Jag blir tokig. Jag har diagnosen ADHD+DCD, den nyare benämningen av DAMP. Jag har varit väldigt annorlunda och märklig i hela mitt liv. När jag gör testerna som finns ute på nätet så får jag jätte höga poäng och mycket talar för att jag har Asperger. Jag har alla delarna utom det som egentligen är det centrala. Det som talar emot att jag har det är följande:

Ja kan läsa av folk perfekt
Jag kan se folks intentioner
Jag brukar kunna se vad folk är för typer
Jag förstår skämt, ironi och kan själv skämta och vara ironisk.
Jag har väldigt lätt för att handskas med folk och kan vända en människa på dåigt humör till ett glatt humör.
Jag har hög empati och kan sätta mig in i andras reaktioner och liv
Jag tycker synd om folk och väldigt känslig

Detta talar för att jag har asperger:
Jag äter gärna samma mat varje dag
Jag vill ha allt i vissa system
Jag vill ha hela mitt liv i listor så att jag vet och inte känner att jag missar och glömmer
Jag läste och skrev tidigt
jag har oerhört lätt för språk
jag kommer ihåg alla detaljer som andra inte gör
Jag lukade på allt som liten
Jag luktar och hör mycket starkare än andra
Jag har svårt med min kropp, man kan inte ta på mig på vissa ställen för det känns obehagligt. Jag kan inte umgås med folk för mycket, då behöver jag dra mig undan.
Jag behöver ha det tyst och lugnt omkring mig
oerhört ljudkänslig.
Jag har ett stort behov av att vara ensam
Jag blir trött på folk och tycker att de ofta är för jävliga
Musik och vissa texter har jag i huvudet som snurrar och jag lär mig liksom direkt
Jag klarar av värme och sol sämre än andra. Jag gillar inte sommaren
Jag hatar falskhet och är hellre ärlig
Jag har alltid haft ett hett temperament
Jag har aldrig ingått i en större grupp med vänner, orkar inte och det fungerar inte i längden
jag kan lätt få nya kompisar men jag förlorar dem alltid efter ett tag
Allt i hemmet måste vara på ett visst sätt annars blir det jobbigt
jag måste göra på vissa sätt för att det ska kännas bra
Ibland tolkar jag helt annorlunda än andra och de reagerar


Hoppas att ni orkat läsa

Min fråga är: Min läkare säger nej direkt. Han motiverar det med att han kan se det på mig när vi pratar, hade du haft det säger han så hade jag sett det när jag pratar med dig. allt det andra jag har då?

Jag undrar alltså: kan man inte ha asperger om man klarar det som jag skrev högst upp gällande kommunikation och känslor?

Jag är så tacksam om någon orkar läsa och svara!

Hej!

En aspergare kan mycket väl vara känslosam. De flesta kan känna empati, en del kan vara bra på att lyssna när andra berättar om sina problem. Själv kan jag oftast förstå ironi och skämt, fast jag vet att vissa kan ha problem med det. Jag har inga problem med att skämta eller använda ironi, fast jag gör det inte särskilt ofta.

Så ja, du kan ha Asperger fastän du är bra på allt det du skrev i första stycket. Asperger behöver inte alltid synas. Där har din läkare fel.

Hälsningar

Lilla Gumman

Av startinlägget tycker jag mig kunna läsa ut:

Du har helt rätt i fråga om vad man kan kunna som aspergare, och din läkare verkar ha fel.

Du kan mycket väl tänkas ha asperger.

Din läkare tycks vara inkompetent på samma sätt som folk här ideligen vittnar om. (Finns alltså hur många trådar som helst om det här, tyvärr har jag ingen adress i huvudet, men de går ju att hitta om man letar...)

Det ser ut som om du skulle kunna få en helt annan bedömning av en läkare som kunde sitt jobb. (Man har också rätt till annan läkares åsikt.)

