Jag funderar på det här med terapi; vad finns det för erfarenheter av terapi och medicin här på forumet? (Vet att det skrevs ngt. om medcin i Fri diskussion, men där kommer jag inte in pga. de nya reglerna o. för få inlägg därmed.) Dock borde ju medicin o. terapi passa även i detta forum).

Jag undrar om det finns någon terapi när man fått diagnosen asperger i vuxen ålder förutom medicinering och samtal. Vad jag hört från min psykolog så verkar det inte finnas några terapier alls. Och det verkar ju inte heller finnas terapi mot social fobi/ångest och annat fast alla snackar om KBT, vem utövar KBT? Psykologen ljuger förstås precis som alla andra människor inom vården och kommunen. De ljuger rätt dåligt.

Mystiqa skrev:Jag undrar om det finns någon terapi när man fått diagnosen asperger i vuxen ålder förutom medicinering och samtal. Vad jag hört från min psykolog så verkar det inte finnas några terapier alls. Och det verkar ju inte heller finnas terapi mot social fobi/ångest och annat fast alla snackar om KBT, vem utövar KBT? Psykologen ljuger förstås precis som alla andra människor inom vården och kommunen. De ljuger rätt dåligt.

Vågar inte nämna boken jag hade på tungan (titeln alltså, inte boken, den har jag lånat ut vidare), där psykologen som skriver talar om vad man skulle kunna gå i för terapi om man har konstaterad AS eller drag av npf. Men du har säkert sett tipset eftersom jag tydligen gödslat med det i alla trådar...

KBT är ju så på modet, så det tror jag fler och fler utövar, men det verkar lite grann som tomten (eller Gud), många talar om honom/henne, vissa tror på honom/henne, men ingen har sett honom/henne.

Tror Tibbsan vet en del om vad som finns.

Om inte annat borde det finnas underlag för att utverka specifik terapi för t ex exekutiva svårigheter, problem med Theory of mind, central koherens, perceptionsstörningar och annat. Det finns ju sånt för barn, iaf på specialskolor och hab, varför kunde det inte finnas för vuxna med? Det är väl aldrig för sent att öva på somligt?

Förresten sägs Tomatis och liknande vara bra även för vuxna kom jag på nu.

Självterapi funkar en del, men man vill ju gärna ha mer professionell hjälp om det finns.

Det är illa ställt med psykiatrin i landet, trist men sant. Dock är det enligt min erfarenhet viktigt att man ställer krav och är tydlig med vad man vill, annars blir det lätt så att det inte händer så mycket. Det bygger mycket på modellen att folk själva ska söka hjälp, vilket inte är så positivt för de som inte klarar det så bra, men det är en annan fråga. Man måste ibland övertala psykiatrin att släppa in en, verkar det som.

Jag är inte diagnosticerad. Jag har gått i terapi innan jag ens förstod att jag nog hör till samma skara som er andra. Och jag måste säga att jag har haft mycket god hjälp av KBT! Och efter att ha låtit tankarna på AS-diagnos sjunka in ett par dagar nu så tror jag inte alls att KBTn har gjort det varken värre eller skadat utan tvärtom faktiskt hjälpt till med en del av mina svårigheter som sannolikt kommer ur AS.

Det lärde mig bla att se hur jag fungerar i vissa situationer, att _jag_ kanske uppfattar dem på ett sätt och andra på ett annat, hur de olika situationerna får mig att känna, att förstå att "jobbigt" har andra ord och att "jobbigt" består av flera olika känslor som faktiskt kan beskrivas! Jag fick lära mig att känna i kroppen hur det känns, vad som händer och i vilken ordning. Jag fick leta upp de tankar som automatiskt kom i olika situationer (jag är dålig som inte klarar av min dotter, varför kan jag inte, varför orkar jag inte, borde jag inte kunna mer....etc, etc). Det var oerhört nyttigt att se på krasch-situationer på detta sätt och sen faktiskt försöka göra något åt dem. Vilket faktiskt gick.

Jag önskar bara att jag kunde fått fortsätta med min underbara terapeut!

