pajas-aktiga" ändå? Jag får iaf känslan av att jag har lyckats med något. Att jag kunde "vara med". Problemet är bara att när skolkamrater har sett båda mina sidor så känns det som att de slutar acceptera mig och då lockar det inte längre att försöka vara pajasen som berättar alla de där oanständiga skämten... Nej, hellre stannar jag kvar i klassrummet så att jag slipper känna mig tvingad att göra något som jag egentligen inte vill.

Vad gäller situationen när man är flera, som fikabordet på jobbet så kan det vara bra, då kan man delta i den mån man har lust, och 'samtalet' flyter på ändå även om man inte är aktiv själv. Annars kan man glida in, ta centrum och/eller vara pajas, och sen luta sig tillbaka. Dagens 'sociala arbete' utfört.

Denper, verkligen. Det är som det jag skrev ovanför ditt inlägg.

Men mår du aldrig dåligt av att ens sitta där i fikarummet då? Personligen så tycker jag att den biten kan bli alldeles för jobbig också.

Jag fikar bara om de närmsta jag jobbar med fikar med mig, annars hoppar jag över det. Står inte ut att sätta mig och fika med folk som jag inte känner väl. Så det blir jobb utan fika pauser en del. Det tär på en också.

matterik skrev:Jag fikar bara om de närmsta jag jobbar med fikar med mig, annars hoppar jag över det. Står inte ut att sätta mig och fika med folk som jag inte känner väl. Så det blir jobb utan fika pauser en del. Det tär på en också.

Det där sista gäller mig också. Vi är inga känslolösa robotar som funkar bäst när vi får jobba eller vara själva dygnet runt. Även vi har känslor och visst behov av socialt utbyte.

Sheyen skrev:Men mår du aldrig dåligt av att ens sitta där i fikarummet då? Personligen så tycker jag att den biten kan bli alldeles för jobbig också.

För mig hänger det ihop med dagsformen: mår jag bra är det inte jobbigt att fixa, då kan jag t.o.m. glömma bort klockan. Mår jag dåligt är det jobbigt att fika, då kanske jag undviker fika totalt vilket som sagt är tärande i längden.

Jag tycker att fikarumsprat hör till det enklare när det gäller att vara social.

Då vi brukar vara runt 10 personer som fikar samtidigt så behöver jag aldrig känna att en diskussion "står och faller på mig". Om jag inte kommer på en replik så går diskussionen ändå vidare.

Om ämnet/ämnena som diskuteras inte intresserar mig, t ex idrott eller lekprogram på TV, spelar jag spel på mobilen istället. Leder diskussionen in på något intressant igen så pausar jag och fortsätter prata.

Det som kan vara jobbigt är när vi är väldigt många som fikar samtidigt, det blir högljutt och med flera parallella samtal. Då blir det svårt att fokusera eller skärma av och är lite uttröttande.

En annan sak som är sjukt jobbig är lunchen på skolan/jobbet.
Innan så försökte jag vara med och äta med andra, men nu på senare tid har jag bestämt mig för att helt skippa det.

Anledningarna till detta är väldigt simpla:

1: Jag blir nervös och stressad, eftersom att jag vet att lunchen är tidsbegränsad. Jag måste äta fort, så därför måste all fokus ligga på att äta maten.

2: Helt plötsligt ska någon fråga mig något eller prata med mig. Då tappar jag fokus på att äta min mat och allt tar ännu längre tid. (Det vore så mycket enklare om de bara höll tyst!)

3: Jag får svårt att hålla i besticken och tappar maten på mig själv eller på golvet.

4: Jag har under hela mitt liv, så långt tillbaka som jag kan minnas, avskytt att äta mat tillsammans med andra, så länge personen inte har stått mig väldigt nära.

5: Folk kommenterar mina matvanor ifall jag tar med något eget. "Ska du bara äta det?" eller liknande. Jag klarar inte av det. Jag tycker att det ska vara okej om man BARA äter digestivekex, om man BARA äter knäckebröd, om man BARA äter köttbullar, osv osv... Jag har alltid perioder då jag gillar viss mat, men ofta är det ändå begränsat och åker tillbaka i samma mönster. Det är faktiskt okej att göra så, men det förstår inte dumma idioter och då känner jag mig förolämpad.

Någon som känner igen det och kanske undviker det, precis som jag?