Som alltid, särskilt över nätet, kan jag ha fel. Det är så mycket man inte ser eller kan missförstå av bara ett stycke text.

låter väldigt likt aspergers. läkarens motivation till att säga nej låter väldigt korkad, jag vet att aspies normalt är ganska monotona och känslolösa till uttrycket, något även min psykolog sa. men en läkare ska inte utan tester kunna säga nej, är nästan säker på att det finns lagar mot det =) kräv riktigt test hos psykolog, bara dom gör det äkta testet.

Papayan skrev:Min läkare säger nej direkt. Han motiverar det med att han kan se det på mig när vi pratar, hade du haft det säger han så hade jag sett det när jag pratar med dig.

Hej! Jag blir så arg o ledsen av att höra det där. Så typiskt. Jag har t o m träffat psykologer som i samtal efter ca 1 tim sagt att dom inte kunde se några tecken på AS hos mig.

På mig t ex så vet jag att det tidigare var svårt för många inkl allmänläkare att upptäcka AS-symtom i ett samtal. Det var på den tiden när jag fortfarande lade mkt kraft o energi på att spela en roll, inte verka för onormal o hänga med i NT-skådespelerierna - detta var inte hållbart i längden - så jag e mkt lättad över att jag fått min diagnos vilket numera gör att jag e ngt mer avslappnad i samtal, inte känner krav på mig att ha ögonkontakt med den jag pratar med jämt o ständigt. Dessutom har jag slutat upp med små-prateriet i möten- som tidigare dränerat mig på energi. Jag e jag liksom o jag tänker inte anpassa mig för andras skull jämt o ständigt /längre/.

En lättnad!

Rådet blir att Du söker dig vidare. Kanske till en psykolog direkt? Allmänläkare skulle Jag försöka undvika i möjligaste mån.

Ja, det glömde jag skriva: Allmänläkare ska man nog sky som pesten i sådana här frågor. Även specialister kan vara inkompetenta (inte ha läst på sedan de fick ett par timmar i utbildningen för femton år sedan, typ) eller höra till den falang som avsiktligt kör med egna restriktivare diagnoskriterier utan att kunna hjälpa folk på något annat sätt istället, men risken är mindre.

Papayan skrev:Min fråga är: Min läkare säger nej direkt. Han motiverar det med att han kan se det på mig när vi pratar, hade du haft det säger han så hade jag sett det när jag pratar med dig. allt det andra jag har då?

Det finns inte en enda expert på vår jord som kan utesluta AS genom att titta på en människa.
Det där visar på en högst inkompetent eller ovilja att ta reda på hur det är.
Jag aktar mig för likn förståsigpåare, begär en ny läkare som är beredd att kolla läget.

Till saken hör också att adhd och as kan maskera varan eller förvära o vise versa.

Ännu en sådan här inkompetent kvacksalvare...

I nästa vecka har jag fått förhandstips om att något ganska intressant kommer att hända just på det här temat. Den här läkaren och alla andra av samma skrot och korn kommer att få läsa ett och annat om vad de pysslar med i sin egen branschtidning...

Ser mycket fram emot den debatt som lär följa!

Hej

Tack så jätte mycket för era svar!! Det känns som om läkaren tycker det är lättare att bara avfärda!! Jag har fått en ny läkare nu som är kanon, jag ska ta upp det med henne och kräva ett test. Jag var ju som liten och t.o.m tonåring obekväm i alla möjliga samtal, jag kunde inte redovisa i skolan osv. Jag är övertygad om att jag har det!! Jag avskyr att sitta och prata med personer jag inte känner mig trygg med, jag blir nervös och måste tänka på vad jag säger osv.

