Hej aspergerforum, jag har en fråga som jag hoppas någon kanske kan hjälpa mig svara på eller åtminstone kanske hjälpa mig få mina tankar att lugna ned sig!

Det är jättemycket text här, men om ni inte vill läsa allt kan ni bara kolla på symptomen. Er hjälp är guld värd för mig.

Jag tror jag har aspergers, men dessa tankar startade för ungefär ett år sedan. Jag har ett ganska udda beteende och jag blir oftast inte klassad som en "normal" tonåring. Det här är ingenting jag någonsin stört mig på förrän på senaste tiden, för jag trodde helt enkelt jag bara var som jag var för ingen anledning alls. När jag var yngre intresserade jag mig aldrig för den mentala hälsan eller varför jag kan vara si och så, men när jag fyllde 17 år så började jag fundera mer och mer.

Idag är jag 17, och jag fyller 18 om 2 månader.

När jag var yngre så hade jag inte riktigt några "symptom" på att jag kan ha aspergers, dock, så brukade jag ha en mycket annorlunda gångstil. Min mamma trodde att det bara hade att göra med att jag inte visste hur man gick men nu när jag tänker tillbaka och har studerat om aspergers så känns det inte som att jag bara "inte visste hur man gick rätt."

Min mamma har inga släktingar med aspergers eller autism, men dock vet jag inte om min pappa har det. Jag har ingen kontakt med honom och jag frågade aldrig. Är det så att man måste ha släktingar för att verkligen ha aspergers?

Mina föräldrar är inte från Sverige och jag undrar just om det är därför min mamma inte vill prata med mig om aspergers när jag drar up det då jag behöver prata om det som mest. Att hon kanske inte fått höra mycket om det där hon kommer ifrån.

Jag pratar inte mycket med min mamma om det här, hon tror för det mesta att jag inbillar mig, utan jag har en kompis med aspergers jag talar med och som äntligen hjälpte mig att ringa till BUP. Jag ska besöka dem nu på torsdag angående att få se om jag kan få en utredning på det, men jag är orolig över att de kommer säga till mig att jag inte har aspergers. Jag är orolig därför att jag VET att någonting inte stämmer med mig, och är orolig att de kommer se bortom mina symptom som är ganska jobbiga för mig då jag inte vet vad som är fel.

I skolan har jag jättebra stöd och mina lärare vill alltid hjälpa mig. Jag har pratat med min engelskalärare om detta och hon säger att hon kommer vara uppmärksam och hjälpa mig när jag behöver det.

Jag har massa symptom jag har märkt, och varje gång jag känner av något så har jag börjat skriva ned dem. Här är några:

1) Jag kan inte se folk i ögonen. Det är obehagligt och mycket frustrerande för mig.

2) Jag ogillar gymnastik och idrott. Tillslut kändes det så obehagligt att min lärare lät mig få teoretiska hemuppgifter skickade till mig istället så jag kunde få göra dem hemma i lugn och ro istället för att delta fysiskt.

3) Jag har låg självkänsla. Jag gör mitt bästa för att undvika speglar och provrum och prövar därför inte ofta kläder om jag vill köpa något. Oftast är det min mamma som gör köper dem åt mig för jag tycker det är obehagligt.

4) Jag tänker inte som andra klasskamrater utan jag har ett eget mer djupt tänkande vilket många blir förundrade över.

5) Jag gillar att gå i samma kläder. Med samma kläder menar jag samma kofta jättelänge eller samma byxor. Jag gillar heller inte jeans, utan går alltid runt med mjukisbyxor. Måste jag ändra den vanan i skolan så går jag i kjol och strumpbyxor. Aldrig jeans.

6) Jag blir jättelätt upprörd. I skolan hade vi datorkunskap för två veckor sedan, och jag ville så gärna kolla på min mobiltelefon för att se hur mycket klockan var vid tanke på att jag gillar udda tal. När jag väl tog upp telefonen fick jag en väldigt liten tillsägelse, men det gjorde mig så upprörd att jag var nära att gråta under hela lektionen. Jag tänker fortfarande på det.

