Tack!

Jag vet hur du mena att man träffa nån som man aldrig trodde att det skulle slå in jag har en kille Tobias han är jätter söt snäll omtänksamt om man tänke på honom då försvinne alla problem för en stund.
det är en dröm som jag aldrig vill vakna ur. han är medlem här oxå
det är jätter lätt att prata med honom om pikachu och andra saker
jag gillar att prata med honom för då flyge tiden iväg och man har inte tråkit. jag är rädd att han ska lämnar mig han är det första och enda killen som har sagt att Charge syndrom bryr han sig inte om bara jag är mig själv och det är jag verkligen snäll omtänksamt tjej.

Det här hade jag missat! Jättegrattis, Catasa & medlem X.

Tack Inger.
Han med stort H kommer nog hit o gör sej till känna snart. Jag ska säga till honom annars
Kul att du ringde!

Hej! Det är jag som är pojkvännen!

Jag hade en stark misstanke... och den var riktig....

Vad kul!! Grattis till er båda!!

Vi gav varandra små hintar hela tiden i forumet om att vi var intresserade i hopp om att den andre skulle förstå, och dessa lyste tydligen igenom till er andra då.

Ja. Just hihi
Fast vi lärde känna varann lite utanför forumet först. Vi gick till samma ställe nästan varje tisdag mellan 6:e mars till 24:e april.

Jag missade det totalt och blev jätteöverraskad. Pemer måste verkligen haft ögonen på skaft!

catasa skrev:Ja. Just hihi
Fast vi lärde känna varann lite utanför forumet först. Vi gick till samma ställe nästan varje tisdag mellan 6:e mars till 24:e april.

Det är ju extra roligt att vi inte träffades via nätet först utan i verkligheten, och att det var där som kärleken började växa.

Grattis till dig och din kille hoppas att det går bra =)
det låter mycke roligt ska du veta =)

Ja.

jag vill gärna tro att jag var kär som fjortis en gång, men tror på ren logik att det var mer hormoner än kärlek då jag sen dess aldrig känt något för någon. jag väntar mig inte att någonsin få veta hur det känns, men det gör ingenting =)

Sist jag blev kär så var det under min neuropsykiatriska utredning. Jag tror att jag blev förälskad i den mycket förtjusande psykologen i utredningsteamet. Jag inbillade mig att hon var intresserad av mig då hon ställde frågor utanför de standardiserade frågeformulären. Jag tänkte dock att det skulle vara opassande och fråga om en date under pågående utredning, varpå jag valde att avvakta. Min utredning avslutades med avstämmningsmöte som var en mindre folksamling med utredningsteam, praktikant, min nye psykiatriker två handläggare från försäkringskassan. Efter ett längre sammanträde där jag och mina diagnoser grundligt avhandlats så rusade jag där ifrån, nästan i panik. Det blev aldrig av att fråga om en date.

Jag är bra på att låtsas vara kär. Jag gillar att ha en person att dyrka.

Men visst har jag varit kär på riktigt! Men jag blir enkelt utnyttjad, plus att mina förhållanden aldrig har fungerat i längden eftersom att personen har blivit skrämd av mig, eller så har jag själv inte klarat av relationen av diverse anledningar.

Mitt mål med livet är faktiskt att hitta en person som jag passar fruktansvärt bra ihop med. Han ska vara som jag och förstå mig helt.

Kärlek är det enda som jag värderar högt här i livet. Det och min dator, fast jag försöker att börja dyrka dominobrickor också. Man får väl se hur bra det går!

Klart att jag har varit kär, många gånger! Men har ännu inte hittat min tvillingsjäl i livet. Jag letar vidare!

Jag misstänker att min inställning till kärlek är på något sett överromantiserad och storslagen, har svårt (omöjligt) att hitta någon som delar mina värderingar.

Jag har bara varit i två förhållanden i mitt liv trots jag är 28 år. Båda gånger utomlands (USA och Australien) och med andra aspies.

Mitt första förhållande var ett sådant då mina och hennes värderingar passade perfekt ihop. Tyvärr blev det krångel med visum och vi åkte fram och tillbaka mellan Sverige och USA för att kunna vara tillsammans så mycket vi kunde.
Det varade dock bara i lite drygt ett år. På grund av att jag fick ett sånt tantrum och kastade saker omkring mig och grät och skrek vid ett tillfälle i slutet. Då tyckte hon inte att jag kunde vara tillsammans med henne längre. Vi är dock fortfarande kära i varandra 4 år senare trots att hon har pojkvän nu. Det var så magiskt, jag vill kunna hitta någon med liknande värderingar igen gärna i Sverige.


Min inställning är att ett förhållande bör vara för evigt, det bör iaf vara det man utgår ifrån.

Medan ett temporärt förhållande som man vet att det kommer ta slut.
"Vi kan va ihop ett tag." "jag vill prova många förhållanden innan jag bestämmer mig". Jag kan inte förstå meningen med det.

För mig är det så här: För evigt, annars får det vara!
Och det ska vara magiskt kärlek hela tiden.

Finns det kvinnor i min ålder 20-35 i Sverige som delar den här åsikten och som är aspies? Så skulle jag gärna prata med dem.
Andra saker: man ska kunna dela ALLA sina djupaste hemligheter.
Förhållande ska iaf så gått det går försöka uppehållas HELA LIVET!

Jag känner bara som så att tillfälliga förhållanden är meningslösa.

Någon som gillar att gråta i varandras armar.
Någon som gillar att ha någon som tar hand om henne när hon är sjuk.
Någon som ser kärlek som stort och magiskt.
Någon som ser sexualiteten som mystiskt, magiskt, och alldeles speciellt.
Någon som är intresserad av djupa tankar, som kan prata om djupa tankar svåra som lätta.
Någon som inte undviker svåra jobbiga ämnen.
Någon som inte hela tiden måste prata om "säkra" ämnen, "prata om film", "prata om vad jag såg på internet", "vad som hände på jobbet" osv
Fast som ändå kan prata om sånt ibland också.

Förklarar jag mig bra? Eller är det bara rappakalja?
Jag vill så gärna träffa någon här i Sverige för en gång skull, fast gärna någon av utländsk bakgrund.

Det var båda gångerna i mitt liv tjejerna som sökte sig till mig, inte tvärsom. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt om jag nu skulle hitta en person som uppfyller det jag söker i en flickvän.
Det viktigaste av allt är dock det här med att det ska från början vara meningen att förhållandet ska vara för evigt. Det verkar ovanligt sätt att tänka så numera. Men någon där ute måste det väl finnas?

Jag känner mig så desperat. Jag vill så gärna att någon ska hålla min hand, och dela mina hemligheter med någon och låta den dela sina med mig, och att vi kan trösta varandra, kramas och gråta.

Låter jag tokig? Eller finns det någon där ute som förstår?