Har svårt för att sitta framför läkaren t.ex och prata. Jag vill inte se läkaren i ögonen mer än en sekund, får ångest. Jag ska stå på mig och jag kan ju helt klart säga att när jag ser hur ni skriver här så kan man inte för en sekund tänka att ni är annorlunda!!! Jag har sett personer med asperger prata i videos. Jag har inte i kunnat se att de har något annorlunda. Nej, nu ska jag stå på mig! Jag vet att jag är en aspie och jag kommer fortsätta här på forumet för att prata med och stötta och få stöd av likasinnade!

många kramar

Pemer skrev:Ännu en sådan här inkompetent kvacksalvare...

I nästa vecka har jag fått förhandstips om att något ganska intressant kommer att hända just på det här temat. Den här läkaren och alla andra av samma skrot och korn kommer att få läsa ett och annat om vad de pysslar med i sin egen branschtidning...

Ser mycket fram emot den debatt som lär följa!

Intressant.

Hur får man ta del av den texten?

Jag startar en tråd med länk så fort jag ser att det är publicerat!

Kan bara säga att den allmänläkaren jag hade då, var hur bra som helst och ordnade en remiss till mig på en gång, så jag har inget negativt att säga om den allmänläkaren.

Hej

Nu är det nog jag som missförstår, men vilken läkare är det ni pratar om nu? Min var psykiatriker, är jag helt ute och turnerar

Hej Papayan. Jag inser att du skrev här för att söka något slags stöd. Jag kommer dock gå emot strömmen en aning. Jag gör följande bedömning utifrån ditt startinlägg:
1 Det som talar emot talar faktiskt emot även om det inte är något som är definitivt. En diagnos bör för övrigt gå efter problemen snarare än färdigheterna så det är i viss mån irrelevant.
2 Majoriteten av det som talar för enligt dig har med ordning och systematisering att göra. Det finns många utan asperger som har dessa egenskaper också. Min syster t.ex. som gör listor om allt som ska göras och kan sättas i system men som är så långt från asperger man kan tänka sig. Jag däremot som har en diagnos är mycket ostrukturerad och bäddar knappast ens sängen trots att tiden finns att göra det. Papper och böcker ligger i drivor på mitt territorium.
3 Det som talar för på allvar är sådant som överkänslighet för exempelvis ljud och beröring men det kan även förklaras med hypersensitivitet som omkring 10-15 % av befolkningen har.
4 Det största argumentet för är a) Din oförmåga att fungera väl i grupper. b) Trötthet p.g.a. sociala interaktioner. c) Din oförmåga att behålla vänner (savgast enligt mig eftersom det knappast är ett unikt problem för aspiesar).

Hur som helst lycka till och oavsett diagnos eller inte så är du naturligtvis välkommen här på forumet. Glöm inte att vara dig själv. Det är viktigare än någon diagnos!

Man kan ju även ha olika grader av AS. Att t.ex. sakna viktiga nyckelkriterier, betyder INTE att man inte har starka drag av AS.

Och det är som Krake skrev, de ska gå efter problemen, inte färdigheterna. De får inte snabbt avfärda någon för att den har en färdighet. De behöver dessutom utreda HUR den färdigheten har utvecklats, eftersom många aspergare faktiskt mekaniskt lär sig saker som andra kan naturligt. Därför säger inte slutresutlatet någonting egentligen. Och det problemet (att avgöra hur fördigheten uppstod) ökar ju äldre aspergaren blir.

Att greppa halmstrån och avfärda en person för att den hade en färdighet (men tio oförmågor) påminner om FKs sätt att arbeta, och där man känner sig som i en rättegång från en amerikansk advokatsåpa, behöva försvara allting och "bevisa". Fy fan. Jag har träffat många läkare som är sådana, men som tur är, inte inom psykiatrin (förutom med anorexi, där min vikt alltid var för hög eftersom jag är mycket längre än normallängd, och därmed har lika mycket högre idealvikt).

Flinta skrev:Rådet blir att Du söker dig vidare. Kanske till en psykolog direkt? Allmänläkare skulle Jag försöka undvika i möjligaste mån.