7) Jag har svårt att koncentrera mig i skolan, om det inte är ett ämne jag är fascinerad av och intresserar mig mycket i. (Dvs; Svenska, engelska och japanska är dem 3 ämnena) Men även om det är så att jag fokuserar på dem ämnena mest, har jag ändå oerhört höga betyg i de flesta andra ämnena utan att jag engagerar mig mycket. Matematik har alltid varit frustrerande svårt ända sen jag var liten, dock.

9) Jag gillar inte att ha min dörr öppen eller olåst till mitt rum. Jag känner att jag inte är ifred om dörren är olåst och min mamma har börjat klaga på att hålla den olåst vilket får mig att känna mig stressad när jag tänker på det, så jag vill gärna låsa den när hon inte hör.

10) Jag ogillar att bryta mina vanor jag är van vid.

11) Jag älskar att rita och kluddra på mina skolpapper. Oftast på de lektionerna jag inte är intresserad av och då sitter jag och skriver på japanska för att fortsätta träna upp mig.

12) Jag är ganska lätt irriterad, och kan ryta till om jag blir för frustrerad.

13) Det är oerhört svårt för mig att vara social. När jag väl är social i stora/större grupper, så blir det lätt så att folk tycker jag har ett konstigt beteende för att jag gillar att hålla på med mina händer och pratar om saker de andra inte är speciellt intresserade av. När jag märker att dem inte är det så drar jag mig tillbaka. När jag väl varit ute och kommer hem vill jag stanna hemma så länge jag kan för att jag blivit utmattad av att ha varit med folk.

14) Min talförmåga är inte den bästa. Jag kan ha det svårt att uttrycka mig rätt och oftast förstår inte folk vad jag säger ibland. Jag har en tendens för att mumla ibland och ibland sluddrar jag. Jag sluddrar mest när jag stressar.

15) Jag har hört, av alla mina lärare att jag är oerhört och ovanligt språkbegåvad.

16) Jag har jättesvårt att komma ihåg saker. Speciellt telefonnummer och födelsedagar.

17) Jag har hört att jag ofta har svårt att visa mina känslor och känslor mot andra människor. Jag brukar le när jag inte ska le, och när någon är upprörd stirrar jag bara och vet inte vad jag ska säga eller göra, vilket kan få mig att verka kall, fast det inte är vad jag vill.

18) Jag har svårt att läsa texter som är långa och utan rader. Det kan bli förvirrande och göra mig frustrerad.

19) Jag ogillar beröring. Kramar, klappar och annat är något jag känner att jag mår dåligt av.

20) Nummer nitton kan också relatera till att jag aldrig varit ihop med någon och jag är rädd för en relation pga mitt beteende och hur jag är som person.

21) När jag väl har ett mål släpper jag det aldrig. Mitt mål har varit att komma iväg till Japan och studera där, ensam, i en skola. Även om min mamma varit negativ till detta har jag fortfarande inte gett upp och jag tänker komma iväg när jag går ut gymnasiet. Jag har en tendens att tjata om saker som har med mina intressen att göra om och om igen.

22) Jag har ett besatt intresse av språk, samt ett band jag lyssnat på länge.

23) Jag spenderar mina pengar på saker som kan ses som onödiga för andra men livsviktiga för mig. Dvs, saker med favoritbandet från Japan jag köper med för att känna mig mer nära det jag älskar mest. Detta tycker inte min mamma om alls.

24) Jag rör som sagt mina händer väldigt mycket och måste pilla med någonting när det är någon genomgång i skolan.

25) Jag brukar stänga av och bara gråta när jag blir för stressad.

26) När jag går med folk mot skolan vill jag inte att dom går bakom mig. De måste gå bredvid mig och jag vill alltid ha en speciell plats jag gillar att sitta på i vårat klassrum.

27) Jag har två katter, och mina katter är i princip de viktigaste personerna i mitt liv. Jag ser dem som mina bästa vänner och pratar med mig själv/med dem ofta istället för människor.