Japp känner igen allt, och hoppade av skolan vid ett tillfälle för att det blev för mycket. Kvartsrasten mellan föreläsningstimmar var ren terror. Det var innan min diagnos och allt sånt.

Det viktigaste är väl att du trivs, och försök att inte känna dig 'skyldig' till att ha brutit mot normer, när ingen far illa av att du gör på ditt vis. Speciellt så får du väl äta precis vad du vill

Att umgås med andra på raster kan leda till positiva effekter (som att få höra om nya kunskaper eller träffa människor man inser att man skulle trivas med) och jag tycker det är värt det i den mån jag har ork, men det kan bero på hur livet ser ut i övrigt just då.

Denper skrev:Att umgås med andra på raster kan leda till positiva effekter (som att få höra om nya kunskaper eller träffa människor man inser att man skulle trivas med) och jag tycker det är värt det i den mån jag har ork, men det kan bero på hur livet ser ut i övrigt just då.

Problemet är bara att jag dömer dom direkt. Dessutom är dom helt ointressanta. Jag bryr mig inte alls om dom eller någonting. Varför vet jag inte, men jag är inte intresserad. Vill helst bara att dom låter mig vara ifred. Sen om dom kan låta mig vara ifred så vågar jag kanske skämta lite snabbt eller något. Då är jag nöjd.

Jag är egentligen helt ointresserad av mat. Aptiten är det inget fel på och jag äter allt utom grönsaker. Men jag har ingen favoritmat. Det kvittar liksom.

För någon månad sen åt jag stinas kåldolmar sju dagar i rad till lunch. Det gick inte obemärkt förbi, det kan jag lova!

- Du vet om att de flesta är misstänksamma mot dig? [paus] Många vet nog inte om att du faktiskt är anställd här.
En kritisk och nyttig mening riktad till mig från en kollega.

Detta som han sa är en aspekt jag inte ens tagit hänsyn till då jag förutsatte att företag ger information om sånt här internt.
Jag har varit ca 4½ månad på företaget nu och folk är "misstänksamma(?!)". Det här tror jag är en ofördelaktig situation. Om jag ska göra något åt det så undrar jag hur det ska gå till utan att jag gör det värre, det är lättare att förvärra än att fixa nämligen.

Jag är inte skygg. Jag är bara väldigt ofokuserad på att det finns människor runtomkring mig, som har åsikter om mig och mitt.

Är det värt något att ta energi från arbetet och lägga på den här sociala aspekten?

Vad är viktigast?
1. Förbättra det sociala anseendet för alla andra (ca 100 människor och en omsättning på 3-5 människor per månad) och få mindre gjort samt att tappa fokus från mina egentliga uppgifter och äventyra min anställning.
2. Fortsätta som om jag gjort och äventyra min anställning.


Min position möjliggör att jobbprat alltid kommer före kallprat och även väldigt flexibla fika- och lunchtider.

Jag jobbar som översättare just för att inte vara beroende av en arbetsplats med kollegor. :P

På vissa tidigare jobb har jag haft arbetskamrater som jag spontant gillat och kommit överens med, annars har jag tyckt sådant är jobbigt, på samma sätt som jag undviker rastbabbel på universitetet nu.

Edit: mitt yrkesval beror främst på passion och talang förstås, men det med att kunna jobba någorlunda asocialt ser jag som en viktig bonus.

Sheyen skrev:En annan sak som är sjukt jobbig är lunchen på skolan/jobbet.
Innan så försökte jag vara med och äta med andra, men nu på senare tid har jag bestämt mig för att helt skippa det.

Anledningarna till detta är väldigt simpla:

1: Jag blir nervös och stressad, eftersom att jag vet att lunchen är tidsbegränsad. Jag måste äta fort, så därför måste all fokus ligga på att äta maten.

2: Helt plötsligt ska någon fråga mig något eller prata med mig. Då tappar jag fokus på att äta min mat och allt tar ännu längre tid. (Det vore så mycket enklare om de bara höll tyst!)

3: Jag får svårt att hålla i besticken och tappar maten på mig själv eller på golvet.

4: Jag har under hela mitt liv, så långt tillbaka som jag kan minnas, avskytt att äta mat tillsammans med andra, så länge personen inte har stått mig väldigt nära.

