Jag arbetar på ett större företags IT-avdelning och igår var det obligatorisk konferens med föreläsning och nästan tre timmars grupparbete (och senare mingel, middag och underhållning som jag hoppade över). Föga anade jag att föreläsningen skulle bli jobbigare än grupparbetet. En hurtig skrikande man presenterade hur han tror att arbetsmarknaden kommer att se ut om några år. Hela tiden tryckte han fram nya bilder på skärmen bakom sig och blandade allt med högljudda youtube-klipp. Det var meningen att vi skulle skratta, att vi skulle ha roligt, men jag blev bara beklämd och ledsen.

Jag passar inte in längre. Eller, det har jag ju aldrig gjort, men jag har med undantag av ett år kunnat jobba hela mitt vuxna liv. (Får nog säga att det varit en stor del tur inblandat.) Jag har givetvis märkt hur arbetsmarknaden har vridits till att handla mindre om det arbete man utför till hur social man är, men efter den här föreläsningen blev jag lite rädd. Vi fick rådet att inte anställa de som är flitigast, utan de som har flest vänner på Facebook, de som har mest humor (hur mäter man det?) och de som är villiga att spexa vid kaffeautomaten. De som kan bjuda på sig själva. Lite ”strunta i jobbet, det utför sig själv bara man har roligt under tiden”. (Vår Kundservice har visserligen redan haft intervjuer med nya medarbetare som mer liknar Idol-uttagning än något annat.)

Länge undrade jag varför jag alltid misslyckats så grovt vid arbetsintervjuer. Nu vet jag att det beror på att jag missar alla de tusentals (för mig) osynliga signaler som intervjuaren sänder ut och som jag missar att skicka tillbaka. Hela min uppenbarelse visar att jag inte kommer bli en bra medlem av teamet, att jag inte kan föra mig socialt. Men jag kan arbeta. Jäklar, vad jag kan jobba. Monotont och länge. Fast hur länge kommer det räcka? Hur lång tid tar det innan jag blir utsparkad för att jag inte kan kallprata eller inte vill vara med på festerna? Finns det verkligen inte plats för oss som inte riktigt passar in i de vanligaste mallarna?

Fy fan. Din beskrivning av föreläsaren ger verkligen kalla kårar längs ryggen...

Sussietuss skrev:Vi fick rådet att inte anställa de som är flitigast, utan de som har flest vänner på Facebook, de som har mest humor (hur mäter man det?) och de som är villiga att spexa vid kaffeautomaten. De som kan bjuda på sig själva. Lite ”strunta i jobbet, det utför sig själv bara man har roligt under tiden”. (Vår Kundservice har visserligen redan haft intervjuer med nya medarbetare som mer liknar Idol-uttagning än något annat.)

Detta låter så vidrigt så man hoppas förtvivlat att det är ett extremfall och inte representativt för dagens svenska arbetsplatser.. Men i det här fallet är jag tyvärr ganska pessimistisk...Känner igen mig alltför väl.

Man blir bara så jävla förbannad på vilket sjukt jävla samhälle vi lever i.

Så framtiden för mig innebär alltså daglig verksamhet? För att jag jobbar med min arbetsuppgift istället för att prata med kollegor?
Iofs så är det inte så mycket tid för prat med kollegor när man jobbar som bussförare. Vid terminaler och i fikarum kanske. Men då har man fullt upp med att äta eller kolla sina tjänster.

Vad var det för slags föreläsare? Det verkar som att även de personer som kan kallas normala har ångest över att de en dag inte räcker till. Vilket kanske kan förklara manisk hurtighet och forcerat betende. Jag tror att det är en liten del av befolkningen som lever upp till kraven på framtidens arbetsmarknad.

nisse skrev: Det verkar som att även de personer som kan kallas normala har ångest över att de en dag inte räcker till. Vilket kanske kan förklara manisk hurtighet och forcerat betende.

I deras (de normalas) fall kanske sånt kan lösa deras problem. När de väl kommit ur sina utbrändheter, ångestperioder, livskriser och tomhetskänslor. Men de är liksom bättre rustade än vi. De har inte vår grundproblematik.

Västerlandets slutgiltliga undergång inträffar då alla tramsar och spexar vid kaffeautomaten istället för att sköta sitt arbete.

nisse skrev:Västerlandets slutgiltliga undergång inträffar då alla tramsar och spexar vid kaffeautomaten istället för att sköta sitt arbete.

Jag kan iofs känna att jag jobbar inte bra om det känns dåligt "i luften" på en arbetsplats. Som någon - wuwei (?) - skrev nyligen att hon hade tentakelkänslighet för dåliga stämningar, och det har jag med.