28) Jag har en tendens att få låtar eller bitar av låtar fastna i huvudet på mig och spela om och om igen i mitt huvud i olika situationer.

29) Oftast sover jag för lite och är väldigt trött på dagarna. Även om jag sover tillräckligt, är jag fortfarande oerhört trött.

30) När jag pratar behöver jag tid innan jag yttrar mig. Det tar tid för mig att ibland få fram det jag vill säga, och ibland har mina ord inget sammanhang och det lämnar folk förvirrade.

31) Jag är väldigt fäst vid min dator och spenderar mycket tid vid den. Jag känner mig säker framför datorn, för framför datorn kan varken någon se mig i ögonen eller säga att jag beter mig konstigt.

32) Jag äter helst samma mat varje dag under en lång period.

Det finns självklart fler symptom, men jag vill inte skriva för mycket då jag inte vill att folk bara kollar förbi detta inlägg!

Tror ni att detta kan vara aspergers? Jag har planer på att berätta allt det här när jag går till BUP på torsdag, men jag är fortfarande väldigt oroligt!

Jag är också väldigt rädd över hur min mor kommer ta det om det visar sig att jag har aspergers. Hon tror jag inbillar mig och jag har en känsla av att hon kommer bli väldigt arg om det visar sig vara så.

Samtidigt är jag orolig att jag blir lämnad utan diagnos efter mina besök på BUP jag kommer ha. Det känns oerhört jobbigt för mig att vara såhär utan att veta om det finns en anledning eller en slags hjälp jag kan få.

Visst låter du aspig, men en diagnos ställer en läkare!

Du kan ju prova aq tex: http://www.wired.com/wired/archive/9.12/aqtest.html

Verkar som om jag fick 35 poäng på testet! Vad kan man tolka från det?

Till BUP hade jag då planer att gå för att just se om en utredning skulle kunna tänkas komma till hand, men första gången tror jag dem planerar att bara prata med mig för att se om det verkar vara aspergers eller något annat.

Dock är jag ju ganska orolig att jag blir lämnad utan något och inte kommer veta vad som är fel på mig!

Är det då bara en läkare som kan ge en diagnos, även om BUP sköter utredningen?

Jag är lite ny när det kommer till sånt här så jag ber om ursäkt om jag frågar saker!

32 tror jag gränsen är för att vara mycket aspig där.

Svarar inte testet med nåt resultat?

Nåja, då citerar jag!

The average score for the original control group of the test was 16.4. 80% of adults diagnosed with autism spectrum disorders scored 32 or more, compared with only 2% of the control group.

Nej det såg jag inte! Måste ha missat den informationen, men tack för testet! Det lättate lite för mig inför mötet med BUP! Får se hur det går!

http://www.rdos.net/Aspie-quiz

Det testet ger dig en grafisk profil också, fast om du söker runt här så finns det lite delade meningar om det där testet. Men du kan ju göra det och skriva ut resultatet.

Mitt tips är att ta med en kopia på listan o lämna den till den du träffar på BuP samtidigt som du försöker berätta så mkt som möjligt om dina misstankar och funderingar om AS.

Ska definitivt göra det. Tack så jättemycket för hjälpen jag får här. Har inte haft folk att riktigt prata med det om så det är en liten lättnad!

Så det är alltså möjligt att börja känna av aspergers som äldre med starkare symptom, om det nu är så att man har det?

Kechiki skrev:Ska definitivt göra det. Tack så jättemycket för hjälpen jag får här. Har inte haft folk att riktigt prata med det om så det är en liten lättnad!

Så det är alltså möjligt att börja känna av aspergers som äldre med starkare symptom, om det nu är så att man har det?

ja, absolut. Jag är inte ensam om att runt 40 helt enkelt få slut på orken.

Gjorde det där andra aspie testet också förresten, verkade som att jag fick 144 poäng där! Antar att det är smart att kopiera resultatet och ta med till BuP som jag hörde tidigare, samt min egna lista?