Nu kanske det blir lite OT, men kan man göra det? Gå till psykolog direkt menar jag. Trodde man var tvungen att få remiss från vårdcentralen.

Allvitr skrev:

Flinta skrev:Rådet blir att Du söker dig vidare. Kanske till en psykolog direkt? Allmänläkare skulle Jag försöka undvika i möjligaste mån.

Nu kanske det blir lite OT, men kan man göra det? Gå till psykolog direkt menar jag. Trodde man var tvungen att få remiss från vårdcentralen.

Ja, du kan söka direkt på öppen psykmottagning. Det har jag gjort, t.o.m. innan det blev tillåtet med självremisser.

Kom gärna och slå mig med en slägga i skallen, dina första punkter talar emot diagnosen. Kan du inte tala om dina problem för läkaren istället för att prompt jaga en Aspergerdiagnos?

Himlarns vad glad jag skulle bli om någon efter utredningen hade sagt att de problem jag hade gick att arbeta bort och utveckla istället för HFA. Jag är ett missanpassat missfoster i en glasbubbla på hal is. Jag förstår absolut ingenting om socialt samspel, jag pratar nästan aldrig och måste jag lyssna tar det kanske 10 sekunder innan jag helt plötsligt inte hör personen längre. "Hmmm.. J ag hör de in te va d dusa.."

Jag är annorlunda. Okej. Men är man annorlunda blir man överkörd.

Visst talar de första punkterna mot asperger så där rent generellt, ytligt bedömt, enligt schablonbilden och hos en ung person; men de utesluter det inte. Ens hos en ung person.

Och asperger eller ej, och vare sig man har det eller bara "prompt vill ha det", inget av det spelar ju någon roll när läkaren inte är kompetent att bedöma den saken. En läkare som avfärdar Papayans punkter med

Papayan skrev:att han kan se det på mig när vi pratar [att P. inte har asperger, Z:s anm.], hade du haft det säger han så hade jag sett det när jag pratar med dig.

är inte det.

Vilket naturligtvis bygger på att Papayan har lämnat en hyggligt rättvisande redogörelse, men så är det ju alltid.

shibedibato skrev:Himlarns vad glad jag skulle bli om någon efter utredningen hade sagt att de problem jag hade gick att arbeta bort och utveckla istället för HFA. Jag är ett missanpassat missfoster i en glasbubbla på hal is. Jag förstår absolut ingenting om socialt samspel, jag pratar nästan aldrig och måste jag lyssna tar det kanske 10 sekunder innan jag helt plötsligt inte hör personen längre. "Hmmm.. J ag hör de in te va d dusa.."

Jag är annorlunda. Okej. Men är man annorlunda blir man överkörd.

Det här låter ju inte roligare för det. Men kanske ämne för en egen tråd?

Jag skulle nog ändå vilja påstå att det går att se om någon har AS, men då måste man vara extremt påläst inom ämnet och ha lång erfarenhet av folk med AS. Man får tänka på att mycket information som vi får ifrån andra människor kommer ur det visuella, inte enbart vad vi säger. När man har AS så blir det lätt att man koncentrerar sig allt för mycket på vad som sägs skrivs, för somliga med AS går det att mekaniskt träna upp färdigheter som någon här tidigare skrev. Själv har jag tränat upp mig väldigt mycket inom det psykologiska sociala samspelet i mellan människor. Jag vet hur man använder kroppsspråk och även hur man läser av det, kan läsa i mellan raderna, ser snabbt om folk ljuger osv. Allt detta är för att försvara mig i mot omvärlden som aldrig kommer att förstå mig, då vi inte tänker likadant.

Kan personligen säga att jag inte alls känner igen mig själv när jag läser stereotyps kriterier för AS, om jag ska beskriva mig själv så kommer jag inte göra det utifrån vad man kan läsa om diagnosen på nätet. Du kan lika gärna vara hypokondriker och därför säger läkaren så för att du inte ska få för dig att du har AS, alltså han gör det för ditt eget bästa.