Men det beror inte på relationerna med de andra - jag är där för att sköta ett arbete, inte för att sticka ut på en segeltur varannan dag - utan på att jag inte känner att det går bra i mitt arbete. Men det har att göra med min prestationsångest (hur man nu ska komma tillrätta med det). Om det skulle uppstå konflikter med andra (sällan i mitt fall) kan jag dock må ytterligare sämre av det vilket lätt kan eskalera.

Iofs går det inte att komma ifrån att dagens arbetsplatser är väldigt socialt intimt sammanflätade platser. Vilket skapar många av våra problem. Därför vore nog egen verksamhet ofta det idealiska för oss.

Sussietuss skrev: Vi fick rådet att inte anställa de som är flitigast, utan de som har flest vänner på Facebook, de som har mest humor (hur mäter man det?) och de som är villiga att spexa vid kaffeautomaten. De som kan [i]bjuda på sig själva

Sa han varför? För det låter som en ganska korkad strategi.

Jag läste för ett tag sedan en artikel om varför det gick dåligt för Yahoo och inte företag som Google och Microsoft, och en stor skillnad är att Yahoo vägrade se sig själva som ett it-företag och agera efter det. Istället beskrev de sig som ett mediaföretag och anställde socialt kompetenta flinande kostymnissar istället för kompetenta programmerare, medan Google and Microsoft gjorde (och gör) det motsatta.

Det verkar rätt uppenbart att ett företag som satsar på kompetens och flit har en stor konkurrensfördel över företag som anställer clowner som kan spexa vid kaffeautomaten.

Många arbetsplatser har en dåligt mental arbetsmiljö pga dåligt ledarskap, organisation och missämja i abetsgruppen. Detta skapar grogrund för informella herarkier och mobbing. Personalen blir mer mån om sina postitioner. Man kan ha en trivsam arbetsmiljö utan att spåra ut i gränslösheter.

Förklaringen var att människor som är spexiga, pratar vid kaffeautomaten och kan bjuda på sig själva ofta är väldigt kreativa och då skulle tydligen allt bara lösa sig (oklart hur). Det kliade under hela huden på mig av önskan att ställa mig upp och fråga varför inte tystlåtna och flitiga människor kunde vara kreativa, men givetvis vågade jag inte.

Sociala människor (som trivs på sin arbetsplats) sprider även vidare goda tankar om det företag de jobbar på. Och det skulle ge bra reklam.

Sussietuss skrev:Förklaringen var att människor som är spexiga, pratar vid kaffeautomaten och kan bjuda på sig själva ofta är väldigt kreativa och då skulle tydligen allt bara lösa sig (oklart hur).

Min erfarenhet är att folk som är extroverta ofta är mindre kreativa och mer sällan har några starka intressen alls, förutom att babbla oupphörligt.

Altus skrev:

Sussietuss skrev:Förklaringen var att människor som är spexiga, pratar vid kaffeautomaten och kan bjuda på sig själva ofta är väldigt kreativa och då skulle tydligen allt bara lösa sig (oklart hur).

Min erfarenhet är att folk som är extroverta ofta är mindre kreativa och mer sällan har några starka intressen alls, förutom att babbla oupphörligt.

Det är min uppfattning också. Eller, kreativitet finns hos alla typer av människor, givetvis. De som babblar lägger kanske ner mindre tid på det kreativa än de som hellre sitter vid sin plats och jobbar.

Jag blev bara så orolig när jag satt där och lyssnade på föreläsaren. Vet inte hur spritt detta synsätt är på den svenska arbetsmarknaden och förmodligen kommer även det här mattas av och försvinna för att ersättas av något nytt. Men kommer jag kunna hänga kvar tills dess? Och vad är det som säger att det som kommer härnäst inte är än värre?

Altus skrev:Jag läste för ett tag sedan en artikel om varför det gick dåligt för Yahoo och inte företag som Google och Microsoft, och en stor skillnad är att Yahoo vägrade se sig själva som ett it-företag och agera efter det. Istället beskrev de sig som ett mediaföretag och anställde socialt kompetenta flinande kostymnissar istället för kompetenta programmerare, medan Google and Microsoft gjorde (och gör) det motsatta.

Google och Microsoft skiljer sig en del från "normala" amerikanska och även svenska företag. Google och Microsoft inser att man inte kan outsourca alla programmerare till Indien och Asien - man inser behover att av några faktiskt behöver finnas på plats hemma i USA. Även i Sverige har problemen med kulturkrockar märkts - men inte tillräckligt - när man försökt jobba för mycket med Asien.

Sedan är inte Google och Microsoft - och även exempelvis Volvo IT - främmande för att hämta över begåvat folk från Indien och Asien till Staterna. Allt handlar i slutändan om begåvning. De flesta begåvade människor känner inga nationella eller globala gränser eller moraliska dilemman - de är bara ute efter intressanta utvecklande arbeten.