5: Folk kommenterar mina matvanor ifall jag tar med något eget. "Ska du bara äta det?" eller liknande. Jag klarar inte av det. Jag tycker att det ska vara okej om man BARA äter digestivekex, om man BARA äter knäckebröd, om man BARA äter köttbullar, osv osv... Jag har alltid perioder då jag gillar viss mat, men ofta är det ändå begränsat och åker tillbaka i samma mönster. Det är faktiskt okej att göra så, men det förstår inte dumma idioter och då känner jag mig förolämpad.

Någon som känner igen det och kanske undviker det, precis som jag?

Jag känner så sjukt mycket igen mig. jag funkar liknande, jag har e n kompis som snackar endel, ibland är det svårt att få tyst på henne hehe försöker prata öppet med henne och säga att jag har lite as, men just att hon ska hålla tyst när jag äter har jag inte hjärta att säga rakt ut.. så blir ofta lite skämtsamt oj nu pratas det lite mycke, nu får du ju sluta så jag får i mig allt... i år... höhö ...

men hon hajjar inte HELT vinken utan försöker lära mig att äta och prata samtidigt eller snarare äta när hon pratar och prata ibland för att äta igen men det är något jag försökt göra hela gymnasiet u´tan lyckas... så varför nu hehe

imperativ skrev: - Du vet om att de flesta är misstänksamma mot dig? [paus] Många vet nog inte om att du faktiskt är anställd här.
En kritisk och nyttig mening riktad till mig från en kollega.

Har precis samma läge i arbetsmiljöer som kräver socialsamvaro - jag har svårt att engagera mig i det eftersom jag behöver koncentrera mig på jobbet. Detta medför dock att det känns som om arbetskamraterna blir misstänksamma och man kan ju lätt få för sig att man inbillar sig, därav citatet ovan. Jag vet inte vad som är värst egentligen Imperativ, att folk går omkring och tittar snett eller att de säger rent ut att de tycker man verkar skum.

Själv avsätter jag en del tid för fika och lunch med de andra just för att inte bli betraktad som udda. har dock märkt att om det finns någon i gruppen som har intressanta tankar och idéer så är det sociala inget problem - det är just det där tomgångssamtalet som är obehagligt.
Det är dock inte så enkelt som att det beror på valet av samtalsämne; en spännande person kan prata om vädret så det blir jättteintressant medan mindre roliga personer kan få nobelpristagare i litteratur att framstå som lika intressanta som innehållsförteckningen på mjölpaketet.

skymmning skrev:

imperativ skrev: - Du vet om att de flesta är misstänksamma mot dig? [paus] Många vet nog inte om att du faktiskt är anställd här.
En kritisk och nyttig mening riktad till mig från en kollega.

Har precis samma läge i arbetsmiljöer som kräver socialsamvaro - jag har svårt att engagera mig i det eftersom jag behöver koncentrera mig på jobbet.

Jag brottas med grupperna "mellanchefer", "operatörer" och "tekniker". Den sistnämda vet vem jag är och känner till min kapacitet ganska bra. De andra vet fortfarande inte vem jag är, ungefär.


("Spännande person", är ett begrepp jag inte kan placera.)

Försöker att inte ta upp för svåra saker på fikat.

Har insett att folk inte lyssnar när jag prata om det blir lite svårt.
Häromdagen sade en kolega att han hade kommit på vad problemed var med ett fall vi arbetat med i flera år, han har tydligen aldrig tidigare fattat när jag, under mer än två års tid, försökt klargöra för honom samma analys som han anser sig ha kommit fram till nu.
Numera försöker jag förklara så lite som möjligt, dessutom har jag i stort sett sluta att försöka folk att förstå lite mer invecklade teoretiska resonemang. Ska försöka pensionera mig framigenom.
Ofta håller jag mig ifrån fikat om jag inte mår så bra.

Men på fikarasterna är jag ganska ofta med, så länge det inte är fotboll, idrott eller TV program som diskuteras.

om folk inte hade förmåga att prata konstant under rasterna så hade det fungerat bättre för mig. blir extremt trött. sitter därför oftast och jobbar under rasterna.

har hänt flera gånger att folk har varit arg på mig för att jag inte lever om lika mycket som alla andra.

de frågar argt "Tycker du att du är för viktig", "Tycker du att du är för bra" eller "Tycker du att du är för fin".

tydligen så är det väldigt viktigt för vissa människor att man pratar med dem. annars så blir de arg !