Många som börjar läsa kriterier för olika psykiska problem känner igen sig, det är för att kriterierna är skrivna så att folk utan diagnos ska förstå dem lätt utifrån sig själva. Det så i många fall tror jag att det är boven i dramat när folk bli bombsäkra på att de har de och de, hur mer folk läser desto sjukar blir de. Fast det glöms i vanliga fall snabbt bort eller bortrealiseras, men är man hypokondriker så får man mer ångest och känner att man behöver få hjälp med den sjukdomen, som man efter att ha läst om det är övertygad om att man har.

Sedan handlar det här också om att tänka % sannolikhet. Hur stor % chans är det att läkaren vet vad han gör, han har titeln läkare som höjer han % i sannolikhet. Sedan tänker man någon random person på nätet som man läst ett inlägg av, hur många % sannolikhet är det att han/hon vet vad den skriver om. Att direkt avfärda läkaren som kvacksalvare är nog den minst troliga % så det är inget jag själv utgår ifrån. AS har blivit en mode diagnos som många med problem vill ha, just för att det finns mycket hjälp att få om man har AS. Där har vi även ett motiv som ytligare sänker % chansen för random person på nätet. Sedan så känns din sjukdomsbild väldigt fabricerad, det mesta är sådant som man kan läsa om teoretiska saker, det låter inte personligt eller som om du talar av egen erfarenhet, när du radar upp de eventuella sakerna som talar för att du skulle ha AS.

Med det här inlägget utesluter jag inte att du skulle kunna ha diagnosen, ville bara påpeka att man inte bara bör avfärda en läkare så där. Det kan finnas väldigt många andra motiv för han att säga som han gör, risken för att det är han som har fel istället för patienten är väldigt liten och därför bör man se till det som är mest troligt tills motsatsen är bevisad. Det kallas vanligt hälsosamt kritiskt tänkande, vilket man oftast tjänar på att hålla sig till (i det stora hela tjänar man på det)

Det här är absolut inget jag säger för att vara elak på något sätt utan det är bara min helt ärliga åsikt. Efter många år med en fastställd AS diagnos har jag lärt mig en hel del om mig själv och personer runt om mig, väldigt glad att jag började läsa psykologi, det har hjälp mig otroligt mycket när det gäller att förstå andra och mig själv.

Vet många som bara fått AS diagnosen kastad på sig utan vidare, vet även folk som definetift inte har AS i verkligheten Det är bara på papper som de har den diagnosen, för att de är lata och vill ligga på soffan samt håva in skattepengar och få hjälp med allt. Jag hatar faktumet att jag behöver hjälp för att klara mig, min skolgång var ett rent helvete, jag började gå på bup redan som 5 åring, jag har staplar med papper som bara handlar om mig. Det tog 13 år för dem att tillsist sätta fingret på vad det var som var fel, då var jag så bitter på dem så jag tog inte ens åt mig att jag hade den diagnosen, utan jag förnekade det en längre tid. Kände inte alls igen mig när jag träffade andra med AS, ända fram tills jag träffa en person som jag fortfarande har god kontakt med än idag. Nu på senare tid har jag träffat 1 person till med AS som jag känner igen mig själv mycket i också. Så totalt 2 personer som jag har en del likheter med, kan dock inte säga att jag gett mig ut på jakt efter folk med liknande AS som min egen. Vi är alla väldigt olika och att blint gå efter ett papper kommer aldrig att funka. Om man vill få en bild av hur någon person med AS fungerar då måste man ha praktisk erfarenhet av det, den ända som verkligen vet hur det funkar är den som har AS själv. Vilket är lite problematiskt då folk som har AS oftast har svårt för att beskriva saker till folk som inte har AS, enligt mig är det dock rätt logiskt. Det går inte att förklara för någon som är färgblind hur en färg ser ut, sedan finns det olika grader av färgblindhet. Är du på gränsen till färgblid då kan du beskriva mellantinget (samma om du är 25 % färgblind kan du beskriva 25 % färgbildhet)