Förresten, är det sant att en aspergers utredning kan ta över sex månader, ibland tillochmed ett helt år!? Höll på att nästan svimma när jag läste det någonstans. Och att ens mor/far intervjuas? Satte lite skräck i mig!

Det kan vara sant. Mor och far behövde inte intervjuas i mitt fall, jag var väl tydlig nog ändå.

Ja precis.. jag var på BUP mötet igår och fick höra att de flesta symptomen stämmer överrens med aspergers kriterier och de skulle ringa mig på onsdag om det blir en utredning eller inte.

Men min mamma har ej aspergers.. pappa vet jag inte, jag hörde när jag var yngre att han kunde bli väldigt aggressiv och kunde ses som egoistisk, samt är han mycket begåvad i språk och matte. Men min mor har egen vårdnad om mig, hon ska intervjuas tydligen om det blir en utredning - betyder det att de ändå måste intervjua min pappa också om det visar sig att han misstänks ha aspergers?

Vi har ju ingen kontakt med honom eller någonting, så det skulle kännas hemskt om min pappa skulle behövas dras in i detta!

komma ihåg telefon nummer och siffror/matte är väl mera aspigt än nått. så det borde inte stå som dina aspiga saker?

jag har precis samma problem dock med telefon nummer och matte,

men jag har fått en diagnos med AS från läkare.

för övrigt, säg till hur de går på utredningen, om den startar... skulle vara intressant att höra mera.

du har tur som fattar detta så pass tidigit efter som du har många år att träna/få rätt hjälp i skolan så att du klarar dig, sen när du måste "stå på egna ben", om det nu finns nått sånt hehe.

puss

Kechiki skrev:Ja precis.. jag var på BUP mötet igår och fick höra att de flesta symptomen stämmer överrens med aspergers kriterier och de skulle ringa mig på onsdag om det blir en utredning eller inte.

Men min mamma har ej aspergers.. pappa vet jag inte, jag hörde när jag var yngre att han kunde bli väldigt aggressiv och kunde ses som egoistisk, samt är han mycket begåvad i språk och matte. Men min mor har egen vårdnad om mig, hon ska intervjuas tydligen om det blir en utredning - betyder det att de ändå måste intervjua min pappa också om det visar sig att han misstänks ha aspergers?

Vi har ju ingen kontakt med honom eller någonting, så det skulle kännas hemskt om min pappa skulle behövas dras in i detta!

bara ett godkännande från din pappa över telefon att du gör en utredning .. tror jag

hangwithmeifyourforreal skrev:komma ihåg telefon nummer och siffror/matte är väl mera aspigt än nått. så det borde inte stå som dina aspiga saker?

jag har precis samma problem dock med telefon nummer och matte,

men jag har fått en diagnos med AS från läkare.

för övrigt, säg till hur de går på utredningen, om den startar... skulle vara intressant att höra mera.

du har tur som fattar detta så pass tidigit efter som du har många år att träna/få rätt hjälp i skolan så att du klarar dig, sen när du måste "stå på egna ben", om det nu finns nått sånt hehe.

puss

Jo precis, jag kanske trodde det var lite udda att man inte mindes nummer samt oerhört svårt för matte pga att inte koncentrera sig när det kommer till saker man inte är så inne i, men det kanske inte är så aspigt. Tänkte dock att jag skulle skriva ner det. Sägs telefonnummer på ett annat sätt blir jag förvirrad til exempel?

Ja jag ska faktiskt få veta det på onsdag. Så jag hoppas innerligt på en utredning! Det skulle underlätta en hel del för mig.

Tack så jättemycket, blev glad av att läsa det här!

John skrev:bara ett godkännande från din pappa över telefon att du gör en utredning .. tror jag

Är det så? Det låter ju också ganska obehagligt då jag själv var den som var tvungen att bryta kontakten med honom. Hoppas de inte måste ringa honom, iförsig har han ju ingen vårdnad om mig?
Gills det då fortfarande?

Kechiki skrev:Förresten, är det sant att en aspergers utredning kan ta över sex månader, ibland tillochmed ett helt år!?