-sl- skrev:Jag är inte diagnosticerad. Jag har gått i terapi innan jag ens förstod att jag nog hör till samma skara som er andra. Och jag måste säga att jag har haft mycket god hjälp av KBT! Och efter att ha låtit tankarna på AS-diagnos sjunka in ett par dagar nu så tror jag inte alls att KBTn har gjort det varken värre eller skadat utan tvärtom faktiskt hjälpt till med en del av mina svårigheter som sannolikt kommer ur AS.

Det lärde mig bla att se hur jag fungerar i vissa situationer, att _jag_ kanske uppfattar dem på ett sätt och andra på ett annat, hur de olika situationerna får mig att känna, att förstå att "jobbigt" har andra ord och att "jobbigt" består av flera olika känslor som faktiskt kan beskrivas! Jag fick lära mig att känna i kroppen hur det känns, vad som händer och i vilken ordning. Jag fick leta upp de tankar som automatiskt kom i olika situationer (jag är dålig som inte klarar av min dotter, varför kan jag inte, varför orkar jag inte, borde jag inte kunna mer....etc, etc). Det var oerhört nyttigt att se på krasch-situationer på detta sätt och sen faktiskt försöka göra något åt dem. Vilket faktiskt gick.

Jag önskar bara att jag kunde fått fortsätta med min underbara terapeut!

KBT är väl just det som förordas vid AS och andra npf? Det jag sett sägas att man kan bli sämre av är psykodynamisk terapi.

Den sistnämnda kan funka för somliga saker - tror jag- om man har en terapeut som inser att mycket inte härrör ur kassa relationer med päronen, eller ÅTMINSTONE att de ansträngda/märkliga/annorlunda relationer man har KOMMER sig av och inte är följden av en annorlunda programmering, och tar detta i beaktande.

Jag hade mycket glädje av min toktant, och lärde mig mängder (som att andras bild av mig säger mer om dem än om mig t ex).

Däremot hade hon ytterligt märkliga förklaringar- i mina ögon- till somligt som jag senare insett är typiska bokstavs- och aspiga drag.

Rätt svar: Nej det finns ingen terapi.... som BOTAR aspergers. Men väl finns det terapi som hjälper till att FÖRSTÅ aspergers, och därmed lindra den!

Så psykologen har kanske rätt, men ansåg att en aspie ska läsa mellan raderna och förstå alldeles själv det jag just skrev?

Själv tror jag mycket på KBT, mest för att det passar mig som jag är som person och jag sett att det funkat. Nu pratar jag inte hardcore KBT i stil med "kom 5 gånger och jag blåsa bort din social fobi" utan mer djupgånde och lång terapi. Samtidigt tycker jag att andra metoder har mycket att ge. De flesta har nog sina bra saker och är lämpliga för vissa problem, samtidigt som alla terapier har sina begränsningar och där är det viktigt att se vad man har för förväntningar av sin terapi.
Det optimala (personlig åsikt) är nog att se personen och vad är det för svårigheterna och använda sig av en viss modell som bas och blanda in delar av annat när det passar.

obs! nu har jag ingen formell as-diagnos, men har en hel del drag och ser mig själv som någonstans mittemellan spektrumet och icke-spektrumet.Kände igen mig i det som -sl- skrev förresten.

En sak som jag tänkte på, Mystiqa: har din psykolog också legitimation som psykoterapeut???? Finns det något sätt att du får kontakt med en psykolog som också har psykoterapilegitimation gärna med KBT inriktning? Psykologer har bra grund och terapeutisk kompetens, men en psykolog som har psykoterapeut legitimation har gått ett steg längre så att säga och har djupare kunskaper.

Det låter märkligt att din psykolog sa att det inte finns några terapier alls? Jag hoppas att hon menade det som Svante har precis skrivit. Alltså att ingen botar AS, men det finns mycket som hjälper en att lindra den.

När det gäller fobier osv är KBT mycket rekommenderad och även där för vissa personer innebär det inte att allt försvinner, utan det handlar om att mycket minskar betydligt och man tar makt över sina svårigheter och kunna hantera dem när de dyker upp, vilket i sig gör också att de minskar då man har inte samma ångest över dem... (det där sista var dåligt förklarat, men ni får ursäkta mig, min hjärna är potatismos just nu).

alfapetsmamma, jag har haft KBT och jag går fortfarande i psykodynamisk terapi (om än med sommaruppehåll), bara som info så att det inte blir missförstånd.