Nu är det dock så att färgblindhet är något som är väldigt lätt att testa och är man det då är man oftast medveten om det själv, AS är ett extremt mycket mer komplicerat problem/fördel. Själv väljer jag att se det både som ett handicap och en fördel, då jag inte rakt igenom anser att det är negativt, då det skulle betyda att jag hatade mig själv. Jag hatar inte mig själv hur mycket folk en säger att det är mig som det är fel på så köper jag det inte, eftersom de förmodligen har lika svårt att förstå mig som jag har att förstå dem.

Problemet för mig är inte diagnosen i sig själv utan det är en väldigt oförstående arrogant omvärld, som anser att allt som avviker ifrån normen är skadat eller fel. Det är det värsta jag vet och jag kommer aldrig att acceptera någon som tänker så, ömsesidig respekt är det som gäller. Behandlas jag med respekt, då kommer jag att behandla dig med respekt. Det är absolut ingen som har rätt eller fel, det är bara olika uppfattningar ifrån olika individer.

Jag kommer aldrig att krypa för någon eller något, som man kan se att många med AS gör. Livrädda för att göra något fel eller misslyckas med något de håller på med, för att normen vill att det ska vara så. De kan aldrig lita på sig själva utan måste ständigt fråga de ”normala” vad de ska göra då de blivit itutade att de inte förstår eller kan göra saker på egen hand. Folk ska alltid visa hur man gör, personligen blir jag bara arg när det händer. Jag gör på det sättet som funkar bäst för mig, hela mitt liv handlar om effektivisering, så varför får jag inte göra saken så effektivt och produktivt som det går? Nä juste det finns ingen anledning. Det är lustigt när ett av kriterierna för AS är svårigheter för förändrig, men om vi ser på det så här. Om jag gör på mitt sätt och det funkar bra och produktivt, vad är det då de här ”normala” personerna vill uppnå igenom att visa mig ett annat sätt att göra det på? Varför har normala personer ett ständigt behov av att lägga sig i andra personers liv, så fort det skiljer sig ifrån normen lite eller mycket. Vem är det som är rädd för förändring. Jag bryr mig inte om någon är lite/mycket avvikande, pratar om saker som faller utanför normen eller moralen, eller gör saker på ett sätt som inte jag gör. Så länge det inte påverkar mig produktivt så är det av väldigt liten betydelse, varför ska då inte jag möts med samma respekt? För att jag inte är någon jantelags Hitler som pekar med hela handen så fort jag ser minsta förändring ifrån normen och skriker rakt ut nej det är fel. Sluta genast annars blir det gaskammaren för att vi är så rädda för dig som gör saker på ditt sätt du din jävla ASare. Så vem är det som inte tål förändring om man ser så på saken, folk skyller bara sina egna brister på andra det har inget att göra verkligheten. Skulle Albert Einstein ha kommit med nya vågade teorier om han var rädd för förändringar eller Isaac Newton eller andra historiska personer som kommit med nya idéer, teorier, strategier inom krig, båtbygge, uppfinningar tagna ur framtiden osv.

Nu har jag glidit iväg mycket men min poäng är att det jag skriver om nu kommer ifrån mig själv. Det är inget som jag saxat ifrån wikipedia för 5 minuter sedan, eller hittat i en liten handbok om AS på 2 – 3 sidor, som man kan finna lite här och var på psykmottagningar i vänterummet. Utan oss speciellister hade samhället aldrig varit som det är idag och vad är tacken för det, att vi bli alienerade av det samhälle som våra föregångare hjälpte till att skapa. Bara för att det inte behövs några speciallister längre utan det behövs slavar, robotar som de så gärna också kallar de autister som förväxtslas med högfungerade speciallister. De säger att många med AS känner att de blivit födda i fel årtal, antingen 100 år för tidigt eller för sent. Kanske möjligtvis så är det så för att det är sant, tidsrymden som vi är inne i nu befinner sig precis på kanten till kollaps. Ny tänkandet måste fram igen, speciallisternas tid är snart inne igen. Den tiden då nytänkande igenom logisk grön systematisering är ända chansen för överlevnad, det går snart inte att tejpa igen hållen i gift dammen som är våran livsstil idag.