Så programmerare i USA - tror jag - ses fortfarande som en hedervärd och eftertraktad yrkesgrupp. Medans här i Sverige är risken att de enda som efterfrågas här är projektledare, arkiteker, ingenjörer, strateger, verksamhetsutvecklare, analytiker - medans programmerare kan se sig om efter nåt annat. Det kanske handlar om prestige - vad vet jag.

Sussietuss skrev:

Altus skrev:

Sussietuss skrev:Förklaringen var att människor som är spexiga, pratar vid kaffeautomaten och kan bjuda på sig själva ofta är väldigt kreativa och då skulle tydligen allt bara lösa sig (oklart hur).

Min erfarenhet är att folk som är extroverta ofta är mindre kreativa och mer sällan har några starka intressen alls, förutom att babbla oupphörligt.

Det är min uppfattning också. Eller, kreativitet finns hos alla typer av människor, givetvis. De som babblar lägger kanske ner mindre tid på det kreativa än de som hellre sitter vid sin plats och jobbar.

Men kan du som aspig typ sitta vid din plats och jobba kreativt och produktivt ifall du har dessa obehagskänslor som du själv beskrivit i den här tråden?

Frågan är egentligen om aspiga typer kan koppla bort sina känslor och inte påverkas av att någonting "känns" dåligt på arbetsplatsen?

Jag kan då rakt inte göra det. Jag är extremt "tentaklig". Men å andra sidan vet jag inte om jag verkligen har Asperger - jag är mitt under min utredning.

barracuber skrev:Jag kan iofs känna att jag jobbar inte bra om det känns dåligt "i luften" på en arbetsplats. Som någon - wuwei (?) - skrev nyligen att hon hade tentakelkänslighet för dåliga stämningar, och det har jag med.

Jo, visst var det jag som skrev det.

Finns det problem på en arbetsplats i form av dålig stämning och kränkningar verkar det som att försöka släcka en majbrasa genom att pinka på den att ta dit någon skojfrisk typ som ska lätta upp stämningen.
Dålig stämning försvinner ju inte för att man har ett gäng lustigkurrar anställda. För skämten kan gå överstyr och bli mobbing mycket lätt. Det kan bli som jag upplevde det i skolan: de som gör det de ska och får bra resultat blir tråkade av de andra för att de är "smörisar". Oavsett om de som gör det de ska mellan varven också är en riktigt roliga typer.

Troligen menar den hurtiga föreläsaren (och säkerligen en massa chefer) att bara de som både kan skoja OCH vara effektiva i sina arbetsuppgifter är välkomna. Det finns inte per automatik ett motsatsförhållande mellan de två egenskaperna, även om många verkar vilja tro det. Men då infinner sig genast frågan om det finns en sorts humor som passar alla. För om det är så tänket går då börjar det blir riktigt otäckt. Då liknar det väldigt mycket försök att låta bli att ta tag i de verkliga problemen genom att skyla över dem med lite humortejp. "Titta, vi har roligt på vår arbetsplats, så NN som känner sig dåligt behandlad måste ju vara SJUK!"

Mina obehagskänslor har inte med min nuvarande arbetsplats att göra, eller åtminstone inte min avdelning (Kundservice t.ex. där skulle jag aldrig få något gjort). Jag trivs ganska bra. Men det som oroar mig är var hela arbetsmarknaden verkar vara på väg och då speciellt att ledningen på mitt jobb ska ta den här föreläsarens idéer på allvar och sätta dem i bruk. DÅ skulle jag inte trivas längre.

Sussietuss skrev:Mina obehagskänslor har inte med min nuvarande arbetsplats att göra, eller åtminstone inte min avdelning (Kundservice t.ex. där skulle jag aldrig få något gjort). Jag trivs ganska bra.

Vad skönt. Ofta har man en inarbetad plats och funktion vilket brukar räcka rätt långt. Hoppas att det fortsätter så för dig!

Sussietuss skrev:Men det som oroar mig är var hela arbetsmarknaden verkar vara på väg och då speciellt att ledningen på mitt jobb ska ta den här föreläsarens idéer på allvar och sätta dem i bruk. DÅ skulle jag inte trivas längre.

Jag tolkar det som att du - som aspig typ - är mera känslig än andra för förändringar. Vilket jag tror att vi aspiga typer är. Normala brukar oftast "bita ihop" och gå vidare.

Jag själv drabbades av flera mentala kriser på 90-talet när förändringarna bara avlöste varandra. Dessa kriser - om de nu berodde på NPF:ighet eller något annat - är ingenting som jag önskar någon annan.