Och jag har inte haft en kort KBT, utan jag hade ca 35 besök under 2,5 år. Hade hon inte bytt jobb hade jag fortsatt, men hennes efterträdare hade hypnos som specialitet och det lockade inte mig att börja om, med en ny person och en helt ny inriktning, när jag kände mig avsevärt bättre (i utbrändheten).

Man kan ju inte "botas" från asperger och mediciner mot själva asperger syndrom finns inte, däremot finns mediciner mot endel annat som man kan ha som aspergare; depression, ångest, oro, sömnproblem och ADHD är ju några vanliga saker som aspergare kan ha, som det finns mediciner mot.

Jag har i många år haft olika typer av samtalskontakter, kurator, psykoterapeut och nu en psykolog med neuropsykologi som inriktning, vilket är bra då hon kan mer om asperger än jag; det har jag nytta av även utöver själva terapibiten. KBT har jag också nosat lite på, bland annat kan psykologer och psykoterapeuter ha KBT-utbildning, men har ingen jätteerfarenhet av än, det är mest för att försöka undgå att fastna i negativa tankegångar och så. Prattanter kan vara svårt att få tag på (om man vill ha någon med speciell inriktning elelr med speciell kunskap om asperger), men rent krast är ju personkemin det viktigaste. Även en totalt outbildad vuxen kan vara bra att prata om allt och inget med för att man kan å nya vinklingar.

Basal Kroppskännedom låter märkvärdigt men är inte alls farligt Vi har en sjukgymnast (tror jag det är?) som leder och visar och vi ska härma. vi lär oss stå och sitta avslappnat, vara närvarande i nuet, fokusera på en kroppsdel i taget "känn hur foten känns mot golvet", speciellt bra för folk med svårt med motoriken tror jag, jag har normal motorik, men tycker mycket om det då det är så avslappnande och lugnande.

Massage är saker jag tycker är bra också. Massage kan vara dyrt (runt 500-600kr/timme tror jag), men kan vara jättebra åtminstone nån enstaka gång, man blir totalt avslappnad och harmonisk länge eteråt, jag iallafall.

Läs på om asperger Läs böcker, biblioteket har många olika helt gratis, eller så kan man köpa billigt på internetbokhandlar.

Lär känna och/eller prata med aspergare. Habiliteringen, Attention och Föreningen Autism har informationskvällar ibland. Bästa och mest givande lär man sig från anda personer som också har AS, exempelvis här på forumet eller på lokala träffar.


Nu har jag babblat på så mycket att jag tappat bort vad ursprungsrågan var, men detta är ju några grejjer som vardera kan ge nån pusselbit till helheten.

Don efter person, och delproblem i samma person, från hela smörgåsbordet, säger jag med. Även det som för tillfället anses ute.
Oavsett diagnos naturligtvis. Den kan hjälpa att hitta rätt (och få ihop - ett moment som inte tål att fuskas med), men får aldrig bli det raster man ser någon igenom.
Och att det funkar är viktigare än både hur det funkar och personliga blockeringar hos inblandad personal.
Utopi? Hur komma så nära som möjligt isåfall?
Suck *blir så trött...*

Hej!

Vad har ni för erfarenheter av olika terapiformer? Jag står nu i begrepp att börja psykodynamisk terapi, vilket jag även testat tidigare. Då hjälpte det mig att få intellektuell insikt om mina problem, men ingen känslomässig bearbetning (kanske delvis pga att jag är aspie, vet ej. Nu ska jag gå in för att jobba på djupet så mkt jag kan, om jag väljer terapin). KBT har jag testat via internet men funkade inget vidare tyvärr.

Givetvis beror det ju på vad man har för problem m.m., vilken form som passar bäst. Men jag har hört att KBT rekommenderas framför psykodyn. till Aspergare. Finns det någon risk med psykodyn terapi för aspies, ngn som vet?