De listiga sociopaterna längst upp i näringskedjan kommer att ätas levande när steken byter sida, när lögnerna inte längre klarar av att hålla massorna i schack. Då ska jag stå där med kniv och gaffel och vänta utanför riksdagshuset, det kan alla lönfetta fläskkreatur vara så säkra på. Sanningen segrar alltid tillsist och då får lögnarna bita i det sura äpplet. Det sura äpplet som de mata oss med sedan våra första fotsteg i den här sjuka världen, byggd av lögner för att tjäna endast ett fåtal individer väl. Nej nu får jag ge mig helt OT nu.

MvH

Hjälp Theone?

Jösses vad du rabblar. Du markerade ditt sätt att tänka på, vara, fungera. Nu tycker jag vi återgår till resten.

Det jag håller med om är att AS blivit en modediagnos, jag har sett vanliga och fullt fungerande människor jaga diagnosen. De har frågat mig vad jag tycker, och jag har varit ärlig (kan inget annat). Jag tror dessvärre att alla människor som jagar diagnosen för skoj skull skadar resten med riktig AS.

Nu behöver det inte vara så för TS, däremot ansåg jag att han skulle ta upp vilka problem han har = lösning, istället för att få tunnelseende för AS. Kanske läkaren själv kommer på idén..

Zombie skrev:Det här låter ju inte roligare för det. Men kanske ämne för en egen tråd?

Vad ska jag prata om?

Jag tycker det låter som du klarar dig bra i livet. Du har lätt för att umgås med folk och kan laga mat.
För att få diagnosen AS krävs det att man har "en genomgripande störning i utvecklingen och för advekata färdigheter". Det har inte du.

Däremot har du drag av AS, men därför MÅSTE man inte få en diagnos.

I så fall är vi många aspergare som inte har asperger. Då får du föreslå en annan diagnos, för någonting har vi som gör att många av oss behöver diagnos och/eller konkret hjälp.


Att en vanlig sorts experter gör samma fel gör inte att ni har rätt. Den sortens experter måste börja inse en del saker - bland annat:

- att alla människor är mer än det man kan se utifrån, för att inte tala om under kort tid i konstruerade situationer;

- att det därutöver är tänkbart att även en "dysfunktionell" person (som man redan därigenom omedvetet automatiskt förminskar) kan tänkas utvecklas under livets gång liksom också lära sig att både trotsa och kompensera för sina brister;

- att dessa brister för den skull kan finnas kvar och utgöra en farlig svaghet på precis samma sätt som det vackra Venedig som håller på att sjunka.

- att det alltså inte räcker att hålla sig till forskning på och diagnoskriterier utarbetade för barn och med ovannämnda skygglappar - i all synnerhet inte om man dessutom gör en strikt tolkning av dem;

- en och annan som börjar reflektera över det kanske rentav upptäcker att forskningen och diagnoskriterierna dessutom bygger (nästan) enbart på pojkar - så hela kvinnokönet får de också ta reda på om på något annat sätt. (Att efter det begära att de inte ska identifiera mankönet heller med schablonen känns nästan som överkurs, men den borde de förstås också gå. Även det kan rädda livet på en del.)

Jag vet att det kan vara svårt att hitta på forumet, men försök läsa runt litet och se vad folk själva har skrivit. Det finns klistrade metatrådar först i avdelningarna med länkar som kan hjälpa till litet.