Om den görs grundligt och i dagens underdimensionerade vårdapparat så kan det hända, ja. Men det där kan vara väldigt olika.

Kechiki skrev:Höll på att nästan svimma när jag läste det någonstans. Och att ens mor/far intervjuas? Satte lite skräck i mig!

Poängen med anhörigintervju ska vara att få en bild av hur man var som liten, eftersom det finns ett krav att man ska ha haft aspergersymptom redan då. Det ska kunna räcka om man kan visa det tydligt nog på annat sätt (till exempel genom andra som var med då).

Det där kravet spelar en viss roll i att utesluta en del andra tillstånd, men blir förstås taskigt fall för den aspergare som inte har några vittnen eller bara sådana som inte pallar med att man var "onormal" och har gjort om bilden av en i sitt huvud.

Att de vill prata med föräldrarna beror på att de vill veta om tecknen på AS funnits med redan som barn. (AS är ju medfött.) Alltså räcker det med din mor.

Om bägge föräldrarnas tillstånd behövs för utredningen så borde det också räcka med din mors tillstånd, eftersom hon har ensam vårdnad om dig. Och när du fyllt 18 år bestämmer du själv.

Zombie skrev:Det där kravet spelar en viss roll i att utesluta en del andra tillstånd, men blir förstås taskigt fall för den aspergare som inte har några vittnen eller bara sådana som inte pallar med att man var "onormal" och har gjort om bilden av en i sitt huvud.

Ja, det är väl detta jag är mest orolig över. Jag tror inte mamma kommer ge dem rätt bild av hur jag var som liten. Jag menar, det mesta hände i skolan, att jag var udda och betedde mig annorlunda, men hemma så var det inte likadant och hon har inte sett spår av ett sådant beteende. Jag hade en stark besatthet av katter och ville ha allt med katter, samt så ville jag låta som en och gå som en och allt annat som hade med en katt och göra, kläder som hade en katt som tryck och jag ville ha massa katter, och rita katter, etc etc; det tror jag hon minns, men jag vet inte om hon kommer nämna något sådant till exempel.

Sen kunde jag också ses som riktigt egoistisk som liten, men hon vet ingenting om AS dock!

Alien skrev:Att de vill prata med föräldrarna beror på att de vill veta om tecknen på AS funnits med redan som barn. (AS är ju medfött.) Alltså räcker det med din mor.

Om bägge föräldrarnas tillstånd behövs för utredningen så borde det också räcka med din mors tillstånd, eftersom hon har ensam vårdnad om dig. Och när du fyllt 18 år bestämmer du själv.

Jo detta förstår jag. Men min mamma tror jag inbilliar mig det bara. Dock vet hon som sagt ingenting om AS eller vad det är. Och det känns som om hon skulle neka till en hel del saker. Jag tror det är det jag är mest orolig för? Min pappa har mer sett det annorlunda beteendet då jag var hos honom som yngre, men han kan inte intervjuas då jag inte pratar med honom längre. Fick alltid höra att han tyckte jag var annorlunda eller inte som andra barn och han visste inte varför.

Skulle det gå att bita i det sura äpplet och be utredarna ta kontakt med din far?

Eller har du annars någon annan som har varit med, som är lättare att kontakta? (Från skolan t.ex.?)

Kechiki skrev:Gjorde det där andra aspie testet också förresten, verkade som att jag fick 144 poäng där! Antar att det är smart att kopiera resultatet och ta med till BuP som jag hörde tidigare, samt min egna lista?

Din egen lista är säkert avgjort bra att ta med.

Med Aspie-quiz har jag uppriktigt sagt ingen aning, men är skeptisk. Det är omstritt, som Svante sa, och gjort av en amatörforskare med en hel del egna idéer, vilket också syns i en del av frågorna. Å andra sidan är det ju inte säkert att de alls känner till det på BuP, och gör de inte det så lär de väl knappast ha tid att kolla upp det heller. Däremot kan de mycket väl vara skeptiska i största allmänhet mot "allt möjligt som valsar runt på nätet och som folk sätter tro till" - många är det.