Det jag är mest rädd för är att denna terapeut ej tar aspergern på allvar utan misstolkar mkt som psykologiska problem även där det för mig är uppenbart asperger-relaterat. Jag har frågat henne hur hon förhåller sig till Aspergers syndrom och vad hon vet om diagnosen, men kan ej riktigt tolka hennes diffusa svar. Har precis börjat träffa en NPF-handledare som poängterar vikten av att en ev. terapeut är mkt insatt i Asperger för att kunna behandla en AS-klient på rätt sätt.

För några år sedan gick jag hos en psykodynamisk terapeut i fyra månader. Det gav inget resultat över huvud taget. Tror inte att jag tog någon skada, blev bara smått förvirrad över vissa saker hon sa.

Detta var innan jag kände till min diagnos, men jag visste att jag hade aspergerdrag, vilket en läkare en gång hade sagt utan att förklara närmare vad det innebar. Jag berättade i alla fall detta vid första sessionen, och då svarade terapeuten att för henne fanns inte sådant. I efterhand häpnar jag över detta uttalande men då reagerade jag inte.

Har senare träffat mindre ortodoxa psykodynamiker som accepterar AS, men inte heller de har hjälpt mig särskilt mycket.

Kan man fortfarande få psykodynamisk terapi till överkomligt pris? Eller har du fått hjälp dit på något sätt? (Svara inte om det är för privat, jag är bara förvånad. Det anses ju så urmodigt för tillfället...)

************

Vad jag har märkt: Psykodynamisk terapi kan vara suverän som hjälpmedel att öka självinsikten och bena ut skit man har dragit på sig under livets gång. Den sidan av det en människa är är KBT överhuvudtaget inte inriktad på, såvitt jag vet, och det kan för rätt aspergare ändå gälla precis lika påtagliga saker som att få hjälp med specifika praktiska problem, även om resultatet är mycket svårare att mäta.

Med en bra terapeut förstås, inte precis med alla - men det gäller ju KBT också.

Det behöver tyvärr sägas i nuvarande psykiatriklimat.

Men om terapeuten inte har en grundläggande orientering i neuropsykiatri och håller sig uppdaterad i den kan det gå djävligt fel, just för att man i den skolan av hävd tränas så ensidigt i att söka orsaker i psykiska livspålagringar. Vilket är djävligt synd på en terapiform som är oersättlig på sitt område.

Jag har gått i dynamisk terapi, vilket gav mig väldigt mycket som jag inte kunde ha fått på annat sätt, samtidigt som jag blev lurad och försenad just genom att de tolkade om biologiska saker till intrapsykiska. Det omtolkandet gjorde bland annat att jag inte fick någon hjälp med praktiska tillkortakommanden som berodde just på mina NPF-problem, enligt tesen att terapin hade fått sin fulla verkan först när man hade fått bukt med dem på egen hand.

Så man bör nog i alla händelser ta sig ett rejält öppenhjärtigt snack med sin tilltänkta terapeut om NPF, exekutiva funktionsnedsättningar och så vidare innan man bestämmer sig för om det kan vara värt att satsa på.
Jag kan också tänka mig att det bästa kan vara att låta terapin samverka med annan mer praktiskt inriktad hjälp.

Zombie skrev:Vad jag har märkt: Psykodynamisk terapi kan vara suverän som hjälpmedel att öka självinsikten och bena ut skit man har dragit på sig under livets gång. [...]

Och ge en känslomässigt stöd för att till exempel fortsätta leva under tiden, ifall man nu inte kan hämta tillräckligt av det någon annanstans ifrån.

Jag har gått i psykodyn.terapi i lite mer än ett år, där det kommit fram en del, men inget som fått mig att må bättre. Förrän nu. Min terapeut märkte nämligen att jag antagligen har asperger, ellet åtminstone drag av det. Jag har väldigt svårt att förklara, och kompenserar mina brister med "intellektuell begåvning", så hon har inte förstått vad som fått mig att må dåligt. Nu, när hon vet att hon måste vara väldigt konkret för att jag ska förstå, går det mycket bättre. Hon vet nu att jag inte kan berätta bara så, utan hon måste fråga "de rätta frågorna" för att vi ska komma nån vart.