Antagligen är ledningen på ditt jobb tillräckligt vettiga för att inse att lösningen till allting inte bara sitter i någon smart föredragshållare. De borde inse sin personals kompetens och värde. Du kanske innehar ett funktion och kompetens som ingen annan har där du är.

I mitt fall så blev jag till slut överflödig. Av två skäl tror jag. Dels kände alla på arbetsplatsen till min mentala kriser - ingen hit direkt! Dels blev den plattformen jag jobbade på omodern (IT-branschen i miniatyr!). Men jag bedyrade hela tiden att jag var öppen för omskolningar. Vilket inte hjälpte. Jag tror alltså att de sparkade mig pga mina mentala kriser. Den totala sanningen lär jag väl aldrig få veta.

nisse skrev:Västerlandets slutgiltliga undergång inträffar då alla tramsar och spexar vid kaffeautomaten istället för att sköta sitt arbete.

Fas 3 arbetarna i jobb och utvecklingsgarantin vilka innefattar allt från högutbildade långtidsarbetslösa med eller utan funktionshinder till outbildade långtidsarbetslösa med eller utan funktionshinder ska göra jobbet idag. Arbetsgivaren kammar in pengar från skattebetalarna och inte minst från fas 3 arbetarna. De med anställning och skälig lön kan skratta och tjoa för att de är sociala idioter tills de själva hamnar i fas 3 och arbetsgivaren säljer företaget och startar nytt med bara fas 3,or för att själv till slut själv hamna som fas 3 arbetare i något annat företag.
Sedan är vi alla i fas 3 innan domedagen kommer.

Ja fy fan, jag börjar undra om det är någon idé att försöka hitta ett jobb som går att behålla tills det är dags att gå i pension (förra riktiga jobbet fungerade riktigt bra innan företaget blev sålt, jag trivdes, allt fungerade och jag ville vara kvar tills pensionen).

Det är hemskt hur arbetsmarknaden har förändrats på senare tid, inte fan handlar det om att göra ett bra jobb längre, vilket borde vara det primära intresset hos arbetsgivarna, utan en massa annat skit som inte har med jobbet att göra. Facebook, dricka öl med arbetskompisarna, vara rolig (det brukar just jag iofs vara, tror jag...) osv, det är bara sjukt alltihop.

Det finns ingen plats för snillen längre (om de inte råkar vara sociala).

barracuber skrev:

nisse skrev: Det verkar som att även de personer som kan kallas normala har ångest över att de en dag inte räcker till. Vilket kanske kan förklara manisk hurtighet och forcerat betende.

I deras (de normalas) fall kanske sånt kan lösa deras problem. När de väl kommit ur sina utbrändheter, ångestperioder, livskriser och tomhetskänslor. Men de är liksom bättre rustade än vi. De har inte vår grundproblematik.

Grundproblematiken i vårt samhälle är att man stöter ut alla som inte kan anpassa sig eller vända kappan efter vinden och det blir av någon konstig anledning fler och fler bortstötta för varje år som går. Varför kan man fråga sig men min tanke är att när allt centreras så minskar tolerans nivån och de som inte passar in i den uppsatta mallen ska bort hur duktiga de än är på sitt arbete. Idag handlar det inte enbart om att utföra ett arbete utan att ställa upp på alla arbetsgivarens önskningar för att vara lite krass.

Sussietuss skrev:Förklaringen var att människor som är spexiga, pratar vid kaffeautomaten och kan bjuda på sig själva ofta är väldigt kreativa och då skulle tydligen allt bara lösa sig (oklart hur). Det kliade under hela huden på mig av önskan att ställa mig upp och fråga varför inte tystlåtna och flitiga människor kunde vara kreativa, men givetvis vågade jag inte.

Sociala människor (som trivs på sin arbetsplats) sprider även vidare goda tankar om det företag de jobbar på. Och det skulle ge bra reklam.

Dom som du tror är kreativa och spexiga behöver inte vara det utan är kanske i själva verket riktiga rövslickare som tror att deras förmåga att verka kreativa och spexiga är avgörande för att få fortsatt anställning eller löneförhöjning. Jag råder dig till att i enrum försöka prata med någon av dessa för att skapa dig en egen bild och sedan ge din del av den kreativitet du förmodligen sitter på och till rätt person inom företaget.

Jag läste en intervju med rektorn för skolan jag har studieuppehåll ifrån där han sa att min utbildning består av hälften fest (underförstått: att vara supersocial).
Det gjorde mig lite orolig.

Opportunismen och behagsjukan som grasserar på arbetsmarknaden leder till kortsiktigt tänkande. Jag undrar vem detär som ska stå för inovationerna? Utveckling kräver uthållighet. Är detta Fas 3 arbetarnas uppgift också medans de andra tramsar vid kaffeautomaten?

Man får ha lite civilkurage och vara sig själv.