Min terapeut har inga större erfarenheter med asperger, vilket kan vara en anledning till varför det tagit sån tid innan det kom fram. Och det är klart, jag har känt att det är meningslöst, att de inte hjälper och att vi inte kommer nånstans under terapin, men nu går det bra. Det har varit värt det.

Be terapeuten vara väldigt konkret, säg till när du inte förstår. Förklara för henne vad du tror och tycker, på alla sätt du kan komma på, skulle jag väl tipsa om.. Ge inte upp.

De flesta psykologer har ju en psykodynamisk skolning, sedan har de möjligen läst första steget i KBT. Rena KBT-psykologer inom den offentliga vården är ungefär lika vanligt förekommande som mammutar, som levde ungefär samtidigt som landstingens psykologer skaffade sin utbildning... (Ja, nu var jag lite spydig.)

Jag skulle vilja testa psykodynamisk terapi, men det finns väl inte inom landstinget så att man kan få det utan att betala allt man äger och har.

Sedan gäller det ju att träffa en bra, eftersom jag tror att det kan vara helt ogjort om man träffar någon som inte är bra på att läsa individer och/eller kan lite om AS och förstår att man fungerar annorlunda och att man klarar att reda ut gångna händelser utan att det blir fel.

Tack för all svar!

Bra råd! Tyvärr verkar denna terapeut inte ta diagnosen på allvar; pratade just med henne i telefon då hon snarare tog det personligt att jag frågade hur hon förhåller sig till Aspergers. Men då hon uttrycker sig mkt oklart (iaf för mig som vill att folk säger det de menar då jag inte fattar annat) kan jag inte tolka vad hon egentligen vill säga. Verkade bara som hon tror att jag ifrågasätter hennes yrkesroll.

Känns jävligt, då jag verkligen behöver terapi och äntligen fått beviljat statligt stöd (bor inte i Sverige för närvarande, andra regler i detta land).

Jag har inte gått i terapi men jag är nyfiken på mentaliseringsbaserad terapi och dialektisk beteendeterapi.

/nisse
Mentaliseringsbaserad terapi brukar oftast ges till de som har personlighetsstörningar som ex. Borderline, om du tror du skulle ha det kan du du ju be och få remiss dit och det brukar vara en lång kö :/ vet inte vart i staden du befinner dig men i Stockholm är det uppemot 1 års väntetid på MBT (mentaliseringsbaseradterapi) och dialektisk beteende terapi form är också liknande som MBT en terapi för de som har någon form av personlighetsstörningar som Borderline...

Vill du pröva det kanske du ska gå privat, det handlar mycket om en terapi både i grupp och individuellt att försöka kunna hantera sina känslor som man reagerar häftigt på och sen handlar det om att försöka sluta med självskadebeteenden av olika slag, brukar enligt många funka för de som har Borderline... Man brukar även skriva dagbok och klargöra sina känslor i skrivande form genom DBT (dialektisk beteendeterapin)..

Jag tror att Mentaliseringsbaserd terapi kan fungera för mig även om inte jag har borderline. Men jag har inte riktigt förstått om det är möjligt att få terapi inom den psykiatriska vården i Uppsala län. Jag får en känsla av att de vill ha så lite som möjligt med mig att göra.

ragnevi skrev:De flesta psykologer har ju en psykodynamisk skolning, sedan har de möjligen läst första steget i KBT. Rena KBT-psykologer inom den offentliga vården är ungefär lika vanligt förekommande som mammutar, som levde ungefär samtidigt som landstingens psykologer skaffade sin utbildning... (Ja, nu var jag lite spydig.)

Mycket bra poänger av Zombie också.

Har en aspig vän som blev psykiskt misshandlad av sin terapeut under 10 år innan jag föreslog att han skulle göra NPF-utredning. Detta med AS trodde den här dryga terapeuten ö h u inte på, men när min vän till slut fick en diagnos av en annan läkare och tröttnade på den okunnige översittarens misstolkningar så kunde han börja få riktig hjälp.

Men om både man själv och terapeuten vet att man har AS så torde ju risken för misstolkningar åtminstone minska något.